Arkiv

Kontinuitet

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

År 2011.

År 2018.

KABOOOM. Nävars.

I dag är det beräknat förlossningsdatum. Med tanke på hur bra jag själv och den här babyns storasyskon är på att passa tider betyder det säkert ingenting, rent babymässigt. Allting är i princip färdigt för babyn, så det är bara väntan kvar.

Och jag tänker massor på det här med smink och att göra sig i ordning rent kosmetiskt. Ju större jag blir och ju tyngre väntan är, desto större behov känner jag av att sminka mig. När jag tittar mig i spegeln vill jag helst inte se hur trött jag är. Jag vill inte ha någon som stirrar tillbaka med samma hålögda uppsyn som jag har. Hellre då någon som just köpt en ny mascara och ett kul läppstift.

Det är lite som den där amerikanska militären som talar om vikten av att bädda sängen på morgonen. Om man kommer hem på kvällen och resten av dagen har skitigt sig så har man åtminstone bäddat sängen.

Riktigt så långt som att korva på mig något annat än mjukisbyxor vill jag inte gå dock. En vill ju inte verka överambitiös.

Gick för övrigt in på ett apotek för att titta efter en örontermometer till babyn och tittade samtidigt på gravtest (för de var typ på samma hylla). Personalen betraktade mig oroligt. Jag motstod frestelsen att plocka på mig några förpackningar och rådfråga om huruvida sådana här tester verkligen är pålitliga.

Folk stirrar på mig som om jag är på väg att explodera. Jag stirrar tillbaka som om de har alldeles rätt i sina farhågor.

Bedrift och blessyrer

När man är gravid har man en helt annan ribba för vad som rimligen kan sägas vara en bedrift. Jag ser förvisso mina fötter endast sporadiskt, men att det är dags att klippa tånaglarna har det inte varit större tvekan om. Så igår kväll gjorde jag det äntligen, pustande och flåsande. Och mycket bra gick det, om jag får säga det själv. Endast en tå blödde, och det var inte ens särskilt mycket. Barnen såg inte alls tillbörligt imponerade ut. Himla perfektionister. Skulle gärna måla tånaglarna också men vet inte om jag i så fall borde måla med tårna också för det blir nog ungefär lika bra som om jag ska sträcka mig med handen. Vecka 36. Baby är i princip färdigbakad. Jag är åtminstone jävligt färdig.

Selektivt vilda babyn

De senaste dagarna har babyn inte rört sig som den brukar och nu på kvällen var det riktigt svårt att få igång den. Drack bisarra mängder kall saft och buffade på den i över en timme utan att egentligen få mycket gensvar. Så eftersom minskade fosterrörelser är en sån där grej som ska tas på största allvar ringde jag jouren som tyckte att det vore en bra idé att komma in och kolla hjärtljuden. Och det visade sig att en CTG-mätare hade den effekt kall saft borde ha för i en timme har babyn farit runt som en speedad hamster i ett hjul. Man känner sig liksom både korkad och lättad. Men mest lättad.

Äldre

Min unge fyllde just 12 år. Min lille baby, som jag just fick, har dragit iväg och blivit jättestor.

Och man står där liksom vid sidan om och undrar hur i hela friden det hände. När han blev så stor att jag ser fel på våra mjukisbyxor, att han lånar mina skor. Och han är så jäkla trevlig, inte alltid förstås, men för det mesta. Omtänksam, smart, envis som få. Vill låna min dator och skriva berättelser.

För 12 år sedan låg han i min famn och tittade på mig med de mest fantastiska mörka ögon. Jag kände det som om han såg rakt in i min själ. Det gör han fortfarande.

God jul

Nu har vi firat första dagen av jul. Hoppas att ni också har firat, oavsett vad ni anser är den bästa anledning att göra det. Vi har ätit massor av mat, skrattat, skrålat och träffat människor vi träffar för sällan. Och öppnat paket förstås. Även om vi får vänta med att öppna en del av dem.