Äldre

Min unge fyllde just 12 år. Min lille baby, som jag just fick, har dragit iväg och blivit jättestor.

Och man står där liksom vid sidan om och undrar hur i hela friden det hände. När han blev så stor att jag ser fel på våra mjukisbyxor, att han lånar mina skor. Och han är så jäkla trevlig, inte alltid förstås, men för det mesta. Omtänksam, smart, envis som få. Vill låna min dator och skriva berättelser.

För 12 år sedan låg han i min famn och tittade på mig med de mest fantastiska mörka ögon. Jag kände det som om han såg rakt in i min själ. Det gör han fortfarande.

Arvsynden och tacksamheten och I don’t even

Det är tunga, tunga dagar i efterdyningarna av ungefär tjugo livsavgörande saker som staplats på varandra de senaste åren, och nu ska hanteras i ett smärtorus av foglossning och sammandragningar. Jag orkar inte göra någonting. Hade det inte varit för hunden hade jag knappast tagit mig upp ur sängen och än mindre ut ur huset. Igår tvättade jag (av den enkla orsaken att jag inte hade några rena underkläder kvar), men redan det kändes som lite väl ansträngande för mitt bräckliga jag.

Så. Jävla. Blasé.

På så vis är det förstås riktigt trevligt att Hufvudstadsbladet glatt fortsätter att publicera professor Lillkranks kolumner om #metoo för orkeslösa tanter av min sort drivs av nej-nu-jävlar, när kattungar och cupcakes inte räcker till.

Om vi säger så här; jag letar efter ett citat ur Lillkränkts Lillkranks text att börja diskutera. Att liksom utgå ifrån. Det går inte. Texten måste läsas i sin helhet. Så fantastiskt fucked up är hela grejen.

”Arvsynden är världshistoriens bästa affärsmodell. Först skapar man en historia om Adam och Eva, syndafallet och oundvikliga straff i helvetets eld. Sedan erbjuder man sig själv som en lösning, för ett pris.

Likväl, tänk om jag kunde övertyga er alla att jag äger atmosfären. Ni måste betala mig för att få andas. Sedan låter jag i min outgrundliga godhet och nåd er leva, men i gengäld måste ni underkasta er och göra som jag säger. Ingen skulle gå på det tricket. Jag skulle bli inlåst på dårhus. Men tänk i stället om jag var en organisation. Steg för steg skulle vi ta makten över världsbilden genom barnuppfostring, utbildning, historieskrivning och medier.

Sekulariseringen har tärt på kyrkans makt över själarna, men affärsmodellen är alltför bra för att kasseras. Kulturvänstern och radikalfeministerna kör sin egen version. Arvsynden är inbakad i den västerländska civilisationen och roten till allt ont är den vita, heterosexuella, köttätande mannen. Alla som tror sig ha drabbats samlar offerpoäng. Den vita mannen tvingas lösa in dem med riktiga pengar och underkastelse. Metoden har varit framgångsrik till den grad att det gått inflation på offerpoäng. #metoo-rörelsen skrapar bottnen i skattekistan genom att likställa ett tafatt raggningsförsök med våldtäkt.

Men storyn är falsk. Visst, den vita mannen har ägnat sig åt korståg, kolonialism, förtryck, exploatering och mord. Men detsamma har alla gjort, från mongolerna till araberna till aztekerna. Alla civilisationer som har haft styrkan att plundra sina grannar har gjort det. Detta är det historiska normala. Den vita mannen har ingen särskild skuld, inte heller den vita kvinnan som gärna varit med att dela på bytet.

På minussidan är alla civilisationer lika goda kålsupare, variationerna finns endast i volym och metod. På plussidan uppstår däremot historiskt onormala skillnader. Den vita mannen avskaffade slaveriet, tillät sina kvinnor emanciperas, formulerade de mänskliga rättigheterna och skapade välfärdsstaten. Allt detta åstadkoms under upplysningens kultur av självrannsakan och kritik mot teologiska auktoriteter. Som den mycket missförstådda historikern Francis Fukuyama påpekat är den liberala demokratin med marknadsekonomi det enda kända system som lyckats med tricket att samtidigt skapa både välstånd och frihet.

Av den rika och självkritiska vita mannen kan förfördelade minoriteter faktiskt hoppas på att få upprättelse och kompensation. I andra civilisationer ger offerstatus inga poäng, endast piskrapp. Försök i Ulan Bator eller Kabul den som törs.

Den vita mannens arvsynd är ett historiskt falsarium. Den bygger på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria. Det finns mycket att kritiskt betrakta, men ingen allmän och obotbar skuld. Däremot finns det en grupp hänsynslösa profitörer i färd med att exploatera affärsmodellen som ger riklig vinning till den som kan gripa makten över själarna.”

Kuvahaun tulos haulle black books gif

Lillkrank är professor i produktionsekonomi. Han är säkert skitbra på produktionsekonomi. Hans tanke om att profitera på atmosfären skulle säkert gå att genomdriva om han bara försökte. Men med risk för att hamna i ett ”nej-det-är-DU-som-är-dum”-träsk så är det faktiskt han som visar på okunnighet i utomeuropeisk världshistoria.

För det första verkar gränserna för vad som är Europa en smula suddiga. Lillkrank tar själv upp exempel där den vite mannen har varit ett klassisk praktarsle i form av korståg och kolonialism. Hela vitsen med korstågen och kolonialismen är ju att det inte skedde på europeisk mark. Det är saker som tillhör världshistorien – inte den europeiska historien. Lillkrank verkar snarare definiera allt som den vite mannen har drivit som en del av den europeiska historien, vilket bara det är ett eurocentriskt von-oben-perspektiv som heter duga.

För det andra påpekar Lillkrank att andra folkgrupper faktiskt också haft sin beskärda del av dåligheter. Han tar upp aztekerna och mongolerna, vilka båda är folk välkända för sina våldsamheter, men det är också folk som i det formatet de en gång var kända har varit utdöda i många hundra år. Aztekerna är i dagsläget inte ett jättehot mot klimatet. Mongolernas brott mot mänskligheten får ses som lika preskriberade som korsfararnas. Araberna däremot, skulle vi ju kunna fortsätta med om vi ville.

Och det vill vi.

För araberna har gjort och gör fortfarande massor med dumheter, om vi ska generalisera. Men för den som faktiskt har läst utomeuropeisk historia kommer det inte som en nyhet att araberna också har bildat och upprätthållit fantastiska, blomstrande kulturer som givit oss siffror, algebra, sjukvård, byggnadskonst, bevarandet av antika tänkare, filosofi, poesi och så vidare in absurdum. Vill man framhålla den västerländska upplysningen som något på plussidan för den vite mannen så kan man hitta precis lika många saker på plussidan för den arabiske mannen.

Observera att nyckelordet är ”man”.

Genushistoriker har i årtionden redan uppmärksammat att de traditionella historiska epokindelningarna endast gäller männens historia. Upplysningen, som Lillkrank gillar så mycket, var inte en upplysning för kvinnor. Å ena sidan drevs upplysningen i betydligt högre grad än vad tidigare forskning har uppmärksammat även av kvinnor. Den indelningen mellan privat och offentligt som skulle komma under 1800-talet hade ännu inte fått fäste. Genom kvinnors texter och framförallt genom deras engagemang i det fria samtalet i deras organiserade salonger kunde upplysningstankarna frodas.

Å andra sidan gäller det, för att låna ett uttryck, inte alla kvinnor. Det handlar inte om kvinnor i allmänhet utan om en viss sorts väldigt rik kvinna, med rätt kontakter, på precis samma sätt som de kända upplysningsmännen var en viss sorts man, ur en viss samhällsklass. Men eftersom det var mannen som var normen fick även män i de lägre stånden del av upplysningens förändringar på sätt som de vanliga kvinnorna inte fick.

Det heter ”Frihet, jämlikhet och broderskap” av en anledning. (Att kvinnor inte räknades in i den ekvationen, utifall att det krävde förtydligande.) Nej men har du inte sett den där tavlan med Marianne då va, frågar sig säkert någon. Jo. Många gånger. Titta noga på den en gång till.

Kuvahaun tulos haulle frihet jämlikhet broderskap

Den barbröstade kvinnan är inte Marianne utan Friheten. I likhet med de antika idealen avbildas Friheten som en kvinna. Det betyder inte att fransmännen såg kvinnor som fria mer än vad antikens män gjorde. Den gudomliga Friheten leder männen, inte kvinnorna i kampen för männens frihet.

Det samma kan man förövrigt säga om amerikanernas ”All men are created equal”. Alla män är skapade lika. Kvinnor, not so much.

Men åter till Lillkranks text och den vite mannens oskuld. Jag fastnar särskilt på hans förtjusande hjärnprutt om hur alla andra borde vara tacksamma mot den vite mannen, snarare än arga över dennes påstådda privilegier. Den vite mannen avskaffade slaveriet. Dude, vem fan tror du det var som plockade sisådär en 10 miljoner afrikaner och skeppade dem till slaveriet i den nya världen, huh?

Jo, araberna hade slavar och jo, araberna (och till viss del afrikaner själva –  Nordafrika låg ju under araberna) deltog i slavhandeln men det saknar liksom motstycke till slavhandeln som den vite mannen drev. Och som den vite mannen tjänade på. SOM DEN VITE MANNEN FUCKING FORTFARANDE TJÄNAR PÅ.

Slaveriet rör ju inte mig personligen, men jag har full förståelse för om Lillkrank inte kommer att bli överöst med tackbrev för slaveriets upphävande. Medan han väntar kan han dock med fördel läsa lite av den utomeuropeiska historia han vurmar för, och bekanta sig med kolonialismens och slaveriets effekter på dagens Afrika och dagens USA. Till exempel Norrie MacQueens Colonialism. På sida 156-157 skriver han

”On the dark side, colonialism lies somewhere beneath the surface of most of the violent conflicts that afflict the contemporary world […]. The so-called ‘war on terror’ – in the Middle East, Asia and Africa – is perhaps not the Manichean struggle between good and evil, darkness and light that its more enthusiastic supporters claim. Its roots lie in the complex of unsolved problems over land, culture and perceive inequalities in the distribution of world power that is a heritage of colonialism.”

Kuvahaun tulos haulle scramble for africa

Tack, killar, för att ni gjorde ett så bra jobb med de raka, prydliga gränserna! Det har verkligen underlättat för alla!

Jag borde väl istället visa lite jävla tacksamhet för att den vite mannen var god nog att tillåta ”sina kvinnor emanciperas”. Hur i hela helvete kan man ens skriva den meningen på fullt allvar. ”Tillåta”? ”Sina kvinnor”?

Kuvahaun tulos haulle suffragettes

Män tillåter sina kvinnor rättigheter. True story.

Kuvahaun tulos haulle suffragettes rally

Tack, män, för era betydande insatser för kvinnors rättigheter! Jag vill också passa på att tacka Hitler för Autobahn. Det gjorde du jävligt bra!

Gladast blir jag när Lillkrank gör kopplingen till #metoo och säger att den vite mannen får betala för kvinnornas offerpoäng med riktiga pengar och underkastelse. Fun fact; det år 1874 kom en ny lag enligt vilken en gift kvinna skulle ha rätt att själv råda över sin arbetsinkomst. Innan dess var det maken som hade hand om även de slantarna. Det behövs riktiga pengar från män till kvinnor. Inte som straff, utan som en utjämning av resurserna i samhället.

Och underkastelse? Alltså, I don’t even. Vi begär ju inte mer än rätten att bestämma över vår egen kropp. Fun fact; först år 1994 blev våldtäkt inom äktenskapet ett brott i finsk lagstiftning. Det krävs ingen underkastelse. Det krävs bara lite jävla respekt för att ett nej är ett nej är ett nej och NEJ.

Kuvahaun tulos haulle hell no wonder woman gif

Nämen lite mer tacksamhet, tjejer! Nästa gång en hygglig kille har svårt med skillnaden på raggningsförsök och våldtäkt kan ni tänka på allt gott den vite mannen gjort för världen, på hur han gav er rösträtt och frigjorde slavarna. Sedan är det ju bara ställa upp och bjuda till. Världen hade ju trots allt inte varit ett sådant fantastiskt ställe för kvinnor och rasifierade, om inte den vite mannen visat oss Den Rätta Vägen och låtit oss följa honom på den.

EDIT: Jag skyller på gravidhjärnan, men herr professorn heter alltså Lillrank – inte ens Lillkrank som jag konsekvent har kallat honom i många år redan.

Att inte orka

Krafterna tog slut. Inte lite, utan med besked. Det har varit ett minst sagt intensivt år, och jag avslutar det på soffan, fysiskt och psykiskt oförmögen att göra någonting vettigare. Vet ärligt talat inte ens om det finns något vettigare. A har hämtat pizza. Vi ska titta på film. Barnen är hos sin pappa och hunden i den sortens upprörda tillstånd att hon inte lämnar mina fötter, vilket på det hela taget är egoistiskt lugnt, varmt och skönt.

Nu ska jag vila. Vila, och förlåta mig själv för att jag inte orkar. Snart börjar ett nytt år, och en dag ska jag ta nya tag. Inte idag, och knappast imorgon. Men sedan.

God jul

Nu har vi firat första dagen av jul. Hoppas att ni också har firat, oavsett vad ni anser är den bästa anledning att göra det. Vi har ätit massor av mat, skrattat, skrålat och träffat människor vi träffar för sällan. Och öppnat paket förstås. Även om vi får vänta med att öppna en del av dem.

Att göra jul för nästan ingen alls

Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.

Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.

Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.

Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.

Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.

Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.

Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.

Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Kuvahaun tulos haulle best chefs 2016

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

  • Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
  • Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.