Vardagslivet

Bridget

Som ni ju vet går djuren på min gård rätt fria. Jag får ofta frågan om jag inte är rädd att något ska hända dem. Att det ska komma en räv och ta någon av hönorna. Att kaninerna ska springa bort.

Och jag brukar svara att det är klart att jag är rädd men att det är ett aktivt val att låta djuren leva så fritt som det bara är möjligt. Jag tänker mig att det är värt att de får massor med spring i sina ben och gräs under tassar och tår trots att det är ett liv med fler risker än att sitta inne i en bur.

Det betyder förstås att olyckan någon gång måste vara framme.

Jag vet att kaninerna tycker om att ligga i skuggan under bilarna och jag brukar ha väldigt bra koll på när någon av dem är där. Det hade jag inte igår när vi skulle åka iväg. Jag körde, som alltid, väldigt sakta och försiktigt, men har man en liten mjuk kanin under bilen så hjälper inte det ett skit. Eftersom jag inte alls såg henne vet jag inte exakt hur hon blev överkörd, men att det hade gått illa syntes direkt. Jourhavande veterinär skulle ha funnits nästan 40 minuters bilfärd borta och jag fattade då beslutet att lägga in henne i sin bur där hon känner sig trygg istället för att släpa iväg henne på en bilresa hon av ren chock ändå hade dött av. I buren drack hon till och med lite vatten och jag hann hoppas att det kanske var mer yttre chock än inre skador som fick henne att må dåligt. Innan jag ens hann ge henne smärtstillande medicin somnade hon in.

Så jag tampas med tusen miljoner känslor på samma gång. Dåligt samvete, förstås. Kramade om Bridgets baby som ska bo kvar hos oss och bad ödmjukt om ursäkt över att jag dödat hennes mamma. Men också tacksamhet över omständigheterna. Det var inte en massa blod utan en mjuk, fluffig kanin ända in i slutet. Det var jag som körde bilen och ingen annan. Hennes ungar hade blivit stora nog att flytta dagen innan. Två av hennes döttrar bor kvar hos oss.

Och så får jag dåligt samvete för att det finns en massa omständigheter som gör mig lättad och så har jag mitt eget lilla dåligt-samvete-lättnad-kretslopp. Men så är det. Hon hade ett jättebra kaninliv. Det blev onödigt kort bara.

Bridget. ❤
Kulturkrockar

Åldern

Få saker erbjuder en lika brutal konfrontation med ens eget åldrande som att gå och handla med tonårsflickor. Medan de förtjust viner runt och provar kläder står jag handfallen och konstaterar att det förvisso är ganska exakt samma mode som när jag var ”i den åldern”, så att säga, men att jag numer inte vet hur ens hälften av plaggen förväntas användas. Scarf? Nej, topp. Nattlinne? Nej, finklänning. Hårband? Nej, tröja.

Och det som populärt kallas för mom jeans (dafuq?) är inte någonting som passar på mammor sedan nej.

Skilsmässor

Mors angstiga dag

Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.

Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.

Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.

Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.

Vardagslivet

Bebis

Vi kämpar på här hemma, allihopa. Ikväll anländer en ung mamma, god vän till E som redan bor här, tillsammans med sin baby men de stannar bara några dagar. Det är så otroligt spännande med dessa små inblickar i andras livsöden. Sådant som man som humanist trots allt brinner för. Omständigheterna är förstås inte optimala, men det kan man ju inte göra så mycket åt.

Vi har ju inte riktigt något gemensamt språk men hackar oss fram med de ord vi har och det går faktiskt oftast ganska bra. Vi delar tillräckligt mycket som inte är rotat i lingvistik för att kunna förstå varandra. Till exempel har kaninen Bridget äntligen fått sina ungar och jag och E har hjärtinnerligt fröjdats över småttingarna. Vi pratar, på förekommen anledning, ganska mycket om barn och hur det är. Hennes son som nu äntligen har haft förstånd att lämna hemstaden, vilken stått under konstant bombardemang i flera dagar. Tonårsbarn som mest vill sitta på sitt rum med telefonen och äta mat som är något annat än det man lagat. Små barn som äter vad som helst.

Idag pratade vi om skillnaden mellan första barnet och tredje barnet. E konstaterade krasst att om det första barnet äter kattmat så blir man som mamma helt hysterisk och orolig och härriminguuuud för barnet kan ju bli sjuk. Med tredje barnet betraktar man det snarast som kattens problem. Det klingar på något vis bekant.

En vecka gamla. Snart, snart öppnar de ögonen.
Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Nyhetsplock

Inget förvånande i utbrända mammor

Genom mina fantastiska studenter blev jag uppmärksammad på en artikel om en undersökning, den senare nyligen publicerad i Journal of Cross-Cultural Psychology. Artikeln handlar om det förvånande i resultatet att mammor är mer utbrtända i länder med högre jämställdhet. Här sitter jag med min kaffemugg och känner mig inte speciellt förvånad alls. Tvärtom har väl de flesta tidigare studier också pekat åt samma håll. För kvinnor som har barn i heterosexuella parföhållanden i teoretiskt jämställda länder är utmattning legio.

(det var också forskarnas hypotes att mammor skulle vara mer utbrända, så jag vågar gissa på att det mest var mediefolk och Vanligt FolkTM som var förvånade)

Jämställdheten innebär ju trots allt inte att män nödvändigtvis tar ett större ansvar utan att kvinnor har fått tillgång till samma sfärer som män. Kvinnor kan också få skaffa sig en högre utbildning, göra karriär och jobba sig halvt fördärvade. De ska bara se till att sköta barnen samtidigt, om de får sådana. I Finland är det sex procent av fäderna som tar ut föräldraledighet. Jämställdheten finns inte inom familjen.

Sedan tillkommer förstås det där som vi brukar prata om, med att det är kvinnor som också utför nästan allt emotionellt och kognitivt arbete som rör familjelivet. Planera alltifrån veckans matsedel till barnens utklädnader på dagis. Se till att det finns rätt storlek på hela och rena plagg, rätt barn till rätt plats på rätt tid. Födelsedagar, fan och hans moster. Trösta. Uppfostra. Ni vet ju. Den mentala bördan. Vi har pratat om det förr.

En intressant, om än inte förvånande, detalj av den här undersökningen är att höga personliga jämställdhetsideal är en mycket viktig faktor. Det handlar alltså inte bara om mammor i ett generellt jämställt samhälle som fastnat i värderingar de inte kan relatera till och egentligen bara skulle vilja att mannen var den som tog hem baconet medan hon skötte småttlingarna och hade maten färdig till klockan fem. Nej, kvinnor som värderar jämställdhet högt är utbrända.

I andra, liknande studier som inte har fokuserat enbart på mammor har man kunnat konstatera att pappor också lider av utbrändhet i sitt föräldraskap, och att det i regel är värre för pappor när det händer. Pappor hamnar i större utsträckning i de allvarligare kategorierna, när utbrändheten leder till att man distansierar sig från barnet, negligerar det eller underhåller tankar på att ge upp hela grejen. Viktigt att observera där är förstås att även om effekten på pappor som blir utbrända i sitt föräldraskap är större så är det en effekt mätt endast i förädraskap – inte exempelvis sjukskrivningar och mentala problem som vi vet är effekten på kvinnor.

Nyhetsplock

Det är skillnad på folk och folk

Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.

Nyhetsplock

Bensinpriser

Hemma hos mig bor det nu också kvinnor från Ukraina och deras barn. Det är på många vis underbart. Huset sjuder av liv, precis så som jag hade drömt om. Vi måste använda tioliterskastrullen när vi lagar mat. Det skrattas och pratas.

Men det innebär också att kriget har kommit mycket närmare, kommit in hos mig. Det saknas söner och makar och det saknas föräldrar som var för gamla för att klara av den mödosamma resan. Samtidigt som det finns en lycka i att ha träffat varandra och få sitta tillsammans och se på när barnen äntligen både äter och leker igen så finns det en ständigt närvarande oro och en bottlös sorg över vad som drev dem hit.

Det som är tveklöst tyngst med att ställa mitt hem till förfogande för flyktingar är just det där, att jag inte längre kan skydda mig från krigets fasor. Jag kan inte fortsätta med mitt liv och låtsas som om världen inte brinner. Att det blir lite trångt och stökigt är inga problem. Samtidigt blir det också svårt att förstå sig på folk som klarar av att fortsätta som om allt snurrade på som vanligt. Det gäller kanske särskilt folk i Sverige, eftersom samma ångest inför Rysslands agerande som väcktes i Finland inte finns i Sverige.

När en svensk kompis på Facebook delar en bild där politiker försöka samla nationalistiskt osande poäng på bensinpriser genom sådant som att ”de höga bensinpriserna drabbar vanliga svenskar hårt” så tappar jag det. För det första så är höga bensinpriser givetvis ingenting som ställer till problem bara för vanliga svenskar, vad fan det nu ens är, och för det andra är bensinpriserna en effekt av någonting betydligt allvarligare som drabbar betydligt fler jävligt mycket hårdare. Det är varken ett felaktigt beslut fattat av nuvarande regering eller en isolerad händelse. Visst kan och bör vi diskutera bensinpriser, men i rätt kontext och med lite mindre Sverigecentrerad offerkofta då tack.

Jag har fått en hel del intervjuförfrågningar med anledning av att vi blev många i huset, men jag har tackat nej till alla. Det är, tänker jag mig, viktigare att få höra flyktingarnas berättelse istället för att ska skrivas om mig. De tar nämligen en för teamet just nu. Ukraina håller fronten till den fria världen. Och om den fronten faller… Ja. Då är bensinpriser knappast vårt största problem.

Vardagslivet

Sverige levererar

Vi har varit i Sverige. Pappa påstod att de hade rätt mycket snö kvar där men från finskt perspektiv är det givetvis bara trams.

Sol. Snödroppar. Värme. Familj. Härrimingud så välbehövligt!

Och så plockade jag upp covid, säkerligen från den knökfulla båten på väg dit. Mår inte prima om vi säger så. Jag försöker vila men det är jag ärligt talat rätt värdelös på.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.