Det har varit promovering. Fest i tre dagar, med utnämnande av hedersdoktorer och utdelande av akademiska insignia till doktorer och magistrar. Det är på många vis en synnerligen snorkig tillställning, inte minst för att klädkoden kräver en flera sidor lång förklaringstabell så att man inte i misstag har fel färg på handskarna eller begår någon liknande stilmässig dödssynd. Anmälningsavgiften går loss på flera hundra, och därtill kommer att man själv får bekosta insignierna (vid Helsingfors universitet är det en hatt och en värja) och måste ha en betydande uppsättning finkläder.
Men så här i efterhand känns det ändå som om det allra mest var en övernaturligt välplanerad, otroligt vacker tillställning som satte en sådan strålande guldkant på det hårda arbetet mot doktorsgraden att det tveklöst var värt investeringen. Den röda mattan som rullades ut PÅ GATAN utanför universitetet, när processionen spatserade från festsalens ceremoni till kyrkan (eller riddarhuset, för oss hedningar). Rasslet av värjor. Den enorma variationen på svarta långklänningar. Jag kan villigt erkänna att jag smälte inför tanken på de månghundraåriga rötterna, på det hårda arbetet som ligger bakom min rätt att delta just nu, och inte minst på tidigare kvinnors kamp för kvinnors rätt till akademisk utbildning överhuvudtaget.
Så det är lite obekvämt att sova i hatten, men man vänjer sig.
En av de allra viktigaste sakerna när man ska grundrenovera ett gammalt hus är att ha en noga uttänkt plan så att man gör saker i rätt ordning. Prioriterar det som bara måste bli av, och faktiskt släpper det som inte strikt taget är nödvändigt.
Så idag åkte jag till blomaffären med en fantastisk vän och köpte penséer och pelargoner och en besinningslöst fin begonia att ställa i krukor vid ytterdörren.
I dag kom de och borrade för en brunn så jag kan få vatten till mitt hus. Det är en sån där grej som kan komma att kosta ungefär hur mycket som helst och som även en bra dag hamnar där vid 7.000 euro. Därför har det gjort mig galet nervös – vatten måste vi ju ha och jag är bra på många saker men borra i berg är inte en av dem så det finns inget att pruta på. Så att säga.
Gabriels lycka var stor när vi i svinottan åkte ut till huset och där fanns en lastbil och allt möjligt. Borrkillen undrade var han kunde ställa bilen, om det ”är några byggbisin” (alltså killar) på väg. Jag svarade att det bara är en byggtant som kommer men att jag kan parkera bakom honom.
På eftermiddagen när jag kom tillbaka forsade det vatten. ”Det kommer så satan” konstaterade borrkillen på fackterminologi. Och det är något nästan religiöst över att se sitt eget vatten, vatten från min gård, forsa. Där finns det, gömt i berget under mitt hus, livgivande*. Så sjukt häftigt!
* det är ju fullt möjligt att vattnet är mer cancerframkallande än livgivande för det är inte testat än men ändå
Vi kan ju inte flytta in vårt nya hus än, eftersom det måste renoveras. Jag vill ha så mycket som möjligt färdigt innan vi flyttar, för jag vill inte att barnen ska behöva bo i byggkaos.
Så bestämde sig min hyresvärd för att lägga om taket på huset där vi bor. Det kom inte som en överraskning för han har varnat för det sedan vi flyttade in för tre år sedan, men nu var det dags. Så vi har takbyggargrejor i hela trädgården och en enorm container just bortom byggställningen utanför köksfönstret. Hela dagarna klättrar det folk på huset, hamrar, hackar och hojtar. Jag visste det. Jag var förberedd. Det var bara, sist och slutligen, lite taskig tajming.
Men så en kväll när jag trött som ett as ställer mig i duschen så kommer det inget varmvatten. Oljepannan har slutat fungera. Ironin i att ha två hus och ändå tvingas ringa runt till kompisar för att få låna en dusch är uppenbar. I ett par dagar var vi utan varmvatten i huset jag bor kvar i för att inte släpa med barnen till ett ställe utan riktig dusch.
Ikväll regnar det in i vardagsrummet. Inte bara några droppar, utan några liter vatten på en halvtimme. Det rinner i en strid ström längs med väggen. Medan jag skriver det här så droppar det, förvisso mycket saktare, i de hinkar jag ställde ut. Plopp. Plopp. Plopp. Babyns badkar är halvfullt, vilket han imorgon säkert kommer att vara den enda som är glad över.
Det här huset har varit ett fantastiskt hem för oss i tre år, men nu är det färdigt med oss. Nu säger det att vi ska ut.
På den där vita bänken stod vår TV. Den mår kanske inte jättebäst nu.
Jag sitter på kontoret inne i Helsingfors och försöker förtvivlat få ihop de sista delarna av det där manuset som borde vara färdigt redan. Koncentrationen är ungefär -2 (vilket av en händelse är ganska nära utetemperaturen så här i maj i Finland). Det finns så mycket saker som måste göras med huset, så att vi kan flytta in. En del av det är förstås saker som jag gärna vill göra, och som jag enkelt kan blåsa flera lustfyllda dagar på – som till exempel att välja tapeter, färg på golven, var det ska vara paneler, lampor, uttag unt so weiter. Allt det där är ju typ smaksaker som kan göras rätt på många olika sätt.
Men sedan finns det också jättestora saker som jag inte alls förstår mig på och som jag nu helt själv är ensam ansvarig för att klara av. Till exempel måste jag få vatten till huset. Efter samtal till kommunen visade det sig att jag skulle behöva bekosta grävning 800 m genom grannens fält för att ens få chansen att betala drygt 4 000 e för att kunna ansluta till det kommunala nätverket. Så eftersom jag ändå hellre vill ha en egen brunn och kommunalt nu sannerligen inte är det billigare alternativet så måste jag hitta någon som kan gräva en borrbrunn. Det är dyrt som fan. Vatten ingår förstås i budgetplanen för huset, men tänk om det drar iväg? Tänk om jag lägger 6 000 e på att bygga en borrbrunn och så är vattnet dåligt? Kommer jag att ha råd med ett filter?
Sånt där liksom. Som jag inte kan påverka utan som jag måste lägga i någon annans händer. Det är så galet obehagligt, samtidigt som det bara måste göras. I något skede måste man (läs: jag) börja fatta beslut och beställa de tjänster som behövs. I något skede har man (läs: jag) läst tillräckligt många offerter, gjort tillräckligt många prisjämförelser och hypotetiska kalkyler och tagit in tillräckligt många referenser. Det otäcka är att det bara är jag. Jag som är ansvarig.
Därför är jag extra tacksam över att jag har världens bästa byggare – för övrigt samma typ som var byggmästare när vi renoverade tillsammans med exet. Till honom ställer jag alla mina dumma frågor och till honom kan jag outsourca beslut jag inte själv orkar ta med vetskapen att han fattar budgetanpassade, kreativa och smarta beslut.
Jag: Du, jag funderade på det där med spännpapp på väggarna. Byggare: Ja…? Jag: Jo alltså. Kan man använda det även på de väggarna som är utåt? Eller blir det kallt? Byggare: Klart du kan. Jag: Men om det typ regnar jättemycket och så blåser det och så kommer det vad vet jag typ in vatten. Byggare: … Jag: Kommer det inte förstöra tapeten då? Om man bara har spännpapp? Byggare: Du har ju stockarna och sedan panel på utsidan. Kommer det igenom vatten där så är spännpapp ditt minsta problem.
Åkej. Nu ska jag sluta googla ”hur spänna papp” och skriva ett sammanfattningskapitel.
Här håller jag på att öppna golvet i vad som ska bli mitt sovrum. Under de här skivorna gömde sig ett fantastiskt trägolv.
Så jag vet att jag lät er hänga lite onödigt länge innan det kom fler bilder från mitt hus. Mitt hus. Som jag har köpt alldeles själv genom att sälja min själ och en njure till banken. Nävars. De ville inte ha njuren. Tydligen är det jättedålig marknad för sådana nuförtiden.
Hur som helst. Huset kräver precis som många av er påpekat en liten smula fix. Det är vad jag roar mig med så ofta jag hinner nu, för vi kan inte flytta in förrän vi har fått vatten och el fixat. Jag tar fram förtjusande plankgolv i alla rum (utom bastun och i entrén – bastun har gjutet golv och entrén ett vanligt trägolv), river ner gamla, trasiga tapeter och drar djupa, hänförda suckar över underbara stockväggar. Innan jag kan börja bygga upp igen måste allt öppnas. Att slita ut allt det uttjänta och trasiga är knappast Konmari-filosofiskt men det är satans så terapeutiskt. Och jag lär känna mitt hus. Försöker lyssna på vad som behövs, vart saker ska vara, hur man ska bevara det gamla och vackra men samtidigt föra det in i det nya livet som modernt hem till en småbarnsfamilj.
Hit och dit och tillbaka igen 