Archive | maj 2012

Nyttiga morotsmuffins

Ikväll lagade jag morotsmuffins som kvällsmål för barnen och provade att göra dem lite extra nyttiga. Sedan badade vi, tände en eld i öppna spisen och smaskade i oss morotsmuffins och drack mjölk. Mycket bättre kväll än så kan man inte få!

Vispa
2 ägg
0,5 dl rörsocker
2 tsk vaniljsocker
0,5 tsk kanel
0,5 tsk kardemumma

i en mixer så fluffigt och vitt som det går.

Tillsätt
1 skalad morot skuren i grova bitar

och kör en stund till. Tillsätt därefter
50 g smält bra smör
0,5 dl ekologisk turkyoghurt

och kör på låg hastighet en kort stund.

Blanda
3 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver

i en annan bunke. Sätt mixern på långsam puls (den får alltså inte köras för fullt, då blir det stenar istället för muffins) och tillsätt mjölet i morotssmeten. Så fort smeten är jämn, häll den i sju muffinsformar och grädda ca 15 min i 200 grader. Muffinsarna är säkert godast varma. Men det blev inga kvar tillräckligt länge för att testa den teorin.

Att misstolka en genusvetare

Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.

Hade jag haft babyfeber är den borta

Jag åkte förbi en kvinna som var ute på morgonpromenad i solskenet. Tätt intill sig bar hon en liten, bylsig baby i en sjal på magen.

Och för en tiondels sekund är det något som klickar till i mig, något som kommer ihåg den där närheten av att bära sitt lilla barn, snusa på det mjuka håret, veta att det här är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Kanske hann jag till och med sakna det där som hon har?

Tills jag såg att det inte alls var en liten baby utan två oformliga hängtuttar i en alldeles för tajt tröja. Och det har ju jag också.

Finnar har liksom inget mellanting

Igår beklagade jag mig inför min högt vördade make i vad som nog borde betraktas som tämligen generaliserande ordalag angående att finnarna har något jag vid tillfället benämnde det kanske inte helt nyanserade ”absolut-fkn-noll” social kompetens. Inget chit chat. Inget leende. Inget kontaktsökande.

Idag träffade jag en ung man i mataffären som inte bara bubblade över av chit chattande och log så ofta att jag började misstänka en neurologisk ansiktsdefekt utan också lyckades fyra av det alltigenom klassiska käytsä usein täällä (ung. kommer du ofta hit) i Citymarkets parkeringshall till vilken han till synes fullkomligt ovetande om konceptet ”personal space” följde efter mig.

I Sverige brukar vi säga att lagom är bäst. Det är det också.

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?