Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.