Archive | januari 2014

Kvällsgöra

Jag tar den här fredagkvällen i akt att skriva färdigt min föreläsning som jag ska hålla på måndag på Kyrkohistoriska föreningens möte. Mitt ämne har ju som bekant bara en tämligen lös koppling till kyrkohistoria, men jag kompenserar det med att visa en Powerpoint med enhörningsbilder.

Vill man komma och höra mig föreläsa om medeltida genushistoria (och se bilder på enhörningar) kan man komma till Teologiska fakultetens sal på Helsingfors universitet, Vuorikatu 3 (5 vån), på måndag den 3 februari kl 17.15. Här är annonsen! Det är öppet och gratis och fantastiskt spännande!

Feminismen då och nu

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

Grannen

Vi har ungefär 11 grader i köket när vi vaknar på morgonen. Det är inte alldeles trivsamt. Det här huset värms med en oljepanna, som när det är minus 15 grader går på högvarv. Vill man kan man också värma huset genom att elda med ved i pannan. I allmänhet vill man det. 11 grader inomhus på morgonen och allt det där. Dessutom är det en förutsättning för att få varmt vatten nog till en dusch längre än 1.47 minuter att man har eldat i pannan.

En bra sak är därför att vi har hela vedlidret fullt med vedklabbar. En dålig sak är att vedklabbarna är ganska exakt dubbelt så långa som de borde vara för att rymmas i pannan och därför ligger där ute i vedlidret på räta rader och hånflinar. Och vi är ju i ärlighet kanske inte helt rustade för livet på landet med traktor och motorsåg och sånt, och att för hand såga tillräckligt med ved för en varm dusch tar kanske 30 min (helt värt det förvisso) och blir därför inte gjort med riktigt så mycket regelbundenhet som vore önskvärt.

Så i dag när jag kom ut i vedlidret hade vår granne, utrustad med motorsåg, försett oss med en imponerande trave alldeles lagom långa vedklabbar. Det här livet på landet alltså, och de här fantastiska människorna. Tacksamheten vet inga gränser.

20140130-154619.jpg

Kuriosa: Jo, det är mycket riktigt en cirkelsåg som skymtar i bakgrunden. Den har inga som helst skydd och stickproppen till den är stor som mitt huvud, så inte ens att försöka värma sig i ett 11 gradigt kök efter en kall dusch känns motiverande nog att ge sig på att använda den.

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

En hypotetisk fråga

Tänk er att man har en katt. Till exempel en ganska liten katt. Ponera sedan, rent hypotetiskt, att man skulle vara lite stressad och disträ och eventuellt kanske råka sätta katten i en mugg med mjölk och att katten är laktosintolerant.

Borde man tvätta katten då, eller kan den slicka rent sig själv?

PS: Den hypotetiska katten är inte kvar i muggen.

Husets herre är förstås och jobbar för vem ska annars finansiera mitt shoppande, va?

Det ringde på dörren. Det var en försäljare som ville sälja helikopterbilder av vårt hus. Jo. Han ville sälja mig bilder av mitt hus. När han inte tyckte att jag svarade tillräckligt bra på hans försäljarfrågor om huruvida jag kände till vilka fantastiskt fina tavlor man kunde få av bilderna de tagit av vårt hus frågade han om jag möjligen hade husets herre inne.

Nej, svarade jag. Och vi vill inte köpa några bilder så länge taket ser ut som skit ändå.

Det är inte direkt första gången jag blivit ombedd att kalla på husets herre av folk som kommit och knackat på dörren. Kanske jag bara ser så ung ut att de tror att jag är dottern i familjen. Jag kan tänka mig en sådan förklaring. Men det finns någonting så oerhört provocerande i hela begreppet husets herre (”isäntä” på finska) i min värld. Det symboliserar kvinnlig underordning, heteronormativitet, manlig auktoritet och patriarkat i ett och samma föråldrade paket.

Stackars försäljare. De vet nog knappast ens vad som hände.

 

Backen

Det ska medges att en decimeter snö till skulle göra susen, men det går att åka i backen bakom huset redan nu. Och den är stor, backen. Sjukt stor. De där små plopparna är maken och ena barnet.

På väg upp igen. Barnet på en snowracer, maken flåsande framför:
Vilho: Är det tungt eller?
Pappan: Jovars.
Vilho: Det är inte så konstigt för jag har bromsen i hela tiden.

Men då så.

20140126-170520.jpg