Archive | februari 2015

Den populistiska egocentrismen och historien

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.

Hur bildas nya familjer?

Ni får ursäkta om jag behandlar bloggen styvmoderligt (vad är det för sorts sexistiskt uttryck egentligen, va?) men det är rätt mycket nu. Dels är det förstås det konstant pågående arbetet med avhandlingen vilket borde resultera i att jag är färdig att presentera ett kapitel för seminariet i april (as if). Dels så är det bara några veckor kvar till Dies Medievales – Finlands största konferens för medeltidshistoriker – då jag ska presentera delar av min forskning.

Temat för i år är relationer. Jag tänkte tala om de familjerelationer jag har hittat i mina källor. Hur skapades nya familjer? I Norden har vi nästan uteslutande haft patrilokalitet, vilket innebär att kvinnan när hon gifter sig flyttar in till mannen istället för tvärtom. Men hur påverkades hennes band till födelsefamiljen?

Grejen är att jag har hittat jättemånga mågar. När till exempel en man och kvinna som är gifta med varandra vill donera till kyrkan eller whatever var det vanligt att deras måg – med eller utan sin hustru, deras dotter – var med när affären genomfördes. Men varför? Vad betyder hans närvaro för familjerelationerna? Vad säger det om nya familjekonstellationer?

Det här funderar jag på nu.

Bra och dåligt

Bra: Jag var fiffig och utnyttjade morgonen till att måla hallgolvet så att det hinner torka medan jag är på kontoret och kidsen i skolan.
Dåligt: Det är ytterdörren ni ser där, på andra sidan det nymålade golvet.

Kuriosa: Andra ställen man också når endast via hallgolvet är till exempel toaletten.

20150225-114116.jpg

Det förmodligen enda jag kommer att säga om 50 Shades of Grey

Jag begriper att boken och filmen ger en snedvriden bild av hur ett funktionellt förhållande, ens med BDSM-inslag, bör se ut. Visst. Men ge mig ett enda jävla exempel på en bok skriven av en man och ur ett manligt perspektiv som någonsin fått en sån ofattbar mängd skit för sina sexinslag. Ett enda exempel.

Nehe. Trodde inte det heller.

Istället bänkar sig folk framför Game of Thrones och tittar på dvärgar som sätter på sina systrar i öronen och bah ”höhöhö fy fan va sjukt, precis som i boken” och är plötsligt mer än kapabla att se att varken böcker eller film nödvändigtvis avspeglar verkligheten.

Så. Det var bara det jag vill säga. Over and out.

Jag köper inte flickiga kläder till min pojke – so sue me

Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.

När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.

Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.

Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.

Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.

Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.

 

 

Halv-miljon-strecket

Tänkte bara säga att den här bloggen nu har blivit läst fler än 500.000 gånger. Fler än en halv miljon besök.

Helt sjukt, hörrni. Helt sjukt.

Ett stort tack till er alla som orkar läsa och som med era kommentarer gör den här bloggen till en av de bästa delarna av mitt liv!

20150223-142812.jpg

Vi måste tala lite mer tanten med väskan

Ni har alla säkert sett fotot där en tant med en väska slår efter en nazist som demonstrerar i Växjö. När en konstnär sedam tillverkade en skulptur av den tanten föddes också tanken på att tillverka en betydligt större skulptur av henne och ställa på torget i Växjö. Det gick emellertid inte kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott med på, eftersom tanten med väskan symboliserar våld. Ordförande för nämnden skriver i en debattartikel:

”Växjö kommun ska med stark röst värna det fria ordet. Det är en grundpelare för vår demokrati och försvarandet av mänskliga rättigheter. Jag anser att det i den tanken också är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen.”

Väldigt många håller med henne. Nazisterna hade rätt att vara på torget och demonstrera och den som utnyttjar sin frihet ska inte mötas med våld. Så jag knåpade ihop den här bilden, vilken sedan fick viss spridning via Twitter.

staty

Med viss spridning via Twitter kommer alltid en massa mothugg, och eftersom Twitter tillåter ett så begränsat antal nedslag blir det sällan särdeles nyanserade mothugg. Men vi kan väl säga så här; de flesta handlade om att tanten är en symbol för våld och som sådan ett hot mot demokratin och därför olämplig som staty. De flesta som säger så verkar dessutom vara helt normala, schysta typer som tycker att man aldrig får använda våld i en demokrati.

Och någonstans håller jag förstås med i den tanken, det gör jag. Rätten att fritt få demonstrera är bärande och våld är aldrig lösningen. Så är det. Men sedan blir det här en otroligt knepig fråga om symbolvärde. Vårt land är fullt med våldsamma statyer. Vi har uppsjö statyer av kungar med höjda svärd, med bibliska motiv och med grekisk mytologi som har väldigt stark och klar våldssymbolik utan att en käft protesterat mot det förr.

Vad är det med en tant och handväska som vi upplever som så hotfullt? Hur kan just det motivet, av hundratals socialt godkända, ses som för våldsamt?

Några säger att det är för att nazisterna då år 1985 blev nästintill lynchade. Hur det lät när nazisterna blev jagade genom Växjös gator och sedan fick söka skydd inne på järnvägsstationens toalett kan man lyssna på här. Det var en situation som hade kunnat gå mycket illa, det kan man inte bortse från, och det är förstås inte beteende som ska uppmuntras. Men tanten med väskan, representerar hon verkligen den arga folkmassan? Eller representerar hon i det här fallet den förtryckta – den som har fått se sin familj duka under för nazismens ideologi?

För tanten kommer inte dit med en påk. Hon slår inte någon som ligger ner. Hon använder det tillhygge hon råkar ha i sin hand och hon går inte ens tillräckligt nära för att faktiskt träffa. Det är inte överlagt politiskt våld, utan snarare frustration över att vara så liten och ensam och fast i traumatiska minnen. Ett par år senare tar hon sitt eget liv.

Demokrati är problematiskt på det sättet att det i sin essens bär kärnan till sin egen implosion. Genom att låta grupper som öppet är emot ett demokratiskt system komma till tals inom ramarna för systemet – skyddas av systemet – kan dessa slutligen förstöra det. Samtidigt innebär alla begränsningar av negativa röster att man ruckar på demokratins grundvalar. Det är verkligen inte enkla grejer, det här med demokrati.

Men när man menar att en liten tant är själva symbolen för hotet mot demokratin för att hon i frustration dängt sin väska i huvudet på en representant för en grupp som de facto vill störta demokratin, då känns det inte riktigt som om man har rätt proportioner på saker och ting. När en statys väska symboliserar vapen i ett samhälle fullt av statyer försedda med svärd, spjut, knivar och påkar. Då undrar jag lite vad i hela helvete som hänt med vår känsla för symbolism. Om det är tanten i det här fallet, inte nazisten, som symboliserar våld, hot och antidemokrati.

Den här statyn av Nils Dacke, ledare för Dackefejden som kostade många människor livet i smålandsskogarna på 1540-talet, restes på 1950-talet. Han kallas frihetskämpe nu. Gustav Vasa satte hans huvud på en påle så fort han fick chansen.

Den här statyn, Ture Lång, står på torget i min egen lilla hemstad. Förebilden är en så kallad Rolandsstaty som restes i medeltida städer. Med sin klotförsedda påk och ett femliters ölstop symboliserar han rättvisa och trygghet.

Kuriosa: Tanten med väskan var egentligen bara 38 år gammal. Mer om henne kan man med fördel läsa här!