Nu kan ni köpa min bok (igen)

Här sitter jag och panikar lite smått över stipendieansökningar som måste in lite tidigare än vad som tycks kronologiskt möjligt. Och så skickar det inte helt okända förlaget Routledge (Taylor & Francis) ett meddelande om att jag får erbjuda vänner och kollegor 30% rabatt på deras böcker eftersom jag är författare hos dem.

JAG ÄR FÖRFATTARE HOS ETT FÖRLAG

Jag har jobbat så jävla hårt för det kontraktet. Så många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Så länge som jag inte har vågat säga något eftersom jag hela tiden varit rädd att det skulle falla på målsnöret.

Men nu är den här. Min bok. Till det facila priset av endast £115.

Bildresultat för say what gif

Ni som inte omedelbart vill skaffa den inbunden kan a) köpa den som e-bok för ungefär lika många pengar som en vanlig normal bok, b) se till att ert bibliotek köper in den och sedan låna den därifrån, c) satsa på att den i något skede kommer ut som lite billigare pocket (men inte fet chans) eller d) vänta tills jag har fått mina extra ex och lottar ut ett.

Här, vänner och kollegor, är er rabattkod. Peace out.

https://www.crcpress.com/rsc/images/catalog/ADS19__Social_Media_1024x512.jpg?utm_medium=email&utm_source=EmailStudio&utm_campaign=B190911245_3407013

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

Press. På ett annat sätt.

Jag vill inte skryta eller så, men min nyaste bok har nu gått till tryck och torde vara ute om en månad eller så.

Å andra sidan var jag så trött i morse att jag slarvade bort mitt kaffe. Gjorde iordning en kopp som jag tog med mig ut för att dricka i bilen. Ställde den på vanliga bordet på verandan medan jag plockade ihop mina saker och tog med mig skräp med andra handen. Kastade skräpet i soptunnan, hivade in mina saker på passagerarsidan i bilen och satte mig för att köra. Inser att kaffemuggen står kvar inne på bordet. Kliver ur bilen, går tillbaka in, stirrar med skräck på det tomma stället på bordet där jag ställt min mugg.

Inser att det nog är första gången i mitt liv som jag önskar att jag slängt en full kopp kaffe, med tanke på att det andra alternativet är att jag höll den i handen som något omilt dumpade jacka, väska och så vidare (*gnyyy*) i ett bilsäte.

Hittade till slut muggen på en bänk. Är ofta glad att se kaffe, men lyckan var blandad med viss lättnad den här gången.

Finaste rummet

Barnen bråkade om vems rum som var finast, eftersom de båda med bestämdhet hävdade att just deras rum var det bästa. Det känns som en fantastisk belöning för det hårda arbete med många långa timmar som jag har lagt ner på att göra deras rum till just sådana de ville ha.

Men båda har fel. Det är mitt och bebisens sovrum som är finast.

Tapeterna till alla sovrum beställdes från Wallpaper Direct, ett engelskt företag med enormt utbud och rimliga priser. Mitt sovrum fick först tömmas på saker, plastmatta, gamla tapeter, en miljon nubb och imponerande mängder damm. Sedan pappspände jag väggarna. Den första våden jag satte upp var en av de första totalt. Det gick inte alldeles perfekt, så att säga. Så jag rev ned den och började om.

Det första försöket. Pappen är torr men buckligare än en norrländsk landsväg.

Vid det här laget hade jag redan pappspänt hela köket och sonens rum, så tekniken var klart bättre. Att få hela väggen färdig tog mig bara snäppet längre än den där första våden. Det ser buckligt ut, men det är för att pappen fortfarande var blöt. När den torkat var den helt spänd.

Sedan kunde jag äntligen börja tapetsera. Efter att jag fått upp den första våden var jag tvungen att gå och hämta byggaren, som låg och kaklade badrummet.

– Du måååste komma och se det här! manade jag. Det är så fint att jag måste få visa det för någon direkt!
– Du är en ganska ensam människa va? undrade han, men erkände också att tapeten är fantastisk.

Den har en sån lyster, nästan som tygtapet, och den är så galet vacker.

Därefter målade jag golvet i samma färg som i de andra rummen.

Nu har jag ju flyttat in, så nu finns det en säng och möbler. Och med möbler menar jag en pinnstol. Och en garderob. Perfekt.

Flyttad

Ibland känns det som om jag börjar varje inlägg med att påpeka hur trött jag är, men trötthet har nog liksom varit den dominerande aspekten av mitt liv i många månader.

Nu har vi flyttat in i nya huset och jag ser så vansinnigt mycket fram emot att få krypa ner i sängen, med fönstret öppet, och njuta av det lantliga lugnet som jag saknat så mycket. Mycket är kvar att göra, men mycket är också gjort.

Det finns massor av saker som jag har våndats över, både stort och smått, eftersom det ju är så många beslut att fatta. Färger, former, vad som är rimligt att betala lite extra för och vad som måste få gå med minimum.

En av de sakerna jag våndades allra längst över var handtaget till köksluckorna. Jag spenderade timmar med att leta och fundera. Så till sist, av en slump, hittade jag en typ i Kina via Etsy, som tillverkar glasknoppar. Alla i familjen fick välja några bilder de tyckte var representativa och så mixade vi. Själva knopparna är likadana allihopa, men när man tittar noga ser man alltså att det är olika bilder. Är mycket, mycket nöjd, och det totala priset inklusive frakt var fullt jämförbart med priset på Ikeas handtag.

Unika men ändå enhetliga.

Livets träd. En av mina absoluta favoriter.

Advent är över

En katt slumrar trött på den gamla soffan. Il Divo vrålar heliga julsånger i högtalarna. Vi har ätit mer god mat än vad vi både borde gjort och egentligen förtjänar. Igår turistade vi skiten ur Stockholm, och nu är vi äntligen hemma hos min fina pappa och Fia. Att det kan vara så jäkla härligt att vara tillsammans!