Ta för dig, lilla du!

Kvinnor får ofta höra att de måste lära sig att ta för sig mer. Inte sällan är det en sån sak som män som just tagit för sig på kvinnors bekostnad säger.
– Men lilla du, du måste säga ifrån ju. Det är ju bara ta för sig!

Jag kan tänka mig att många, förmodligen främst män, sitter och nickar nu. Så där är det liksom. Kvinnor måste bara lära sig det där med att ta för sig, att säga ifrån, visa lite stake. Redan nu kan det ju vara värt att påpeka att den man som klappar en på huvudet och säger att man ska säga ifrån tillhör den där stora skaran män som av någon outgrundlig anledning inte förstår att kvinnor faktiskt säger ifrån. Faktum är att uppmaningen att säga ifrån i allmänhet är ett svar på att man just sagt ifrån.

Och jag menar inte att det inte finns många kvinnor som borde lära att vara uppriktigare med vad de tycker. Det finns det förstås och det är ett problem i sig. Men att kvinnor lär sig att ta för sig och säga ifrån är inte en universell lösning utan en bortförklaring för att slippa ta itu med patriarkala rester.

För det första är det väldigt få män som faktiskt uppskattar att kvinnor tar för sig, om det inte sker i sexiga underkläder på ett hotellrum. Den kvinna som avbryter en man på ett möte får inte en klapp på ryggen för sin framåtanda. Hon är besvärlig, svår att samarbeta med och visar dålig laganda. Det är samma sak med alla de professionella kvinnor som blir tillrättavisade av sina manliga kollegor: säger hon inget får hon skylla sig själv, säger hon ifrån är hon bitchig. Som kvinnan som var docent i fiskbiologi och som sedan stod bredvid sin make när denne vitt och brett förklarade för deras granne hur fiskerinäringen såg ut. När hon efteråt påpekade att han kanske kunde ha låtit henne förklara fick hon höra att det väl bara hade varit för henne att hoppa in i samtalet. Ponera att hon hade gjort det. Ponera att hon sagt ”nämen du, älskling, anledningen till att torsken är överfiskad är snarare en fråga om kvoter än om effekten av miljöförstöring”. Visa mig den man som då bara ”jamen det stämmer säkert. Lyssna på Berit hellre än på mig, ni, för hon har femton års akademiska studier i ämnet bakom sig”.

För det andra handlar det inte bara om att säga ifrån när man är kvinna, för det finns en överhängande risk att man ändå inte blir tagen på allvar. En gång när jag föreläste om medeltidslagarna för en icke-akademisk publik blev jag avbruten av en äldre man på första raden som menade att Finland minsann hade en lag redan på 1200-talet. Förmodligen trodde han att det var en fråga, eftersom han började med ”är det inte så att…” men vad han sökte var inte ett svar utan att visa att han kunde mer om mitt ämne än mig – vilket han genom den fullkomligt felaktiga teorin han envisades med att framföra med all önskvärd tydlighet visade att han inte kunde. Eftersom han ville rätta mig och därmed inte godkände mitt svar att det inte finns några källor som visar på en skriven lag i Finland förrän tidigast på 1300-talet fick arrangören till slut tysta honom genom att säga att vi sparar frågor till sist. Men då ville han inte fråga något längre. Antingen för att han dömt ut det faktum att jag stod som föreläsare för att jag kunde mitt ämne, inte på grund av mitt vackra yttre, eller för att det helt enkelt inte var lika intressant när han inte fick tillrättavisa mig inför publik. Jag är övertygad om att han inte hade sagt ett ljud om jag varit en medelålders manlig akademiker.

För det tredje rör hela idén om att ta för sig en sedan länge etablerad och obehagligt stadigt rotad dikotomi mellan manliga och kvinnliga egenskaper där de manliga egenskaperna per definition är vad som ska eftersträvas. Att visa lite stake, grow a pair of balls, man up. Sluta vara en sån kärring, en pussy, girly. I den missriktade kampen för fler kvinnor som tar för sig verkar man helt bortse från hur världen skulle se ut om alla började bete sig som idealmän. Om alla stod på sig hela tiden. Det krävs liksom någon på andra sidan som backar, som kompromissar och som ger med sig. Hur många män är villiga att göra det? Hur många män är villiga att kompromissa bort en smula av sina fördelar? Hur många män är villiga att ibland vara tysta och ge ordet till någon annan?

Som med fiskbiologens make. Hon ska visa framfötterna och blanda sig i samtalet. Varför kan det inte lika gärna vara på makens ansvar att tänka till och säga att han inte är rätt person att fråga, att hans frun är experten? För att det är en eftersträvansvärd och manlig egenskap att visa framfötterna och det där kvinnliga i att erkänna att någon annan är lämpligare att svara ska man undvika. Eller som i fallet med mannen på min föreläsning. Varför ska det vara på mitt ansvar att försvara mig mot honom och inte på hans ansvar att visa respekt, hålla käft tills det är hans tur och därefter ställa frågor utgående från att jag är där som expert och han inte är det? För att det är högre status i att man up och ifrågasätta än att vara en pussy och vänta på sin tur.

Hela synsättet kring vad som är eftersträvansvärda egenskaper måste förändras. Så länge det inte finns ett värde i de traditionellt kvinnliga egenskaperna att stå tillbaka för någon annan, att maka på sig och att vänta på sin tur kommer det inte att finnas tillräcklig uppskattning för de kvinnor och män som gör det och som därigenom gör det möjligt för andra att komma framåt. För varje kvinna som står på sig måste det finnas en man som inte gör det. För varje kvinna som gör karriär måste det finnas en man som inte gör det.

Och för varje man som säger till mig att man up kommer det att finnas ett fuck off.

38 tankar om “Ta för dig, lilla du!

  1. Tack för en kanontext!! Hög igenkänningsfaktor för min del.. Jag minns på gymnasiet när vi skulle ha de röriga debatterna i grupper om 5 mot 5. Mardrömmen var att hamna i närheten av en kille som vi kan kalla Erik. Han var två meter lång, hade grov och bullrig röst vilket var till hans fördel då han ständigt avbröt andra. Vid diskussionen med läraren efter debatten försökte denne ge konstruktiv kritik till oss alla vad gällde debatteknik, och till Erik bad läraren honom att även låta andra ta plats i debatten och inte ständigt avbryta och håna de övriga. Erik förstod så klart inte vad läraren menade, Hallå, dom får väl ta så mycket plats dom vill?? Vill dom prata med mig får dom väl överrösta mig, varför ska jag hålla käften för deras skull? Snacka om en träskalle utan dess like.

    • Om man fått en euro för varje Erik man träffat på… Men poäng ändå till läraren som faktiskt påpekade att när man diskuterar ska man också lyssna på andra, att det liksom hör till.

  2. Bra skrivet! Nyligen utkom en studie som än en gång visade att män inom den akademiska världen värderas högre än sina kvinnliga kollegor. De ansågs vara mer kompetenta, vara värda högre m.m. trots exakt samma meriter på papper (http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/2012/10/27/battre-med-snopp/). Kvinnor ansågs också vara en resurs men då som trevliga arbetskamrater. Dessutom, och det bör understrykas, värderade kvinnor och män sina kollegor på exakt samma könsbaserade sätt. Jag har försökt tänka på hur jag själv förhåller mig till kvinnor jag uppfattar som jobbiga. Skulle jag göra det om det skulle vara en man med ett likadant beteende? Troligtvis inte i lika hög grad.
    Du gör en bra poäng med att framfusighet och ta för sig-mentalitet egentligen borde ifrågasättas och att det är en norm skapad i en värld som i första hand riktar sig till män.

    • Tack! Det där är riktigt oroväckande, när man själv är kvinna i den akademiska världen. Liknande rapporter kommer överallt ifrån. Jag vet inte vilken studie det är han i forskarbloggen skriver om, men det var ju inte länge sedan som det gjordes en studie där man skickade samma CV och meritförteckning med olika namn och där det tydligt framgick att män hellre anställdes och bedömdes värda högre lön. Sorgligt.

      Jag brukar också försöka tänka på hur jag reagerar på män och kvinnor och försöker medvetet ge alla samma chans. Men jag tror att det kräver just den där medvetenheten, annars faller man in i gamla mönster.

      • Jag läste för länge sen om ett snarlikt experiment: Man skrev ut en bunt uppsatser i två exemplar och undertecknade det ena med ett mansnamn och det andra med ett kvinnonamn, och lät sen lärare sätta betyg på dem. Betygsgenomsnittet för de med mansnamn blev klart högre, och det var ingen skillnad på manliga och kvinnliga lärares bedömning.

        Men jag har också läst om att flickor, till skillnad från pojkar, får bättre betyg än de förtjänar om man jämför med resultaten på centrala prov. Hur förklara detta?

        • Det där är ju jättesvårt! Jag tror att det handlar om att flickor i yngre ålder förväntas vara bättre i skolan än pojkar, och är det många gånger också (säkert delvis för att förväntningen finns). När det sedan rör universitetsnivå och jobbsökande är situationen en annan. Då är det inte flit och ordning som premieras, utan ledaregenskaper och framåtanda.

  3. Jag tänker spontant på när jag sökte jobb och hamnade i ett psykologiskt test där vi skulle bygga klosstorn (jo på riktigt) för att se hur vi klarade av att fungera i grupp. Jag gjorde som jag trodde var rätt: försökte att inte köra över alla andra, att låta andra också komma med idéer och få gruppen att fungera. Döm om min förvåning när det här sågs som dåligt, man skulle just köra över alla andra för att visa på ”ledaregenskaper”. För att göra det ännu mera komiskt behövdes inga ledaregenskaper i jobbet jag sökte…..

    • Jag är från Sverige så det där med att bygga klosstorn är jag jävligt bra på. Det var typ sånt vi sysslade med på lärarutbildningen.

      Men denna hysteri kring ledaregenskaper får mig att må riktigt illa. Särskilt när synen på vad en bra ledare är tycks så innerligt världsfrånvänd.

      • Eller hur! En barnpsykolog uttalade sig i Hufvudstadsbladet för en tid sedan att allt fler föräldrar är oroliga för sina känsliga barn och vill att de skall vara lite mera aggressiva för att klara sig i livet. Det här tycker jag att är skrämmande. Känslighet och empati är väl jäkligt bra egenskaper som jag gärna ser att min son har.

  4. Du kanske redan känner till denna blogg men jag kom att tänka på den när jag läste ditt inlägg:
    http://mansplained.tumblr.com/
    Jag har själv funderat till och från huruvida jag ska satsa på en akademisk karriär inom astrofysik och just nu pekar det åt att jag tänker ge upp den karriären just eftersom jag inte är någon ledartyp. Jag är inte en sådan som skriker och härjar och klampar på andra. Å ena sidan ska en väll inte bara ge upp men samtidigt vet jag ju redan nu att jag aldrig kommer orka leva och jobba i ett sådant klimat.

  5. En fråga till er kvinnor: Har det alltid varit lika jobbigt och vara kvinna eller har det lättat på sistone?

    Utgående från ert prat kunde man få föreställningen att kvinnor har det lika jobbigt idag som för typ 50 år sen men endast ”annorlunda” svårt dvs. att det uråldriga överhistoriska ”patriarkala” kvinnoförtrycket inte har lättat alls endast skiftat form.

    Fast världen inte är 100% rättvis för kvinnor gör den inte till orättvis för kvinnor för världen är inte helt rättvis för någon, alla möter orättvisor i olika former. Jag tror att största delen av kvinnlig orättvisa är upplevd dvs. inbillad och en följd av att kvinnor är bortskämda i tron att de kan få och kräva allt. Jag menar kan det handla om något annat än bortskämdhet om man på allvar klagar på Lana Del Ray´s belägenhet? Det enda sättet att bli av med detta problem är att säga det rakt ut och uppmana kvinnor att ”ta det som en man” för män måste fortfarande ta det som en män. Män klarar av att funktionera utan att gnälla så kvinnor borde också i sin ”jämställdhet” klara av det? Och om kvinnor vill att man inte behöver ta det som en man behöver kvinnor endast sluta att förvänta sig att män ska ta det som män. Men det vill ni nog inte, eller?

    • Felaktighet 1: Upplevd och inbillad är inte samma sak.
      Felaktighet 2: Kvinnor som grupp är inte mer bortskämda än män som grupp.
      Felaktighet 3: Ingen på den här bloggen har klagat på Lana Del Reys belägenhet.
      Felaktighet 4: När kvinnor opponerar sig kallar du, och andra som du, det för gnäll. När män opponerar sig kallas det analyserande samhällskritik. Sådant sexistiskt kategoriserande är rätt svårt att ta på allvar.
      Felaktighet 5: Du tror fortfarande att kvinnor vill ha traditionella män trots att det inte finns något empiriskt underlag för det.
      Felaktighet 6: Du tror fortfarande att kvinnor inbillar sig att de blir förfördelade i arbetslivet på grund av att de är kvinnor trots att det finns en mängd studier som visar på en kontinuerlig diskriminering, och då särskilt av akademiska kvinnor.
      Felaktighet 7: Du tror fortfarande att du vet mer om hur kvinnor tänker, känner och mår än alla de kvinnor som säger något annat.

      Det där var väl de största bristfälligheterna.

      Och icke att förglömma, som utlovat: Fuck. Off.

      • Har det alltid varit så jobbigt att vara du eller har det blivit värre på sistone?

        Det känns på ditt sätt att resonera som om du har blivit en cyniskt bitter skitstövel.

        Bara för att ojämlikhet inte är något som enbart drabbar kvinnor så betyder inte det att män är extra utsatta och mer synd om. Det betyder inte att det är ok att du försöker förminska folk, förlöjliga dem, eller avskriva deras upplevelser.

        Hur var det man skulle avsluta detta på nu igen, jo just det fuck off!

      • ”Du tror fortfarande att kvinnor inbillar sig att de blir förfördelade i arbetslivet på grund av att de är kvinnor trots att det finns en mängd studier som visar på en kontinuerlig diskriminering, och då särskilt av akademiska kvinnor.”

        Lanka eller skriv vad dessa studier heter – Ar pa semester och har redan last ut alla mina bocker sa det ger mig nagot att lasa 🙂

              • Ok. Börja här om diskriminering av kvinnor inom akademien: http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?aid=1881660
                Sedan här (en artikel om varför kvinnor väljer biologi men inte fysik): http://gas.sagepub.com/content/26/5/693.abstract
                Och här är en rapport från Högskoleverket som visar på skillnaderna i karriärmöjligheter mellan manliga och kvinnliga akademiker: http://gas.sagepub.com/content/26/5/693.abstract

                Det finns fler, men där borde du ha att göra ett tag.

                Sedan kan man förstås inte sticka under stol med att vid vissa amerikanska universitetet är det betydligt svårare att vara mexikansk man än amerikansk kvinna. Jag försöker alltså inte säga att det bara är kvinnor som alltid råkar illa ut, för så är det förstås inte, men när Matias menar att könsdiskriminering är något som kvinnor inbillar sig (men som är bevisat för män) får jag spel.

              • Trakigt att jag inte far tillgang till fulltexten :/ men jag kan fran abstraktet lasa att den forsta studien:
                1- det ar en intervjustudie (kvalitativ studie) som forsoker avgora om det forekommer diskriminering
                2- alla som intervjuas ar kvinnor
                3- slutsaten om att det forekommer diskriminering kommer fran punkt 1 och 2 vilket gor att jag ar tveksam om huruvida man kan uttala sig om nagot alls fran denna studien eftersom det inte finns nagra kvantitativa data som man kan kontrollera det som sags med och inte heller far man veta om mannen upplever samma/liknande/andra typer av diskriminering (om samma eller liknande upplevelser hittas hos mannen sa ar det ju saledes ingen diskriminering).

                Aterkommer nar jag last nasta 🙂

              • Har inte last igenom hela nr 2 men jag kom att tanka pa ”hjaernvask” nar jag laste bakgrunden. Bakgrunden beskriver att man forsokt hitta forklaringar till varfor man och kvinnor valjer olika omraden och i ”Hjaernvask” pratar man om ”the gender equality paradox”. Har du sett den? I det avsnittet visade de att ju mer jamstallt ett land ar desto mer olika valjer man och kvinnor nar det galler vad man arbetar med. Och den forklaring som gavs (som jag tycker verkar rimlig) ar att nar man har mojlighet att valja vad man vill sa valjer man vad man vill ^^ Det skulle isafall innebara att man och kvinnor skiljer sig pa det generella planet nar det galler intressen. Och nar man sedan fragade nagra sociologer/genusvetare vad de ansag sa menade de att det ar pa grund av de strukturer man och kvinnor vaxer upp i. Da visade man forskning som pavisade skillnader mellan konens preferenser redan pa en dag gamla barn. Tankte bara inflika med detta resonemang innan jag glommer det 🙂 Vad anser du utifran det du har last? Tycker du ocksa att resonemanget verkar rimligt eller har du andra forklaringar till varfor man och kvinnor valjer olika? Och om det ar sa att du haller med om resonemanget – ar det rimligt att ge fordelar for ett kon for att utjamna den statistiska skillnaden pa en arbetsplats nar det i sa fall handlar om manniskors fria val och inte diskriminering?

              • @Ligneto. Har inte läst någon av artiklarna Charlotte refererade till men min första tanke när jag såg din kritik mot dem var följande: Om du inte tar åsikter som del i forskning så skulle ju många medicin-vetenskapliga artiklar bli diskvalificerade. Där raporteras t ex om andelen patienter som upplever bröstsmärta och domningar vid akut hjärtinfarkt, något mycket subjektivt som inte går att bevisa alls. Eller hur många som efter en infarkt upplever sin livskvalitet förändrad. Hela konceptet QUALY bygger på studier av tusentals människors upplevelser och åsikter gällande sin situation.
                Nu kanske artiklarna Charlotte talar om kan ifrågasättas på andra punkter, I wouldn’t know. Men de punkter som du tar upp tycker jag nog inte är grund nog för att inte ta dem i beaktande som seriös forskning.

  6. Mycket bra skrivet! Håller med om allt! Men allvarligt talat, jag tror (läs vet) att jag fuckar off slutgiltigt från denna blogg och startar ett eget där jag kan komma med lite manligt gnäll.

    • Gör det! Det finns ingen orsakt till varför du är på Charlottes blogg och spyr galla, det kan du göra på din egen. Och på tal om att män inte gnäller, vad var det du egentligen gjorde i ditt föregående inlägg?!

  7. Det har alldeles säkert hänt en del sedan min egen mor var ung. Men vissa saker kan man ju inte låta bli att notera när man har fått barn och när man har varit med i arbetslivet ett tag. Och jag kan bara konstatera att det finns mer jämställda familjer och familjer där frun jonglerar jobb, barn och hushåll medan mannen kan fokusera på jobbet. Och att det finns kvinnor som upplever att de inte vågar bli gravida för att de inte vet om de har ett jobb att återkomma till eftersom andra på arbetsplatsen inte har fått förlängt arbetskontrakt p.g.a. graviditet. Och även om alla möter orättvisor betyder det inte att man behöver acceptera att livet är orättvist. Man kan också prata om orättvisorna som man möter i vardagen och bidra till att fler får upp ögonen för orättvisorna.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s