Archive | december 2012

Förväntan och förtröstan

I vännernas fantastiska hus vid stranden i en skyddad vik har vi firat in det nya året. Och med himlen upplyst av färggranna explosioner och barn som jublar och hojtar i kapp slås jag av den gränslösa tacksamheten över att mina barn får stå här, tätt intill mig, och känna förväntan och förtröstan inför det nya året – att vi bor i den delen av världen där barn kan få glädjas av de vackra men meningslösa fyrverkerierna istället för att gömma sig i ruinerna av sitt hem i rädsla för nästa smäll.

Nästa år hoppas jag att fler barn ska få stå tillsammans med någon, och räkna ner tiden till början på något de ser fram emot.

20130101-003738.jpg

Motstridigheten

Tilda har varit hela dagen hos en kompis och när jag nu på kvällen kom dit för att hämta henne frågade mamman om det gick bra att hon stannade över natten, vilket både Tilda och kompisen förstås tyckte var ett toppenförslag. Eftersom vi inte hade några särskilda planer fick Tilda stanna kvar, till allas enorma lycka och oförställda dansbehov.

Och så sitter jag likförbannat här i bilen på parkeringsplatsen med gråten i halsen och känner mig som en förrädare för att jag övergett mitt barn.

Bästa marängerna!

Av överblivna äggvitor är det lätt att göra maränger. För varje äggvita går det åt ungefär 0,7 dl socker, så att man på tre äggvitor landar på 2 dl socker. Exakta mått är inte livsviktiga när man gör maräng, eftersom storleken på äggvitorna kan variera. Var noga med att inte få med någon som helst äggula i blandningen bara, för då blir det svårvispat!

Vispa
1 äggvita
ca 0,35 dl socker
(alltså halva den totala mängden) och
några droppar ättika (gör smeten styvare) riktigt hårt.

Bunken ska gå att vända upp och ner utan att man får äggvispet i ögonen. Vänd därefter ner resten av sockret (ca 0,35 dl) i smeten. Man ska alltså inte vispa längre, utan bara försiktigt vrida ner sockret. Vill man ha en lätt och snabb variant kan man sedan ta en sked och klicka ut marängerna på bakplåtspapper i lagom stora klottar. Men vill man ha något lite extra kan man istället droppa i ett par droppar karamellfärg, eller exempelvis en tesked kakaopulver, i smeten. Genom att sedan bara försiktig dra några tag med en kniv genom smeten får man ett snyggt mönster. Därefter häller man försiktigt smeten i en spritspåse och spritsar på bakplåtspapper. Extra fina blir de om man gör dem riktigt små, kanske bara ett par centimeter i diameter. Grädda marängerna i ugnen (gärna varmluft) på 100 grader ett tag. Jag brukar passa på att titta på ett avsnitt av någon bra TV-serie medan jag väntar, så 47 minuter någonting om det är utan reklam. Marängerna ska lossna från pappret helt utan våld när de är färdiga.

Julen 2012 238

Julen 2012 235

Klädrea för män

Efter att ha spenderat så många timmar på mellandagsrea att jag hann gå från stadiet där man aktivt letar efter något trevligt fynd till stadiet där allt förvandlas till ett sjukt social experiment om hur man lockar fram det sämsta hos människosläktet funderar jag på det här med kläder för män. Min man är en av de där, nu för tiden ganska många, männen som gillar accessoarer, bryr sig om sitt utseende och som gärna shoppar kläder. Att komma med honom för att shoppa är deprimerande. Inte så där som somliga män som shoppar med sina fruar skär-hellre-upp-mina-handleder-för-nu-missar-jag-hockeyn-och-det-där-är-fanimej-samma-jävla-byxor-hon-testade-för-fyra-timmar-sedan utan för att utbudet är fullkomligt värdelöst.

Och i ett samhälle där man beskyller kvinnor för att vara utseendebesatta våp och män för att vara ointresserade slackers ger klädaffärerna tydliga indikationer om att det är den rätta världsordningen. Redan för små barn är ”flickavdelningen” betydligt mer omfattande, varierande och inspirerande och dessutom drastiskt billigare än ”pojkavdelningen”. När man kommer upp bland vuxenkläderna har det gått så långt att det inte längre finns en damavdelning; det finns en affär full med damkläder och en liten, sketen herravdelning. Med tanke på hur många frustrerade hyggligt modemedvetna män som suckande plockar bland de tre par herrskor som kommit ut på rean till det facila priset av 79 euro per par och sneglar på hylla efter hylla av damskor Alla-under-20-euro-special, finns det betydligt större efterfrågan än tillgång på varierande herrmode.

Jag blir uppriktigt förbannad å min stilige makes vägnar, för att det ska vara så in i helvete svårt att hitta bra och snygga herrkläder till priser som motsvarar vad man skulle ha gett för damkläder och för att utbudet är patetiskt begränsat. Dessutom blir jag förbannad över den eviga förväntan att kvinnor ska bry sig om sitt utseende och att män inte ska göra det. Men mest förbannad blir jag på fördomen att den ordningen är biologiskt betingad, att den fånigt lilla herravdelningen är en effekt av att män inte hinner befatta sig med trivialiteter som shopping – inte att män blir uttråkade för att utbudet suger – och att alla de män som faktiskt vill handla kläder och se bra ut förmodligen är homo.

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

20121228-174518.jpg

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

20121228-174525.jpg

Tankar om livet, tacksamheten och julefrid

I en mjuk och skön soffa bredvid en doftande julgran, bortom nöjdhet i efterdyningarna av en avslappnad jul i den äkta glädjens tecken, slås jag av den där rädslan för döden som ibland dyker upp sedan jag fått barn. Det finns ett annat sorts värde med livet, någonting större och djupare. Och jag tänker att anledningen till att jag är rädd för döden inte är att jag inte tror att världen skulle kunna fortsätta utan mig utan att jag av hela mitt hjärta vill vara med. Vilken ofattbar lycka att få vara här, att få vara frisk och att få fira jul med sina nära och kära!

20121225-151015.jpg

20121225-151209.jpg

20121225-151231.jpg