När jag först kom till Huset för fyra år sedan var inte bara huset i ett ganska sorgligt skick utan även trädgården. Ofta finns det ju gamla planteringar och någon sorts struktur i en gammal trädgård bara man ger den lite tid att visa sig genom åtminstone en uppsättning av varje årstid. Så har jag hittat några gamla vinbärsbuskar på baksidan och några tigerliljor under körsbärsträden, men det är allt. Förvånansvärt lite med tanke på att huset har stått här i över 100 år. Trädgårdspyssel har avgjort inte varit ett intresse hos tidigare ägare.
Förutom att plantera träd (flera äppelträd och ett prydnadskörsbär) har jag därför mest satsat på att få ordning på gräsmattan. Första året var den full av tistlar och brännässlor och det vore egentligen en mild överdrift att alls referera till det som en gräsmatta. Hur som helst. Jag har med förtjusning klippt gräset. Inte allt, för trädgården är för stor för det, men utvalda delar.
Klippa gräs är nästan lika tillfredsställande som att måla för man ser resultatet omedelbart. Det blir form. Struktur. Och efter fyra år av intensivt klippande har jag faktiskt en riktig gräsmatta. En sådan där jag och Gabriel kan vara ute i solnedgången och blåsa såpbubblor barfota.
Nu ska jag försöka få ordning på gräset i vad som ska bli min fruktträdgård också. Med tanke på att den delen av gården har grävts upp för att lägga ner kablar och ta upp oljetanken och jag har sparat pengar genom att prutthurtigt meddela att jag kan städa upp själv lär det väl ta minst ytterligare fyra år. Då hoppas jag att man ska kunna gå barfota ut och plocka äpplen. Det vore något det!
Idag har vi firat Gabriels femårsdag med kompiskalas. Och det är ju länge sedan jag fick äran att ställa till med riktigt stort kalas. De äldre barnen vill helst att jag inte är hemma när de har fest och Gabriel har ju vuxit upp under koronaåren. Visst är det ett sjuhelvetes pyssel, men handen på hjärtat hörni; jag älskar det.
Man får kalasa med extra allt. Åt helvete med färgkoordinering och klass och fram med alla färgerna på allting samtidigt och glitter på det. Barn som är så exalterade att de inte kan gå utan måste springa eller studsa fram. Barn som fyller sina tallrikar med så mycket som ryms på tallriken istället för att begränsas av föreställningar kring hur mycket de klarar av att faktiskt äta. Sockertung luft.
Älskar det.
Nu sken ju dessutom solen och femåringen kunde sitta på en sommarvarm veranda och mysa med mig. Doften av soligt barn är förresten ytterligare en av de där sakerna jag älskar.
Jag hörde någonstans en snubbe som förklarade för andra snubbar vad kvinnor vill ha. Det är ju inte på något vis ovanligt eller ens tillnärmelsevis intressant, men just den här snubben hade inte bara fått feedback av en riktigt riktig kvinna utan också…. * trumvirvel * lyssnat på det.
Han menade att snubbar tror att vad de har att försöka mäta sig mot för ”get the girl” är typ topp 10 procent av alla andra män. Kvinnan hade upplyst honom att det som män faktiskt mäts mot är hur jävla skönt det är att vara ensam.
Och det resonerar så oerhört starkt med mig. Män verkar tro att de tävlar mot andra män, att de måste visa sig starkare, snyggare, bättre, mer whatever än andra män.
Nej. En man jag släpper in i mitt liv kommer inte att mätas mot andra män, utan mot friheten att få vara bara min egen. Spela den musik jag vill höra på en volym jag själv tycker är rimlig och sjunga tills jag blir hes. Stå i total tystnad under stjärnhimlen. Krypa upp under en filt i soffan och läsa en bok ifred. Hänga upp fräscha, färgkoordinerade handdukar om jag vill. Pyssla med huset i min takt och enligt min prioriteringslista så att plantera tusen fröer betraktas som viktigare än att täta draget vid fönstren. Äta chips och sträcktitta på girl power-serier. Gå och lägga mig när jag tycker att det är dags.
Att få tjäna egna pengar som jag spenderar på vad jag vill utan att behöva fråga någon om lov eller ens samordna. Strunta i att städa eller laga mat de dagar det känns som att jag hellre låter bli och sedan knappt göra annat än städa och stå i köket när andan faller på.
Jag har spenderat större delen av mitt vuxna liv med att anpassa mig efter andras behov. Barn. Man. Allt sådant som krävs för att ett hushåll och en familj ska fungera. Och jag kan lova att jag inte är den enda kvinnan som gjort det.
Jag skiter högaktningsfullt i någon sorts statuskamp män emellan. Kunde inte bry mig mindre om någon topp 10 procenten. Friheten att få rå om mig själv. Det är måttstocken.
Jag har kommit till en viktig insikt i hur mitt renoverande fungerar. Jag har nämligen tidigare trott att det största problemet är att jag är usel på att förbereda projekt, ni vet typ maskera och skydda ytor som inte ska kladdas ner och sånt. Och jag säger inte att det inte skulle vara något jag verkligen är riktigt dålig på för det är det. Jag avskyr förberedelser. I praktiken. I teorin kan jag sitta i många dagar och njuta av mentala förberedelser inför kommande projekt men det inkluderar liksom inte att sedan faktiskt skydda något. (Eller ens inhandla alla saker jag kan tänkas behöva men det är en annan sak.)
Så jag är försiktig. Tänker mig att det räcker. Här finns ändå inte någon annan med reklamtionsrättigheter så whatever.
Den här helgen bestämde jag mig för att jag skulle måla dörren till köket. Den var rejält sliten och jag var hemskt inspirerad av hur det blev när jag målade i badrummet. Och jag var försiktig men fick ändå färg på golvet i hallen, tröskeln till vardagsrummet, en skåpsdörr och ena köksgardinen.
Tyckte först att det kändes hemskt orättvist eftersom jag faktiskt hade varit ansvarsfull och lagt ut tidningar på golvet vid dörren. Token effort men ändå. Sedan insåg jag att det projekt som skulle vara en dörr till köket också hade inbegripit dörren till badrummet, dörren till lilla toan, ena dörren och dörrkarmen till salen, dörrkarmen till mitt sovrum samt ett och etthalvt köksfönsterfoder. Bara dörren till köket (samt karm och foder) hade förvisso blivit färdiga men ni vet… Det kan ha eskalerat lite. Igen.
Och då är det ju egentligen skit samma om jag försökt skydda golvet vid dörren.
I ett inte alldeles kontrollerat skrollande bland Facebooks reels landade jag på en från en familjeterapeut som talade om hur man ska inte bara bemöta utan kanske rentav möta sitt barn. Det är bland det bästa jag någonsin sett tror jag. Jag gör det redan, men kanske skulle kunna bli ännu bättre på det.
När du ser ditt barn, var glad som en hund.
Man behöver ju inte hoppa på dem och slicka dem i ansiktet. Särskilt inte om de är tonåringar. Har jag hört. Men visa fysiskt, med hela kroppen, hur glad du är över att se dem. Även om de inte var borta länge. Även om de bara var en kort stund i ett annat rum (vilket i ett visst skede av barnets uppväxt är något att verkligen fröjdas åt). Ge dem samma exalterade mottagande som en hund ger dens älskade människa varje gång hen kommer tillbaka.
Barn som möts på det viset kommer att förstå att de är älskade, saknade, uppskattade och värdefulla utan att de behöver prestera för att förtjäna kärleken. De finns till. Det räcker.
Det är måndag. Det är en månad kvar tills hela manuskriptet till historiken jag arbetar med ska vara färdigt i någon sorts råversion. På radio meddelar de att det kommer att bli regn och snö och allt däremellan.
Så jag tänker mig att jag ska ta itu med slutspurten fräsch och rosenkindad i ett skinande hemmakontor. Jag dammsuger. Och jag gör det så noggrannt att jag dammsuger tangentbordet för det har jag läst att man borde göra ibland.
Med ett förtjust rassel slurpar dammsugaren i sig tangenterna.
Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Jag fick en jätteintressant kommentar om skillnaden på medellivslängd och förväntad livslängd, vilket den som kommenterade mycket riktigt framhöll är två skilda saker.
”När det föddes en mängd barn och många av dem dog blev medellivslängden lägre. Det är väl ogörligt att få fram förväntad livslängd 1937, men det skulle kanske vara en mer rättvisande jämförelse.”
Jag hade skrivit att medellivslängden i Finland vid mitten av 1900-talet (alltså 1950) för män var 55 år och för kvinnor 61 år. Numer räknar vi nästan alltid med förväntad livslängd, men vi utgår från födseln. Den förväntade livslängden från födseln för ett flickebarn i dagens Finland är 84,5 år och för en pojke 79,2 år. I praktiken representerar de här två talen medellivslängden eftersom det är förväntad livslängd från födseln.
Har man ett samhälle med mycket hög barnadödlighet är det problematiskt att räkna på förväntad livslängd från födseln och därmed försöka få fram jämförande tal. För Finlands del hade man under slutet av 1800-talet och fortfarande under början av 1900-talet jämförelsevis hög barndadödlighet, men stora insatser gjordes under 1900-talets första decennier. Det handlade bland annat om att försöka praktiskt bistå mammor för att ge dem möjligheter att ta hand som sina barn. Fruntimmersföreningen i Helsingfors, som jag nu håller på och skriver om, var en väldigt viktig del av det arbetet och samarbetade bland annat med Föreningen Mjölkdroppen som delade ut mjölk till behövande barn. Ett år som 1913 delade Mjölkdroppen ut 576 000 portioner mjölk.
Arbetet med att sänka barnadödligheten handlade också mycket om upplysning, att ge mammor information om hur man på bästa sätt skötte små barn. Det känns på många vis ganska förmätet, inte minst eftersom det ofta var ganska brysk upplysning från välbärgade till fattiga, men det var också bokstavligen en fråga om liv och död. Information om renlighet, matlagning, näringslära och så vidare skulle rädda små barns liv.
Efter Andra världskriget var det ett socialpolitiskt nytt Finland som framträdde. Under 1940-talet förstatligades insatserna för att bekämpa barnadödligheten ytterligare genom mer organiserad mödra- och barnrådgivning, moderskapsförpackningen, nationella vaccineringsprogram och så vidare.
Men, även någonting så teoretiskt specifikt som barnadödlighet kan man räkna på många olika vis. Generellt har forskning visat att en fjärdedel av barnen inte överlevde sina första år och att det sker enorma förändringar i slutet av 1800-talet. Sedan hade det försås jättestor betydelse var någonstans man föddes och inte minst vilka föräldrarna var. I barnhem där mamman anonymt kunde lämna in sitt barn – ett så kallat findelhus – var det 80 % av barnen som inte skulle nå vuxen ålder. I Finland under 1700-talet räknar man med att ett av fem barn inte överlevde sina första år.
Numera brukar man räkna i antal döda barn per tusen födda. År 1936 i Finland dog 95 barn under fem års ålder per 1 000 födda jämfört med i början av 1900-talet då siffran låg på 135. År 2008 var den siffran 3,4 och år 2020 var den 2 – en av de lägsta i världen (jämför med Somalia som har 115). Som man kan se av tabellen nedan är det en förändring som kommer rätt abrubt.
Så. Min något långdragna poäng är alltså att jag i den jämförelse om pensionsåldern som jag gjorde använde medellivslängd från 1950-talet (och från nutid, fast formulerat som förväntad livslängd eftersom det i praktiken är samma sak) vilket gav en bättre jämförelse än att använda förväntad livslängd från 1950-talet. Inte för att jag har några sådana tillgängliga data, men med tanke på barnadödligheten hade det alltså varit en ännu lägre ålder. Barnadödligheten hade dock redan inann 1950-talet börjat sjunka dramatiskt så skillnaden hade inte varit lika stor som om det gällt början av 1900-talet.
Sitter här och skriver om åldringsvårdens historia och folkpensionen som infördes i Finland år 1937. Folkpension skulle tillfalla alla över 65 år gamla finländare som ett sätt trygga ålderdomen när krafterna började tryta och man inte hade möjlighet till förvärvsarbete längre. Det är ju en jättefin tanke som vi i dag också har och som vi tänker oss har ett långt och stadigt förflutet.
Medellivslängden för en man i Finland vid mitten av seklet var 55 år och för en kvinnan 61 år. Det kan alltså knappast ha funnits en förväntan om att särdeles många skulle uppnå pensionsåldern. Folkpensionen kan därför, tänker jag mig, inte ses som en förmån för att äldre skulle kunna få slå av på takten och leva slutet av sitt liv med andra prioriteringar än stress och jobb, typ spela bridge och odla pelargoner.
Som en jämförelse skulle vi i dag i Finland behöva höja pensionsåldern till 90 år, eftersom den förväntade livslängden är 79,2 år för män och 84,5 år för kvinnor. Rätten till pension kommer i en lite annan dager då.
Hit och dit och tillbaka igen 