Archive | juli 2012

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Bortskämda barn

Oftast är jag jättestolt över mina barn. Andra gånger inte lika mycket.

Tilda, 4 år, fick ett trevånings smyckesskrin som jag släpade med mig hem från en specialiserad dansbutik i Victoria Quarters i Leeds. När man öppnar det spegelförsedda locket spelar skrinet musik och en liten ballerina dansar runt. Tilda grät i 28 minuter (shit you not) när hon insåg att alla hennes smycken och allt hennes smink inte fick plats i skrinet. Större delen av den tiden spenderade hon med att titta på sig själv gråtande i spegeln.

Vilho, 6 år, fick igår den mobiltelefon vi lovat honom inför förskolestarten. Idag fick han 2 euro veckopeng för att han två gånger (shit you not nu heller) städat undan sina egna leksaker från golvet under den senaste veckan. Sedan fick han ytterligare 1 euro för att han kört några sniglar till skogen. Och så rullar han med ögonen och frågar varför han inte får mer pengar. Och jag uppbringar all min pedagogiska kompetens för att utesluta svärorden ur ”för att du inte gör annat än sitter på din rumpa hela dagen”.

Den uppenbara lösningen är att låta Vilho tjäna extra pengar genom att kränga det krimskrams som Tilda inte får plats med.

Även en blind katt kan fånga en fågel

Igår satt jag nöjd på altanen och läste medan jag lyssnade på det fantastiska tjattret från fågelungar som provade sina vingar. Det var riktigt härligt ända tills jag insåg att tio av dessa små fågelungar som provade sin vingar gjorde det med vår björk som utgångspunkt, till synes ovetande om de tre katter som förväntansfullt satt och väntade på att deras mellanmål skulle landa.

Och inte tog det ju lång tid förrän vad som måste hända hände. Ärligt talat vet jag inte vad som gjorde Poppy mest förvånad; att hon rätt som det var hade munnen full med hysteriskt pipande fågelunge eller att hon uppskattningsvis 0,4 sekunder senare hade en likaledes hysteriskt skrikande yours truly över sig. Man kan åtminstone konstatera att hon och jag inte var riktigt överens om vem som skulle få ta hand om fågeln. Eller alltså, det krävdes två människor för att övertyga en ganska liten men förvånansvärt stark katt att ge upp fågelungen.

Och av allt att döma gick det bra. Fågelungen var vad veterinärer kanske skulle kalla ”lite skakad” men till synes inte skadad. Shaken, not störd. Liksom. Katten däremot, är fortfarande sur.

Var finns de snygga männen?

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.

Vad jag älskar med trädgården

En av de sakerna jag älskar allra mest med att ha trädgård (förutom att man kan öppna dörren och gå ut i naturen redan innan man kommit ur pyjamasen) är att man kan plocka en bukett blommor helt ex tempore.

Nu, efter fem år, är trädgården äntligen i sådant skick att jag kan låta barnen plocka den där buketten utan att jag gråter för att de plockat den enda blomman. Med rötterna.


Lammöron, bladen från dagliljor och blommande rosor


Blåklockor, tremastarblomma och astilbe


Purpurea plena elegans – en av fem klematis som blommar på framsidan just nu

Jag säger inte att du är fet

Jag och mannen satt i sängen och tittade på hus vi aldrig skulle ha råd att köpa. Jag la mig på hans arm i, vad som förväntades vara, en romantisk manöver.

Maken (rätt öm från träningen på kvällen): Ahrggrrrhhh.
Jag: What’s the point of having a buff man if he’ll squeal if I lie on him?
Maken: It’s not that. It’s just that you rolled your head right over my biceps and…
Jag: Are you saying I’m FAT?
Maken: I’m not saying your fat. I’m saying you disrupt the time space continuum.

Att vara nödig

Tilda berättar om hur en pojke på dagis hade bråkat vid bordet.

”Och sedan höll han på och bara bråkade hela tiden så tanterna bara (rullar med ögonen) och jag bara (slår framför sig med händerna ungefär på samma sätt som en knarkande terrier simmar). Jag slog honom hela tiden. För vet du vad? VET DU VAAAAD? Han bara ville pussa mig hela tiden. Och han pussade mig också. (suckar uppgivet och slår ut med händerna) Han var så pussnödig.”