– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Var på sonens utvecklingssamtal på skolan, tillsammans med exet. Insåg till min förfäran att vi färgmatchade varandra. Inte lite, utan på fucking nyansnivå. Senapsgul tröja, kombinerat med rostrött och svart på byxor och jacka.
Vi måste börja ringa varandra och kontrollera sånt här innan vi dyker upp på samma ställe som några Olsen-tvillingar.
Så jag har ju en bakugn i köket. Hittills har jag inte vågat använda den eftersom den inte var sotad. Det var tänkt att sotaren skulle ha gjort det när han var här för några månader sedan men han ville att jag skulle städa ur den först. I ärlighetens namn blev jag lite irriterad. Det kunde väl han ha gjort liksom. Men när jag öppnade och började lyfta ur saker förstod jag varför han överlät det till mig. Bakugnen är stor. Jättestor. Och den var alldeles proppfull med skräp. Tre kassar skräp, närmare bestämt, och en imponerande trave ved. Det tog mig ett par timmar att städa ur den.
Nu har sotaren äntligen varit och godkänt även den här ugnen och jag var givetvis tvungen att prova den! Jag skulle ändå baka vanligt bröd, så jag lade undan delar av degen för att kunna testa. Och vet ni vad? Den gjorde nästan av sig självt pitabröd! De fyllde vi sedan med kyckling, tzatziki, halloumi, sallad, tomat och aubergine. Galet gott!
I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.
För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.
Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!
Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.
Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.
Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.
Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.
Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.
När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.
Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.
Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.
När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.
När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.
För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.
Henriksson skriver att det
”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”
Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.
Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.
När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.
Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.
Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.
Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.
Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.
En vän hade den tvivelaktiga vänligheten att kasta till mig ett inlägg på den något märkliga bloggen Academic Rights Watch, där skribenten hade läst en kandidatuppsats i statsvetenskap. Uppsatsen heter Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext och sedan kan ju ni säkert själva räkna ut ungefär hur mycket förståelse den uppsatsen rönte hos ARW.
Inte mycket alls.
Till ARWs försvar ska sägas att skribenten verkar ha läst uppsatsen. Kanske till och med HELA uppsatsen. Det är sannerligen inte att förakta i dagens samhälle. Sedan faller ARW tyvärr ner i oförståndets djupa håla, men det är ju lätt hänt. För att ingen annan ska behöva falla efter tänkte jag förklara vad ARW inte vill/kan/ids förstå, nämligen hur en uppsats som den här kan få ett högt betyg i statsvetenskap.
Jag ska medge att jag i takt med att jag läste ARWs inlägg kände oron stiga. De exempel som ges är nämligen… inte fördelaktiga för uppsatsen. Så att säga. Exemplet från uppsatsens sida sju är ju väldigt märkligt.
”Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.”
Här började jag skruva på mig, det gjorde jag. ARW konstaterade att ”[n]är väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord”. Det ARW sedan tycker är det stora problemet är inte uppsatsen i sig utan hur ”en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.”
Men ARW kan sova lugnt om natten, för så är givetvis inte fallet.
Uppsatsen utgår från fallet i Lund när en professor inte uppfyllde kravet som finns från universitetet om att inte mer än 60% av kurslitteraturen får vara författad av det ena könet om det inte särskilt kan motiveras. Professorn hade då lagt till en bok av Judith Butler, kurslitteraturlistan hade godkänts och allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte professorn därefter hade låtit bli att följa den officiella litteraturlistan i undervisningen och det blivit stor debatt.
Därifrån analyserar författaren relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext. Akademisk frihet definierar författaren som
”the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies.”
vilket är taget från UNESCO. Genomgående i uppsatsen är författaren mycket noga med att specificera sina utgångspunkter och förankra dessa i tidigare forskning. Sånt här är en fröjd att läsa! Citatet ovan, som fick mig att skruva på mig och ARW att implodera, är belagt med inte mindre än tre hänvisningar till annan forskning, följt av ett praktiskt exempel från ytterligare en fjärde källa. Det är alltså inte något som en liten ordbajsande student dragit ur röven. Själv älskar jag hur hon i det stycket beskriver hur de ideal som gäller inom akademin är skapade på en könad bas, men att akademin fortfarande kopplas ”till värden som rättvisa i form av könsneutral meritokrat”. Hon fortsätter:
”Spänningen mellan akademins meritokratiska självuppfattning men patriarkala realitet är förbryllande.”
All forskning stöder vad hon påstår här. Det finns en blindhet inom akademin, där man förutsätter att det är könsneutralt men där verkligheten visar att män på många olika sätt gynnas på kvinnors bekostnad. Det är ju fakta.
Den relativism som ARW har störst problem med är på inga vis genomgående i uppsatsen, utan blir bara ett problem om man har ARWs utgångspunkt, nämligen att ”v]etenskap innebär […] trots allt det rationella sökandet efter sanning”. Den utgångspunkten är givetvis inte förenlig med någon postmodern forskning alls, eftersom sådan forskning inte strävar efter att med rationalitet söka sanningen, utan att med vetenskaplig metod, relevanta källor och diskussion med tidigare forskning beskriva en sorts sanning. Jag förklarade det här för mina studenter senast igår, genom att säga att sanningen alltid är relativ och ifall de alla skulle beskriva den föreläsning jag höll så skulle de alla beskriva den lite olika. Hur sanningen ser ut beror sedan på om man som forskare vill undersöka vad jag som föreläsare sa eller hur de som studenter uppfattade det.
Den här ”unga människan” (och jag vet inte någonting som åldern på författaren – det kan ju vara en äldre studerande) som har inskolats i ett så relativistiskt tänkade att det riskerar att underminera all vetenskaplig aktivitet ligger bara steget (eller ”stegen”, för det är knappast singular) före ARW. Författaren skriver nämligen själv att hennes uppsats ”endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon”.
Så. Varför just den här studenten fick ett så högt betyg vet förstås bara hennes handledare, men en kvalificerad gissning är att det har att göra med att hon har en väl förankrad utgångspunkt, relevant och prydligt beskriven och utförd metod och att hon gör precis det hon utger sig för att göra. Att hon sedan är extra noggrann med att påpeka att hon har kommit fram till just den här tolkningen på grund av sin teoretiska bas styrker bara argumentationen. För det kan inte finnas en enda objektiv sanning kring relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet. Det konstaterandet underminerar inte vetenskaplig aktivitet utan tryggar att forskningen inte påstår sig kunna besvara mer än vad det finns fog för.
Jag skulle vilja avsluta med en av många pärlor från uppsatsen:
”Genom att ta avstånd från politiska åtgärder mot patriarkatet bidrar man med nödvändighet till bibehållande av patriarkatet. Det är inte opolitiskt.”
Den här studenten har potential att gå hur långt som helst.
På verandan hängde det vad som gång i tiden säkert varit väldigt söta små gardiner. Ett foto av huset från gissningvis 60-tal visar samma gardiner i fönstren (även i köket, förövrigt, fast de plockade jag ner som en första åtgärd när köket renoverades) så de var inte längre alldeles fräscha. Eller alltså. De var långt bortom tvättningsbara. När jag plockade ned dem smulades de sönder i handen.
Istället häftade jag upp nya spetsgardiner i form av färdiga gardinkappor. Enkelt, rätt billigt, och vansinnigt mycket snyggare, samtidigt som det behåller den gamla känslan. Man märker först inte att jag bytt gardinerna, tycker jag själv, för jag såg knappt de gamla gardinerna heller. Det är först när man börjar lägga märke till gardinerna som de gamla trasiga stör och då kan man inte sluta se det längre.
Jag önskar er en fantastisk helg med den här bilden min dotter tagit ute på gården. 
Ja, ja. Jag förstår poängen med att skapa rubriker som är klickvänliga om man råkar vara kvällstidning på internet och jag brukar ju inte vara hen som är hen när det gäller att framhålla beteendeskillnader mellan män och kvinnor men när Ann Heberlein och några andra forskare får breda ut sig om att kvinnor hotar yttrandefriheten på högskolor och universitet så blir jag irriterad.
Deras slutsats, att kvinnor genom att protestera mot vissa injudna föreläsare eller särskilda delar av undervisningen, hotar yttrandefriheten inom akademia förutsätter till exempel att det bara är inbjudna gäster och några få delar av undervisningen som är grundstenarna i den akademiska friheten. Det är ju där som kvinnors protester har synts. Påståendet att ”kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden” gäller endast under de premisserna och kan beläggas med några få exempel. En student här. En student där. 150 personer hade skrivit på en protest mot en särskild föreläsare och av dem var (enligt artikeln) två tredjedelar kvinnor. Det är 100 pers.
Sverige har ungefär 248 000 kvinnliga grundstuderande vid universitet och högskolor. Statistiskt sett är det lite svårt att motivera slutsatsen att kvinnor skulle ha en särskilt hög benägenhet att vilja förbjuda yttranden.
När det gäller föreläsaren som det nu protesterades mot är saken dessutom inte alldeles okomplicerad. Det var SD:s Richard Jomshof som blivit inbjuden till Göteborgs universitet. Heberlein och de andra undertecknarna menar att kvinnor på grund av att de inte är lika benägna att ta risker ”inte vill ta risken att bjuda in personer som orsakar negativa känslor”. Och grejen med Jomshof och den politik han representerar är ju inte på något vis att det skulle röra sig om små kvinnliga ”negativa känslor” som de här kvinnorna vill skydda sig ifrån, utan från en politik som om den realiseras skulle innebära avgörande försämringar i kvinnors villkor. Det är en himmelsvid skillnad. Att protesterna dessutom kommer från bland andra genusvetare är väl knappast konstigt med tanke på att SD vill skära forskningsanslag till genusforskning, så att ämnet inte längre skulle finnas. SD:s Robert Stenkvist menar att politikerna måste gå in och styra, och han pekar ut professorn i religionshistoria Mattias Gardell – som har forskat om rasism – som en av dem som bedriver partisk forskning.
Gardell säger sedan något som är värt att upprepas, på frågan om hur han ser på att hans forskning skulle vara politiserad:
”Rasismforskning har ju politisk betydelse, men den drivs inte av politisk övertygelse bortom ståndpunkten att demokratins grundläggande principer om alla människors likhet i värdighet och rättigheter är värd att försvara. Rasismforskning är en empiriskt baserad forskning som man kan dra politiska slutsatser ifrån.”
Det samma gäller för övrigt genusforskning. Men tillbaka till hur kvinnor är hot mot yttrandefriheten.
Det finns många potentiella problem med yttrandefriheten inom akademia. Heberlein och de andra skriver att det ingår ”i det bredare utbildningsuppdraget att lära studenter hantera andra uppfattningar med argument och inte med förbud eller störande aktiviteter”. Det håller jag helt och hållet med om. I fallet med Jomshof tycker jag att det var helt i sin ordning att bjuda in honom. Han bjöds nämligen in av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att studenterna ska kunna ”rustas för den politiska verklighet de kommer ut i”. Organisatörerna menade också att
”Vi tycker att alla riksdagspartier ska få komma hit och prata om hur de arbetar med politisk kommunikation. Då är det ganska orimligt att utesluta ett av partierna.”
Oavsett vad man tycker om SD borde man kunna se det rimliga i att han bjöds in i just det här fallet. Sedan kan jag också förstå att det finns folk som säkert känner sig väldigt illa berörda av det här (liksom långt bortom ”negativa känslor”). När jag gick i nian läste vi om Förintelsen. Som en del av den undervisningen fick vi se Schindlers list. Eller. Alla andra gjorde det. Jag fixade det helt enkelt inte. Eftersom vi hade en väldigt bra lärare fick jag andra uppgifter istället. Samtidigt som ingen försökte tvinga mig att se filmen, försökte inte jag hindra att den skulle visas. Det viktigaste, från lärarens perspektiv, var att jag tillgodogjorde mig kunskaperna om Förintelsen – inte att jag hade sett filmen.
Jag orkar inte göra fler kopplingar till SD där, för ni fattar säkert. Att det har varit flest kvinnor som protesterat mot Jomshof är säkert sant. Att det varit flest kvinnlig studenter som protesterat mot annan undervisning kan säkert vara sant, även om de anekdoter som återges i artikeln inte är tillräckligt underlag. Däremot är dessa protester knappast ett hot mot yttrandefriheten om man höjer blicken och skaffar sig lite perspektiv.
För genusvetare är också en av de akademiska grupper som är mest utsatta för direkta hot och som får hatstormar riktade mot sig. Professor Diana Mulinari vid Lunds universitet säger
”Det är självklart obehagligt med hot, men hur det påverkar mig är inte det mest intressanta. Det är hur kunskapsproduktionen påverkas i ett akademiskt klimat där vissa forskare hotas regelbundet – på grund av sin forskning.”
En annan grupp av forskare som ofta får utstå ett och annat är historiker, och särskilt sådana som sysslar med forskning som nationalister inte uppskattar. I Ryssland och Polen, t.ex. har det ju gått så långt att historiker fänglsas eller avskedas, och jag vet historikerkollegor som har fått uppleva hot när de har diskuterat saker som rör Finlands svenska historia. En annan sak som väcker ont blod här är svenskspråkighet.
Ska vi se på vad som hotar yttrandefriheten inom akademia så skulle jag våga påstå att hot mot forskare är ett betydligt allvarligare problem än protester mot en föreläsare eller lärare (eller ens forskare). Jomshof höll ju sin föreläsning och tystades inte.
För sakens skull vill jag också lyfta fram de två andra exempel som nämns, nämligen en professor som utreddes för diskriminering efter ”en föreläsning om biologiska könsskillnader” och studenten som anmälde en föreläsning om ”religion som socialt fenomen”. Det ska sägas att googlingar inte ger några som helst träffar på de här två fallen bortsett från sidor som hör till den genuskritiska falangen eller alternativ media. Någon riktig fakta finns således inte att tillgå. Sidan Academic Rights Watch har den mest utförliga informationen.
Studenterna som protesterat är medicinare och påpekade bland annat att
”varken biologiska skillnader mellan män och kvinnor, eller genusteori för den delen, tillhör hans expertområde. Varför kan vi inte istället få en föreläsare med rätt kompetens i ämnet? Och som till exempel skulle kunna föreläsa om biologiska skillnader som har klinisk signifikans?”
Så vad hade föreläsare då sagt? Jo, bland att att ”[h]omosexuella kvinnor har vissa manliga fysiska drag som är mer åt det manliga hållet. Det gäller ögonbrynsbågar, det gäller fingerlängd, och det gäller lite såna här saker” samt om trans ”att huruvida det är en sexuell läggning är en definitionsfråga”. Det här är ju, rent vetenskapligt, felaktigt. Man kan ju därför tycka att det här inte kan ha varit en fråga om att föreläsaren orsakat ”negativa känslor” och studenten utan om att en synnerligen påläst student har ifrågasatt vetenskapligheten i en föreläsning. Det är ju sådant universitetet lever för.
Och jag tänker här inte ta ställning till föreläsningen som sådan, även om just den här professorn råkar vara en typ som jag inte har mycket gemensamt med, men det är inte kränkta småflickor som inte vill höra en vedertagen sanning som protesterat. De har heller inte vänt sig mot att man föreläst om biologiska könsskillnader (vilket man får bilden av när man läser Heberlein) utan mot att det gjorts onyanserat och enkelspårigt. Det är knappast ett hot mot yttrandefriheten. Med tanke på uttalandena om homosexuella och transpersoner är det dessutom helt rimligt att han utreds för diskriminering (där han förövrigt friades för det är jävligt högt till tak inom akademia).
Tidningen Lundagård lyfte förresten fram saken.
Problemet med föreläsning som studenten, en troende muslim, hade upplevt som kränkande var inte att den utgick från J S Mill eller ens att den lyfte fram religion som ett social fenomen (vilket är bilden som ges av Heberlein) utan att föreläsaren ska ha sagt ”att religiösa människor är miserabla och hopplösa samt att religion är ett desperat påhitt”. Föreläser man om religion kan man ju visa lite respekt för folk som är religiösa. Det är ju vanligt hyfs, inte rocket science. Studenten hävdade också att läraren sagt ”inte du” när hon räckt upp handen.
Läraren anses sedan inte ha gjort sig skyldig till kränkande särbehandling eftersom ”Det verkar inte vara någon som går fri från lärarens bemötanden utan vem som helst kan bemötas ’burdust’ ”. Studenten har alltså inte varit särbehandlad.
Inte heller i det här fallet är det någon lite tösabit som vill hindra en föreläsare från att berätta sanningar hon inte vill ta till sig. Inte heller här kan det ens med mycket fantasi ses som ett hot mot yttrandefriheten. Om något så vittnar även det här fallet om att akademia fortfarande är en plats där det är väldigt fritt att uttala sig.
Jag blir istället jävligt lack på Heberlein och de andra som får det att framstå som att det är de där typerna som på riktigt inte vill höra om biologiska skillnader eller bokstavstroende som inte vill ta till sig de sociala bitarna av religion som de här fallen gäller, men så är det inte. Genom att framställa det som de gör vinner de säkert klick, sympatier från högerkanten, från antifeministerna och andra liknande. Men de gynnar inte någon yttrandefrihet vid universiteten.
I en feministisk Facebookgrupp kom frågan om tolkningsföreträde upp, och vi har ju pratat om det förr men det är ett ämne värt att ta upp igen. I gruppen påpekades det att tolkningsföreträde är att inte respektera alla debattörer och ge dem samma värde, samt att en alltför stor samstämmighet har mindre att ge.
Och jag håller ju helt och hållet med i att man ska respektera alla debattörer, ge dem samma värde, och att olika röster är berikande, men det är just därför som tolkningsföreträde är så viktigt. Jag tänker mig att de flesta som ser sig som feministiska är medvetna om snedfördelningen i taltid mellan män och kvinnor såväl som i de allra flesta offentliga forum som i populärkultur. Forskning visar ju rätt tydligt att utan en medvetenhet för den här snedfördelningen och en aktiv vilja att motverka den så fortlever den alldeles av sig själv. Av gammal vana, liksom.
Jag tänker mig också att väldigt många av dem som ser sig som feminister och intresserar sig för kvinnokampen därför ser sig själva antingen i ett underläge (om de disktuerar i mandominerade fora) eller i ett systerskap (om de diskuterar i kvinnodominerade rum). Att se hur de, som med stöd av forskning kan påstå att deras röster har tystats, de facto har betydligt mer utrymme än andra under vissa förutsättningar kan vara rätt svårt. Det här är något som jag själv får arbeta med hos mig. Medvetenhet och aktiv vilja.
Därför måste tolkningsföreträde användas, men inte urskiljningslöst. Det är inte den som kan plocka flest poäng bort från vit cis-man som har mest tolkningsföreträde. Och här kommer jag osökt att tänka på Nanna Johansson underbara inlägg om hur PK-eliten planerar att förstöra julen (som numer ska kallas julhen) där en av de första förändringarna som träder i kraft rör jultomt-hen:
”Tomten ersätts av det mer könsneutrala tomt-hen. Avbildningar av tomt-hen bör uppvisa både manligt och kvinnligt kodade kroppsattribut. Har tomt-hen skägg bör hen också ha bröst, et c. Vidare kräver vi att tomt-hens klassiska ”ho ho ho” ersätts av det mindre kvinnoförnedrande ”hej hej hej”. Tomt-hen bör även vara asiat. Och rullstolsburen. Och bisexuell.”
Man måste inte vara trans, asiat, rullstolsburen och bisexuell för att samla poäng till ett all inclusive tolkningsföreträdeskort att dra för att döda debatt. Men den som har personliga erfarenheter av en situation måste ju ändå förväntas veta mer om hur det känns att vara i just den situationen och därför bör de som inte har personliga erfarenheter hålla käft och lyssna.
Men sedan blandar man gärna äpplen och päron och det är då det blir väldigt fel. Det är nämligen minst lika irriterande att se folk köra över den med uppenbart tolkningsföreträde som det är när folk kommer in och hävdar tolkningsföreträde som om de vore experter på allt som rör den situation de har personliga erfarenheter av. Det låter komplicerat, men låt mig förklara.
Om vi tar islam och kvinnor som exempel. Jag har vid flera tillfällen sett diskutioner, förda av kvinnor som inte själva är muslimer, där de talar om hur problematiskt det är att muslimska kvinnor måste bära slöja. Därefter kommer en livs levande muslimsk kvinna och säger att hon har slöja av eget val, och blir liksom lite misstrodd för hur kan hon veta vad hon själv vill när hon är uppfostrad i en kvinnohatande religion? Jag fattar inte att man behöver säga det här, men den muslimska kvinnan har givetvis tolkningsföreträde vad gäller upplevelsen av att vara muslimsk kvinna.
Men det betyder inte att den muslimska kvinnan genom sitt tolkningsföreträde
1: kan föra alla muslimska kvinnors talan
2: automatisk är expert på islam
3: är en trevlig typ
För hennes tolkningsföreträde kan ju i rimlighetens namn inte sträcka sig längre än till hennes egen upplevelse och den, så att säga, expertis hon kan ha tillförskaffat sig genom den hon är. Kommer det sedan någon som är professor i teologi, specialiserad på kvinnliga klädkoder inom islam, är den personen också värd att lyssna på. Allt handlar om exakt vad diskussionen rör. Talar man om muslimska kvinnors motiveringar har givetvis muslimska kvinnor tolkningsföreträde. Men talar man om muslimska kvinnors klädkoder kan man nog förvänta sig att professorn vet vad hen talar om.
Det betyder förstås inte att både den muslimska kvinnan och professorn inte kan vara riktiga rövhattar som båda två är lika jävliga att lyssna på. Muslimska kvinnan kanske vill använda sitt tolkningsföreträde för att hävda att alla muslimska kvinnor minsann bär slöja av eget val och professorn kanske tycker att den muslimska kvinnans val av färg på slöjan är fel för att muslimska kvinnor inte väljer så. Ni fattar säkert. Men då har man inte en person med tolkingsföreträde och en expert med vetenskapligt dokumenterade kunskaper värda att lyssna på utan två vanliga, sketna rövhattar. Sådana lönar det sig väldigt sällan att gå i diskussion med.
Tolkningsföreträde är inte ett sätt att tysta en diskussion, utan att bredda. Ett sätt att ge dem som normalt inte dominerar vår diskurs ett sätt att höras lite tydligare. Med medvetenhet och vilja skapa en större balans bland rösterna, trots att någons röst kanske är i förkrossande numerärt underläge. Och om man kan finna det i sig själv att faktiskt ta ett steg tillbaka och lyssna istället för att fortsätta framhäva sin egen syn kanske man rentav kan lära sig något nytt.
Ett nytt år har just börjat, och jag antar att jag borde göra någon sorts summering av 2019.
Men jag tror inte att jag riktigt kan. Den allra största grejen är förstås att jag köpt ett hus, men jag kommer liksom knappt ihåg tiden innan det. Hur det var när jag inte hade huset. Och det är nog det som bäst beskriver 2019; att jag inte riktigt kommer ihåg. Större delen av året är täckt i en utmattningens tragiska dimma, och det är en stor mängd saker jag inte är säker på har hänt det här året – eller ens har hänt överhuvudtaget – och många månader är bara en enda röra. Vi ska återkomma till det där, sedan. Tröttheten. Utmattningen. Minnesförlusten och överlevdnadsinstinkten.
Vi firade in nyåret tillsammans, jag och A. Gabriel hade förstås knoppat ett par timmar tidigare och när jag låg bredvid Gabriel och väntade på att han skulle somna så såg vi fyrverkerier över fälten utanför fönstren. Nästan magiskt. Jag och A tittade på film, käkade pizza och diskuterade framtiden, så där som man gör när man har kommit till en viss ålder och har småbarn i nyårsnatten, men samtidigt så var det ingen annastans jag hellre hade varit.
Det finns så många saker i vårt förhållande som är problematiska. Jääääättemånga. Men det finns inte heller en enda människa med vilken jag kan uppleva samma sorts… Tja, hur ska man beskriva det? Kosmiska kontakt? Stjärnor och planeter i perfekta konstellationer? Det är en känsla av så intensiv samhörighet att det inte går att klä den i ord utan att låta som en skyhög Snoop Dog som just funnit Jesus.
Om jag försöker se logiskt på situationen så skiter det sig. Det finns nämligen så mycket logiska resonemang att potentiellt föra. Han blev lämnad kvar att vårda de äldre och dö i kriget när hans familj flydde eftersom han var för sjuk för att ta med. Det är jävligt logiskt att han upplever viss separationsångest. Han är uppfostrad som den äldste sonen och därmed den som är ansvarig för hela familjen och halva släktens välbefinnande i ett samhälle där det saknas både vatten, mat och el. Det är jävligt logiskt att han har lite svårt att släppa på delar av ansvaret. Men känslorna det ger mig är kvävande (förvisso också logiskt), för jag är övertygad om att alla relationer (och särskilt parrelationer) måste vara byggda på tillit, och det är något man bara kan lära sig att känna när man är i trygghet. Tillit är ingenting man odlar när man hålls ansvarig för ohållbara situationer och lämnas när världen står i brand. När man får det inpräntat i sig att ens eget och andras liv hänger på att man inte litar på någon annan än sig själv.
Samtidigt ser jag ju hur tilliten långsamt, långsamt börjar växa och det är en berusande känsla. Så berusande, att ruset hotar att ta över vett och sans och göra att ens timmar, dagar, år inte rymmer annat än jakten på det. Och det är det här som jag måste jobba på. Att hålla en balans i att låta det var en del av mitt liv, men inte låta det ta över. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste, men om man kan säga att jag har en livsfilosofi så är det att jag ska kunna se tillbaka utan ånger. Jag hörde någon på radio (en författare tror jag) som fick intervjufrågan vad hon har ångrat i sitt liv. Hon svarade att hon inte ångrar någonting, men det finns många saker som hon sörjer, och så är det för mig också. Jag kan sörja beslut jag har fattat, för att de var hjärtekrossande, mörkertyngda, avgrunder – med fortfarande rätt beslut. Det är en helt annat sak att läka sorg än att försöka leva med ånger.
Därför är jag glad att jag får börja mitt nya år i mitt hus, tillsammans med A. Det finns ingen bättre start, och sedan skulle år 2020 gärna få vara lite mindre världsomvälvande. Men som en kär vän sa: att vara vuxen är att säga ”nästa vecka är det lite lugnare” tills man dör.
Hit och dit och tillbaka igen 