Månad: november 2012

Vardagslivet

Bullerbysyndromet

Charlotte7 kommentarer

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!

Vardagslivet

Oh yeees…

Charlotte6 kommentarer

Så, ni vet hur jag ibland kanske klagar lite över att jag inte får något rum på universitetet och därför måste jobba hemifrån? Att i dagens vertikala snöhelvete – komplett med stillastående tåg och allmänt trafikkaos – inte behöva gå ut för att ta mig till jobbet är helt ok. Somliga naturfenomen har helt enkelt sin totala jag-kan-leva-med-det-här-potential investerad i att den enda exponeringen består av att man försedd med filt, tofflor och varmt te inomhus tittar på det genom ett fönster.

399417415

Vardagslivet

Barnlek

CharlotteLämna en kommentar

Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.

Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vilda flickor och snälla pojkar

Charlotte12 kommentarer

I dagens Helsingin Sanomat finns det en kolumn som handlar om hur en väluppfostrad flicka inte lyder. Det är en bra kolumn, och om man kan finska ska man absolut läsa den! Barn ska få vara barn och bli starka av trädklättring, utmattade av vattenpölshoppning och inte bannade för att de inte kunde sitta still och vara tysta lika länge som vuxna. Jag har, som ni vet, en fyraårig flicka som heter Tilda. Hon är bäst i kvarteret på att hoppa i vattenpölar och lärde sig cykla ett år tidigare än alla andra. Det är en flicka som är snabb och stark och som vill att jag känner på hennes biceps varje gång hon ätit för ”NU har mina muskler vuxit, mamma”. Hon var två år när hon tog en pinne och drämde till de äldre dagispojkarna som tagit hennes hink. Hon var tre år när hon kastade sig från kanten på simbassängen med en lätt övertro på sina simkunskaper. Hon var fyra när hon sedan satt högst upp på den stora vattenrutschkanan och helt obekymrad över sin väna moders svindel och dödsrädsla svuschade ner innan någon hann säga nej. Det är inte bara en eller två gånger som jag fått höra att hon är vild på ett sådant sätt som inte anstår en liten flicka. Kanske folk blir lurade av att Tilda också älskar rosa prinsessklänningar, smink, glitter och väskor och tror att hon (liksom vuxna) uppfattar dessa som begränsningar av hennes rörelseutrymme och som yttre tecken på hennes inre mildhet och då är det klart att somliga blir besvikna över att hon sedan visar sig vara den som skrålar högst och skrattar rått åt tillrättavisningar hon anser obefogade.

Men trots att det finns ganska gott om just sådana som tittar på Tilda och tycker att hon är vild för att vara flicka, sådana där som Rosa Meriläinen beskriver i sin kolumn, är jag ganska övertygad om att Tilda kommer att klara sig riktigt bra. Världen är redo för flickor som tar för sig. Eller snarare, världen är redo för vem som helst som tar för sig.

Och ni vet att jag tycker att man ska få diskutera specifika genusproblem bara utgående från ett genus och slippa kasta in den där brasklappen med att andra också kan ha det svårt. Men i det här fallet vill jag ändå lyfta fram den andra sidan, pojkarnas sida. I kolumnen berättar Meriläinen om en bekant som blev glad över att hon skulle få en flicka eftersom hon förväntade sig att det skulle bli betydligt lättare att uppfostra en snäll liten flicka. Det är tragiskt för flickornas skull, visst, men vad säger det om de sociala förväntningarna på en liten pojke? Jo, är det en pojke kan man förvänta sig en stor dos trubbel. Pojkar bråkar, smutsar ner sig och lyder inte. Jag har, som ni vet, en sexårig pojke som heter Vilho. Han gick med på att ta av stödhjulen på cykeln två månader innan hans syster krävde att vi tog bort hennes också, trots att det är två års ålderskillnad. Vilho kan brodera mönster som är så svåra att dagispersonalen till slut inte kunde hjälpa honom med dem, han kan sitta i timmar och bygga LEGO och är vi på ett nöjesfält vill han i allmänhet hellre titta på än prova själv. Han kan ligga i sängen och mysa med mig nästan hur länge som helst men gömmer sig om det kommer gäster som förväntar sig kramar. Han är helt enkelt den tystare, mer betraktande typen.

Vad blir det av en ganska tyst och ganska snäll pojke i en värld där föräldrar känner lättnad över att få en flicka för att det inte blir lika svårt att uppfostra henne? Vad blir det av den som är tyst och snäll i en värld där bara framåtanda och utåtagerande premieras? Jag blir uppriktigt förbannad över hur man lägger genusspecifika förväntningar på små barn, och visst fräser jag till varje gång någon förfasas över revor i Tildas klänningar för att hon just hoppat ner från ett träd för så borde inte flickor göra, men jag blir betydligt argare över att någon förväntar sig att min älskade son, underbare, intelligente Vilho, ska spela hockey, bråka på skolgården och ställa till bekymmer bara för att han är pojke. På skolgården hör jag att ”i den klassen är det så många pojkar så inte konstigt att den är svår att hantera”. Men i det här samhället tror man ju att pojkar är jävliga så inte konstigt om de är svåra att hantera. Vilho och andra små pojkar som egentligen är tysta och snälla möts alltför ofta av vuxna med uppfattningen att de förmodligen innebär trubbel. De blir en självuppfyllande profetia.

Jo, det är ett problem att flickor förväntas vara tysta och milda. Ett jätteproblem faktiskt. Men de flickor som bryter mot flicknormen är betydligt mer accepterade än de pojkar som bryter mot pojknormen genom att vara just tysta och milda för det här samhället kretsar kring att man inte ska vara tyst och mild. Här ska man säga sin åsikt oavsett kontext och man ska stå upp för sina rättigheter även om man råkar stå på någon annan. Att bryta mot sin könsroll och bli något som samhället inte premierar, att bli snäll och betraktande, det kräver riktigt mod och betydligt större stöd än vad som ofta ges.

Barn måste få vara barn och det är härligt när de inte låter sig tyglas av vuxenvärldens genusförväntningar. Men det är hög tid att vi gör upp med den manliga normens totala dominans och säger att det är ok att vara tyst, ok att vara försynt och ok att vara vårdande – oavsett om man är pojke eller flicka. Ingen ska få tvinga min flicka att låta bli att göra saker hon vill göra. Men ingen ska heller få tvinga min pojke att göra saker han hellre låter bli.

Uncategorized

Alltså jag känner honom!

Charlotte4 kommentarer

I min ungdoms dagar träffade jag en servitris som hade serverat när kungafamiljen (och tydligen några andra också) kommit på middag i närheten av min hemstad. När prins Carl Philip bad om ett glas vatten var det just hon som fått den stora äran att leverera glaset och hon hade hållit om det ordentligt med båda händerna så att hon efteråt kunde säga att prinsen rört vid hennes hand – sak samma om det var för att han var tvungen att bända loss glaset. Därefter har jag förstått att den som känner riktigt coola typer själv blir lite coolare. Det är ”jag och Bindefeldt” hit och ”min fasters mosters katt och Obama” dit.

Men idag, just nu, är jag tamefan coolast.

Dom ba’ ”seru han känner ALLA” och ”mäh han har fått fredspris” eller ”men fattaru kunglighet”. Och jag ba’ MEN HAR HAN BYGGT EN DOMKYRKA I LEGO KANSKE?

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Könsneutrala leksakskataloger – snart ramlar väl himlen ner också

Charlotte14 kommentarer

Efter att svenska leksakskataloger med genustänk spridits över världen höjs det röster för att det är indoktrinering av oskyldiga små barn. I katalogerna ser man nämligen exempelvis små flickor som leker med vapen och små pojkar som leker med dockor. Och det är intressant att män tycks kasta sig in i den här diskussionen med sällan skådad entusiasm, även i samhällen där pappaledighet knappt existerar och där kvinnor förväntas sköta barnen enväldigt, bara för att katalogerna visar pojkar som leker med dockor. Varför kommer protesterna mot just att pojkar leker med dockor? Är föräldrar i dag faktiskt på riktigt rädda för att barn som får leka med vad de vill ska bli homosexuella och att världen ska gå under?

Protesterna mot att pojkar leker med dockor är åt helvete fel av många orsaker och visar med all önskvärd tydlighet hur viktigt det är att ha lite genustänk – att tänka utanför lådan. För det första är det så oerhört tragiskt att det finns folk som vill hindra små pojkar att leka som de vill, bara för att de är pojkar. Samma problem finns inte för flickorna, eftersom mannen är norm och det är bättre och mer accepterat att göra de där manliga grejerna oavsett kön än tvärtom. För det andra är dockor ett utmärkt sätt att förbereda barn på att ta hand om och vårda både kommande småsyskon och egna barn när de blir större. Ett av de tveklöst största jämställdhetsproblemen i hyggligt jämställda länder som Sverige och Finland är att pappor inte får delta i sina egna barns uppväxt på samma villkor som mammorna och att pojkar som vill leka vårdande lekar inte skulle få göra det är knappast något som kommer att göra något bättre, om vi säger så. För det tredje får jag spel när folk kommer dragandes med myten att pojkar som leker med dockor blir gay. Om vi nu bortser från att det är synnerligen beklagligt att någon kan titta på sitt lekande barn och tänka att det säkert är något allvarligt fel på barnet för att det leker med leksaker nischade mot det motsatta könet – istället för att till exempel älska barnet villkorslöst – finns det inga belägg för en sådan koppling.

Men visst finns det problem med leksakskatalogen, till exempel det att man låter en liten flicka posera med vapen. Problemet är dock inte att man gör det med en genusneutral touch och att det är en flicka istället för en pojke, utan att det är ett barn med vapen. Det skulle vara betydligt viktigare att diskutera än det självklara i flickors och pojkars rätt att leka över gammalmodiga könsgränser.

I svensk press har de negativa kommentarerna fått betydligt större genomslag än alla de positiva reaktioner som också kommit (och som fyller både Twitter och Facebook), kanske för att det på något vis har ett större nyhetsvärde. På radio här i Finland hörde jag för ett par dagar sedan att ”en sådan katalog knappast skulle funka här” och undrar vad man menar med det. Jag är nämligen övertygad om att det är betydligt fler som kommer att gilla att det finns kataloger med leksaker för barn – snarare än för pojkar och flickor – än sådana som kommer att låta bli att köpa en docka till sin flicka som de alltid har gjort bara för att det är en pojke som leker med den i katalogen. En könsneutral leksakskatalog begränsar inte antalet konsumenter, utan ökar det. Vill man inte förändra sitt sätt att tänka, eller om ens barn helt enkelt vill leka enligt traditionella mönster, kommer en neutral katalog inte att förändra något. För oss som tycker att det är viktigt kan just en sådan katalog vara avgörande för från vilken av alla de leksaksaffärer man väljer att införskaffa leksakerna, även om leksakerna man faktiskt köper kanske är de samma.

Och de som nu skriker om att barnen indoktrineras kommer alltid att hitta något att skrika om. Av erfarenhet skulle jag vilja påstå att de inte är den toleranta, förlåtande och nöjda typen. Det är förresten just sådana typer som jag aldrig kommer låta bestämma vad mina barn ska leka med.

Vardagslivet

Den förutseende frun

Charlotte6 kommentarer

Som ni vet var jag hela förra veckan i Stockholm. När man flyttar från Sverige till Finland förutsätter alla att man är från Stockholm, eller åtminstone känner staden utan och innan. Det framgick nog redan vid förra årets resa att så inte är fallet för min del, inte minst för att jag inte pratar deras språk. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta från Riksarkivet till hotellet och tillbaka igen (den femton minuters promenaden från stationen till hotellet söndagsnatten blev dock drygt en timmas svettigt väsksläpande) så på så vid var det väldigt lyckat. Det tråkiga är att jag, när jag liksom har chansen att jobba ostört, satsar på att jobbajobbajobba och därför fortfarande inte hittar till något annat än just hotellet och Riksarkivet. Alla de vackert pyntade skyltfönster jag hastar förbi blir kvar som en rosig dröm, men jag hinner aldrig gå in och titta på något.

Därför var jag helt extatisk (klappa i händerna, studsa och dregla lyckligt sort of extatisk) när min brors fru tog med mig på en snabb men effektiv shoppingrunda ett par timmar innan båten hem skulle gå. På Lagerhaus mötte min högt vördade makes Mastercard en värdig motståndare. Härriguuuud, vad mycket fina saker! Dessutom går man in i samma koma som på IKEA när man hela tiden tänker att ”nämen den där kostar ju nästan ingenting” och helt bortser från att två plus två blir ungefär tre och först vid kassorna inser att den där konstiga känslan i högerarmen betyder att kundkorgens tyngd har stängt av all blodtillförsel till handen och att man måste knappa in koden med vänsterhanden. För första gången i mitt liv köpte jag något jag sett reklam för på en sån där sida i en vacker tidning där de samlar snygga prylar och som kallas för ”Julias Ljuvliga Val” istället för ”Reklam”. Tre turkosa plastbunkar med hällpip och mått. Som jag har drömt om dessa! Dessutom en matlåda och en vacker burk (matlådan är den mindre – om man nu vill vara PK) och några hundra muffinsformar. Bland annat.

Charlottes Chica Köp

Att förutse och motverka negativa reaktioner är en viktig egenskap i ett parförhållande. Eftersom jag visste att min älskade make skulle börja gruffa om att ”vi har ingenting annat i de färgerna” och ”de matchar inte vår stil” passade jag på att köpa en osthyvel och en diskborste i samma glada turkos.

Look! It’s a match! Mowahaha!

Vardagslivet

En hyllning till bloggandet

Charlotte18 kommentarer

Det finns två förhärskande fördomar om folk som spenderar mycket tid på nätet i allmänhet och om bloggare i synnerhet. Den ena fördomen är att bloggare till 99 % är ytliga kvinnor som gillar att fotografera sin frukost i skirt motljus och som har bloggen som ett sätt att upprätthålla en förljugen fasad om det perfekta livet – samtidigt som de gör sitt bästa för att racka ner på alla andra. Den andra fördomen är att bloggare och andra som håller till mycket på sociala medier är ensamma, sorgliga satar som saknar mänsklig kontakt, social kompetens och förmodligen ens grundläggande kunskaper om personlig hygien.

När jag började blogga för drygt ett år sedan trodde jag att det låg sanning i de här fördomarna och jag var väldigt skeptisk till hela bloggosfären. Jag tyckte den var töntig, helt enkelt, och att den inte var för mig. Hade det inte varit för Jessicas briljanta föreläsning om hur man genom aktivt deltagande kan bidra till att förändra informationen som finns tillgänglig på nätet, och Pappans eviga tjat om att jag borde skriva mer, hade jag aldrig tagit steget. Nu är jag helt fast. Varje gång någon hittar till den här bloggen genom att söka på ”patriarkat” tänker jag på Jessicas ord och blir glad över att någon kommer att läsa min förklaring (vilken ur ett vetenskapligt perspektiv är den korrekta) i stället för att matas med hur patriarkatet är ett system skapat av män för att förtrycka kvinnor, för på sikt är det just sådana små förändringar som kan göra skillnad i debatten. Dessutom hade Pappan helt rätt i att jag borde skriva mer. Att blogga tar inte alls tid från min avhandling, som jag var rädd för, utan öppnar upp min vardag för kontakt med världen utanför mitt arbetsrum och 600 år gamla brev, och det gör både mig och avhandlingsförfattandet synnerligen väl.

Jag ska inte sticka under stol med att jag, liksom det flesta andra bloggare som tar upp jämställdhetsfrågor, får min beskärda del av stridslystna testosteronstinna fucktards. De flesta kommentarerna släpper jag igenom, men när det bara handlar om att beskriva mitt utseende i så nedlåtande ordalag som möjligt har jag, som den härskarinna över den här bloggen som jag faktiskt är, helt sonika blockat dem. Så visst dunkar jag huvudet i tangentbordet av pur frustration emellanåt, det gör jag, men vet ni vad? Bloggosfären är egentligen full av folk som stöttar varandra, som hjälper varandra, som vidarebefordrar förfrågningar och som ställer upp och om man bara väljer att lyssna på alla dessa härliga typer istället för till de få som måste häva ur sig anonym skit skulle det negativa fullkomligt drunkna i det positiva.

För det är med uppriktig tacksamhet jag tar emot allt underbart som bloggandet fört med sig – alla uppmuntrande ord, alla snälla kommentarer och alla nya bekantskaper. Som damen som lever Livet just nu och som följt med här länge och vars mjuka humor och härliga livssyn jag uppskattar enormt. Eller som Malin på En gul apelsin som med sina klokheter och roligheter förgyller vilken pissgrå dag som helst. Som Hannah på One-way Communication som är en riktig hjältinna när det gäller att ta upp tunga ämnen med en god ton, och som är ett stort stöd när anti-allt-du-säger-mupparna blir för enträgna. Som Bohemen Maggie som jag beundrar alldeles oerhört för hennes enorma kunskap vad gäller ekologiska lösningar och som faktiskt gör alla de där grejerna jag önskade att jag vågade prova. Jag har aldrig träffat de här personerna utanför bloggen, men det känns inte det minsta osocialt och konstigt utan som att jag har fått vänner jag kanske aldrig skulle ha haft turen att träffa om det inte vore för bloggen. Inte vänner så som Alfons Åberg och Mollgan, utan riktiga vänner. Sådan som om de någonsin hade vägarna förbi skulle kunna svänga in på en kopp kaffe och några timmars skvaller utan att de behövde ringa först. Och så finns Essa. Essa som också följt med länge, som lever ett liv så likt mitt eget men ändå helt annorlunda. Vi hittade varandra via bloggen, lovade varandra kaffe om vi träffades och när jag var i Stockholm förra veckan gjorde vi slag i saken. En helt vanlig träff med en vän som inte bara är synnerligen socialt kompetent utan dessutom både ren och snygg och piffig med ett ljuvligt rosa nagellack.

Att bloggande är välpolerade ytligheter är kvalificerat skitsnack, liksom att bloggare är ensamma nätmissbrukare. För mig har bloggandet inte bara försett mig med daglig input på vad jag gör och med nya perspektiv utan med ett helt nytt självförtroende i mitt skrivande och mitt tänkande och dessutom med nya vänner i riktiga möten. Var annars hittar man sådant när man är trött tvåbarnsmamma med en överfull kalender?