Arkiv

När jag äntligen får tid att titta på film

Jag har filmkväll för mig själv och tittar på Den Lilla Sjöjungfrun, den där typ live action remaken från 2018. Teoretiskt torde den vara rakt uppe i min allé men inte ens jag klarar av den. Det är inte bara att berättelsen har fler hål än en schweizisk ost eller att den är placerad i den amerikanska södern fritt från klass- och rasproblematik i en tid som ibland är 30-tal eller 20-tal eller 50-tal eller en annan planet.

Jag tror att det jag har allra svårast för är trollkarlen eftersom han i allt från utstyrsel till mimik påminner om den där skitjobbiga viktigpettern som alltid finns på alla lajv. Han den där som på allvar känner sig magisk för att han har mantel och hög hatt och rör sina ögonbryn orimligt mycket för extra effekter. Och när jag tror att filmen inte kan bli sämre så kommer först fightingscener sämre än när någon får nog och klubbar ner viktigpettern på lajvet följda av ett slut som tycks ihoptänkt- och klippt av en treåring.

Det som känns mest realistiskt är sjöjungfruns stjärt. Allt annat, från plastblommorna på trädkojan till att småflickorna i ramberättelsen kryper ur sin säng, känns mer fejkat. Att den manliga huvudrollen är hot hjälper inte ett skit.

Undvik.

En far

När jag var yngre var min pappa… inte världens enklaste. Han var sträng, särskilt i min bråkiga tonår, och jag kan erkänna att jag inte hade särskilt mycket förtroende för honom. Han var inte den jag vände mig till, om vi säger så.

I dag, på fars dag, tänker jag särskilt mycket på det där. Hur annorlunda allt blivit fast jag inte vet om det beror på att han ändrat sig eller att jag ändrat mig eller om det bara är tiden.

För jag kan ärligt säga att min pappa är av den allra bästa sorten. Någonstans där när jag fick egna barn, ung och dum för snart 13 år sedan, så fann vi varandra på nytt. Vi började prata nästan varje dag. Nu är han den förste jag ringer när något händer – bra eller dåligt. Han håller mig sällskap om dagarna trots att vi har ett hav mellan oss (tack gode Gud att vi numer kan prata gratis för det var dyrt ett tag) och han är min backup, mitt skyddsnät, min vän i nöden.

Charlotte 14 år hade knappast trott mig om jag sagt att pappa skulle komma att bli den som känner mig allra bäst och vara en av de människor som står mig allra närmast. Min tacksamhet över att vi har varandra vet inga gränser och just i dag önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra. Jag skulle vilja fira honom med pompa och ståt, fanfarer och skönsång, ballonger, serpentiner och en jättestor tårta. Och jag skulle vilja kunna ge honom en kram, så att han vet hur viktig han är. Min pappa. Ett faderligt föredöme!

Fyra månader

Gabriel har blivit fyra månader gammal och är tveklöst den finaste bebis jag någonsin sett. Gladare och trevligare unge får man leta efter.

I natt fick han två tänder för han gör ju gubevars inget halvdant och får bara en tand i taget eller så, och i dag fick han för första gången smaka lite puré. Det tyckte han var smaskens och slaskade glatt i sig. Ja, och när vi var inne i Helsingfors så fastnade vi i hissen. Med ett ryck stannade den och stod still, mitt mellan metroplan och utgångarna. Där hängde vi sedan i typ 40 minuter innan de fick igång hissen. Jag var dyblöt av svett för om det är varmt ute så kan jag säga att det inte är svalare i en stillastående hiss, men Gabriel var glad för vi hade ju sjungit och han hade förstås fått amma. När vi kom ut skrek han i ungefär 5,25 sekunder innan han tvärsomnade. Jag drack två liter vatten.

Ska jag fastna i en hiss så var det åtminstone med förstklassigt sällskap!

Filmstjärna

När man går in, glåmig och trött, till världens bästa frissa och bah ”sånt däringa blont filmstjärnehår tack” och hon är helt ”sure thang”.

Barndomsstigar

Vi har varit i Sverige hos min familj i två veckor. Det är så sanslöst märkligt att vara där med barnen. Deras base camp i Sverige är nämligen inte mitt föräldrahem, utan det hem som min pappa har skapat med sin sambo i grannstaden. De stigar, gömmor och smultronställen som var mina är inte alls de samma som barnen upplever, och barnens favoritplatser är sådana jag nu som vuxen upplever för första gången. Samtidigt är Sverige förstås mitt, och barnen upplever att de kommer till mitt land när de är där.

Jag försöker förklara det här för Anas medan vi går längs en av de många stigar barnen bekant springer men som är okända för mig. Känslan av att tappa kontakten med barndomsställena. Att inte kunna dela minnen av en uppväxt med barnen, visa hur det var när man själv var liten.

Anas barndomsställen finns inte ens längre. De är sönderbombade. Huset han växte upp i blåstes bort i en av de senaste räderna mot en viktig byggnad på andra sidan gatan. I de kvarter han sprang finns bara tomma skal kvar. Hans barn kan inte ens hälsa på i hans land. På samma gång som kriget stjäl barndomen från dem som nu växer upp i dess skugga så klipper det av rötter som vuxna människor behöver för att kunna känna sin plats i världen.

Picasso

Jag är så himla trött att jag har svårt att förstå vad folk säger, eller greppa referenser som brukar vara självklara.

Tilda: Jag ska träna min kattunge att sitta på axeln, som Picasso.
Jag:

Tilda: Pika-CHU, mamma.

Kontinuitet

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

År 2011.

År 2018.