Historikerns historier

Hjälp mig hitta namn!

Hörrni, jag har startat ett företag! Det betyder inte bara att jag kommer att kunna fakturera den förening vars historik jag har fått äran att skriva utan också att det nu kommer att vara enklare än någonsin förr att hyra sig en historiker när man behöver.

Kom och köp! Så att säga.

Företaget har hittills inget namn och det är där ni, mina fina vänner, kommer in. Helst vill jag inte ha ett företagsnamn med ”Charlotte” i och det bör vara ett namn som lämnar världen öppen för att göra vad jag vill i företagets namn.

Visa vad ni går för! BRING. IT. ON.

Latest Bring It On GIFs | Gfycat
Vardagslivet

16

För 16 år sedan satt jag på Barnmorskeinstitutets sjukhus med en pinfärsk liten unge i famnen. Han var ett dygn gammal och det var jag också. Jag hade ganska precis ätit en hel prinsesstårta själv because I’m worth it och mådde jättebra och jättedåligt samtidigt. Det hade varit en fruktansvärt lång och onödigt dramatisk förlossning som jag förstod väldigt lite av, inte minst för att barnmorskan bara pratade finska. Det var tur att jag inte visste vad de närmaste månaderna skulle föra med sig i form av sömnlöshet och bröstinflammationer och blodförgiftning och felsydd, infekterad episotomi och ett känsloliv som var överallt hela tiden.

Jag bara satt där med en hel prinsesstårta i den mage som just rymt en baby och tittade tillbaka in i de mörkaste och vackraste ögon jag någonsin sett. Han grät inte. Bara låg där och tittade. Sög i sig världen. Sög i sig mig, bröstmjölk och själ. Och jag älskade honom mer än jag någonsin älskat någon. Har älskat honom varje dag sedan dess, även när han inte gjort det alldeles enkelt.

I går fyllde han så 16 år. Han är nästan ett huvud längre än mig nu. Är den som får öppna burkar och ta ner saker från översta hyllan. Han vet så mycket saker, lär sig fortfarande orimligt snabbt. Och han har kommit upp i den åldern att det börjar lysa igenom att han till skillnad från vad det ibland har känts som faktiskt har lyssnat på vad jag sagt. Låtit mig bidra till den han har blivit. Åtminstone lite.

Men allra mest fortsätter han förstås att gå sin egen väg. Och jag är tacksam för varje dag jag får följa honom.

Vardagslivet

2021

Nu är det här skitiga 2021 snart över. Utan att vilja jinxa något genom att skriva trams som att ”2022 knappast kan bli mycket värre” är det kanske ändå på plats med någon sorts grovt förenklad sammanfattning.

Jag har

  • varit väldigt sjuk
  • klippt av mig håret
  • äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått kaninungar
  • fått slut på forskningsfinansiering
  • gått plus/minus noll på pojkvänner
  • inte alls hunnit fixa så mycket på huset som jag önskat
  • åtminstone fått värme installerat
  • förlorat bästa vänner
  • funnit nya vänner på synnerligen oväntade ställen
  • identitetskrisat mer än jag gjort ens som angstig tonåring

Jag bär med mig en utanförkänsla. En längtan efter både en familj och ett större sammanhang att höra hemma i. Det är inget nytt, förstås. Jag har burit det med mig så länge att jag inte är säker på att jag längre kan göra något annat. Och jag klamrar mig fast vid samhörighet närhelst jag kommer nära den, så pass att jag gärna förlorar mig själv i den. Ger mig så helhjärtat åt den att jag inte längre är jag utan bara en del av något annat. Av någon annan.

Men det måste finnas balans i det där. 2021 har jag lärt mig att jag inte är rädd för att vara ensam. Paniskt mörkrädd är jag förstås fortfarande och jag vågar inte gå in i ladan ensam i mörkret. Men mer filosofiskt alltså. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.

Nyårshelgen hade jag därför tänkt fira bara med mig själv. Dra på finkläderna och röda läpparna. Locka håret och äta glass direkt ur förpackningen. Skriva skriva skriva, på artiklar och böcker. Titta på fyrverkerierna. Önska mig själv ett gott nytt år och klappa mig på axeln för att jag överlevt så här långt. Det var ju trots allt ingalunda en självklarhet. Det lät som just den sortens nyårshelg som jag skulle behöva.

Så dök den där pojkvännen som inte längre är min upp. Jag stirrar på mig själv i spegeln och frågar mig vad i hela helvete jag egentligen håller på med. Fnittrar och tänker att jag fan inte har någon som helst självbevarelsedrift och noll moral. Att jag är svag som inte kan säga nej. Men så ser jag på mig själv och vet att det inte handlar om det. Jag är inte svag och oförmögen att säga nej. Jag är stark och förmår säga ja. Så han sitter här i en av de där gula, gamla stolarna och läser en bok i skenet från tända ljus och han är så stilig att mina knän blir alldeles svaga. Han ser ut som att han passar in här. Är gjord för den där stolen, med bokhyllorna och julgranen som bakgrund. Är gjord för den här stunden och den här kvällen tillsammans med mig.

2022 vill jag fortsätta vara mig själv. Och jag ska fortsätta säga ja när jag vill.

Skilsmässor · Vardagslivet

Så var det gjort

Som ni vet har jag varit väldigt sjuk. Det är jag ju tack och lov inte längre (alltså mer än typ det vanliga, höhö) men jag har varit så pass sjuk att det liksom finns ett tydligt före och efter. Jag har kommit ut som någonting annat än det jag var när jag blev sjuk. Med en lätt förändrad riktning i livet.

Bland annat en pojkvän fattigare och ett stort gäng erfarenheter rikare. På flera sätt betydligt svagare (särskilt fysiskt) och på andra sätt starkare (särskilt psykiskt). En av de saker som händer när man blir väldigt sjuk är att man tvingas reflektera över sina livsval och även om det finns en lång lista saker som jag önskar hade utvecklats på ett annat sätt så är jag ändå på ett ställe i livet där jag är väldigt nöjd. Det är sannerligen ingen självklarhet.

Så var det det där med håret. Jag tyckte så mycket om mitt långa hår men jag klarade bara inte av att det föll av i stora tofsar. Nu är jag ganska säker på att det inte faller av i samma takt längre, men jag valde ändå att klippa av det. Eller alltså. Inte jag. Frissan. Vilket hon var väldigt glad över. Att jag för en gångs skull inte lackat ur och ”fixat” mitt hår själv. Dagen innan jag skulle till frissan och lätt stressad var på väg ut bilen lyckades jag med konststycket att dra upp håret i det där fästet för bilbältet och där satt jag sedan och ylade. Hade jag haft en sax tillgänglig då hade jag inte kunnat hålla mig.

Hur som helst.

Att klippa av håret är otroligt skönt, inte bara för att jag inte fastnar lika lätt längre utan för att det känns tydligare att det här är mitt ”efter”. Min början på nästa vad det nu kan vara.

Vardagslivet

Så man köper ytterligare en uppsättning

Ni vet alla de där etiketterna och namnskyltarna till julklappar som man köpt på sig och som man titt som tätt stöter på i någon obskyr låda under året? Ni vet när man tänker ”aj fan det är är HÄÄÄR de ligger nu vet jag det sedan i december!”?

Nej. Det vet man inte alls sedan i december det här året heller.

Historikerns historier

Fyra år senare

I går var det exakt fyra år sedan jag disputerade. Jag har ganska lite minne av den dagen och dagarna runt där i största allmänhet. Det var en så fantisktiskt stressig tid, dels för att jag var gravid och hade så himla ont och dels för att det var kämpigt i förhållandet till barnets pappa. Och lite för att det är ett helvete att disputera – att låta allt arbete man lagt ner under (i mitt fall) sju års tid offentligen utvärderas och möjligen kullkastas under en enda dag.

Mitt starkaste minne är hur många det var som ställde upp. Som ordnade och fixade med själva disputationsakten och festen på kvällen. Det var tveklöst en situation som jag inte hade kunnat reda upp själv, men där vänner från alla håll och kanter dök upp och drog mig igenom det.

Avhandlingen sålde ju slut, men en uppdaterad och i mitt eget tycke bättre version finns på Routledge och är, tack vare ett synnerligen generöst bidrag från Helsingfors Universitetsbibliotek, open access. Dessutom är bokvarianten nu på rea för det likväl fullkomligt bisarra priset £96.

För övrigt håller jag på att skriva ihop de senaste årens forskningsresultat i en bok som förhoppningsvis kommer ut under nästa år. Rättskultur i det medeltida svenska riket blir det, och det är väldigt mycket mer spännande än vad man kunde tro. Sedan har det gått för mig, så som det gör för många andra akademiker, att oavsett hur mycket man jobbar på och hur bra man presterar så tar det slut. Jag har ett nytt projekt om medeltida kvinnors ohälsa på gång. Det är ett toppenbra projekt, men det saknar finansiering. Jag har sökt, förstås. Allt. Men det har inte nappat. Och jag kan inte gärna leva på luft även om det är världens bästa forskningsprojekt.

Under nästa år kommer jag därför att jobba med en föreningshistorik, som jag faktiskt är galet taggad inför att få börja med. Det ska bli superkul att få skriva något annat än rent akademisk text! Därefter får vi väl se.

Vardagslivet

Blommor

Jag och Gabriel har varit på blomaffären. Den som påstår att man inte kan köpa sig lycka har säkert aldrig varit där. Nu ska jag göra julgrupper. Av alla julförberedelserna är det kanske ändå min favorit.

Vardagslivet

Värmen

Idag har Tilda och jag haft vår traditionella stadsdag – en dag i Helsingfors för att titta på julskyltningen, köpa en julgransdekoration (ja, en), äta hamburgare och önska oss en massa saker.

Bara det är ju värt att vara lycklig över.

När vi kom hem var det varmt i huset. Minus tio ute, men varmt i huset. Utan att jag huggit, burit, eldat ved hela dagen. Det var varmt för att det nya centralvärmesystemet äntligen har kopplats in. Visst älskar en del av mig att pyssla med veden, känslan av att det är mitt slit som håller oss varma. Men det är i ärlighetens namn just nu en försvinnande liten del av mig och det finns helt enkelt inte tillräckligt med slit att tillgå för att hinna med allt.

Så det är med djup tacksamhet jag inte eldar ikväll. Det är tillräckligt varmt ändå.

Vardagslivet

På håret

I måndags var jag på sjukhuset för undersökning och allt ser bra ut! Jag har inte ens kvar någon inflammation i magen och fick därför lov att sluta med Asacol som jag ätit i flera månader.

Om det har varit på grund av Asacol (det är nämligen listat som en förvisso ovanlig biverkning), stressen på kroppen av att ha varit väldigt sjuk eller något annat vet jag inte, men jag har tappat hår. Inte så där lite grann utan så där i stora tofsar. En kväll när jag stod i duschen trodde jag att en mus klättrade längs mitt ben men det var en klump med hår. När jag borstar håret blir hårborsten full. Och jag hade tack och lov väldigt tjockt hår till att börja med men jag överdriver inte om jag säger att en tredjedel har fallit av den här hösten. Hårbanden går ytterligare ett varv mot vad de gjorde tidigare.

Inte för att jag egentligen vill vara en slav under skönhetsideal och så, men mitt hår hörrni. Jag tyckte faktiskt om det. Jag har aldrig haft så här långt hår förut, för det har aldrig vuxit sig så här långt innan jag fick Gabriel. Jag var lycklig över färgen. Lycklig över längden. Och i ärlighetens namn lycklig över den effekt som långt hår tycks ha på män.

Så det har varit med viss sorg jag har samlat tofs efter tofs och kastat i soporna. Sorg, och oro över om det kommer att sluta falla av innan allt hår är borta.

Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att fallet kanske har lugnat sig lite de senaste dagarna. Det är nu en vecka sedan jag slutade med Asacol. Och om det då faktiskt berodde på medicinering så finns det en mycket god chans att det inte längre kommer att falla av i samma hastighet och dessutom att det kanske rentav kommer att växa tillbaka.

Om nån vecka ska jag till frissan. Då tänker jag be henne klippa av det. Dels för att det inte märks lika mycket om det faller av hår om det är kortare. Dels för att jag vill vara boss över det här. Acceptera situationen och göra den till min. Raka huvudet tänker jag inte göra ännu, men kortare ska det bli.