Arkiv | augusti 2013

Presentationstipsen

Nu har jag suttit och lyssnat på så många papers att jag tänker drista mig till en liten tipslista.

* Läs inte en artikel du har skrivit. Ta chansen att berätta större drag och göra kopplingar som gör att folk vill läsa artikeln istället.
* Var realistisk med hur lång tid det tar. Det finns en tidsbegränsning. Din uppgift är att göra det bästa av den tiden, inte bända marginaler för att få med allt du vill.
* Att ta mer tid än vad man blivit tilldelad är att ta av andras tid. Så gör man inte.
* På 20 min hinner man berätta någonting med ungefär 2600 ord.
* En powerpoint med stödord, bilder, viktiga namn och årtal är stöd för presentationen.
* En powerpoint med fullånga meningar, animationer, färgad text på svart bakgrund och/eller aldrig så intressanta textstycken på latin kommer inte att hjälpa någon att förstå bättre.
* Planera vad du vill säga, sortera och förkorta. Att prata väldigt snabbt är aldrig rätt.

Att bli liten

På väg till konferensen stannar jag vid ett övergångsställe. Klockan är sen morgon. En bil med några unga killar i saktar in, slirar till. Den ena killen stirrar på mig och hojtar upphetsat till sin kompis:
– Did you see that?!
När de slirar iväg igen hänger de ut genom det öppna fönstret och skrockar uppmuntrande till mig.

Men jag känner mig inte alls uppmuntrad. Jag känner mig jätteliten. Som ett ‘that’ istället för en ung forskare på väg till konferens. Helt plötsligt känns det som om alla stirrar, som att det är viktigare hur jag ser ut än vad jag har att säga. För jag har rätt mycket att säga. Jag är här, just nu, för att jag har något att säga. Och till unga killar i svuschande bilar som frågar sina kompisar om de har ‘seen that’ skulle jag vilja säga ‘shut the fuck up’. Det kommer jag fortsätta säga tills de lärt sig att det heter ‘did you hear her’.

Trött

Tillbaka på hotellrummet efter 13 timmar konferens. Trött som ett as. Vill skriva något intelligent på bloggen om allt det fantastiska jag hört i dag. Orkar. Inte.

Rumskompisen: Vad gör du? Uppdaterar du din Facebookbild eller?
Jag: Närå. Jag tar selfies för att lägga upp på bloggen.

Som att det vore bättre.

20130829-230039.jpg

Flygplansbloggen

Då var vi på väg, jag och en hel del andra unga historiker, till Gender and Politics i Plymouth. För tillfället flyger vi över södra Sverige. Klockan är ungefär den tiden jag normalt brukar vakna. Gick upp kl 5. Fortfarande förvånad över att det var andra som också var vakna då, och lite besviken över att min tidiga morgon därför inte får den sortens imponerade respons den förtjänar.

20130828-091923.jpg

Kvinnor som är så privilegierade att de inte fattar det och män som upplyser dem

Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.

”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”

Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.

1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.

2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.

3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.

4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.

5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?

Frågor på det?

PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.

En kort rapport

Vi hade inflyttningsfödelsedagskalas i helgen och härrimingud vad det blev bra! Trots att vi bor mitt ute i ingenstans var det närmare 50 pers som hittade hit och firade med oss. Hur bra? Så bra att jag inte lyckades få en enda bild av spektaklet. Stort tack till alla!

Och nu sitter jag och försöker få till slutklämmen på mitt paper inför Gender and Politicis 1400-1800 som hålls i Plymouth i slutet av veckan. Det måste bli färdigt men sitter av någon anledning jävla långt inne. Det jag tänkte prata om är hur gifta kvinnor kunde representera sina män i den senmedeltida politiken. I breven i Sturearkivet finns det förvånansvärt mycket om det, om man bara bryr sig om att läsa kvinnornas brev som en del av det politiska spelet. Nu ska jag bara försöka få ihop det till någon sorts trovärdig syntes.

Manning

Det är ju ganska mycket prat om Manning just nu. Manning som startade den första stora Wikileaks… eh… läckan. Jag ska inte säga att jag har läst tillräckligt mycket för att uttala mig om några detaljer, men en av de där sakerna som hamnat på förstasidorna är förstås att personen som började som Bradley Manning istället vill leva som Chelsea Manning. Varför, hur, när och så vidare är i mitt tycke fullkomligt irrelevant. Det mod som Manning visade och det groteska övertramp 35 års fängelsedom är, förändras inte av om Manning är en han eller en hon. Det enda som har betydelse för om Manning är en han eller hon är hur Manning ser på sig själv. Resten är liksom bara för alla andra som inte är Manning att acceptera och respektera.

Hur man ska rapportera i media är dock väldigt svårt. För det första är det oerhört viktigt att fallet lyfts fram, alltså inte utgående från Mannings könstillhörighet, utan från att de som faktiskt startade kriget, som begick krigsbrotten, som spionerade, som dödade, som torterade och som låtsades som ingenting – de människorna går fortfarande fria. Jag förstår att personer som liksom Manning inte känner sig bekväma i sin egen könstillhörighet blir uppriktigt förbannade när tidningarna fortfarande skriver Bradley och han istället för Chelsea och hon, men samtidigt hoppas jag på att det finns förståelse för att folk i allmänhet har svårt att hänga med i vad som händer. Fallet har ju varit väldigt koncentrerat kring Mannings person och då är det säkert svårt att som journalist på ett smidigt sätt försöka inkorporera en ”ny” viktig del av Mannings identitet utan att vara respektlös mot någon. Utan att tappa läsarna så till vida att de inte förstår hur Chelsea hänger ihop med Wikileaks (de läsarna man tappar på grund av att de inte gillar transsexuella är lost cases) och samtidigt inte göra Mannings könsidentitet till större än själva fallet Wikileaks – en risk som i dagens oförstående och sensationslystna samhälle är en klart reell risk. Även om det är en svår balansgång är det långt ifrån omöjligt. Det finns många bra sätt att göra det på.

Sedan kan man också, så som Hanne Kjöller, fullkomligt missa allt vad respekt heter och hänvisa till Manning som den ”psykiskt sköre och identitetsvacklande”. Inte bara saknas det några som helst tecken på att Manning skulle vara psykiskt skör eller vackla med sin identitet, Kjöller verkar inte ens i närheten av förstå hur stark och hur säker på sig själv man måste vara för att vara i Mannings position och komma ut med något som folk fortfarande tror är en sjukdom, som inflytelserika människor i privilegierade positioner, som Kjöller, klassar som en psykisk störning och labilitet. Det är inte att vara psykiskt skör och det är inte att vackla med sin identitet. Nä, Chelsea Manning visar återigen hur hon är starkare och modigare än de flesta av oss. Skäms, den som tror något annat.

WHO’S YOUR MOMA?!

Ok. Jag har gjort det. Sonen började skolan och fick hem de första böckerna och jag bah SCHABANG! Plastade som om jag aldrig gjort annat! Inte en enda jävla bubbla! Perfekta hörn! Det finns inte bättre plastad första bok i hela världen!

20130821-110329.jpg

20130821-110334.jpgOch vem sa att 10 år på universitet inte skulle betala sig? Vavava?

Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Prinsessträdet

Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.

Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.

I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.

IMG_7071Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.