Arkiv

Lite mer av den där uppriktigheten

Jag mådde så otroligt mycket bättre av att äntligen ha berättat om hunden att jag tänkte fortsätta på det här temat med att rensa luften kring saker jag inte riktigt vågar skriva om.

Relationen till A.

Alltså det finns så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja och jag vet absolut inte var det borde sluta. Det känns också som att allt ens tillnärmelsevis negativt man skulle kunna skriva om den relationen omedelbart har potential att lastas som ett invandrarproblem. För vi har en del kulturkrockar. Som det där med hunden. Kulturkrockarna var en av de saker som också, om jag ska vara ärlig och ärlighet är ju ändå vad vi sysslar med just nu, attraherade mig. Att han ser världen på ett så otroligt annat sätt än vad jag gör. Jag älskade att sitta och diskutera de sakerna med honom, vrida och vända på saker vi båda såg som självklara men från olika perspektiv. Vi kunde sitta och prata om sådant i timtals.

Tills vi gifte oss. Jag tror att det var någonting i honom, i hans uppfostran och kultur, som gjorde att han började känna sig ansvarig för mig. Och inte ansvarig på ett romantiskt jag-tar-hand-om-dig-och-står-alltid-på-din-sida-sätt, utan ett mera det-min-hustru-gör-reflekterar-mig-som-man-sätt. Håll i er nu.

Eller ännu bättre; gå och ta ett glas vin. Eller en kaffe, om ni är lagda åt det hållet. Ok? Ok.

Som om jag inte hade tvättat hans jacka. Vad skulle hans kompisar säga om hans dåliga hustru då? Vill jag att han ska behöva skämmas? Eller om det inte var tillräckligt fint städat hemma. Det klarade ju minsann alla syriska fruar lätt som en plätt. Vill jag förstöra hans rykte? Eller om jag inte hade tvättat diskbänken tillräckligt noga. Det borde jag ju veta att han hatade och om det inte var gjort måste det, som en logisk följd, vara för att jag vill honom illa.

Drick.

Hade jag druckit alkohol alls hade jag säkert varit rejält alkoholiserad vid det här laget. Nu har jag blivit jävligt bra på att djupandas och räkna bakåt från 10.

Jag ska inte gå in på för mycket detaljer för jag tror att ni fattar principen, men jag tänkte ge ett exempel som typ alla som varit hemma hos oss visste om. Ett av de allra största ”bråken” rörde nämligen hur långt in i huset (när vi bodde tillsammans på förra stället alltså, på hyra – här går jag in hur fecking långt jag vill) det var rimligt att gå med skorna på. Han förklarade för mig att finländare alltid tar av sig sina skor utanför huset och att det var så vi skulle göra. Eventuellt kunde man gå in till den 1×1 meter stora farstun just innanför ytterdörren och ta av sig där. Vi fick stå på kö utanför och vänta medans en i taget kunde gå in och klä av sig. Jag tog bara diskussionen om var finländare tar av sig skorna en enda gång innan jag komprimerade min ståndpunkt till att jag vill kunna gå in förbi mini-farstun och stå i hallen (där jag hade lagt en sån där särskild matta) och ta av mig. Det är ändå där jag ställer mina skor och hänger min jacka, och då slipper andra köa ute.

Men det var tvärnit. Storbråk. Världens undergång. När jag var gravid (och behövde en stol att sitta på) fick jag tillåtelse att gå in i hallen med skorna på, men barnen fick inte.

Så. Jävla. Bisarrt.

Just det. Drick.

Och listan på saker som är bisarra skulle kunna göras hur lång som helst. Resultatet efter ett par år var i alla fall att jag hade blivit ett ganska nervöst vrak och att min vardag var fullkomligt beroende av vilket humör han var på. Ibland gick han ner sig i ett mörker, som jag tror bara kan förklaras av post traumatisk stress. Under lång tid försökte jag hjälpa honom upp ur den där avgrunden när han var där, men till slut (särskilt i samband med graviditeten) blev det för tungt och varje gång han föll dit drog han med mig.

De flaggade förstås på mödrarådgivningen. Vi fick gå på en massa extra samtal och så vidare. Jag fick tillsägning att spara nödnummer i telefonen, till krisjourer och skyddshem.

Och det var hemskt på så många olika sätt. Det var hemskt för att jag var rädd. För ilska och för hur djupt nästa sammanbrott kan tänkas bli. Rädd för att göra fel trots att jag vet att det inte är mitt fel, och för att jag ändå i mitt huvud hör min inre röst gå igenom om jag städat tillräckligt bra, vikt undan tvätten, lagat rätt mat, inte sagt fel saker eller betonat på fel sätt. Och det var hemskt för att se honom var som att se ett djur fast i en fälla, försöka försvara sig själv mot alla håll och upptänkliga fiender fast att alla försöker hjälpa honom loss. Att se hans ångest, att leva hans ångest.

När han för jag vet inte ens hur mångte gången hotade med att lämna mig för att jag inte var tillräckligt foglig svarade jag att det passade utmärkt och att jag förväntar mig att han är ute innan slutet av månaden. Jag packade hans saker och hjälpte honom att hitta en lägenhet.

Och jag sörjde. Djupt och innerligt sörjde jag för jag har aldrig kännt mig så nära förbunden med någon annan (förutom barnen) i hela mitt liv. Jag sörjde förlusten av det liv jag ville dela med honom, av alla våra gemensamma drömmar som ju faktiskt besannades men som han var för trasig för att kunna leva. Jag var, och är, så bottenlöst besviken på att han inte klarade av att ta emot den hjälp som erbjöds och att han inte förmådde se allt det fina som han hade. Vi hade kunnat vara så bra ihop. Satans jävlar i helvetet.

Sedan vi separerade har allt lugnat sig. Han behövde komma ur situationen lika mycket som jag behövde, och nu är han en helt annan man – mer lik den man jag träffade och förälskade mig i för snart fyra år sedan. Den mannen som kunde gå genom eld för att stå på min sida när jag behövde det, och på det sätt som jag behövde. Den mannen som kunde fläta sina fingrar i mina och få mig att känna det som om jag var en del av hans väsen.

Men jag är densamma. Densamma som lärde sig att se sig om över axeln, tassa på tå i sitt eget hem, alltid, alltid vara uppmärksam på tecken på annalkande storm och beredd att skydda alla inblandade när det hände. Densamma som under flera år alltid var den som fick skulden, men också den enda som kunde göra det bättre. Jag är dödens trött. Jag är hjärtekrossad. Själsligt söndersmulad.

Men jag är inte rädd längre och det gör en himmelsvid skillnad. Jag känner inte att jag har anledning att vara rädd, inga tecken som tyder på fara. Och jag antar att det på något vis är en sorts version av det som A har fått gå igenom innan han kom i trygghet. Det tar tid att lära sig att leva så. Med större förutsägbarhet. Med större chans att slut på mjölk är det största problem som kommer att uppstå under dagen (utan att förringa det problemet).

Under tiden har jag funnit tillbaka till favorithobby i slutet av tonåren, nämligen tröstätning. Pratade med en allra bästa vän om det, och om att jag väger mer än jag någonsin gjort tidigare (utom som höggravid). ”Sweet”, säger hon. ”Snart tresiffrigt!” och så high fivear hon mig glatt. Den sortens fullkomligt okomplicerat uppskattande pepp jag behöver. Sedan dricker vi mer kaffe och pratar om hur det känns att möta män i grupp. Det ska jag skriva om en annan gång.

Fria ord

I dag har jag varit på bokmässan och talat om det fria ordet tillsammans med supertrevliga Heikki Jokinen och Pekka Sauri. Ni kan lyssna på det programmet här!

Och jag skulle vilja tillägga att jag tycker att ett av de absolut största problemen med dagens debattklimat, förutom de saker vi talar om där, är att folk inte bara vill säga emot och komma med kritik och åsikter och fan och hans moster utan dessutom propsar på att få göra det direkt till den det berör. Visst, man ska inte prata skit bakom ryggen på folk, det är inte det jag försöker uppmuntra, men i dagens informationssamhälle tänker jag mig att det inte nödvändigtvis finns ett egenvärde i att berätta för personen man är irriterad på hur man känner.

Allt det där slasket man kunde häva ur sig hemma vid köksbordet eller kanske i fikarummet på jobbet, eller i ladugården beroende på hur långt tillbaka i tiden man vill tänka sig, det kan man nu via sociala medier dumpa direkt på den man inte gillar. Det är ett stort problem tycker jag. Ordet är fritt, men det är också värdefullt.

Bildresultat för if you ain't got nothing nice to say

Förlust

Jag tänker mig att den där stunden då man stannar upp, då själva hjärtat stannar upp, och man tänker att man har förlorat någon.

Den stunden är en eftersläntrare. Förlusten skedde långt innan.

Höstrusk

Det blåser kallare vindar. Hösten är tydligt här. Att det blåser lite grann i sovrummet också kompenseras av att jag har en sprakande brasa i ugnen. Borde skaffa en sån där rund plåtgrej framför som skydd för golvet. Mycket man borde.

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Väldigt många bollar blir det

Vi har varit i Sverige, jag och barnen. Firat jul och nyår. Stannat tillräckligt länge för att hinna hälsa på kära vänner. Och den här bilden på bebis i bollhavet på färjan symboliserar på något vis hur det känns nu. Bebis älskar bollar, men det kan bli stressigt att hinna slicka på dem alla. Så att säga.