Arkiv

Höstrusk

Det blåser kallare vindar. Hösten är tydligt här. Att det blåser lite grann i sovrummet också kompenseras av att jag har en sprakande brasa i ugnen. Borde skaffa en sån där rund plåtgrej framför som skydd för golvet. Mycket man borde.

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Väldigt många bollar blir det

Vi har varit i Sverige, jag och barnen. Firat jul och nyår. Stannat tillräckligt länge för att hinna hälsa på kära vänner. Och den här bilden på bebis i bollhavet på färjan symboliserar på något vis hur det känns nu. Bebis älskar bollar, men det kan bli stressigt att hinna slicka på dem alla. Så att säga.

När jag äntligen får tid att titta på film

Jag har filmkväll för mig själv och tittar på Den Lilla Sjöjungfrun, den där typ live action remaken från 2018. Teoretiskt torde den vara rakt uppe i min allé men inte ens jag klarar av den. Det är inte bara att berättelsen har fler hål än en schweizisk ost eller att den är placerad i den amerikanska södern fritt från klass- och rasproblematik i en tid som ibland är 30-tal eller 20-tal eller 50-tal eller en annan planet.

Jag tror att det jag har allra svårast för är trollkarlen eftersom han i allt från utstyrsel till mimik påminner om den där skitjobbiga viktigpettern som alltid finns på alla lajv. Han den där som på allvar känner sig magisk för att han har mantel och hög hatt och rör sina ögonbryn orimligt mycket för extra effekter. Och när jag tror att filmen inte kan bli sämre så kommer först fightingscener sämre än när någon får nog och klubbar ner viktigpettern på lajvet följda av ett slut som tycks ihoptänkt- och klippt av en treåring.

Det som känns mest realistiskt är sjöjungfruns stjärt. Allt annat, från plastblommorna på trädkojan till att småflickorna i ramberättelsen kryper ur sin säng, känns mer fejkat. Att den manliga huvudrollen är hot hjälper inte ett skit.

Undvik.

En far

När jag var yngre var min pappa… inte världens enklaste. Han var sträng, särskilt i min bråkiga tonår, och jag kan erkänna att jag inte hade särskilt mycket förtroende för honom. Han var inte den jag vände mig till, om vi säger så.

I dag, på fars dag, tänker jag särskilt mycket på det där. Hur annorlunda allt blivit fast jag inte vet om det beror på att han ändrat sig eller att jag ändrat mig eller om det bara är tiden.

För jag kan ärligt säga att min pappa är av den allra bästa sorten. Någonstans där när jag fick egna barn, ung och dum för snart 13 år sedan, så fann vi varandra på nytt. Vi började prata nästan varje dag. Nu är han den förste jag ringer när något händer – bra eller dåligt. Han håller mig sällskap om dagarna trots att vi har ett hav mellan oss (tack gode Gud att vi numer kan prata gratis för det var dyrt ett tag) och han är min backup, mitt skyddsnät, min vän i nöden.

Charlotte 14 år hade knappast trott mig om jag sagt att pappa skulle komma att bli den som känner mig allra bäst och vara en av de människor som står mig allra närmast. Min tacksamhet över att vi har varandra vet inga gränser och just i dag önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra. Jag skulle vilja fira honom med pompa och ståt, fanfarer och skönsång, ballonger, serpentiner och en jättestor tårta. Och jag skulle vilja kunna ge honom en kram, så att han vet hur viktig han är. Min pappa. Ett faderligt föredöme!

Fyra månader

Gabriel har blivit fyra månader gammal och är tveklöst den finaste bebis jag någonsin sett. Gladare och trevligare unge får man leta efter.

I natt fick han två tänder för han gör ju gubevars inget halvdant och får bara en tand i taget eller så, och i dag fick han för första gången smaka lite puré. Det tyckte han var smaskens och slaskade glatt i sig. Ja, och när vi var inne i Helsingfors så fastnade vi i hissen. Med ett ryck stannade den och stod still, mitt mellan metroplan och utgångarna. Där hängde vi sedan i typ 40 minuter innan de fick igång hissen. Jag var dyblöt av svett för om det är varmt ute så kan jag säga att det inte är svalare i en stillastående hiss, men Gabriel var glad för vi hade ju sjungit och han hade förstås fått amma. När vi kom ut skrek han i ungefär 5,25 sekunder innan han tvärsomnade. Jag drack två liter vatten.

Ska jag fastna i en hiss så var det åtminstone med förstklassigt sällskap!