Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.