Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Oundviklig attitydinkontinens

Jag hade tänkt att jag skulle låta bli. Skyller på min bror. Det var han som började.

Alltså: Missa inte Språkrådets nyordslista 2011!

Personliga favoriter är:

Bamseteorem

Fulparkerare

Möpare

Tjejsamlare

Kuriosa: Stavningsprogrammet vill först inte godkänna nyordslista utan föreslår ackordsprislista.

DN, SR, GP, SvD

Historikerns historier · Vardagslivet

Köttfärssås och medeltida lagar

Om någon mot förmodan var av avvikande uppfattning kan jag nu bekräfta den uråldriga teorin att det inte är lämpligt att äta en macka överlastad med köttfärssås samtidigt som man bläddrar i en bok.

Edsöreslagstiftningen har aldrig varit så svårtolkad som nu.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Kvinnolynnen

Tant Gretel gav mig sin vana trogen en bok i julklapp. Inte alls så där slentrianmässigt för att en bok alltid är en bra grej, utan för att hon återigen lyckats gräva fram en riktigt gammal bok som ingen längre känner till och jag följaktligen inte förstått hur mycket jag saknat.

I år fick jag Kvinnolynnen av konsthistorikern Carl G. Laurin (1868-1940). I handen håller jag fjärde utgåvan från 1916.

Tillåt mig citera från förordet:

”[Författaren] vet mycket väl, att satsen >Alla negrer äro svarta> endast är en relativ sanning. Somliga äro nästan vita, men som hjälphypotes duger det nog att hålla på svärtan.”

”Författaren har reda på, att man egentligen ej får >slå en kvinna ens med en blomma>, men om han av sanningskravet, vilket somliga påstå vara det minst kvinnliga av alla krav, varit tvungen till aga, så har han just valt detta straffredskap.”

Rynkar ni på näsan? Skrattar ni åt äldre tiders tokigheter? Fick ni den berömda svenska PKn i vrångstrupen? Själv upplevde jag allt det och lite till.

Men visst låter det lite som att han skämtar? Som att det inte riktigt är skrivet på allvar?

You wish. I Svenska Akademins Ordbok från år 1938 kan man under uppslagsordet ”Kvinnolynne” läsa sig till beskrivningen ”en för kvinnan utmärkande lynnesart” och vidare få en referens till Laurins utförliga beskrivning av detsamma.

Genushistorikern gnuggar händerna av pur hänförelse och skrockar i sin vrå. En följetong minsann.

Godsaker · Vardagslivet

Julgodis: glögg-chokladbollar

Efter att ha saliverat över Hovkonditorns fina blogg ett tag beslutade jag mig för att göra hennes glögg-chokladbollar. Receptet var busenkelt! Nedan följer receptet och anvisningar i något modifierad form:

100 g choklad (jag tog riktigt mörk)

1 msk smör

1,5 msk glögg

50 g choklad-digestive kex

0.5 dl florsocker

Chokladen och smöret smältes i vattenbad, varefter man blandar i glögg, krossade kex och florsocker. Vispa sedan massan för hand med en vanlig träslev för att få den luftig, och rulla lagom stora bollar (receptet räcker till någonstans mellan 4 och 16 bollar beroende vilken storlek man betraktar som lagom). Efter ca 10 min i kylen kan man rulla bollarna i florsocker. Gör man det genast riskerar man att florsockret smälter. Då blir resultatet liksom lite mer grådaskigt och lite mindre som vacker pudersnö.

Kuriosa: Om man är sjukt sugen på dessa glögg-chokladbollar men inte har rätt digestivekex hemma skulle man rent hypotetiskt kunna ta ett paket med kex som är så gamla att ingen längre minns vad de heter för att man tänker att ingen kommer att sakna dem och kex ändå är kex, men resultatet blir inte lika bra. Har jag hört.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannens eget ställe

DN rapporterar om fenomenet med man caves, ett ställe (företrädesvis en källare) där mannen kan få inreda och husera alldeles efter eget behag. Jag fastnar ofta i inredningsprogram från både USA och Storbritannien och den där källaren verkar betydligt viktigare än vad man kunde tänka sig.

Och visst behöver alla sin egen vrå, sin egen trygghet och sin egen tid. Särskilt i den stressade miljö som vi lever i nuförtiden. Många män i både Finland och Sverige verkar ha toaletten som det heliga rummet där ingen får störa. Själv älskar jag att få stänga dörren till mitt arbetsrum och skapa text.

Så om alla har ett behov av sin egen fysiska plats, vad är det då som retar mig så med man caves…? Visst är det bra att även männen tar initiativ till inredning och välbefinnande. Teoretiskt sett. Men var är kvinnans plats? Var är hennes egen grotta dit hon kan dra sig undan en hel dag utan att behöva bekymra sig om värre saker än att TVn inte är grannskapets största? I inredningsprogrammen brukar männens intresse för i vilket av källarens hörn bardisken ska stå jämställas med var kvinnan vill ställa spisen. Även om jag vill tolka detta som en jämlik fördelning av arbetet med mat och dryck är nog den bistra sanningen att männens vrå är frikopplad från sysslor (vilket är hela poängen) medan kvinnornas utrymmen i hemmet är köket (så att hon samtidigt kan laga mat) eller tvättrummet (så att hon samtidigt kan bearbeta tvättberget). Många män berättigar dessutom sin fristad i huset med att de i alla fall är hemma. Författaren till The Man Cave Book menar att det är bättre att mannen sitter hemma och tar en öl än ”springer ute och blir full”, som att det skulle vara de enda alternativen.

Det är hög tid att det där med att bygga sig ett gemensamt hem faktiskt blir ett gemensamt projekt. Om kvinnan är den som bestämmer i de flesta fallen (på DN nämns siffran 99 %, även om det knappast är statistiskt mätt) kommer hennes plats i hemmet förvisso kanske bli en njutning för henne, men förmodligen också ganska ensam och inte minst konstant. Så länge hon inreder hemmet till sitt kan hon knappast förvänta sig annat än att mannen betraktar det som hennes. Alltför ofta menar män att det är bättre att låta kvinnfolket hållas med inredningen för att kvinnorna ändå är de som bryr sig mest, vilket talar för att dessa män antingen inte förstått vikten av vardagsmiljön eller också inte ser hemmet som vardagen utan ett undantag. Istället för att fråga mannen om de gardiner man nyss köpt och hängt upp passar och ge honom alternativen a) säg ja och bevara friden b) säg nej och öppna Pandoras ask: be honom köpa gardinerna. Vill han inte ha gardiner: lev utan.

Alla behöver en egen fristad, men ett gemensamt hem ska erbjuda en fristad till alla som bor där och varken mannens fristad eller mannens plats ska vara ett tillägg till hemmet utan en naturlig del.

Kuriosa: Serpens Albus skrev om detta för inte så länge sedan.

Historikerns historier · Vardagslivet

Definitionen av uppgradera

Helsingfors universitets emailsystem har uppgraderats nu på morgonen. På framsidan till inloggningen menar man att systemen ”work slowly after the upgrade. This also causes authentication problems”. Är det inte en downgrade då?

Kuriosa: Min email funkar inte längre.

Vardagslivet

En farlig känsla

Jag känner igen den när den kommer krypande, känslan av att mitt hår är för långt. Den där driften att slita fram kökssaxen och kapa lite. Så svårt kan det ju inte vara…? När jag kommer till det där stadiet är det bäst att låsa in alla saxar och påminna sig om förra gången, då jag i en vecka fick sitta med huvudet lätt lutat åt vänster innan jag fick tid hos frissan för att jämna till det.

Vardagslivet

Boobs och badkar

Trots att vi haft badkar som komplement till duschen i snart två år var igår förstå gången jag fick för mig att bada. Det är härligt när man stoppar ner tårna, värmen sprider sig, det plaskar lite. Så sätter man sig, blir varmare, tänker att man kanske blev lite exalterad av hur skön värmen var förut, svettas.

Så sjunker man ner i vattnet och tänker sig att just det här är vad slöa dagar går ut på. Tills man inser att man mycket riktigt flyter. Som två missformade livbojar guppar boobsen runt och motstår alla försök att sjunka ner ordentligt. Till slut är de allt man ser. Inte ens den oformliga massan som är ens mage, och som man vet flyter runt strax bakom kan störa mer. Blobb, globb. MEN SÅ SJUNK DÅ!!

Vardagslivet

Det här med att gå ner i vikt

Efter julen brukar diverse motionsanstalter uppleva ett rejält uppsving i besökarantalet. Själv grubblar jag mycket över det där med vikten. Teoretiskt sett är jag överviktig. I praktiken är det rätt skönt med ett visst lager späck i vinterkylan. En del av mig vill gå ner i vikt. Länge har jag trott att det är den där delen av magen som efter två graviditeter ser ut som en zebra som lagt sig att dö över mina lår. När jag graciöst hoppade upp i min mans famn och nästan skickade honom till sjukhus med sprucken mjälte av ansträngningen att fånga mig fick jag, förutom ett uhmpf, en uppenbarelse. Jag vill inte gå ner i vikt på grund av min egen fysik utan på grund av de fysiska lagarna om gravitationens inverkan på massa.

För om sanningen ska fram…

Jag vill ha det så här:

Och när jag har dansat färdigt, då vill jag ha det så här:

Kanske jag istället borde skicka min man till gymmet så att han orkar bättre? Jo, det lät som en bra lösning.