I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!