Månad: juli 2022

Nyhetsplock

Om tråkiga män

Charlotte3 kommentarer

Inte Alla Män hörde av sig och ville i upplysningens och bidlningens tecken föra en diskussion (eller monolog, skillnaden är hårfin) kring mitt påstående att män tråkar ut mig. Om vi bortser ifrån att den upplysta mannen i fråga tyckte att jag hade fel beträffande kring hur jag upplever något (i det här fallet män, Oh the glory!) och fokuserar på det som var kärnan i hans budskap – nämligen en positiv inställning.

Mannen meddelade nämligen att han vägrade dras över en och samma könsdikterade, nedlåtande kam och att man inte ska göra generiska, svepande domar över andra grupper av människor. Han är Inte Alla Män. Det är, som ni vet, ett inte alldeles obekant tema. Men hur som helst.

Mannen gick sedan vidare med att framhålla att han minsann tycker om kvinnor och att kvinnor är lättare att prata med än män och så vidare. En positiv inställning. Så som det ska vara. Han vill att man ska vara positiv. Han är positivt inställd till kvinnor och säger snälla saker om oss.

Och med risk för att låta lite bitter men jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker att man ska vara och inte. För man är helt blind för maktstrukturer om man inte förstår att det näppeligen är bättre att säga att man tycker om kvinnor för att kvinnor är på ett visst sätt än att säga att man blir uttråkad av män för att män är på ett visst sätt. Det allmängiltiga nedvärderandet av kvinnor utgår ifrån att kvinnor är snälla, lätta att prata med, sociala och positiva. Att vi kan leva upp till ett i stora drag mycket positivt kvinnoideal, där det också ingår att vara vacker såväl själsligt som kroppsligt. Men att idealet strösslas med positiva adjektiv gör det inte mindre destruktivt på samhällsnivå. Klart de flesta av oss (män som kvinnor) i princip så ofta som möjligt strävar efter att vara den bästa versionen av oss själva. Men det är också klart att de flesta av oss (män som kvinnor) inte alltid lyckas.

Kvinnor som inte är snälla, lätta och positiva kommer att på en samhällsnivå att straffas betydligt hårdare än tråkiga män.

Dessutom, om vi ska vara petiga (och det ska vi – det här är inget om inte en väldigt petig blogg), så har jag inte sagt att män är tråkiga utan att de tråkar ut mig. Det är två vitt skilda saker, men två vitt skilda implikationer. Det är Inte Alla Män som är tråkiga.

Skilsmässor

Att rationalisera smärta

Charlotte2 kommentarer

Vi måste prata om det här med vad man säger till sig själv för jag tror inte att jag är ensam om att ha en minst sagt kritisk inre röst. Jag rationaliserar och berättigar allt som händer runt omkring med mina egna tillkortakommanden. Jag är för långsam, för tjock, för dum, för självkritisk(!). Det är mitt fel. Kanske inte helt, alltid. Men nästan helt och nästan alltid. Om jag bara ändrar mig så vore det iallafall bättre.

Ett uppvaknande var när jag fick hjälp med svanskotan. Jag hade ju gått med vad som trots allt var ganska betydande smärtor i flera år, men tänkt att det är mitt eget fel. Jag borde träna mer. Jag är för tjock och svag. Dessutom är jag vek som tycker att det gör ont. Att den sannolikt varit bruten i flera år kom lite som en chock. Det fanns en helt legitim anledning att jag hade ont.

Jag var idag år gammal när jag insåg att jag gör precis samma sak med relationer till män.

Att jag inte är särskilt attraherad av snubbar jag går på dejt med har jag rationaliserat med att jag har blivit gammal och cynisk. Att män (nejdå inte alla män bla bla) som jag chattar med tråkar ut mig har jag förklarat med att jag inte har tålamod och inte själv gör tillräckligt för att föra konversationen framåt.

Nu är ni flera som sitter och hoppas att jag ska komma fram till att jag egentligen är attraherad av kvinnor. Så är det inte. Eller. Så är det i princip inte. Jag är attraherad av intressanta personer. De flesta av dem tenderar till att vara kvinnor eftersom en då inte behöver tramsa runt med heteronormativt bullshit, vilket nästan alltid hör till ett möte (oavsett ramar) med män. Män hinner inte bli intressanta för de sitter fast i en patriarkalt influerad konversationsstruktur som är dödstråkig för den som, liksom jag, har gått igenom den några gånger.

Så nej. Jag är inte cynisk och jag har inte bristfälligt tålamod. Jag är bara genuint ointresserad av heteronormativ performans. Dessutom är det min bistra erfarenhet att det där med att ha en (kärleks)relation till män gör ont. Jag har helt legitima anledningar att känna den smärtan. Och det är inte fel på mig för att jag inte vill utsätta mig för den igen.

Tvärtom känns det riktigt hälsosamt.

Jag behöver inte ge snubbar jag inte är intresserad av en chans att bli intressanta. Jag måste inte låta det ta tid eller ge något möjlighet att växa fram. Det är inte mig det är fel på och jag måste inte försöka fixa det.

Det här ska min kritiska inre röst få upprepa som ett jävla dagligt mantra.