Archive | oktober 2012

Min tunga arbetsdag i bilder

Just nu håller jag på och läser en antologi som heter Law and Marriage in Medieval and Early Modern Times och som jag fick i uppdrag att skriva en recension av. Så mitt jobb i dag har bestått av att läsa en synnerligen välskriven och därtill rasande intressant bok.

Först låg jag på soffan framför en sprakande brasa och drack te (Rabarber och grädde) som jag köpt i Sverige.

Ibland kliade jag katten på magen med den handen som inte höll i boken.

Sedan lade jag mig i ett varmt bad och plaskade runt i bubblor som doftar precis så man tänker sig att en bubbelprodukt som heter I love strawberries & milkshake borde dofta.

Där låg jag i ett kapitel, varefter jag duschade slut på allt varmvatten.

 Nu är jag rätt trött faktiskt. Det intellektuella livet sure is jättetungt.

Om att åka till Peru i 18 månader.

Just nu pågår den årliga Facebook-kampanjen där alla tjejer ska skriva en statusrad som är superduperhemlig och som ingen får berätta för killarna vad den handlar om för killarna ska inte kunna gissa att det handlar om bröstcancer. Nu vill ju inte jag vara nedlåtande och dömande men jag ser helt enkelt inte den uppenbara kopplingen mellan att få tjejer att fnissa åt killars oförstående frågor och den oerhört viktiga kampen mot cancer. Vart tror ni den som har cancer åker?

Den unga kvinnan mitt i karriären som förlorar sitt hår, sitt ena bröst och allt sitt självförtroende, vart tror ni hon åker?
Den medelålders mannen som efter att i åratal ha sett sin hustru kämpa och som nu ska försöka förklara för deras barn att det är slut, vart tror ni han åker?
Mamman och pappan som sitter på sjukhussängkanten och ser sitt barn tyna bort, vart tror ni de åker?

Genom att stödja Cancerfonden med ett monetärt bidrag istället för en statusrad kan vi alla öka chanserna för att det där med att åka till sjukhuset innebär en räddning, för att de som står vid sin älskades sida inte ska behöva åka hem själva och för att alla dessa människor som kämpar ska få åka vart de vill.

I Finland kan man donera via Cancerföreningarna. I Sverige via Cancerfonden. Det är varken mer tidskrävande eller svårare än att räkna ut vad man borde skriva i sin Facebookstatus men har betydligt större potential att vara till nytta.

Ledaregenskaper

Fager Dam kommenterade på inlägget om att ta för sig om hur det anses viktigt i dag att besitta ledaregenskaper. Och precis så är det. Samhället av i dag vill ha människor med ledaregenskaper. Om vi bortser från att det blir väldigt tomt på folk som är följare om alla ska vara ledare finns det ett par andra saker att säga om ledaregenskaper.

Först och främst översätts ledaregenskaper i praktiken ofta med en förmåga att bestämma över andra och att se sig själv i toppen. Istället vore det betydligt mer relevant att se ledaregenskaper som förmågan att locka fram det bästa hos folk, att få även de svagaste att inse sin styrka och nyttja den på bästa sätt. En bra ledare är inte den som skriker högst, även om det är det intrycket man får genom att göra en stilstudie av i princip vilken tränare som helst, utan den som faktiskt gör sig själv förstådd samtidigt som den lyssnar på andra.

Och så är det det däringa eviga problemet med att män ses som naturliga ledare, vilket är nära kopplat till att män ofta hörs mer än kvinnor. Att män tar mer plats. Därför kan män tjäna mer pengar. De har ju ett så stort ansvar genom att de är ledare. Donald Trump till exempel. Björn Wahlroos. Fredrik Reinfeldt. Stephen Elop. Riktiga män som kan säga ifrån och peka med hela handen. Riktiga män fyllda till bredden med ledaregenskaper.

Vad skulle jag inte ge för att se dem jobba ett år på dagis och få femton ungar påklädda vinterutstyrsel. Att få dessa ungar att äta upp sin gröt, att lägga sig och vila efter maten, att utvecklas, växa och blir bra vuxna. Det kräver riktiga ledaregenskaper. Man får inte skrika, inte skrämmas, inte tappa tålamodet, inte avskeda den där jäveln som kletade blåbärsgröt på ens nya sidenslips. Och man får. Aldrig. Ge upp. Andras liv hänger på det.

Visst. Vi kan väl mäta människor i termer av ledaregenskaper. Då kan vi börja med att höja dagispersonalens lön. Därefter kan alla de mammor (och pappor) som tagit ut föräldraledighet automatiskt rankas högre än dem som inte har gjort så vid anställningar. Och så skulle alla de ledare som skriker åt dem som de ska leda få lägga en slant i fula-ord-burken. Så fick vi de flesta ekonomiska problem lösta också.

Ta för dig, lilla du!

Kvinnor får ofta höra att de måste lära sig att ta för sig mer. Inte sällan är det en sån sak som män som just tagit för sig på kvinnors bekostnad säger.
– Men lilla du, du måste säga ifrån ju. Det är ju bara ta för sig!

Jag kan tänka mig att många, förmodligen främst män, sitter och nickar nu. Så där är det liksom. Kvinnor måste bara lära sig det där med att ta för sig, att säga ifrån, visa lite stake. Redan nu kan det ju vara värt att påpeka att den man som klappar en på huvudet och säger att man ska säga ifrån tillhör den där stora skaran män som av någon outgrundlig anledning inte förstår att kvinnor faktiskt säger ifrån. Faktum är att uppmaningen att säga ifrån i allmänhet är ett svar på att man just sagt ifrån.

Och jag menar inte att det inte finns många kvinnor som borde lära att vara uppriktigare med vad de tycker. Det finns det förstås och det är ett problem i sig. Men att kvinnor lär sig att ta för sig och säga ifrån är inte en universell lösning utan en bortförklaring för att slippa ta itu med patriarkala rester.

För det första är det väldigt få män som faktiskt uppskattar att kvinnor tar för sig, om det inte sker i sexiga underkläder på ett hotellrum. Den kvinna som avbryter en man på ett möte får inte en klapp på ryggen för sin framåtanda. Hon är besvärlig, svår att samarbeta med och visar dålig laganda. Det är samma sak med alla de professionella kvinnor som blir tillrättavisade av sina manliga kollegor: säger hon inget får hon skylla sig själv, säger hon ifrån är hon bitchig. Som kvinnan som var docent i fiskbiologi och som sedan stod bredvid sin make när denne vitt och brett förklarade för deras granne hur fiskerinäringen såg ut. När hon efteråt påpekade att han kanske kunde ha låtit henne förklara fick hon höra att det väl bara hade varit för henne att hoppa in i samtalet. Ponera att hon hade gjort det. Ponera att hon sagt ”nämen du, älskling, anledningen till att torsken är överfiskad är snarare en fråga om kvoter än om effekten av miljöförstöring”. Visa mig den man som då bara ”jamen det stämmer säkert. Lyssna på Berit hellre än på mig, ni, för hon har femton års akademiska studier i ämnet bakom sig”.

För det andra handlar det inte bara om att säga ifrån när man är kvinna, för det finns en överhängande risk att man ändå inte blir tagen på allvar. En gång när jag föreläste om medeltidslagarna för en icke-akademisk publik blev jag avbruten av en äldre man på första raden som menade att Finland minsann hade en lag redan på 1200-talet. Förmodligen trodde han att det var en fråga, eftersom han började med ”är det inte så att…” men vad han sökte var inte ett svar utan att visa att han kunde mer om mitt ämne än mig – vilket han genom den fullkomligt felaktiga teorin han envisades med att framföra med all önskvärd tydlighet visade att han inte kunde. Eftersom han ville rätta mig och därmed inte godkände mitt svar att det inte finns några källor som visar på en skriven lag i Finland förrän tidigast på 1300-talet fick arrangören till slut tysta honom genom att säga att vi sparar frågor till sist. Men då ville han inte fråga något längre. Antingen för att han dömt ut det faktum att jag stod som föreläsare för att jag kunde mitt ämne, inte på grund av mitt vackra yttre, eller för att det helt enkelt inte var lika intressant när han inte fick tillrättavisa mig inför publik. Jag är övertygad om att han inte hade sagt ett ljud om jag varit en medelålders manlig akademiker.

För det tredje rör hela idén om att ta för sig en sedan länge etablerad och obehagligt stadigt rotad dikotomi mellan manliga och kvinnliga egenskaper där de manliga egenskaperna per definition är vad som ska eftersträvas. Att visa lite stake, grow a pair of balls, man up. Sluta vara en sån kärring, en pussy, girly. I den missriktade kampen för fler kvinnor som tar för sig verkar man helt bortse från hur världen skulle se ut om alla började bete sig som idealmän. Om alla stod på sig hela tiden. Det krävs liksom någon på andra sidan som backar, som kompromissar och som ger med sig. Hur många män är villiga att göra det? Hur många män är villiga att kompromissa bort en smula av sina fördelar? Hur många män är villiga att ibland vara tysta och ge ordet till någon annan?

Som med fiskbiologens make. Hon ska visa framfötterna och blanda sig i samtalet. Varför kan det inte lika gärna vara på makens ansvar att tänka till och säga att han inte är rätt person att fråga, att hans frun är experten? För att det är en eftersträvansvärd och manlig egenskap att visa framfötterna och det där kvinnliga i att erkänna att någon annan är lämpligare att svara ska man undvika. Eller som i fallet med mannen på min föreläsning. Varför ska det vara på mitt ansvar att försvara mig mot honom och inte på hans ansvar att visa respekt, hålla käft tills det är hans tur och därefter ställa frågor utgående från att jag är där som expert och han inte är det? För att det är högre status i att man up och ifrågasätta än att vara en pussy och vänta på sin tur.

Hela synsättet kring vad som är eftersträvansvärda egenskaper måste förändras. Så länge det inte finns ett värde i de traditionellt kvinnliga egenskaperna att stå tillbaka för någon annan, att maka på sig och att vänta på sin tur kommer det inte att finnas tillräcklig uppskattning för de kvinnor och män som gör det och som därigenom gör det möjligt för andra att komma framåt. För varje kvinna som står på sig måste det finnas en man som inte gör det. För varje kvinna som gör karriär måste det finnas en man som inte gör det.

Och för varje man som säger till mig att man up kommer det att finnas ett fuck off.

En tårta som är som en hatt, och blåbärsmousse som borde vunnit fredspris.

I lördags var det dubbelkalas för min förmodligen största lilla beundrare och hennes ljuvliga lillebror. Den här gången hade jag helt fria händer (woohooo!) både vad gällde smak och design. Därför gjorde jag en ganska tung sockerkaksbotten med lätt karamellton och fyllde med vitchokladmousse och den där blåbärsmoussen som borde ha vunnit fredspriset. Och så öste jag på med höstiga färger och kul mönster. Det här är Ascot i tårtform.

 

Blåbärsmousse värt fredspris

Ta 200 g frysta (eller färska) blåbär.
Koka upp i en kastrull och låt koka ett par minuter. Ta kastrullen från plattan och kör i en mixer (eller med mixerstav) tills du har en jämn sås. Ställ tillbaka kastrullen på plattan och tillsätt
2,5 dl grädde (lättgrädde går bra, om man är lagt åt det hållet)
2 dl Gelésocker Multi

Rör om väl och låt koka upp. Koka ca 30 sekunder och dra sedan kastrullen från plattan. När blandningen svalnat något, vispa för hand i
200 g färskost (t.ex. Philadelphia)
När blandningen är klumpfri, vänd ner
2 dl ganska hårt vispad grädde (nu får det förstås inte längre vara lättgrädde, oavsett ideologisk övertygelse)

Ställ i en bunke med lock och låt moussen vila i kylskåp, minst från morgon till kväll, men gärna till nästa dag. När du tar fram moussen igen ska du inte vispa eller röra för hårt utan bara sleva den dit den ska. Till exempel in i munnen. Eller på en tårta först om man håller på konventionerna.

Blåbärsmoussen blir ordentligt fluffig och luftig men ändå så fast att en fylld tårta kan ätas som snacks med handen en sen kväll – ett viktigt kriterium för en riktigt bra tårta.


Tårtan på den här bilden har inget med tårtan i inlägget att göra.