Vardagslivet

Skillnaden på mig och min make

Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

Historikerns historier · Vardagslivet

Mitt arbetsrum dagen efter kl 20

20120830-200839.jpg

20120830-200850.jpg

Just nu ser det ut så här i mitt arbetsrum. Jag gräver igenom högar med gamla papper och kastar räkningar märkta med ”betalad” från 2005. Hade det inte varit för att jag nu bytt rum och tvingats gå igenom och kasta hade jag sannolikt vid tidpunkten jag borde doktorera ha haft tillräckligt med grejer för att berättiga en arkeologiskt utgrävning av arbetsrummet. Inte som att jag samlar på mig saker. Inte alls. Jag är bara i desperat behov av en butler. Eller napalm.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mannen som vågar för sitt barn

Vi pratade ju förut om hur män tar vettlösa risker. Trots att vi kanske inte är helt överens om huruvida det är en biologisk drift eller en socialt skapad förväntning rörde diskussionen aldrig vid att det skulle vara en myt att män vågar mer, tar mer risker och är mer äventyrslystna än kvinnor.

Och så läser jag om pappan med en son som vill ha på sig klänningar. Istället för att försöka övertyga pojken om att pojkar inte få ha klänningar, ger pappan sitt barn styrkan att stå på sig mot fördomar genom att ha en ”klänningsdag” då pappan och sonen tillsammans går ut på stan i klänning. Här snackar vi en man som är så trygg i sin egen manlighet att inte ens en dag på stan iförd klänning kan hota den. En pappa som vågar för sitt barn, som inte är rädd för skratten eller blickarna.

Men för all denna äventyrslusta och villighet att riskera liv och lem för att svälja en iPhone och se om det går att ringa till någons mage eller undersöka om det faktiskt blir kroppsformade hål om man hoppar igenom en vägg som män tycks vara behäftade med är det beklagansvärt få som skulle våga göra vad den där pappan gör. Att svassa runt på stan i klänning har väl många män gjort när de förlorat ett vad eller inte ställt bort tequilaflaskan när flickvännen tipsade om att det var dags. Men det där med att ta sin lilla son i handen, leda honom ut i den stora världen och vara hans sköld mot oförstånd och fördomar, klädd i klänning, det är ett risktagande som kräver en riktig man.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Mitt arbetsrum kl 10

20120829-103247.jpg

20120829-103219.jpg

Taket gjordes förra veckan, nu är det golvets tur. Fortsättning följer…

Och som den genusmedvetna kvinna jag är har jag också dokumenterat arbetsfördelningen. Av fyra personer är det tre män. De bär möbler, sågar, knackar golv och spikar lister. Kvinnan (alltså jag) dricker sjukt stora lattes från Starbucks och bloggar. Hade jag inte i all min kvinnlighet varit så svag hade jag säkert kunna hjälpa till. Igår när det inte fanns några män på plats bar jag ju ner soffan från övervåningen och tömde bord och lådor. Idag förväntas jag hålla mig ur vägen.

Men ok då.

20120829-103254.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Duktighetshysterin

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om männens intelligens

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.