Arkiv

Allt lugnt

Ville bara säga att allt är lugnt här. Vi kan väl kalla det sommartakt. Det vill säga, egentligen kör jag i vanlig ordning ungefär tusen projekt samtidigt men det är i skrivande stund ingenting som tycks vara en total katastrof. Detta mest för att jag idag fick lite plast av en snäll person som tyckte att det var orimligt att jag inte hade fönster på plats i sovrummet eftersom det är typ storm. Förra natten var det lite… blåsigt.

Sockerärter och min sockertopp.

Fullt ös!

Pappa konstaterade krasst att jag aldrig kommer att hitta någon (edit: detta alltså på grund av det rådande världsläget, inte på i mig inneboende kvaliteter) och att jag måste gå med i Tinder. Och ingen ska komma och säga att jag inte lyder min pappa! Lite problematiskt är det förstås att systemet är rätt beroende av att man kan skilja på höger och vänster, vilket olyckligtvis inte är en av mina starka sidor. Men det tillför onekligen spänning i mitt liv. Som en extra hjord apor till min cirkus. Hepp!

Färgprov

Det har blivit varmt väder och jag har äntligen fått en chans att provmåla huset. Ja. Inte hela huset alltså. Men ett utvalt litet hörn, där man kan prova hur de färger man valt egentligen ser ut målade på ens hus. Att fasaden skulle vara vetegrå var egentligen det enda jag var helt säker på, så jag ville se hur engelsk röd och arberg grön skulle se ut tillsammans med min vetegrå.

Och det här är alltså anledningen till varför det är så sjukt viktigt att provmåla. Jag älskar den gröna. Älskar den röda. Men den vetegrå? Nej. Den blir alldeles för kall. Nu har jag beställt hem en provburk med ljusgul, som jag dessutom tänkte blanda med vit, och så ska vi se hur det blir. Observera att det här är grundstrykningen med linoljefärg, där den är uppblandad med 70% olja och därför inte täcker alls. Jag har skrapat och skrapat tills allt som gick att få loss utan att skada träet är borta.

Om det där med att kvinnor hotar yttrandefriheten

Ja, ja. Jag förstår poängen med att skapa rubriker som är klickvänliga om man råkar vara kvällstidning på internet och jag brukar ju inte vara hen som är hen när det gäller att framhålla beteendeskillnader mellan män och kvinnor men när Ann Heberlein och några andra forskare får breda ut sig om att kvinnor hotar yttrandefriheten på högskolor och universitet så blir jag irriterad.

Deras slutsats, att kvinnor genom att protestera mot vissa injudna föreläsare eller särskilda delar av undervisningen, hotar yttrandefriheten inom akademia förutsätter till exempel att det bara är inbjudna gäster och några få delar av undervisningen som är grundstenarna i den akademiska friheten. Det är ju där som kvinnors protester har synts. Påståendet att ”kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden” gäller endast under de premisserna och kan beläggas med några få exempel. En student här. En student där. 150 personer hade skrivit på en protest mot en särskild föreläsare och av dem var (enligt artikeln) två tredjedelar kvinnor. Det är 100 pers.

Sverige har ungefär 248 000 kvinnliga grundstuderande vid universitet och högskolor. Statistiskt sett är det lite svårt att motivera slutsatsen att kvinnor skulle ha en särskilt hög benägenhet att vilja förbjuda yttranden.

När det gäller föreläsaren som det nu protesterades mot är saken dessutom inte alldeles okomplicerad. Det var SD:s Richard Jomshof som blivit inbjuden till Göteborgs universitet. Heberlein och de andra undertecknarna menar att kvinnor på grund av att de inte är lika benägna att ta risker ”inte vill ta risken att bjuda in personer som orsakar negativa känslor”. Och grejen med Jomshof och den politik han representerar är ju inte på något vis att det skulle röra sig om små kvinnliga ”negativa känslor” som de här kvinnorna vill skydda sig ifrån, utan från en politik som om den realiseras skulle innebära avgörande försämringar i kvinnors villkor. Det är en himmelsvid skillnad. Att protesterna dessutom kommer från bland andra genusvetare är väl knappast konstigt med tanke på att SD vill skära forskningsanslag till genusforskning, så att ämnet inte längre skulle finnas. SD:s Robert Stenkvist menar att politikerna måste gå in och styra, och han pekar ut professorn i religionshistoria Mattias Gardell – som har forskat om rasism – som en av dem som bedriver partisk forskning.

Gardell säger sedan något som är värt att upprepas, på frågan om hur han ser på att hans forskning skulle vara politiserad:

”Rasismforskning har ju politisk betydelse, men den drivs inte av politisk övertygelse bortom ståndpunkten att demokratins grundläggande principer om alla människors likhet i värdighet och rättigheter är värd att försvara. Rasismforskning är en empiriskt baserad forskning som man kan dra politiska slutsatser ifrån.”

Det samma gäller för övrigt genusforskning. Men tillbaka till hur kvinnor är hot mot yttrandefriheten.

Relaterad bild

Det finns många potentiella problem med yttrandefriheten inom akademia. Heberlein och de andra skriver att det ingår ”i det bredare utbildningsuppdraget att lära studenter hantera andra uppfattningar med argument och inte med förbud eller störande aktiviteter”. Det håller jag helt och hållet med om. I fallet med Jomshof tycker jag att det var helt i sin ordning att bjuda in honom. Han bjöds nämligen in av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att studenterna ska kunna ”rustas för den politiska verklighet de kommer ut i”. Organisatörerna menade också att

”Vi tycker att alla riksdagspartier ska få komma hit och prata om hur de arbetar med politisk kommunikation. Då är det ganska orimligt att utesluta ett av partierna.”

Oavsett vad man tycker om SD borde man kunna se det rimliga i att han bjöds in i just det här fallet. Sedan kan jag också förstå att det finns folk som säkert känner sig väldigt illa berörda av det här (liksom långt bortom ”negativa känslor”). När jag gick i nian läste vi om Förintelsen. Som en del av den undervisningen fick vi se Schindlers list. Eller. Alla andra gjorde det. Jag fixade det helt enkelt inte. Eftersom vi hade en väldigt bra lärare fick jag andra uppgifter istället. Samtidigt som ingen försökte tvinga mig att se filmen, försökte inte jag hindra att den skulle visas. Det viktigaste, från lärarens perspektiv, var att jag tillgodogjorde mig kunskaperna om Förintelsen – inte att jag hade sett filmen.

Jag orkar inte göra fler kopplingar till SD där, för ni fattar säkert. Att det har varit flest kvinnor som protesterat mot Jomshof är säkert sant. Att det varit flest kvinnlig studenter som protesterat mot annan undervisning kan säkert vara sant, även om de anekdoter som återges i artikeln inte är tillräckligt underlag. Däremot är dessa protester knappast ett hot mot yttrandefriheten om man höjer blicken och skaffar sig lite perspektiv.

För genusvetare är också en av de akademiska grupper som är mest utsatta för direkta hot och som får hatstormar riktade mot sig. Professor Diana Mulinari vid Lunds universitet säger

”Det är självklart obehagligt med hot, men hur det påverkar mig är inte det mest intressanta. Det är hur kunskapsproduktionen påverkas i ett akademiskt klimat där vissa forskare hotas regelbundet – på grund av sin forskning.”

En annan grupp av forskare som ofta får utstå ett och annat är historiker, och särskilt sådana som sysslar med forskning som nationalister inte uppskattar. I Ryssland och Polen, t.ex. har det ju gått så långt att historiker fänglsas eller avskedas, och jag vet historikerkollegor som har fått uppleva hot när de har diskuterat saker som rör Finlands svenska historia. En annan sak som väcker ont blod här är svenskspråkighet.

Ska vi se på vad som hotar yttrandefriheten inom akademia så skulle jag våga påstå att hot mot forskare är ett betydligt allvarligare problem än protester mot en föreläsare eller lärare (eller ens forskare). Jomshof höll ju sin föreläsning och tystades inte.

För sakens skull vill jag också lyfta fram de två andra exempel som nämns, nämligen en professor som utreddes för diskriminering efter ”en föreläsning om biologiska könsskillnader” och studenten som anmälde en föreläsning om ”religion som socialt fenomen”. Det ska sägas att googlingar inte ger några som helst träffar på de här två fallen bortsett från sidor som hör till den genuskritiska falangen eller alternativ media. Någon riktig fakta finns således inte att tillgå. Sidan Academic Rights Watch har den mest utförliga informationen.

1: De biologiska könsskillnaderna

Studenterna som protesterat är medicinare och påpekade bland annat att

”varken biologiska skillnader mellan män och kvinnor, eller genusteori för den delen, tillhör hans expertområde. Varför kan vi inte istället få en föreläsare med rätt kompetens i ämnet? Och som till exempel skulle kunna föreläsa om biologiska skillnader som har klinisk signifikans?”

Så vad hade föreläsare då sagt? Jo, bland att att ”[h]omosexuella kvinnor har vissa manliga fysiska drag som är mer åt det manliga hållet. Det gäller ögonbrynsbågar, det gäller fingerlängd, och det gäller lite såna här saker” samt om trans ”att huruvida det är en sexuell läggning är en definitionsfråga”. Det här är ju, rent vetenskapligt, felaktigt. Man kan ju därför tycka att det här inte kan ha varit en fråga om att föreläsaren orsakat ”negativa känslor” och studenten utan om att en synnerligen påläst student har ifrågasatt vetenskapligheten i en föreläsning. Det är ju sådant universitetet lever för.

Och jag tänker här inte ta ställning till föreläsningen som sådan, även om just den här professorn råkar vara en typ som jag inte har mycket gemensamt med, men det är inte kränkta småflickor som inte vill höra en vedertagen sanning som protesterat. De har heller inte vänt sig mot att man föreläst om biologiska könsskillnader (vilket man får bilden av när man läser Heberlein) utan mot att det gjorts onyanserat och enkelspårigt. Det är knappast ett hot mot yttrandefriheten. Med tanke på uttalandena om homosexuella och transpersoner är det dessutom helt rimligt att han utreds för diskriminering (där han förövrigt friades för det är jävligt högt till tak inom akademia).

Tidningen Lundagård lyfte förresten fram saken.

2: Religion som socialt fenomen

Problemet med föreläsning som studenten, en troende muslim, hade upplevt som kränkande var inte att den utgick från J S Mill eller ens att den lyfte fram religion som ett social fenomen (vilket är bilden som ges av Heberlein) utan att föreläsaren ska ha sagt ”att religiösa människor är miserabla och hopplösa samt att religion är ett desperat påhitt”. Föreläser man om religion kan man ju visa lite respekt för folk som är religiösa. Det är ju vanligt hyfs, inte rocket science. Studenten hävdade också att läraren sagt ”inte du” när hon räckt upp handen.

Läraren anses sedan inte ha gjort sig skyldig till kränkande särbehandling eftersom ”Det verkar inte vara någon som går fri från lärarens bemötanden utan vem som helst kan bemötas ’burdust’ ”. Studenten har alltså inte varit särbehandlad.

Kuvahaun tulos haulle oh ok gif

Inte heller i det här fallet är det någon lite tösabit som vill hindra en föreläsare från att berätta sanningar hon inte vill ta till sig. Inte heller här kan det ens med mycket fantasi ses som ett hot mot yttrandefriheten. Om något så vittnar även det här fallet om att akademia fortfarande är en plats där det är väldigt fritt att uttala sig.

Jag blir istället jävligt lack på Heberlein och de andra som får det att framstå som att det är de där typerna som på riktigt inte vill höra om biologiska skillnader eller bokstavstroende som inte vill ta till sig de sociala bitarna av religion som de här fallen gäller, men så är det inte. Genom att framställa det som de gör vinner de säkert klick, sympatier från högerkanten, från antifeministerna och andra liknande. Men de gynnar inte någon yttrandefrihet vid universiteten.

 

 

Kyla

Mitt hus värms med olja. Jag har funderat väldans på hur mycket som går åt och hur länge oljan kan tänkas räcka.

Bra grej: jag vet nu precis exakt hur länge 1000 liter räcker.

Inte så bra grej: det var fram till i förmiddags.

God jul!

Det skulle inte köpas så många klappar i år, sa vi. Men när alla syskon och familjer sedan samlar klapphögen under samma gran får man vara glad att det är en stor gran. Min älskade pappa är här. A och hans pappa. Barnen och jag och tre fasansfullt hypade katter. Hoppas att ni får fira just en sån sorts jul som känns rätt för er.

Ta hand om er och ta hand om varandra. Och skänk en slant till någon som behöver det.

Babyfeber

Ni vet hur det är när man är en tant i en viss ålder och flyttar till lite rymligare boende. Den smyger sig på, babyfebern. Den där tanken att man ju nog skulle få plats med en liten till.

Och eftersom ingen bestämmer över mig så var det ju bara att göra slag i saken. Lille Nedjim (vilket betyder stjärna på arabiska) flyttade in igår.

Det blev nämligen så att vår fina Salama bestämde sig för att flytta. Katter gör ju så ibland. Jag tog förstås med henne när vi flyttade till landet och av allt att döma trivdes hon här, men det tog bara ett par veckor innan hon var borta. Ett tag var jag rädd att hon blivit tagen av något djur. Men efter en månad hörde de som flyttade in i vår gamla bostad i tätorten av sig och frågade om vi möjligen saknade en katt för när de öppnade dörren på morgonen hade en glatt spatserat in till dem.

Jag hämtade hem henne såklart, och de första nästan två veckorna sov hon och ville inte göra annat än vila sig och äta. Sedan började hon vilja gå ut igen och det fick hon. Ett par dagar höll hon sig i närheten och sedan var hon borta igen. Efter nästan en och en halv månad fick jag så äntligen meddelande från vårt gamla ställe att hon kommit fram dit igen. Trött men välbehållen. Det är helt tydligt att hon anser att hon bor där. Att hennes gamla människor flyttat bort och nya kommit in (som dessutom har två innekatter och en hund) gör inte henne så mycket. Det är en lång och ganska komplicerad vandring hon företagit sig och jag vågar helt enkelt inte ta ut henne hit igen. Tänk om hon får för sig att knata iväg igen, mitt i smällkalla vintern? Nej, även om jag gärna vill ha henne tillbaka är det bättre att hon får stanna. (De nya hyresgästerna i hennes hus har sagt att det går bra.)

Lite mer av den där uppriktigheten

Jag mådde så otroligt mycket bättre av att äntligen ha berättat om hunden att jag tänkte fortsätta på det här temat med att rensa luften kring saker jag inte riktigt vågar skriva om.

Relationen till A.

Alltså det finns så mycket att jag knappt vet vart jag ska börja och jag vet absolut inte var det borde sluta. Det känns också som att allt ens tillnärmelsevis negativt man skulle kunna skriva om den relationen omedelbart har potential att lastas som ett invandrarproblem. För vi har en del kulturkrockar. Som det där med hunden. Kulturkrockarna var en av de saker som också, om jag ska vara ärlig och ärlighet är ju ändå vad vi sysslar med just nu, attraherade mig. Att han ser världen på ett så otroligt annat sätt än vad jag gör. Jag älskade att sitta och diskutera de sakerna med honom, vrida och vända på saker vi båda såg som självklara men från olika perspektiv. Vi kunde sitta och prata om sådant i timtals.

Tills vi gifte oss. Jag tror att det var någonting i honom, i hans uppfostran och kultur, som gjorde att han började känna sig ansvarig för mig. Och inte ansvarig på ett romantiskt jag-tar-hand-om-dig-och-står-alltid-på-din-sida-sätt, utan ett mera det-min-hustru-gör-reflekterar-mig-som-man-sätt. Håll i er nu.

Eller ännu bättre; gå och ta ett glas vin. Eller en kaffe, om ni är lagda åt det hållet. Ok? Ok.

Som om jag inte hade tvättat hans jacka. Vad skulle hans kompisar säga om hans dåliga hustru då? Vill jag att han ska behöva skämmas? Eller om det inte var tillräckligt fint städat hemma. Det klarade ju minsann alla syriska fruar lätt som en plätt. Vill jag förstöra hans rykte? Eller om jag inte hade tvättat diskbänken tillräckligt noga. Det borde jag ju veta att han hatade och om det inte var gjort måste det, som en logisk följd, vara för att jag vill honom illa.

Drick.

Hade jag druckit alkohol alls hade jag säkert varit rejält alkoholiserad vid det här laget. Nu har jag blivit jävligt bra på att djupandas och räkna bakåt från 10.

Jag ska inte gå in på för mycket detaljer för jag tror att ni fattar principen, men jag tänkte ge ett exempel som typ alla som varit hemma hos oss visste om. Ett av de allra största ”bråken” rörde nämligen hur långt in i huset (när vi bodde tillsammans på förra stället alltså, på hyra – här går jag in hur fecking långt jag vill) det var rimligt att gå med skorna på. Han förklarade för mig att finländare alltid tar av sig sina skor utanför huset och att det var så vi skulle göra. Eventuellt kunde man gå in till den 1×1 meter stora farstun just innanför ytterdörren och ta av sig där. Vi fick stå på kö utanför och vänta medans en i taget kunde gå in och klä av sig. Jag tog bara diskussionen om var finländare tar av sig skorna en enda gång innan jag komprimerade min ståndpunkt till att jag vill kunna gå in förbi mini-farstun och stå i hallen (där jag hade lagt en sån där särskild matta) och ta av mig. Det är ändå där jag ställer mina skor och hänger min jacka, och då slipper andra köa ute.

Men det var tvärnit. Storbråk. Världens undergång. När jag var gravid (och behövde en stol att sitta på) fick jag tillåtelse att gå in i hallen med skorna på, men barnen fick inte.

Så. Jävla. Bisarrt.

Just det. Drick.

Och listan på saker som är bisarra skulle kunna göras hur lång som helst. Resultatet efter ett par år var i alla fall att jag hade blivit ett ganska nervöst vrak och att min vardag var fullkomligt beroende av vilket humör han var på. Ibland gick han ner sig i ett mörker, som jag tror bara kan förklaras av post traumatisk stress. Under lång tid försökte jag hjälpa honom upp ur den där avgrunden när han var där, men till slut (särskilt i samband med graviditeten) blev det för tungt och varje gång han föll dit drog han med mig.

De flaggade förstås på mödrarådgivningen. Vi fick gå på en massa extra samtal och så vidare. Jag fick tillsägning att spara nödnummer i telefonen, till krisjourer och skyddshem.

Och det var hemskt på så många olika sätt. Det var hemskt för att jag var rädd. För ilska och för hur djupt nästa sammanbrott kan tänkas bli. Rädd för att göra fel trots att jag vet att det inte är mitt fel, och för att jag ändå i mitt huvud hör min inre röst gå igenom om jag städat tillräckligt bra, vikt undan tvätten, lagat rätt mat, inte sagt fel saker eller betonat på fel sätt. Och det var hemskt för att se honom var som att se ett djur fast i en fälla, försöka försvara sig själv mot alla håll och upptänkliga fiender fast att alla försöker hjälpa honom loss. Att se hans ångest, att leva hans ångest.

När han för jag vet inte ens hur mångte gången hotade med att lämna mig för att jag inte var tillräckligt foglig svarade jag att det passade utmärkt och att jag förväntar mig att han är ute innan slutet av månaden. Jag packade hans saker och hjälpte honom att hitta en lägenhet.

Och jag sörjde. Djupt och innerligt sörjde jag för jag har aldrig kännt mig så nära förbunden med någon annan (förutom barnen) i hela mitt liv. Jag sörjde förlusten av det liv jag ville dela med honom, av alla våra gemensamma drömmar som ju faktiskt besannades men som han var för trasig för att kunna leva. Jag var, och är, så bottenlöst besviken på att han inte klarade av att ta emot den hjälp som erbjöds och att han inte förmådde se allt det fina som han hade. Vi hade kunnat vara så bra ihop. Satans jävlar i helvetet.

Sedan vi separerade har allt lugnat sig. Han behövde komma ur situationen lika mycket som jag behövde, och nu är han en helt annan man – mer lik den man jag träffade och förälskade mig i för snart fyra år sedan. Den mannen som kunde gå genom eld för att stå på min sida när jag behövde det, och på det sätt som jag behövde. Den mannen som kunde fläta sina fingrar i mina och få mig att känna det som om jag var en del av hans väsen.

Men jag är densamma. Densamma som lärde sig att se sig om över axeln, tassa på tå i sitt eget hem, alltid, alltid vara uppmärksam på tecken på annalkande storm och beredd att skydda alla inblandade när det hände. Densamma som under flera år alltid var den som fick skulden, men också den enda som kunde göra det bättre. Jag är dödens trött. Jag är hjärtekrossad. Själsligt söndersmulad.

Men jag är inte rädd längre och det gör en himmelsvid skillnad. Jag känner inte att jag har anledning att vara rädd, inga tecken som tyder på fara. Och jag antar att det på något vis är en sorts version av det som A har fått gå igenom innan han kom i trygghet. Det tar tid att lära sig att leva så. Med större förutsägbarhet. Med större chans att slut på mjölk är det största problem som kommer att uppstå under dagen (utan att förringa det problemet).

Under tiden har jag funnit tillbaka till favorithobby i slutet av tonåren, nämligen tröstätning. Pratade med en allra bästa vän om det, och om att jag väger mer än jag någonsin gjort tidigare (utom som höggravid). ”Sweet”, säger hon. ”Snart tresiffrigt!” och så high fivear hon mig glatt. Den sortens fullkomligt okomplicerat uppskattande pepp jag behöver. Sedan dricker vi mer kaffe och pratar om hur det känns att möta män i grupp. Det ska jag skriva om en annan gång.

Fria ord

I dag har jag varit på bokmässan och talat om det fria ordet tillsammans med supertrevliga Heikki Jokinen och Pekka Sauri. Ni kan lyssna på det programmet här!

Och jag skulle vilja tillägga att jag tycker att ett av de absolut största problemen med dagens debattklimat, förutom de saker vi talar om där, är att folk inte bara vill säga emot och komma med kritik och åsikter och fan och hans moster utan dessutom propsar på att få göra det direkt till den det berör. Visst, man ska inte prata skit bakom ryggen på folk, det är inte det jag försöker uppmuntra, men i dagens informationssamhälle tänker jag mig att det inte nödvändigtvis finns ett egenvärde i att berätta för personen man är irriterad på hur man känner.

Allt det där slasket man kunde häva ur sig hemma vid köksbordet eller kanske i fikarummet på jobbet, eller i ladugården beroende på hur långt tillbaka i tiden man vill tänka sig, det kan man nu via sociala medier dumpa direkt på den man inte gillar. Det är ett stort problem tycker jag. Ordet är fritt, men det är också värdefullt.

Bildresultat för if you ain't got nothing nice to say