I ett inte alldeles kontrollerat skrollande bland Facebooks reels landade jag på en från en familjeterapeut som talade om hur man ska inte bara bemöta utan kanske rentav möta sitt barn. Det är bland det bästa jag någonsin sett tror jag. Jag gör det redan, men kanske skulle kunna bli ännu bättre på det.
När du ser ditt barn, var glad som en hund.
Man behöver ju inte hoppa på dem och slicka dem i ansiktet. Särskilt inte om de är tonåringar. Har jag hört. Men visa fysiskt, med hela kroppen, hur glad du är över att se dem. Även om de inte var borta länge. Även om de bara var en kort stund i ett annat rum (vilket i ett visst skede av barnets uppväxt är något att verkligen fröjdas åt). Ge dem samma exalterade mottagande som en hund ger dens älskade människa varje gång hen kommer tillbaka.
Barn som möts på det viset kommer att förstå att de är älskade, saknade, uppskattade och värdefulla utan att de behöver prestera för att förtjäna kärleken. De finns till. Det räcker.
Hit och dit och tillbaka igen 