Arkiv | januari 2014

Kvällsgöra

Jag tar den här fredagkvällen i akt att skriva färdigt min föreläsning som jag ska hålla på måndag på Kyrkohistoriska föreningens möte. Mitt ämne har ju som bekant bara en tämligen lös koppling till kyrkohistoria, men jag kompenserar det med att visa en Powerpoint med enhörningsbilder.

Vill man komma och höra mig föreläsa om medeltida genushistoria (och se bilder på enhörningar) kan man komma till Teologiska fakultetens sal på Helsingfors universitet, Vuorikatu 3 (5 vån), på måndag den 3 februari kl 17.15. Här är annonsen! Det är öppet och gratis och fantastiskt spännande!

Feminismen då och nu

I tisdags var jag och lyssnade på den fantastiska doktoranden Julia, som föreläste om Helena Westermarck. Även om alla detaljer kring Helena Westermarcks liv och leverne var spännande, var det mest intressanta att Julia går riktigt på djupet med Westermarcks samtids syn på sig själva. Det var slutet av 1800-talet och diskussionerna som fördes då – om män och kvinnor, om att förverkliga sig själv, om personlighet, lämplighet, nytta och plikter – är ganska exakt de samma som förs nu.

Kvinnosaksaktivisten Alexandra Gripenberg författade en skrivelse om hur finländska kvinnor inte var tillräckligt intresserade av och organiserade i kvinnokampen. De var historielösa och bortskämda, utan förmåga eller vilja att förstå betydelsen av att kollektivisera kvinnors erfarenheter. I Nya Pressen skrev hon år 1891 följande:

gripenberg

Helena Westermarck, å andra sidan, menade att det kunde finnas andra anledningar till att dessa kvinnor inte deltog i arbetet med kvinnoföreningarna, men att det inte gjorde deras insats för kvinnosaksfrågan desto mindre betydelsefull. I Nya Pressen samma år skriver hon:

westermarck

Westermarck menar alltså att alla de kvinnor som nått till positioner som inte tidigare varit tillgängliga för kvinnor – kvinnor som utnyttjar de nya möjligheterna – bidrar minst lika mycket, om inte mer, än dem som är aktiva i själva kvinnosaksfrågan. Den här debatten skulle, med undantag för de ålderdomliga språket, lika gärna ha kunnat publicerats det här året. Det är fortfarande många som anser att den kvinna som inte aktivt arbetar för feminismen och kvinnokampen inte drar sitt emanciperande strå till stacken. Historielösheten är ett ok som redan för 100 år sedan tyngde kvinnornas upplevelser. Och jag personligen kan tycka att det är en stor skillnad på att inte vilja/orka/hinna/kunna vara aktivt delaktig i feministiska organisationer i dag och de unga historielösa kvinnor som på riktigt inte verkar ens begripa vad feminismen och kvinnokampen har gjort. Det är en sak att förstå och göra ett val och en helt annan att förneka och förminska.

Med det sagt tror jag, precis som Helena Westermarck, att man inte ska underskatta betydelsen av kvinnor som i sitt dagliga liv njuter av de rättigheter som sådana som Westermarck och Gripenberg lade grunden för – men aldrig själva fick chansen att utnyttja. Det finns till exempel undersökningar som visar att bristen på kvinnliga mentorer och förebilder på högre positioner inverkar negativt på kvinnors motivation att själva söka sig dit. Det blir som en ond cirkel där betydelsen av normaliserad representation – att det till exempel inte är något särskilt med kvinnliga professorer – inte ska förringas. Att bana väg handlar inte bara om att göra vägen fri, utan också om att faktiskt gå den.

Grannen

Vi har ungefär 11 grader i köket när vi vaknar på morgonen. Det är inte alldeles trivsamt. Det här huset värms med en oljepanna, som när det är minus 15 grader går på högvarv. Vill man kan man också värma huset genom att elda med ved i pannan. I allmänhet vill man det. 11 grader inomhus på morgonen och allt det där. Dessutom är det en förutsättning för att få varmt vatten nog till en dusch längre än 1.47 minuter att man har eldat i pannan.

En bra sak är därför att vi har hela vedlidret fullt med vedklabbar. En dålig sak är att vedklabbarna är ganska exakt dubbelt så långa som de borde vara för att rymmas i pannan och därför ligger där ute i vedlidret på räta rader och hånflinar. Och vi är ju i ärlighet kanske inte helt rustade för livet på landet med traktor och motorsåg och sånt, och att för hand såga tillräckligt med ved för en varm dusch tar kanske 30 min (helt värt det förvisso) och blir därför inte gjort med riktigt så mycket regelbundenhet som vore önskvärt.

Så i dag när jag kom ut i vedlidret hade vår granne, utrustad med motorsåg, försett oss med en imponerande trave alldeles lagom långa vedklabbar. Det här livet på landet alltså, och de här fantastiska människorna. Tacksamheten vet inga gränser.

20140130-154619.jpg

Kuriosa: Jo, det är mycket riktigt en cirkelsåg som skymtar i bakgrunden. Den har inga som helst skydd och stickproppen till den är stor som mitt huvud, så inte ens att försöka värma sig i ett 11 gradigt kök efter en kall dusch känns motiverande nog att ge sig på att använda den.

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

En hypotetisk fråga

Tänk er att man har en katt. Till exempel en ganska liten katt. Ponera sedan, rent hypotetiskt, att man skulle vara lite stressad och disträ och eventuellt kanske råka sätta katten i en mugg med mjölk och att katten är laktosintolerant.

Borde man tvätta katten då, eller kan den slicka rent sig själv?

PS: Den hypotetiska katten är inte kvar i muggen.

Husets herre är förstås och jobbar för vem ska annars finansiera mitt shoppande, va?

Det ringde på dörren. Det var en försäljare som ville sälja helikopterbilder av vårt hus. Jo. Han ville sälja mig bilder av mitt hus. När han inte tyckte att jag svarade tillräckligt bra på hans försäljarfrågor om huruvida jag kände till vilka fantastiskt fina tavlor man kunde få av bilderna de tagit av vårt hus frågade han om jag möjligen hade husets herre inne.

Nej, svarade jag. Och vi vill inte köpa några bilder så länge taket ser ut som skit ändå.

Det är inte direkt första gången jag blivit ombedd att kalla på husets herre av folk som kommit och knackat på dörren. Kanske jag bara ser så ung ut att de tror att jag är dottern i familjen. Jag kan tänka mig en sådan förklaring. Men det finns någonting så oerhört provocerande i hela begreppet husets herre (”isäntä” på finska) i min värld. Det symboliserar kvinnlig underordning, heteronormativitet, manlig auktoritet och patriarkat i ett och samma föråldrade paket.

Stackars försäljare. De vet nog knappast ens vad som hände.

 

Backen

Det ska medges att en decimeter snö till skulle göra susen, men det går att åka i backen bakom huset redan nu. Och den är stor, backen. Sjukt stor. De där små plopparna är maken och ena barnet.

På väg upp igen. Barnet på en snowracer, maken flåsande framför:
Vilho: Är det tungt eller?
Pappan: Jovars.
Vilho: Det är inte så konstigt för jag har bromsen i hela tiden.

Men då så.

20140126-170520.jpg

Vitas privilegium

I går ramlade jag över en länk till en serie som förklarar det privilegium alla vi som är vita har. Hela serien är förvisso läsvärd, men egentligen sammanfattades det hela i en enda mening:

”White privilege is the privilege to be ignorant of the world around us.”

Den som aldrig har upplevt att den har blivit orättvist behandlad, eller aldrig fastnat i strukturerna, är inte en extraordinärt tolerant person utan privilegierad. Det är ju inte den persons fel, det är bara något som händer för att man har rätt sexuell läggning, rätt hudfärg, rätt kön – eller en kombination av dessa. Således är det i princip inte heller någonting som dessa personer kan klandras för, men det finns någonting så fundamentalt fel i att det så ofta är dessa privilegierade som högljutt förnekar existensen av rasism och sexism. Att inte själv vara utsatt bevisar inte att andra inte är det. Ja, och att inte öppet bete sig rasistiskt eller sexistiskt betyder inte att man inte tjänar på det. Som vit behöver jag aldrig fundera på vart jag rör mig på stan, till exempel. Ingen stoppar mig, ber mig förklara mig, ifrågasätter mina intentioner.

Och vi har ju talat om det här förr, att den mest privilegierade är den vita, straighta mannen, men efter att ha läst en länk som Kaisa Kyläkoski skickade blev det så mycket mer uppenbart. I vårt samhälle handlar det mycket om att ta för sig, att arbeta för det man vill ha. När kvinnor, eller människor som inte är vita, blir strukturellt förfördelade så heter det ofta att det är för att de själva valt det. Hon blev inte befordrad för hon ville det inte tillräckligt mycket. Mustafa fick inte jobbet för han hade inte tillräckligt med driv. Det borde vara så självklart att man inte ens behöver säga det, men världen är inte så enkel att alla bara kan ta för sig (och då inte bara ur en ren hållbarhetssynpunkt). Vita, straighta män verkar ha alldeles osedvanligt svårt att se det, förmodligen för att så många av dem tar vad de vill ha och kallar det välförtjänt. De prioriterar sig själva och kommer undan med det för att de är just vita, straighta män.

Det behöver inte vara stora grejer. Tänk kön till bardisken en fredagskväll. Tänk er en vit kille som vill beställa en öl, men inte riktigt vänta. Han makar sig lite diskret närmare bardisken. Han är längre än kvinnan framför sig och lyckas genom att lägga armen om hennes rygg komma fram och när bartendern frågande tittar upp för att se vem som stod på tur viftar killen till med handen. Hans tur. Han ler stort åt bartendern, ber artigt om ursäkt till kvinnan, får sin öl och går tillbaka till sitt bord. En superschysst kille, artig och väluppfostrad. Tänk er nu i stället att killen inte vore vit. Tänk er att han vore från till exempel Turkiet. Tänk er det, och begrunda hur han skulle uppfattats då.

Tänk er sedan samma kö till bardisken, kanske rent av samma kväll. Tänk er Mustafa, som kommit till baren med sin pojkvän gå fram och vilja beställa. Tänk er att det inte är en kvinna han har framför sig, utan en vit, straight man. Tänk er att han lägger armen om hans rygg för att kunna komma fram och beställa före honom, trots att han inte väntat lika länge. Tror ni att det skulle hjälpa att han log stort mot bartendern och artigt bad om ursäkt till den man han lagt armen om ryggen på och trängt sig före? Det tror nämligen inte jag.

Nu är vi fler och fler som börjar upptäcka våra egna privilegier och fler och fler som reagerar mot vita, straighta män som blånekar att det skulle ha någonting med samhällsstrukturer att göra. Det var så uttrycket vita, kränkta män föddes – för att det finns någonting så uppenbart bisarrt i att somliga vita straighta män på fullaste allvar tror att de tillhör den enda befolkningskategorin som strukturellt förfördelas. De skriker rasist om man skriver en sån här text, sexist om man påpekar att män har fördelar. De menar att feminismen gått för långt, att strukturer inte existerar och att de har vad de har bara på grund av att just de har jobbat mycket hårdare än alla kvinnor och alla icke-vita. Det här gör mig ibland väldigt, väldigt trött. Jag förstår om man aldrig har tänkt på vilka fördelar man har på grund av kön, nationalitet, hudfärg, klass och så vidare, jag förstår det, men jag kan inte för mitt liv förstå att man stoppar fingrarna i öronen och skriker rasist när någon försöker berätta för en hur det är vara född med andra förutsättningar. Bara det att inte dagligen vara tvingad att ta sin hudfärg och sin sexualitet i beaktande när man träffar andra människor är ett jävla privilegium. Så vad kan man göra? Lyssna, lära och förändra.

Man behöver inte skämmas för att man är vit och privilegierad, men man ska tamefan skämmas om man tror att det är rasism när någon påpekar det.

Grillning

I går grillade vi marshmallows i vedspisen till efterrätt. Lika mycket som det här är ett inlägg om hur nöjd jag är med att ha flyttat ut på landet och ha en vedspis, lika mycket är det ett inlägg om hur oerhört skönt det är att ha barn som är stora nog att själva sticka marshmallows på spett, grilla dem medan de hela tiden snurrar pinnen så att det bara brinner lite ibland och sedan äta utan att spetsa varken sig själva eller andra särskilt mycket. Det är rätt nice.

IMG_9578-20140124 IMG_9594-20140124 IMG_9581-20140124 IMG_9553-20140124 IMG_9595-20140124 IMG_9589-20140124

 

Hen de Guden

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.