Archive | oktober 2017

Ett par saker om #metoo

Under gårdagen svämmades Facebook över av #metoo när kvinna efter kvinna bekräftade precis hur utbrett sexuella trakasserier mot kvinnor är. Jag tror att jag gick i trean första gången jag blev fasthållen av ett gäng jämnåriga killar som tyckte att det var helt i sin ordning att de skulle få känna på min kropp. Så sent som förra året hade jag en gubbes ovälkomna händer på min höfter när han skulle trycka sig förbi mig i ett utrymme som inte alls var så litet att liknande närgångenhet skulle behövas.

Reaktionerna på #metoo från mina kvinnliga vänner är sorg och frustration, men inte en enda av oss är förvånad. Hur många gånger har vi inte försökt säga det här redan, huh? Hur mycket statistik har inte redan visat hur groteskt utbredda trakasserierna är? Ingen kvinna är förvånad. Vi har vetat länge. Vi har anpassat våra kroppar, våra rörelsemönster, våra liv inför detta faktum sedan vi var unga.

Och allteftersom #metoo breder ut sig som en våt, kvävande yllefilt över vackra lunchbilder och söta kattvideor börjar man ju undra var de är, alla de där männen. Om nästan varenda kvinna står upp och säger att de också har blivit utsatta, var är männen som gjort det?

Det är hög tid att vi börjar inse att precis som att de kvinnor som blir utsatta finns överallt runt omkring, finns även männen som utsätter dem överallt omkring. Den där skillnaden mellan good guy och asshole som väldigt många män försöker påstå är i princip avgrundsdjup är i själva verket rätt blurrig. Jag har själv sett alltför många good guys dra ett par öl och boosta varandra till att bli riktiga assholes. Oftast står de inte för de grövre sakerna. Oftast är de inte han som håller fast en och tar på en, men gärna han som tjatar om sex och insisterar på att få berätta hur attraktiv man är. Han som berättar om hur deprimerande det är när schyssta killar inte kan få komma till bara för att vissa beter sig som svin. Han som läser #metoo och förfasar sig och önskar att det fanns något han kunde göra men när han inte är varken kvinna eller ett asshole så är han bara maktlös. Får man en puss för det eller?

Självrannsakan, people. Nu.

Och när män slår ut med armarna och vill att kvinnor för hundrafemtioelfte gången ska berätta för dem vad de ska göra så får jag precis samma sorts kruppanfall som när män alltid förväntar sig att kvinnor ska vara arbetsledare för allt som inte kan tänkas inbringa pengar. Hur gör man när man tvättar fönster? Hur tröstar man en baby? Hur viker man tvätt?

Kuvahaun tulos haulle for fucks sake gif

Så här:

  • Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet.
  • Om du känner dig osäker på hur du kan vara en del av lösningen kan du googla det eftersom kvinnor i årtionden redan har skrivit hyllmeter om ämnet.
  • Om du ändå måste fråga vad du ska göra är du en del av problemet.
  • Om du känner dig ens pikulite förfördelad eller arg å mäns vägnar av #metoo är du en del av problemet.
  • Om du känner dig nödd att påpeka att Inte Alla Män är skyldiga är du en del av problemet.
  • Om du tror att du kan göra något bättre genom att köpa blommor och choklad till en kvinna i din närhet är du en del av problemet (men lämna chokladen och blommorna på trappen för de har ju inte gjort något ont ändå härrigud).
  • Om du tycker att kvinnornas #metoo-kampanj är rätt forum att upplysa om att män också blir sexuellt trakasserade ibland är du en del av problemet.
  • Om du någon gång varit tyst när en snubbe har dragit roliga våldtäktsskämt eller kommenterat någon kvinnas bröst inför henne för att du inte vill dra ner stämningen eller bli obekväm är du en del av problemet.

Var inte en del av problemet.

När brott mot kvinnor är brott mot män

Mest på grund av att jag har rätt svårt att ta itu med alla de saker jag egentligen borde göra så här i början av måndagen hamnade jag på en länk som handlade om en familj som blivit kidnappade av talibaner år 2012. För det första är det väl värt att understryka att jag tycker att det som familjen har varit med om är hemskt och att jag hoppas att de klarar av att återhämta sig. Vad jag vill kommentera är inte deras fall, utan hur rapporteringen är formulerad. Hela ”artikeln” finns att läsa här. Jag har roat mig med att klippa och klistra (men klippen är i ordning!) för att kunna markera formuleringarna som är galna.

För egentligen är det här en berättelse om ett par – en ung familj – som på grund av gemensamt intresse begav sig ut på en resa som tog en mycket sorglig vändning för alla inblandade. I rapporteringen är det dock en berättelse om män och de förorättelser de har blivit utsatta för när talibaner förgrep sig på deras kvinna.

Fadern skyller situationen på dotterns make. Det var han som tagit med henne. Som något sorts viljelös, gravid docka har maken fört henne till Agfanistan. Fadern är själv förstås en bättre sorts man och skulle minsann aldrig göra så mot sin gravida fru.

coleklipp1coleklipp2

Maken, å sin sida, meddelar att talibanerna har våldtagit hans fru, som om problemet vore att det är hans fru och inte till exempel att hon blev våldtagen. Våldtäkten utfördes mot henne. Hon är offret – inte han!

coleklipp3

Sedan presenterar man denna dotter och hustru, Caitlan Coleman. Det finns ingenting negativt att säga om henne. Hon är en kvinna med en god själ och hon gör alltid goda gärningar. Till exempel kommer hon alltid ihåg att skicka tackkort (det gör aldrig jag, men min själ är säkert inte lika ren heller). Och man försöker förklara varför just hon, en kvinna med en så god själ, kunde befinna sig på en sådan resa. Av allt att döma var det ett gemensamt beslut för paret att åka. De ville det här – tillsammans. Varför måste man förklara just hennes deltagande? Varför inte bådas?

coleklipp4

I den här historien så fråntas Coleman ansvaret för sina egna handlingar – att bege sig ut på resa – samtidigt som de brott som begås mot henne blir hedersbrott begågna mot män. Det påminner lite om när journalisten Kim Wall dog och någon tidning (minns inte var) rapporterade att typ hennes vilja att berätta blev hennes död, trots att det med största sannolikhet var en man som mördade henne. Hur svårt kan det egentligen vara att rapportera om kvinnors handlingar och om brott som begås mot kvinnor med ord som visar att kvinnor visst är fullt kapabla att tänka och agera, men att de kan falla offer för brott utan att felet låg i deras tankar eller agerande?

 

Välkommen!

En av de nyanlända syriska familjerna vi umgås med har en son i sjuårsåldern. Han behövde kläder, särskilt vinterkläder. Eftersom jag redan har gjort mig av med allt i den storleken efter Vilho satte jag ut en kort förfrågan i en nätloppis för svenskspråkiga mammor. På nästan ingen tid alls hade givmilda mammor skrapat ihop allt vad en liten pojke skulle kunna behöva. Skor, overall, underställ, tröjor, byxor. Allt.

Och i en av påsarna låg det två vackra teckningar. Mitt i all ondska i världen växer det upp en ny generation, med öppna sinnen, öppna hjärtan. Det finns hopp för framtiden!

välkommen

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.

Sluta jämföra kommunism och nazism!

Alltså vi måste på allvar tala om det här med att det inte längre går att nämna nazister förrän någon jeppe kommer och visar hur närvarande hen varit på historialektionerna genom att hiva ur sig något om kommunister (eller, för den delen, ”vänsteraktivister” om vi talar om nutida nazister).

När jag gick i skolan fick jag också lära mig att det fanns liksom någon sorts motvikt till nazisterna ute på vänsterkanten. Alla mina lärare har varit rätt noggranna med att påpeka att det ingalunda var enbart i Hitlers Tyskland som vidrigheter pågick, utan att Stalins Ryssland inte heller var ett särskilt hejsan hoppsan ställe att leva på.

Så långt är liksom allt ok. Det finns ingen som helst anledning att försöka sticka under stol med att fullblown kommunism historiskt alltid har lett till mycket stora problem i praktiken. Sovjet. Kina. Kambodja. Ganska fucked up.

Därmed dock inte sagt att kommunismen och nazismen på något vis är jämförbara som politiska idéer. Kommunismen bygger på tanken om att folket gemensamt ska äga produktionsmedlen och växte fram som en reaktion mot att 1800-talets industrialisering skapade ännu större klyftor mellan arbetare och ägare. Syftet var att ge arbetare bestämmanderätt som de inte hade blivit beviljade, genom att arbetarna tillsammans skulle vara de som också ägde produktionsmedlen. Utopin är ett samhälle utan klasser, där alla genom det gemensamma ägandet kan få vad de behöver.

Motsatsen till kommunism är kapitalism – ett system där individer snarare än kollektivet äger produktionsmedlen. Hur kapitalismen växte fram är svårt att säga eftersom det, mig veterligen, inte finns ett enda samhälle som har haft som mål att göra allt ägande individuellt. Det gynnar – som idé – inte en centralmakt. I praktiken skulle man väl däremot kunna säga att England var ett av de första länderna som utvecklade kapitalism i form av merkantilism på 1600-talet. Mycket kortfattat går merkantilismen ut på att aldrig låta importen överstiga exporten i ett välbalanserat system av handel.

Grejen är att både kommunism och kapitalism i princip är helt förenliga med vårt västerländska, humanistiska tänkande. Det handlar mest om preferenser, om ideologi och politisk åskådning vilken väg man tycker är den rätta att gå. Och det är lätt att anklaga kommunismen för vad som hände under Stalin eftersom det ligger oss nära i tiden, men vi skulle lika gärna kunna sätta slavhandeln på kapitalismens konto. Renodlade och i händerna på en väldigt stark centralmakt kommer båda systemen att bli rätt skit, men själva idéerna är inte så knasiga. Grundbulten är demokrati och frihet att diskutera ekonomi och politik och fördelning av resurser, samt framförallt att kritisera och byta ut de styrande. Har man bara det så är resten detaljer, egentligen.

Nazismen är en helt annan sak. Nazismen bygger på fascismen enligt vars huvudprinciper folket ska styras av en mycket stark, totalitär ledare, all opposition mot ledaren ska krossas och ledaren ska ha bestämmanderätten över bland annat alla produktionsmedlen. Som tanke skrotar alltså nazismen allt det som det fria, öppna samhället bygger på. Nazismen har också i sin kärna rasbiologi, antisemitism och nationalism vilket kastar mänskliga rättigheter och vår västerländska värdegrund åt helvete. Att göra sig av med oliktänkande eller lägre stående hör till själva ideologin – det är ett av de uttryckliga målen. Förintelsen ligger alltså helt i linje med nazismens ideologi. Ingenting i nazismen är förenligt med demokrati.

Visst, det finns undergrupperingar av kommunismen även i dag som inte är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Anarkisterna vill förkasta staten och genom revolution införa kommunism. Det är minst sagt problematiskt och visst kan man kalla det en våldsam vänstergrupp. Med de är inte många och kommunismen – och den mer moderna socialismen – är betydligt större än så. De allra, allra flesta som förespråkar ett kommunistiskt samhälle i väst i dag gör det eftersom de vill bygga ett bättre samhälle för alla, utan klasskillnader eller orättvisor. Kommunismen av i dag strävar inte efter att införa tvångsförflyttningar eller arbetsläger. Nazismen av i dag är däremot precis samma skit som nazismen för 80 år sedan. Principerna är de samma och det förväntade resultaten av ett införande av systemet de samma.

Så sluta skrika ”men kommunisterna då!?” varje gång någon vill diskutera de högst verkliga och påtagliga problemen med nazismen.

Ok? Ok.

Barns lekar och städning

Ok. Det är nu som jag visar hur gammal och gnällig jag har blivit, men så här. Vi hade gäster igår, ev av A:s syriska kompisar med fru och två små döttrar. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis, men jag kan ju inte låta bli att fundera över kulturskillnader – särskilt vad gäller barnen. Deras barn är väldigt unga (5 och 3 år) och har bara varit i några månader utan krig, så man kan knappast förvänta sig att liksom är som vanligt.

Men en sådan sak som att städa undan efter sig. Även för treåringen var det helt självklart att plocka upp papper hon tappat och slänga det i sopen. Och när de fick tag i Tildas Barbielåda (eftersom jag ställde fram den på golvet till dem…) tömde de förstås hela innehållet och lektelektelekte, men när de åkte igen var precis allt städat. Faktum är att huset var i precis lika prima skicka när gästerna gick som när de kom. Det gick också jättebra för oss vuxna att sitta och prata medan barnen pysslade med annat, eftersom det inte fanns någon förväntan från barnen att minst en vuxen skulle sitta på golvet och kränga högklackade skor på stela Barbiefötter.

Och jag antar att typ alla generationer känner likadant, men jag tror att vår generation (alltså vi som är i trettioårsåldern nu) är den sista svenska generationen som blivit uppfostrad på det viset. Självgående lekar som vuxna inte måste varken konstant övervaka för att driva framåt eller delta i. Städning efter lek. Det här är något jag tänker bli bättre på.

Kanske det bara är jag som inte har varit tillräckligt uppmärksam på mina egna barn och deras vänner, men städningen efter leken görs inte, eller åtminstone inte som en del av lekandet. Städningen hamnar på den stackare vars saker det är man använt som som följaktligen är den enda som av något sorts tvång faktiskt måste städa undan. Det finns inget självklart i att man hjälps åt att städa undan det som man gemensamt dragit fram.

Och seriöst, what’s up med det här att vuxna måste vara med i barnens lekar, huh? Barn ska väl för i hela friden kunna leka själva! Här kan jag väl egentligen bara tala för mig själv, men jag tror att jag har spenderat alldeles för mycket tid med mina barn, som deras lekkamrat. Jag har varit för tillgänglig. Och vuxna styr ofta lekarna på ett sätt som inte är riktigt bra, tror jag. Vi försöker vara för pedagogiska. Leka ”rätt”.

Sånt satt jag och tänkte på igår. Det, och sedan det faktum att jag har blivit väldigt, väldigt bra på att sitta tyst riktigt länge. Ni som har träffat mig skulle kanske inte tro det, men alla dessa år i början av min tid i Finland när jag inte förstod ett jota av vad folk pratade om har härdat mig. En lång middag med nästan uteslutande arabiska är därför inga problem alls. Jag kan rent av tycka att det är jättehärligt att sitta i vårt kök, med tända ljus, god mat och ett gäng syrier som håller på att bygga sig en ny tillvaro som får vara sig själva, skratta, prata och umgås på sitt språk.