Arkiv

Återhämtning

Fredagen hörni. Vilken pangdag det blev fast allt såg ut som om det skulle skita sig. På måndagen fick jag veta att den lokalen jag hade hyrt för festen inte skulle komma med kök. Det fanns ett (vilket jag visste) men det tänkte de hålla låst. Vatten till att brygga kaffe skulle vi få ta från toaletterna. Borden och stolarna var av plast, i det gamla, vackra trähuset.

Jag haltade omkring på kryckor och kunde stora delar av tiden inte lyfta benen alls och följaktligen då bara stå stilla och vänta på bättre tider.

På torsdagen hade det fortfarande inte gått ut någon information från universitetet kring disputationen och det stod inte med i kalendariet. Detta trots att jag varit i kontakt med infoavdelningen som lovat höra av sig. Till slut fick jag tag på någon som fick tag på någon annan och det uppdagades att jag tydligen inte skickat in rätt blanketter för tre veckor sedan och att jag inte lämnat exemplar av avhandlingen till rätt personer. Under torsdagen såg det ett tag ut som om hela grejen skulle falla.

Ja, och när jag haltade in på universitetet på fredagsmorgonen ringde min handledare och meddelade att det inte existerar en sal 12, som vi borde vara i. Vid det laget kunde jag inte göra mycket annat än att skratta hysteriskt.

Mer om hur allting ordnade sig en annan dag, för jag är fortfarande så trött att jag knappt vet vad jag heter. Tur att jag har en bok med mitt namn på så att jag kan kontrollera. MWAHAHAHAHAHA.

Det var en mäktig känsla att torka av sig sminket på kvällen, se sitt svullna trötta ansikte i spegel och tänka att jag gjorde det. Jag klarade det. För 13 år sedan kom jag hit för den här dagen. Jag. Gjorde. Det.

Tänt var det här

Så jag håller på att förbereda julpyntning och sätta upp de första lamporna tillsammans med en man som a) inte direkt har firat jul och b) har lärt sig allt om hur jul borde firas från amerikanska komedier. A har i en veckas tid scoutat grannarnas pyntning. Sedan köpte vi 540 (faktiskt tal, inte påhittat retoriskt) lampor.

På framsidan har vi en grupp med fyra tuijor; tre stora och en lite mindre – kanske 3 m hög. Jag bad A sätta upp lamporna i den minsta tuijan, för den är liksom snyggt inramad av de andra, och satte igång med maten.

Och så hör jag att det är någon uppe på taket. När jag tittar ut visar det sig vara A och 540 lampor. Så jag frågade honom vad i hela friden han höll på med eftersom den lilla tuijan inte är nära taket. 

”Den lilla?” väser han till svar och viftar med lamporna. ”Han där” viftar han mot grannen ”har ljus upp till taket. Jag tänker INTE sätta lampor i det minsta trädet!”

Det kommer att bli en lång och spännande väntan på julen.

Hjälp mig med bild till avhandlingen!

Ni har ju korrläst, kommit med förslag, uppmuntran och andra otroligt värdefulla insatser under hela det här arbetets gång, så jag tänkte att jag slänger ut en förfrågan här till er.

Jag skulle vilja ha en bild på framsidan av avhandlingen. Den bör vara relaterad till a) medeltiden, b) giftermål och/eller c) kvinnor som agerar. Den bör också vara dekorativ för sånt gillar jag.

Den måste finnas att tillgå i hög upplösning och inte vara copyrightad på så vis att jag inte får använda den. Har ni en egen bild som ni låter mig använda betalar jag gärna med en avhandling, och ert namn nämns naturligtvis i avhandlingen också!

Skicka förslag till charlottehitochdit ät gmail punkt com! Tiden är begränsad för avhandlingen ska till trycket inom de närmaste dagarna…

Tuggummiskor

På väg till morgonens föreläsning trodde jag först att jag trampat i något stort och olämpligt, men det visade sig att hela sulan på min ena sko tänkte säga tack för sig och överge oss. När jag lyfte på foten hängde den kvar i en enda sorglig sulslamsa längst bak.

Men bra kvinna reder sig själv och så vidare. Jag fyllde munnen med tuggummi, tuggade dem mjuka och kladdiga och tuggummilimmade ihop skon igen. Det är sannerligen inte en estetiskt tilltalande lösning, och inte en som räckte mycket längre än dagens arbete, men det funkade. 

I något skede borde jag kanske investera i ett par nya skor…

Luncha ensam

Jag har ätit lunch ute själv förr, det har jag. Men oftast har det varit mest av tvång, att jag inte kunnat hitta lunchsällskap. I dag var dock ensamlunch ett beslut jag fattade för att jag ville, för att det lät trevligt med en spontan lunch. Det känns grymt skönt att ha kommit till en sån punkt i livet att jag kan ensamluncha helt utan ångest och utan en tanke på vad andra kan tänkas tycka och tro om min ensamhet. Dessutom behöver jag inte diskutera med någon om vad vi ska äta eller huruvida vi ska gå en trappa ner på kaffe sedan (det ska vi. Eller jag.). Frihet. Frihet från mina egna tankar på vad jag kan och inte kan göra.

Arbetsfördelning 

A är ute på cykeltävling igen. Jag sitter på ett café och dricker kaffe och käkar oskäligt dyr kaka medan jag väntar på att han ska ha kört klart typ 111 km. När folk talar om vikten av att ha bra system av jämn arbetsfördelning i parförhållanden tänker jag mig att det är just sånt här som avses.

Tårta

Ja på tal om kulturskillnader. Det här med att skära tårta är helt tydligt en sån där jättestor skillnad jag inte hade förutsett. A brukar normalt måtta ungefär 2.3 svenska tårtbitar per person när han serverar. Till hans födelsedag lagade jag en 16 personers prinsesstårta som han skar i sex bitar. Sedan åt han två eftersom det var en sån där tårta som ju ”bara smälter i munnen” och ”man inte känner sig mätt av”. Så där som 7 dl grädde och ett halvt kilo marsipan brukar.

Nu när vi har As syriske vän på besök visar det sig att hans uppfattning av vad som är en normal tårtbit är likadan.