Månad: oktober 2015

Vardagslivet

Dance til you drop! *duns*

CharlotteLämna en kommentar

I går var det fest för de boende på och runt asylboendet i Forsby som jag har volontärat på ibland. Och satan i gatan vilken fest! Sällan har man sett så många mobiltelefoner fara i luften som när DJn började spela irakiska hits och trötta, slitna själar fick dansa tills svetten rann. Det var släktingar och vänner med via telefon från hela världen och för några fantastiska timmar kunde alla få glömma världen utanför. ”Disco! Disco!” skrek någon och hakade tag i min arm och sedan var den kvällen dömd att gå åt ett håll som jag, att döma av hur jag mår i dag, egentligen är alldeles för gammal för. Dansade tills jag nästan inte det minsta metaforiskt föll ihop (kom ihåg att äta och dricka!) och var sedan med på säkert 100 bilder. Skuttade runt som en berusad gasell och pratade massor med människor jag inte har något gemensamt språk med.

En enormt tack till arrangörerna och alla frivilliga händer som gjorde kvällen möjlig!

Nyheterna var där och rapporterade och programmet finns här (med start från 18.55 ungefär)!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis

Charlotte9 kommentarer

Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.

Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.

Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.

Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?

1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.

Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.

Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.

Från typ år 2009. Det roligaste som fanns då var att köra gåkärra, respektive sitta i gåkärran. Jag var inte särskilt förtjust i någon av de grejerna, men folk är ju olika liksom.
Nyhetsplock

”Passar det inte kan ni åka hem”; en kort lektion i grundlagarna

Charlotte1 kommentar

I mitt flöde dök den här bilden upp

Jag har tre saker att säga om den här.

1: Julia Gillard har aldrig sagt så. Det är ett felaktigt attribuerat citat och är egentligen ett hopplock av en insändare som en krigsveteran i USA skrev efter 9/11. Det har ingenting med varken Australien eller Julia Gillard att göra. Ja, och Gillard var aldrig statsminister utan premiärminister.

2: Jag har stor förståelse för att många svenskar (och finländare med, för den delen) känner frustration inför att det kommer flyktingar som vi försöker hjälpa och som sedan vägrar hjälpen när de väl är här. Jag förstår, och håller till viss del med, om att de som kommer som asylsökande inte ska komma och ställa en massa krav när vi faktiskt försöker så gott vi kan. Det känns otacksamt och fel.

Samtidigt är det en försvinnande liten del av de asylsökande som har något att klaga över och/eller är intresserade av att klaga. De allra, allra flesta tar emot vad vi kan erbjuda och är glada och tacksamma över mat, värme och trygghet. Det framkommer ibland helt sakliga klagomål och de måste vi förstås ta på allvar, men vi ska heller inte inbilla oss att alla asylsökande automatiskt bara för att de är i behov av hjälp skulle vara trevliga typer. En del av dem är rent av jäkligt otrevliga, vilket är precis att förvänta sig när det kommer så passa många människor. Det finns alltid de där typerna som ingen egentligen gillar. De är dock inte representativa för alla flyktingar, precis som de pruttfulla svenskar som tumlar av färjan i Helsingfors bara för att dra fram genom stan som en hoper skränande kajor tack och lov inte är representativa för hur svenskar i allmänhet är.

3: Det finns så mycket metaironi i den där bilden att jag knappt vet var jag ska börja. Det är en text som talar om hur den som kommer till vårt land ska anpassa sig till oss och så har man inte ens bemödat sig om att använda ett korrekt språk. Jag fick läsa flera gånger innan jag ens förstod vad de hade skrivit. Sedan har man i glatt patriotisk anda anammat nationalistisk terminologi utan att tänka på innebörden. ”Vår ed”? Jag vet inte ens vad det är. Vilken ed?

Invandrarna ska vara tacksamma över att de fått komma, de ska anpassas och leva efter våra regler enligt bilden. Samtidigt verkar vem det nu är som knåpat ihop bilden inte känna till Sveriges grundlagar. Invandrarna ska tydligen inte omfattas av yttrandefriheten, eftersom de inte ska få säga vad de tycker. Invandrarna får inte heller bedra ”vår tro” trots att vi i enlighet med regeringsformen (som är en av grundlagarna) har religionsfrihet. Enligt våra egna lagar har alltså invandrarna rätt att säga vad de tycker och utöva vilken religion de vill. Den som kommer och hävdar annat kan sedan slänga in en brasklapp om att hen inte är rasist hur mycket hen vill, men faktum kvarstår att hen genom att dela bilden likväl vill förneka människor av en viss härkomst grundläggande lagliga rättigheter. Det är rätt rasistiskt.

Så oavsett om man blir besviken på en del flyktingars reaktioner och oavsett om det känns otacksamt så är det bara för alla att gilla läget. Allt annat vore nämligen emot det levnadssätt och de traditioner vi vill bevara.

Vardagslivet

Ångest och vaccin

Charlotte6 kommentarer

Det är någonting visst med att släppa ifrån sig text som ska gå i tryck. I går skickade jag in min kolumn och var ganska nöjd, men nu – dagen innan publicering – kommer ångesten krypande som ett slem på posten. Varenda gång är det likadant.

Och jag tror att det har att göra med att det ligger ett så stort förtroende i det här. Jag har getts utrymme. Jag har blivit tilldelad taltid. Det är en ynnest och en ära och jag vill inte schabbla bort vad som har förunnats mig.

Inte på något vis relaterat till detta ska jag gå och vaccinera mig idag. Polio och stelkramp. Frivilligarbetare som är med flyktingarna bör nämligen ha minst poliovaccinet vilket jag som svensk saknar. Och jag är väl inte direkt stolt över min omedelbara reaktion att vilja stänga alla gränser och kasta ut alla flyktingar när det gick upp för mig att jag måste vaccineras. Rädd för sprutor? Lite kanske.

Nyhetsplock

Vi måste tala om demokrati

Charlotte2 kommentarer

Jag tror att vi måste sluta kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism. Dels förstås för att varje gång någon säger att högerextremisterna har begått något våldsbrott så kommer det någon smart typ som kopplar ”högerextremism” till Hitlertyskland och som lyckats lära sig att det även pågick folkmord i det socialistiska Sovjet och som därmed tror att det skulle finnas två ungefär jämbördiga sidor – vänster och höger. Ja, och de som väl lyckats komma så långt i sitt historiekunnande verkar tyvärr ha missat både all sorts kontextualisering av nazism, fascism och socialism (för då skulle det vara direkt uppenbart att de inte på något vis är jämförbara) och inte minst den politiska utvecklingen längre tillbaka, från säg 1700-talet och fram till nu. Då skulle de nämligen kunna se hur vi är på väg mot en tillbakagång i demokratins utveckling.

Men mest för att vi genom att kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism placerar in det på den politiska skalan – gör det till en naturlig del av den politiska, demokratiska kartan. Vi säger liksom att det hör till, därute i periferin förvisso, men det hör till en demokrati. Mina liberala vänner som politiskt sett befinner sig långt ut på högerkanten, som vill ha marknadsekonomi och som inte gillar fackrörelsen eller socialism, kan vara där ute på kanten utan att ens vara nära att vara rasistiska. Faktum är att de som är längst ut bland mina vänner är så mycket för individens frihet att de förespråkar fri invandring. Rörelsefrihet och fri invandring är nämligen en av de där sakerna man hittar ute på högerkanten. Det går att vara helt sjukt mycket höger utan att vara rasist, precis som det går att vara inbiten sosse och främlingsfientlig.

Och nej, jag vill på intet vis säga att rasisterna skulle vara jämt fördelade över den politiska skalan på något vis – även om jag vidhåller att de förekommer överallt. Rasisterna har samlats i SD. De bryr sig inte om politik egentligen. De bryr sig inte om budgeten eller kommunerna eller landstinget så länge det inte handlar om invandrare. De talar inte om marknadsekonomi versus planekonomi utan om åldringsvård versus invandrare, skolan versus invandrare, arbetsmarknad versus invandrare. Rasismen genomstrålar allt de gör. Därför går det heller inte att placera in SD på den politiska, demokratiska skalan. De befinner sig utanför. De är inte intresserade av demokratiska värden. Och det är just det här jag menar; det är inte högerextremism. Det är rasism.

Det våld som förekommer nu är inte ett politiskt ställningstagande. Det är inte en effekt av högerpolitik, det är inte ett uttryck för en vilja till mer liberalism eller för individens frihet. Det är rasism.

Rasism och rasistiskt våld är oförenliga med ett demokratiskt samhälle. Rasism skiljer på olika sorters människor på ett sätt som det inte finns några vetenskapliga belägg för och ger vissa grupper av människor fördelar bara på grund av hudfärg. Med en sådan inställning faller hela den demokratiska tanken. Så vi måste sluta tala vänster eller höger och tala demokrati. Nu.

Kulturkrockar

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Charlotte5 kommentarer

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force
The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?”

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?

Vardagslivet

Tour d’Österbotin

CharlotteLämna en kommentar

Den här veckan gör jag en tour i Österbotten för att föreläsa om källkritikens dos and don’ts. Första dagens föreläsningar är avklarade. Fem återstår. Fancy hotel. Tåg som matchade mina 50-talsinspirerade skor på ett sätt som jag kanske inte alltigenom uppskattade trots autenticiteten. Ska nu försöka hålla mig vaken till kvällen. Det kommer inte att bli lätt.

20151019-161822.jpg

20151019-161829.jpg

20151019-161835.jpg

Uncategorized

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Charlotte17 kommentarer

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.