Vi har varit i Sverige hos min familj i två veckor. Det är så sanslöst märkligt att vara där med barnen. Deras base camp i Sverige är nämligen inte mitt föräldrahem, utan det hem som min pappa har skapat med sin sambo i grannstaden. De stigar, gömmor och smultronställen som var mina är inte alls de samma som barnen upplever, och barnens favoritplatser är sådana jag nu som vuxen upplever för första gången. Samtidigt är Sverige förstås mitt, och barnen upplever att de kommer till mitt land när de är där.
Jag försöker förklara det här för Anas medan vi går längs en av de många stigar barnen bekant springer men som är okända för mig. Känslan av att tappa kontakten med barndomsställena. Att inte kunna dela minnen av en uppväxt med barnen, visa hur det var när man själv var liten.
Anas barndomsställen finns inte ens längre. De är sönderbombade. Huset han växte upp i blåstes bort i en av de senaste räderna mot en viktig byggnad på andra sidan gatan. I de kvarter han sprang finns bara tomma skal kvar. Hans barn kan inte ens hälsa på i hans land. På samma gång som kriget stjäl barndomen från dem som nu växer upp i dess skugga så klipper det av rötter som vuxna människor behöver för att kunna känna sin plats i världen.
Hit och dit och tillbaka igen 