Arkiv

Fyra månader

Gabriel har blivit fyra månader gammal och är tveklöst den finaste bebis jag någonsin sett. Gladare och trevligare unge får man leta efter.

I natt fick han två tänder för han gör ju gubevars inget halvdant och får bara en tand i taget eller så, och i dag fick han för första gången smaka lite puré. Det tyckte han var smaskens och slaskade glatt i sig. Ja, och när vi var inne i Helsingfors så fastnade vi i hissen. Med ett ryck stannade den och stod still, mitt mellan metroplan och utgångarna. Där hängde vi sedan i typ 40 minuter innan de fick igång hissen. Jag var dyblöt av svett för om det är varmt ute så kan jag säga att det inte är svalare i en stillastående hiss, men Gabriel var glad för vi hade ju sjungit och han hade förstås fått amma. När vi kom ut skrek han i ungefär 5,25 sekunder innan han tvärsomnade. Jag drack två liter vatten.

Ska jag fastna i en hiss så var det åtminstone med förstklassigt sällskap!

Filmstjärna

När man går in, glåmig och trött, till världens bästa frissa och bah ”sånt däringa blont filmstjärnehår tack” och hon är helt ”sure thang”.

Barndomsstigar

Vi har varit i Sverige hos min familj i två veckor. Det är så sanslöst märkligt att vara där med barnen. Deras base camp i Sverige är nämligen inte mitt föräldrahem, utan det hem som min pappa har skapat med sin sambo i grannstaden. De stigar, gömmor och smultronställen som var mina är inte alls de samma som barnen upplever, och barnens favoritplatser är sådana jag nu som vuxen upplever för första gången. Samtidigt är Sverige förstås mitt, och barnen upplever att de kommer till mitt land när de är där.

Jag försöker förklara det här för Anas medan vi går längs en av de många stigar barnen bekant springer men som är okända för mig. Känslan av att tappa kontakten med barndomsställena. Att inte kunna dela minnen av en uppväxt med barnen, visa hur det var när man själv var liten.

Anas barndomsställen finns inte ens längre. De är sönderbombade. Huset han växte upp i blåstes bort i en av de senaste räderna mot en viktig byggnad på andra sidan gatan. I de kvarter han sprang finns bara tomma skal kvar. Hans barn kan inte ens hälsa på i hans land. På samma gång som kriget stjäl barndomen från dem som nu växer upp i dess skugga så klipper det av rötter som vuxna människor behöver för att kunna känna sin plats i världen.

Picasso

Jag är så himla trött att jag har svårt att förstå vad folk säger, eller greppa referenser som brukar vara självklara.

Tilda: Jag ska träna min kattunge att sitta på axeln, som Picasso.
Jag:

Tilda: Pika-CHU, mamma.

Kontinuitet

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

År 2011.

År 2018.

KABOOOM. Nävars.

I dag är det beräknat förlossningsdatum. Med tanke på hur bra jag själv och den här babyns storasyskon är på att passa tider betyder det säkert ingenting, rent babymässigt. Allting är i princip färdigt för babyn, så det är bara väntan kvar.

Och jag tänker massor på det här med smink och att göra sig i ordning rent kosmetiskt. Ju större jag blir och ju tyngre väntan är, desto större behov känner jag av att sminka mig. När jag tittar mig i spegeln vill jag helst inte se hur trött jag är. Jag vill inte ha någon som stirrar tillbaka med samma hålögda uppsyn som jag har. Hellre då någon som just köpt en ny mascara och ett kul läppstift.

Det är lite som den där amerikanska militären som talar om vikten av att bädda sängen på morgonen. Om man kommer hem på kvällen och resten av dagen har skitigt sig så har man åtminstone bäddat sängen.

Riktigt så långt som att korva på mig något annat än mjukisbyxor vill jag inte gå dock. En vill ju inte verka överambitiös.

Gick för övrigt in på ett apotek för att titta efter en örontermometer till babyn och tittade samtidigt på gravtest (för de var typ på samma hylla). Personalen betraktade mig oroligt. Jag motstod frestelsen att plocka på mig några förpackningar och rådfråga om huruvida sådana här tester verkligen är pålitliga.

Folk stirrar på mig som om jag är på väg att explodera. Jag stirrar tillbaka som om de har alldeles rätt i sina farhågor.