Arkiv | juni 2018

Barndomsstigar

Vi har varit i Sverige hos min familj i två veckor. Det är så sanslöst märkligt att vara där med barnen. Deras base camp i Sverige är nämligen inte mitt föräldrahem, utan det hem som min pappa har skapat med sin sambo i grannstaden. De stigar, gömmor och smultronställen som var mina är inte alls de samma som barnen upplever, och barnens favoritplatser är sådana jag nu som vuxen upplever för första gången. Samtidigt är Sverige förstås mitt, och barnen upplever att de kommer till mitt land när de är där.

Jag försöker förklara det här för Anas medan vi går längs en av de många stigar barnen bekant springer men som är okända för mig. Känslan av att tappa kontakten med barndomsställena. Att inte kunna dela minnen av en uppväxt med barnen, visa hur det var när man själv var liten.

Anas barndomsställen finns inte ens längre. De är sönderbombade. Huset han växte upp i blåstes bort i en av de senaste räderna mot en viktig byggnad på andra sidan gatan. I de kvarter han sprang finns bara tomma skal kvar. Hans barn kan inte ens hälsa på i hans land. På samma gång som kriget stjäl barndomen från dem som nu växer upp i dess skugga så klipper det av rötter som vuxna människor behöver för att kunna känna sin plats i världen.

Handla när man är hungrig level pro

Det är ramadan och i vanlig ordning så fastar Anas. Han får alltså bara äta och dricka under dygnets mörka timmar, vilka i sommarens Finland är synnerligen få. Och han borde verkligen inte gå och handla.

Han: Vad gör du?
Jag (glatt fnissande): Asså jag måste bara ta en bild på all den här baklavan.
Han: Vaddå då?
Jag (tittar upp): Det är ju ganska mycket baklava.
Han (uppriktigt förvånad): Va?
Jag (tittar tyst på traven med baklava)
Han (fortfarande förvånad): Det är ju inte ens ett kilo.
Jag (mycket tyst)
Han: Du ville väl också ha?

Att den mannen inte väger 200 kg är ett hån mot naturlagarna.

Att referera till sig själv

Sitter här och korrläser en artikel jag skrivit och som jag senast arbetade med för typ ett år sedan.

Mycket stolt över att få fylla i mig själv i litteraturlistan. Cederbom 2017. Jajamänsan.

Mindre stolt över att jag fortfarande måste googla mig själv för att ta reda på vad den kompletta titeln på Cederbom 2017 faktiskt är.

 

Mina stora små barn

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)