Vardagslivet

Girls’ night out

Egentligen skulle vi ha åkt hela familjen, men med Vilho i början av en tjusig förkylning blev det en tjejkväll. Jag och Tilda. Själva. Med blommor i håret och dans i benen åkte vi på Valborgsfest.

Vi är snälla och söta. Ni kan lita på oss. Vi skulle aaaldrig!

Det var inte vi!

Ett tag funderade jag på om jag uppmuntrar till… ja… typ ätstörningar och utseendehysteri. Ni vet när vi gör oss i ordning tillsammans. Men så tänker jag mig att det säkert är minst lika illa att jag lärde henne att skrika ”haha sölkorv” åt alla bilar vi blåste förbi på motorvägen. Jag är en förkastlig förebild.

Vardagslivet

Det här med klematis

Jag älskar klematis. Även om jag förstås också är förtjust i Clematis medeltidspuben där det möjligen i min ungdoms dagar förekommit dans på borden och där jag vet inte hur många av mina vänner lyckats tutta eld på sina fjäderplymshattar talar jag nu så här när jag är äldre och visare och tycker att det där med att beskära rosenbuskarna är spänning nog för en fredagskväll om klematis växten.

Jag har tolv klematis i trädgården. Av dessa har nu alla utom en liten stackare jag fick från Mummi efter ett besök i Estland visat att de överlevt vintern. Även om det inte är särdeles vackert brukar jag skydda nedre delen av stammen på yngre klematis med en finessfullt tillklippt bit plastsäck. Trixet är att inte stänga till helt (som bekant är det inte så lätt att andas i plastsäckar, inte ens för blommor) och att inte sätta säcken helt inpå stammen. Då blir det skuggigt men varmt och plantorna växer så in i…

Klassisk trädgårdsdesign när den är som mest stilren.

Här är Piilu. Piilu planterades för två år sedan, blommade som bara den första året och kom inte alls förra året. I år, till min stora glädje, är den på väg tillbaka!


Ungarna och jag brukar gå runt och speja i landen varje dag.

Kommer morotsfröna (rätt svar: inte ännu)? Klarar sig klätterrosen (rätt svar: nngng prkl)? Hur ska det gå för den sista klematisen (rätt svar: återstår att se)? Ser man faktiskt bättre med sin handkikare (rätt svar: självklart)?

Vardagslivet

Min man måste sluta läsa mig blogg

I bilen på väg till Mummi:

Min högt, värderade älskade make: Tsiis. Turn the AC on. Why is it even off?
Jag: I turned it off. I had the windows down ‘cause the kids love that and you’ve told me I don’t get to have the AC on when I have the windows down.
Maken (med beklagansvärt lite respekt för att jag för en gångs skull gjort som han ville): Awww… You’re so beautiful!
Jag (kanske inte helt övertygad om kopplingen): How the fuck does that make me beautiful!?
Maken: Oh no. Did I offend your gender-thingie by calling you beautiful?

Vardagslivet

Nördkärlek

Min högt värderade älskvärde make: So, how do you perceive your own character?
Jag: I’m a high level Rogue!
Maken: I’m a Knight! So you’re a Rogue, huh..?
Jag: Yep, I’m a big boobed Rogue.
Maken: Höhö.
Jag: But if you would have to chose from Paladin and Barbarian, what are you then?
Maken (funderar): I’d go for Paladin.
Jag: I think that when we met you were like Barbarian and now you’re Paladin.

Nördar har sina egna sätt att förklara varandra kärlek.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Bloggtipset om källkritik och media

Idag slussar jag er vidare till en vetenskapsblogg om arkeologi. Om ni läst rapporteringen om DNA-analyserna av svenska stenåldersben är det obligatoriskt att också läsa det här!

Jag är inte arkeolog och definitivt inte kompetent nog att uttala mig om det bästa sättet att utföra DNA-analyser, men interrelationen mellan media och vetenskap är saker vi diskuterat förr.

Åsa M. Larsson skriver angående hur jordbruket möjligen kom till Sverige från Sydeuropa.

”[D]et allra största problemet är nog att det inte förs fram som en teori utan som ett faktum.”

Det här är något som media måste bli bättre på. Varför noteras det ingenstans att det totala antalet undersökta skelett i studien är fyra? Det kan knappast ge ett särskilt stabilt underlag för några vidlyftiga tolkningar om hur jordbruket kom till Sverige.

Och igen: Vetenskap är inte sanning! Vetenskap är tolkningar och teorier vilka är föremål för ständiga förhandlingar i relation till diskurser och källmaterial och ska inte presenteras som något annat.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om patriarkatet på individnivå

Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:

”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?

Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..

Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!

Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!

Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”

För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?

Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.

Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.

Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.

Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.

Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.

Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?

Vardagslivet

Katterna firar vår

Ett tydligt vårtecken är att katterna är mer ute än inne. Till och med gamle Katt är ute i trädgården, trots att han helst inte rör sig utanför sin bekvämlighetszon fåtöljen bredvid elementet – matskålen – min säng när förmiddagssolen skiner in.

Poppy visar växthuset var skåpet ska stå. Så att säga. Medan hon låg och solade sig på kanten blev kanten helt ba ”du är dum i huvet” å hon ba ”ta tibaks de där” och kanten ba ”make me, bitch” och Poppy ba ”take this, din kant”.

Alla tre katterna kan sitta i evigheter och stirra på en bestämd plätt i gräsmattan av det uppiggande nöjet att i det ögonblick jag rest mig från stolen för att komma dit och inspektera fräsa iväg snabbare än en löning och från ett tryggt staket någonstans under förevändningen att de bara tvättar sin tass betrakta grannarna med stigande oro konstatera att nu står den där konstiga svenskan och stirrar på en plätt i gräsmattan igen.

Och sen har vi långa filosofiska diskussioner om det rimliga i att jag får röra min fötter utan att dessa betraktas som hot mot den allmänna kattsäkerheten och måste avrättas.

Vardagslivet

Att hjälpa våren på traven

När trädgårdstidningarna glatt proklamerade att nu var det dags att äntligen få sätta fingrarna i jorden hade vi fortfarande en meter snö. Det var lätt deprimerande att läsa beskrivningar på vackra utearrangemang som klarar ”några minus” och konstatera att det förmodligen inte var entydigt med våra minus 15.

Men nu! Nu är det dags! Jag har tagit bort vintertäcket på de tåligaste växterna och spanar ivrigt efter nya modiga knoppar som tittar fram. Varje år brukar jag förodla inomhus i betydligt mycket fler krukor än min man tycker att det är rimligt att jag ber honom bära ut på morgonen och in på kvällen för att småplantorna ska få lagom uteliv.

Så jag har investerat i en pluggbox. I den har jag i prydliga rader planterat tre olika sorters frön av vilka jag bara minns i vilka pluggar basilikan hamnade och numer lite ångrar mitt överdrivet självsäkra ”klart jag minns vad jag satt” även i år.

Men ingenting händer! Jävla pluggbox! Min man har väldigt lite förståelse för det här. Han kommer med sina ”men ge det lite tid” och ”det betyder ju inte att den är trasig”. Men nu är det ju två dygn sedan jag planterade! Hur länge ska man behöva vänta egentligen? Jag vill ha vår nu!

Men krokusen blommar i alla fall.

Och smutsiga utebarn skriker vårskrik som skulle ha fått Ronja att trilla i Helvetesgapet av förskräckelse.