Archive | augusti 2013

Presentationstipsen

Nu har jag suttit och lyssnat på så många papers att jag tänker drista mig till en liten tipslista.

* Läs inte en artikel du har skrivit. Ta chansen att berätta större drag och göra kopplingar som gör att folk vill läsa artikeln istället.
* Var realistisk med hur lång tid det tar. Det finns en tidsbegränsning. Din uppgift är att göra det bästa av den tiden, inte bända marginaler för att få med allt du vill.
* Att ta mer tid än vad man blivit tilldelad är att ta av andras tid. Så gör man inte.
* På 20 min hinner man berätta någonting med ungefär 2600 ord.
* En powerpoint med stödord, bilder, viktiga namn och årtal är stöd för presentationen.
* En powerpoint med fullånga meningar, animationer, färgad text på svart bakgrund och/eller aldrig så intressanta textstycken på latin kommer inte att hjälpa någon att förstå bättre.
* Planera vad du vill säga, sortera och förkorta. Att prata väldigt snabbt är aldrig rätt.

Att bli liten

På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.

Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.

Trött

Tillbaka på hotellrummet efter 13 timmar konferens. Trött som ett as. Vill skriva något intelligent på bloggen om allt det fantastiska jag hört i dag. Orkar. Inte.

Rumskompisen: Vad gör du? Uppdaterar du din Facebookbild eller?
Jag: Närå. Jag tar selfies för att lägga upp på bloggen.

Som att det vore bättre.

20130829-230039.jpg

Flygplansbloggen

Då var vi på väg, jag och en hel del andra unga historiker, till Gender and Politics i Plymouth. För tillfället flyger vi över södra Sverige. Klockan är ungefär den tiden jag normalt brukar vakna. Gick upp kl 5. Fortfarande förvånad över att det var andra som också var vakna då, och lite besviken över att min tidiga morgon därför inte får den sortens imponerade respons den förtjänar.

20130828-091923.jpg

Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem

Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.

”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”

Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.

1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.

2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.

3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.

4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.

5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?

Frågor på det?

PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.

En kort rapport

Vi hade inflyttningsfödelsedagskalas i helgen och härrimingud vad det blev bra! Trots att vi bor mitt ute i ingenstans var det närmare 50 pers som hittade hit och firade med oss. Hur bra? Så bra att jag inte lyckades få en enda bild av spektaklet. Stort tack till alla!

Och nu sitter jag och försöker få till slutklämmen på mitt paper inför Gender and Politicis 1400-1800 som hålls i Plymouth i slutet av veckan. Det måste bli färdigt men sitter av någon anledning jävla långt inne. Det jag tänkte prata om är hur gifta kvinnor kunde representera sina män i den senmedeltida politiken. I breven i Sturearkivet finns det förvånansvärt mycket om det, om man bara bryr sig om att läsa kvinnornas brev som en del av det politiska spelet. Nu ska jag bara försöka få ihop det till någon sorts trovärdig syntes.

Manning

Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.