Arkiv | maj 2012

Nyttiga morotsmuffins

Ikväll lagade jag morotsmuffins som kvällsmål för barnen och provade att göra dem lite extra nyttiga. Sedan badade vi, tände en eld i öppna spisen och smaskade i oss morotsmuffins och drack mjölk. Mycket bättre kväll än så kan man inte få!

Vispa
2 ägg
0,5 dl rörsocker
2 tsk vaniljsocker
0,5 tsk kanel
0,5 tsk kardemumma

i en mixer så fluffigt och vitt som det går.

Tillsätt
1 skalad morot skuren i grova bitar

och kör en stund till. Tillsätt därefter
50 g smält bra smör
0,5 dl ekologisk turkyoghurt

och kör på låg hastighet en kort stund.

Blanda
3 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver

i en annan bunke. Sätt mixern på långsam puls (den får alltså inte köras för fullt, då blir det stenar istället för muffins) och tillsätt mjölet i morotssmeten. Så fort smeten är jämn, häll den i sju muffinsformar och grädda ca 15 min i 200 grader. Muffinsarna är säkert godast varma. Men det blev inga kvar tillräckligt länge för att testa den teorin.

Att misstolka en genusvetare

Pelle Billing skriver idag på sin blogg om en genusvetare som uttalar sig sexistiskt på radio. Radiointervjun med genusvetare och historiker Marie Eriksson baserar sig på nyheten om ett danskt hotell som infört en våning endast för kvinnor. Billing menar att Eriksson endast tar upp tre delar till analys, nämligen mäns våld mot kvinnor (som i Billings tolkning sägs vara så påtagligt att en egen våning för kvinnor är nödvändig), att hotell är ”manligt kodade domäner” och att det ”nya kvinnorummet ‘skapar kvinnlighet’ med många speglar och dylikt”. På vilket sätt detta ska vara sexistiskt förstår jag inte alls. Faktum är att jag tycker att det är en mycket bra intervju där Marie Eriksson lyfter fram verkligt viktiga aspekter av att göra särskilda utrymmen för kvinnor.

Marie Eriksson talar nämligen om hur vi i dagens mycket jämställda Sverige och Danmark ser en uppgång i särskiljande av könen och menar att en hotellvåning enbart för kvinnor är en del av den processen. Observera att hon inte säger att det är bra eller dåligt, eller beskyller någon för det, utan hela tiden håller en väldigt vetenskaplig ton. Eriksson talar också om att rum inredda för kvinnor med extra stora speglar så kvinnorna kan spegla både fram och bak skapar kvinnlighet som något separerat från manlighet och förstärker könsnormer.

Det är inte Eriksson själv som framhåller att mäns våld mot kvinnor skulle ha någon betydelse för en kvinnovåning. Intervjuaren frågar henne om hon kan se något positivt med våningen varpå hon påpekar (eftersom hon själv forskat på mäns våld mot kvinnor i nära relationer) att hon möjligen kunde se att det bland vissa kvinnor skulle finnas ett behov ”i framtiden kanske, i det värsta scenariot”. Betydligt intressantare än hennes kommentar angående det värsta scenariot är analysen kring problematiken med att utmåla den nya kvinnovåningen som säker eftersom den har extra skyddsanordningar och att våningen på hotellets hemsida (enligt Eriksson) kontrasteras mot hemmets trygghet som om kvinnor som inte stannar inom hemmets väggar skulle behöva extra skydd. Det är alltså inte Eriksson som säger att en liknande våning är bra för att kvinnor är offer. Hon påpekar bara att det är den bilden man får av att en särskild kvinnovåning behöver förses med säkerhetskedjor och larmsystem. Dessutom påpekar hon det uppenbara i att det mesta våldet mot kvinnor inte sker i offentligheten utan i hemmet, trots att offentligheten både historiskt och i dagens samhälle ofta utpekas som ett hot mot kvinnors säkerhet.

Billing beklagar sig över att Eriksson inte i större grad diskuterar det problematiska i att män utestängs, vilket förstås hade varit intressant att höra mer om. Men förutom det uppenbara i att intervjun bara är 6.26 lång och tiden således synnerligen begränsad är det synd att Billing väljer att tolka allt det smarta Eriksson säger – och som är problematiskt för både män och kvinnor – som sexistiskt. Hon tangerar att män utestängs men vill inte uttala sig om utsträckningen utan att att ha sett alla hotellets utrymmen, något jag tycker endast höjer trovärdigheten i hennes analys. I likhet med de flesta andra håller hon sedan med om att det strikt talat är en orättvisa att särskilja könen på det viset, men viktigare i hennes resonemang är att även om man tror att man gör något bra för kvinnor, något som kvinnor vill ha, är det snarare kontraproduktivt för jämställdheten att skapa nya könskodade utrymmen. För problemet med kvinnovåningen, som jag ser det, är att man återigen låter påskina att kvinnor inte kan göra samma saker som män utan behöver förmildrande omständigheter. Och det gör mig faktiskt i ärlighetens namn riktigt, riktigt lack.

Jag vet att min bror datanörden skulle klaga på terminologin…

… men vårt Internet är trasigt.

Jag har fått åka och hämta en sån där plopp som man ploppar in (därav namnet) i datorns såntdäringa fyrkantiga hål så nu kan jag åtminstone jobba.

Hade jag haft babyfeber är den borta

Jag åkte förbi en kvinna som var ute på morgonpromenad i solskenet. Tätt intill sig bar hon en liten, bylsig baby i en sjal på magen.

Och för en tiondels sekund är det något som klickar till i mig, något som kommer ihåg den där närheten av att bära sitt lilla barn, snusa på det mjuka håret, veta att det här är vad ovillkorlig kärlek handlar om. Kanske hann jag till och med sakna det där som hon har?

Tills jag såg att det inte alls var en liten baby utan två oformliga hängtuttar i en alldeles för tajt tröja. Och det har ju jag också.

Finnar har liksom inget mellanting

Igår beklagade jag mig inför min högt vördade make i vad som nog borde betraktas som tämligen generaliserande ordalag angående att finnarna har något jag vid tillfället benämnde det kanske inte helt nyanserade ”absolut-fkn-noll” social kompetens. Inget chit chat. Inget leende. Inget kontaktsökande.

Idag träffade jag en ung man i mataffären som inte bara bubblade över av chit chattande och log så ofta att jag började misstänka en neurologisk ansiktsdefekt utan också lyckades fyra av det alltigenom klassiska käytsä usein täällä (ung. kommer du ofta hit) i Citymarkets parkeringshall till vilken han till synes fullkomligt ovetande om konceptet ”personal space” följde efter mig.

I Sverige brukar vi säga att lagom är bäst. Det är det också.

Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett

Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.

Det gick så där.

För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.

Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.

Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?

Trädgårdsmästarninjan

Köpenhamn har en del trevliga trädgårdar. De flesta såg säkert just nu lite extra trevliga ut eftersom varenda rododendron i hela staden blommade medan vi var där. Men säga vad man vill om Köpenhamns välansade blomsterprakt, landets trädgårdsmästarninja har släppts fri i Legoland. Nöjesparken är värd en tripp bara för trädgårdens skull – världens alla olika klimat representerade genom växter.

Som körsbärsträd i blom praoade azaleor med bonsaiklippning. Helt. Frkn. Genialt.

Så fort jag listat ut vilken sort detta är (tips, någon?) ska en sådan få flytta in till oss.

Och jo, mina egna rhododendron har börjat blomma också, men i jämförelse med de femmeterskolosser som fanns i Danmark är mina pyttiga halvmetersplantor inte så imponerande.

Hemkomna från Danmark – bildkavalkad

Nu har vi kommit hem från vår första riktiga familjesemester någonsin: en tripp till Danmark med Legoland och Köpenhamn som huvuddestinationer. Legoland var helt sjukt häftigt och rekommenderas å det varmaste. Vi bodde på Hotell Propellern som var perfekt när man hade två små barn. Stort rum på bottenplan med egen liten altan och en stor lekplats med kvällssol. Pool, lekrum, gym och fina sittplatser ute i solen. Middagen i restaurangen var inte värd pengarna (den tycktes ha lagats efter principen ”vi har tagit ett hutlöst pris för den här rätte so let’s häva på allt vi hittar på tallriken”) men själva hotellet var värt varenda… öre. Därifrån kunde man gå till Legoland. Det gjorde vi.

Den här gatan såg vi också i naturlig storlek.

Det är mycket möjligt att vi också såg den här hamnen.

Man vet att man är nörd när man hör någon obildad förälder säga ”men titta där är Transformers” och man själv bara ”men vafaen det är ju BIONICLES”.

Ribe. Hit. Vill. Jag.

Skottland. Hit vill jag åka med barnen.

Norge.

Ett vitt hus.

Storhetsvansinne.

Helt normala barn.

Vad som händer när man ger socialt missanpassade ingenjörer sisådär 30.000 legobitar och ber dem bygga nånting litet till den där plattformen vid vikingbåten.

Man bara ”men shit asså”.

En bara smått exalterad legofantast som ombetts ”stå still, titta hit och le”.

Vad de säljer i vanliga Lego Kingdom är bara skit.

”Jo, jag vet att ni är trötta men sätt er där för mamma ska bara ta några bilder till på Lego Star Wars och det betyder inte alls att mamma är galen för det här är en Imperial Shuttle.”

Sedan åkte vi tillbaka till Köpenhamn och spenderade en dag och en natt där. Vi gick på en lugn och trevlig promenad efter att ha suttit tre timmar i bil. Det gick så där.

”Come along children!”

”Men kan ni för i helvete sluta slåss!” ”Men mamma vi slåss inte! Vi leker Paddy Cake!” ”Paddy Cake gör man mot varandras händer, inte mot ansiktet.”

Plötsligt var Vilho upptagen. Två barn och en boll. Så skrotar man alla språkgränser.

Vi besökte Amalienborg och Amaliehaven och tittade på blommorna utan att röra något. Nästan.

Den som tycker om kött ska besöka MASH. Barnen fick ritblock och pennor.

Utanför vårt ljuvliga hotell Strand fanns det studsmattor sänkta i trottoaren. En hit.

Vi tittade på Absalons ruiner och drottningens representationsvåning. Jag var tvungen att visa min handväska innan vi fick gå in. Jag påpekade att den kanske såg liten ut men att den var som Mary Poppins väska och att jag därmed lätt kunde få plats med en av deras enorma statyer, men att jag förmodligen aldrig skulle hitta den igen om jag lade den i väskan. Jag fick ta med väskan ändå. Tyvärr hittar jag inte statyn igen. Vilho och Tilda däremot hittade massor med spännande små skärvor, stenar och fossil på borggården. Tilda konstaterade att ”vi tar hem dem, men berätta inte för drottningen”. Jag retades kanske lite.

Efter tre dagar av intensivt turistande fick mina vackra barn Jedward att verka tillbakadragna och tystlåtna. Jag var harmonisk och pedagogisk förstås.

Nu är vi trötta, men nöjda.