Arkiv | november 2014

Traditionellt äktenskap my ass

Om jag hör en enda till uppblåst tönt hylla det traditionella äktenskapet så får jag krupp. Traditionellt äktenskap vaddå? Mellan en 14-årig kvinna och en 50-årig man? Mellan änkor och lärlingar som vuxit upp i hushållet? Uppgjort av föräldrarna för att trygga släktens ekonomiska tillgångar? Baserat på bistra maktpolitiska verkligheter snarare än kärlek? Med 5-8 barn varav 2 beräknas nå vuxen ålder? Där kvinnan lämnar sin familj för att flytta in hos mannen? Där mannen är familjens självklara överhuvud med rätt att aga både hustru och barn?

Jävla cherrypickers som säger traditionellt äktenskap och menar lyckligt äktenskap. Det är så inte samma sak.

Störst av allt är kärleken

På fredag röstar Finlands riksdag om huruvida man ska anta en jämlik äktenskapslag som ska tillåta äktenskap oavsett kön. Jag tänker mig att jag borde skriva något om det, men det finns ingenting mer att säga. Det finns inga argument som biter på dem som inte redan är övertygade för all tro på människors lika värde, all övertygelse om att den som blir kär i någon av samma kön inte ska diskrimineras och all logik talar för att två vuxna människor som älskar varandra ska få gifta sig med varandra om de vill. Det finns inga argument emot en jämlik äktenskapslag som inte är baserade på ett underliggande förakt mot hbtq och/eller religion och att lagstifta baserat på förakt mot medmänniskor och/eller religion är så otroligt ovärdigt.

För alla mina älskade vänner som inte uppfyller heteronormen önskar jag, av hela mitt hjärta, att Finland i morgon genom lag ska visa att de är lika mycket värda som alla andra.

Slav under slarvigt språkbruk

Så vi kom ju överens om att det inte var en alldeles lyckad jämförelse att beskriva den finska mannen som en flykting i sitt eget hem för att flykting är något helt annat. Och så i söndagens HBL intervjuades Sebastian Tynkkynen, som är Sannfinländsk ungdoms nya ordförande. Han menar att obligatorisk svenska i skolan är att jämföra med slaveri.

”Det är fråga om språkslaveri. Slaveri betyder att människor tvingas göra något mot sin vilja.”

Eh. Nej. Det betyder det faktiskt inte. Slaveri är när en människa äger en annan människa. 35 miljoner människor världen över lever i slaveri, där någon annan människa äger dem och de inte har möjligheter att komma loss. De kan bli köpta eller sålda och de äger inte rätten till sina egna kroppar. En slav har inget människovärde, utan har värde endast som objekt. Aldrig någonsin i förhållandet mellan Sverige och Finland har finnar stått som slavar till svenskar, och finnar är definitivt inte slavar i dag. Att påstå det eller ens göra den jämförelsen är populistiskt bullshit och oförlåtligt oförstånd inför människor som på riktigt är ofria.

Bild från ett finskt klassrum.

Slaveri är mer än att göra något mot sin vilja. Det är till exempel inte slaveri när mina barn måste städa undan sina egna leksaker, trots att det i allmänhet är mot deras vilja, involverar en viss mängd tvång och dessutom emellanåt har refererats till som slaveri av de utsatta. Att barnen städar undan sina egna leksaker är en del av uppfostran. Att de läser sina läxor är en del av utbildningen. Att de lär sig säga ”tack för maten” och ”förlåt” är delar av socialiseringsprocessen. Allt sånt som gör att barnen, förhoppningsvis, kommer att växa upp till välanpassade vuxna som vet mer om hur världen fungerar än ett barn. Om jag, i egenskap av bättre vetande vuxen, inte skulle tvinga dem att ibland göra även saker som de inte vill skulle de aldrig gå till skolan eller äta något annat än pizza, chips och godis nedsköljt med läsk.

Skolämnena väljs efter samma princip om att barn inte själva kan förväntas veta vad som är bäst för dem. Det är samhället som väljer vad som är rimligt att barnen ska lära sig, inte utgående från vad barnen kan tänkas tycka är skojigt utan från vad de kommer att behöva som vuxna. Därför lär de sig matematik. Därför lär de sig geografi. Därför lär de sig kemi och fysik och musik och teckning. En del av sakerna kommer de att ha mer nytta av i framtiden och andra mindre men alla aspekterna är viktiga för en god allmänbildning.

Vad gäller språk har man i den finländska skolan i dag inte, till skillnad från vad många tycks tro, osedvanligt många språk utan osedvanligt få. Personer ur den bildade klassen för 100 år sedan i Finland kunde svenska och/eller finska, tyska, franska, kanske ryska och latin. Det fanns inte ens en tanke om att det skulle vara bortkastad tid att lära sig språk (men däremot om att gå i skola i största allmänhet) och då var världen inte i närheten av lika liten som den är nu. Och tycka får man ju göra som man vill, men ur en vetenskaplig, didaktisk synvinkel så är det en fullkomligt befängd tanke att nedprioritera språk.

Forskningen är entydig på den punkten: att lära sig språk underlättar all senare språkinlärning. Ju fler språk man lär sig, desto lättare blir det att lära sig språk. Språk utvecklar hjärnans plasticitet, bidrar till kritiskt tänkande, kreativitet, problemlösningsförmåga och andra kognitiva färdigheter. Det är att betrakta som fakta.

Och visst kan man ju diskutera huruvida det är relevant att lära sig just svenska i den finska skolan i dag. Det är en helt nyttig diskussion att föra. Visst kan man också komma fram till att man inte tycker att det är relevant och därför stänga alla dörrar som svenskan i Finland trots allt håller öppna. Dörrar till exempel i form av arbetsmöjligheter i övriga Norden. Den viktigaste dörren leder dock till den egna historien. I princip alla dokument som rör Finlands historia före 1900-talet är skrivna på svenska. Den dagen finländarna själva inte kan svenska kan de heller inte tyda sin egen historia. Det är en mycket sorglig, men också en mycket farlig utveckling som skjuter ner förståelsen för den egna kulturen och för finländarnas plats i världen.

Med tanke på Tynkkynens vädjan att ”den finlandssvenska befolkningen” ska ”befria finnarna från slaveriet” antar jag att han inte själv kan Finlands historia. Han verkar tro att anledningen till att man läser svenska i skolan är att finlandssvenskarna har bestämt det, majoritetsbefolkningens underkuvade böner till trots. Det är förstås absurt. Man läser svenska i skolan för att man faktiskt har nytta av att lära sig svenska, om inte annat på samma generella plan som man har nytta av att lära sig liggande stolen och perspektivtecknande. Kanske man inte talar svenska mer, men nyttan i hjärnan finns likväl – de kognitiva fördelarna av språkinlärning består. Och dessutom är det inte en liten i hemlighet styrande minoritet av rika finlandssvenska betalande pappor som har bestämt att det ska läsas svenska för att hålla finnarna som slavar. Svenska språkets ställning bestäms av det finländska folkets egenhändigt valda representanter som stiftar landets lagar.

Det är dessa folkrepresentanter som ska vara de bättre vetande vuxna i det här fallet. De som ska ta på sig det tunga ansvaret att avgöra vad som är framtida viktiga kunskap som även den som inte vill ska lära sig. Då får man ju hoppas att de faktiskt förstår vad de gör också, så att de inte likt ett trotsigt barn sätter sig mitt i leksakshögen och skriker slaveri.

Kuriosa: Samma HBL innehöll ett reportage från ett tegelbruk i Pakistan som fungerade med slavarbete. Ungefär som det finländska språkundervisningen.

Mannen i sin grotta

Det finska möbelföretaget Vepsäläinen har gjort en reklam som är så sexistisk att till och med folk här i Finland reagerade. Kampanjen har slogans i stil med ”Kvinna, håll ditt hus rent” och ”Pappa, flytta inte hemifrån” kombinerat med videosnuttar om manliga flyktingar. Vad det handlar om är uppmuntran till män att bygga sig man caves – helt egna utrymmen i huset dit de kan gå för att göra manliga grejer.

Ta några djupa andetag och begrunda detta.

Vepsäläinen sätter förstås fingret på ett fenomen som förekommer, annars hade ingen förstått kampanjen. Människor med mycket pengar har råd att bygga en man cave där husets herre kan få husera utan att det blir mer städning för kvinnan. Vill man ha det så är det väl fritt fram. Men samtidigt visar den här kampanjen upp den glättiga sexistiska ytan på verkligt stora jämställdhetsproblem.

Vi vet att många kvinnor knäcks av stressen som kommer av att sköta två jobb – av att först gå på ett betalt arbete hela dagen och sedan göra allt det obetalda arbetet hemma. Likväl föreslår Vepsäläinen att det ska byggas ett eget rum åt mannen så att han kan komma undan från allt det som måste göras hemma för att få vardagen att fungera. Så att han ska få sitta i lugn och ro och lyssna på musik, spela TV-spel, pyssla med sina Star Wars-attiraljer och inte behöva bry sig om världen utanför medan kvinnan går sönder av stress. Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Den självklara förväntningen att mannen ska ha ett eget rum för sin egna tid medan kvinnor inte ens kan gå och kissa utan ett barn i famnen. Det gör mig förbannad att Vepsäläinen vill uppmuntra till och tjäna pengar på en grotesk snedfördelning i samhället.

Och jag kan erkänna att det är den sidan av reklamkampanjen som gör mig personligen mest arg – barnen tycker fortfarande att det är ett utmärkt tillfälle att komma och diskutera saker så fort jag går på toaletten eller (gud förbjude) i duschen – men det är förstås inte den enda sidan.

För vad Vepsäläinen bygger sin kampanj på är i grund och botten mäns utanförskap. Män känner sig inte välkomna i sitt eget hus. Hur sjukt är inte det? Och männen förväntas inte ens delta i hushållandet eller städningen, de ska inte umgås med barnen, laga mat eller bidra till bygga upp ett gemensamt liv. I kampanjens filmer intervjuas manliga flyktingar. Kanske tycker någon att det är ett kul skämt. Det är det inte. Det finns alltför mycket allvar bakom. Så länge han har sin egen man cave att spela spel och dricka öl i, samtidigt som familj och hus sköts av sig själv (läs: av kvinnan) är allt säkert helt ok. Men sen då? När barnen blivit så vuxna att de inser att de inte känner sin pappa? När kvinnan börjar gå på akvarellkurs efter jobbet, eftersom barnen ändå äter hos kompisar? När barnen flyttar hemifrån och tystnaden lägger sig? När allt som är kvar är en man i sin grotta?

Att bygga ett gemensamt hem är ingen lätt sak. Det är ett evigt kompromissande, givande och tagande och accepterande av varandras egenheter. Men det kräver att bådas röster är lika mycket värda. Man kanske får stå ut med en life size pappmodell av Chewbacca i vardagsrummet mot att man turas om att laga mat? Vepsäläinen skriver i sin kampanj att huset ska vara till för alla och att för mannens skull har han också rätt att vara med och inreda. Javisst. Jag håller helt med. Men att han ska inreda ”en egen plats”. Så bygger man inte ett hem.

Och sexistisk reklam är inte ok. Vepsäläinens kampanj cementerar stereotyper och uppmuntrar till destruktiva förhållanden. Samtidigt finns maktförhållandet där. Man kan göra sig lite rolig på mannens bekostnad, man kan beskriva honom som flykting i sitt eget hem, för att han är i en maktposition. Det ses som ett skämt när en man sitter inne på toaletten och spelar TV-spel för att man tänker sig att han har makten att förändra det själv. Ta tillbaka tyglarna och kräva en egen grotta. Därmed missar man också risken även för män med att inte vara delaktiga och tar därför inte heller mäns problem på allvar.

Det här är bara så lågt.

 

vepsa

Den självständige mannen

På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.

Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.

10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.

Julkransar och mammapoäng

De har avverkat massor med skog här i trakten. Även om jag saknar skogen så tänkte jag lite att om livet serverar citroner får man göra lemonad och gick till kalhygget som för några veckor sedan var en hundraårig granskog och samlade kvistar. Av kvistarna band jag en dörrkrans som jag är oförblommerat stolt över eftersom jag aldrig bundit någon mer avancerad krans än ostadiga midsommarkransar förr.

Och ibland slås jag av en sådan hänförelse inför vackra detaljer. Som granris bredvid den gamla trälådan från Tölö Sockerbolag, numer fylld med potatis jag hämtat från jordkällaren. Det är så pittoreskt och Bullerby-bra att jag knappt täcks skriva om det. Det finns ju viss berättigad kritik mot bloggar som bara beskriver vit underskön inredning som aldrig skulle fungera i ett riktigt hem. Livet är ju liksom inte alltid så där… rent. Men jag klamrar mig fast vid de spontana lyckorusen och bjuder er på bilder från hur vackert det var innan jag drog på mig trädgårdshandskarna, satte sekatören i granriset och lärde barnen en ny uppsättning fula ord att beskriva myten om mysigt DIY.

För om jag ska fokusera på att katterna har lönnmördat en pappersrulle på kontorsgolvet istället för att mina frösådda pelargoner faktiskt fortfarande blommar, eller att det står en låda ruttnande blomkålssoppa som vi alla försöker undvika i kylskåpet istället för att jag gjorde supergoda julglassportioner till barnen igår då tror jag att det skulle bli svårt att orka. Det handlar inte så mycket om att försöka ljuga om att allting alltid är tipp topp, att jag aldrig skulle bli trött och förtvivlad, utan om att försöka hålla fokus på de där ljusglimtarna som håller mörkret borta.

Fun fact angående mörker: Det går inte att avgöra om solen gått upp alls i dag. Jag misstänker att det inte kommer att hända.

IMG_1951-20141121 IMG_1953-20141121 IMG_1961-20141121 IMG_1958-20141121 IMG_1968-20141121