Fyra dagar.

En tanke som slog mig alldeles just och som helst sammanfattar hur jag ser på min avhandlings resultat:

Tidigare har man förutsatt att gifta kvinnor under medeltiden var omyndiga för att det stod i lagen att maken blev deras målsman. Efter att flera studier visat hur kvinnor i praktiken inte alls uppförde sig som omyndiga har man fått omvärdera kvinnornas position och kommit fram till något i stil med att de var ”inte direkt myndiga”. I själva verket har jag i mitt källmaterial aktiva kvinnor i 1926 originaldokument från tiden 1350 till 1450. Kvinnor som köper, säljer, byter och donerar jord, ensamma eller tillsammans med andra.

Det är någonting med myndighetsbegreppet och synen på kvinnan i tidigare forskning som inte riktigt stämmer. Ofta förklarar man det med att det är skillnader i lag och praxis, och det är det ju utan tvekan. Frågan är hur många aktiva kvinnor som krävs för att vi ska börja ifrågasätta våra tolkningar av lagen, och istället fundera över om inte det här är en sak som styrs nästan enkom av samhälleliga normer fortfarande vid den tiden.

Gör en jämförelse med föräldraledigheten. Den som om 700 år ser tillbaka på vår tid och ska studera föräldraledigheten, hur kommer den personen att uppfatta och tolka fäders rätt till sina barn? Teoretiskt sett ska pappor och mammor i dag ha helt lika rätt till barnen, lika rätt att vara hemma och dessutom så finns det (i dagens Sverige åtminstone) en politisk uppmuntran av föräldralediga fäder. Trots det är det nästan bara mammor som tar ut föräldraledighet. Jag har högre andel kvinnor som är aktiva på jordmarknaden i medeltidens Sverige än vad det finns män som är aktiva föräldrar i dagens samhälle.

Det här. Det är sånt jag tänkt på i dag, fyra dagar innan inlämning.

 

Sällskapet

I går firade min stora flicka sin nioårsdag utan mig och Facebook hävdar att de vill mitt bästa genom att påminna mig om hur det brukar se ut i trädgården vid Drömhuset nu. Jag tröstplanterar frön, försöker hålla huvudet över ytan och att inte köpa orimligt många födelsedagspresenter till Tilda.

Och så skriver jag avhandling. Om mindre än en vecka borde jag ha ett färdigt manuskript, bra nog för att satta i handen på professorerna. Skrämmande och spännande på samma gång. Skönt med sällskap i skrivarstugan, och att världens bästa man snart har maten färdig i köket.

WIN_20170422_18_56_06_Pro (2)

Hur man gör

Det kom en kommentar om gårdagens inlägg:

hur

Man gör vad man alltid har gjort. Man biter ihop, sopar upp sina trasiga bitar, samlar sig och gör alltid vad som är bäst för barnen. Man håller huvudet högt och vet att man har gjort rätt som bröt upp. Man gråter sig till sömns mot barnens tomma kuddar och tror att man aldrig kommer att klara det men man klarar det ändå. Och man tänker på alla saker som kunde vara värre, på alla saker som var värre och kanske fortfarande är värre för någon annan som inte ännu har orkat komma lika långt.

För att det inte finns något annat val. För att det bara är så det är.

Och för varje dag som går så släpper man det gamla lite mer, och blir lite friare och lite friskare i själen för att kunna vara en lite bättre mamma de dagarna man får rå om sina barn. Hel blir man aldrig, men man lär sig att leva med sorgen.

Det blir inte lättare

Det sägs att det blir lättare med tiden men det är bara skitsnack. Det blir inte lättare alls. Det blir svårare.

Nu är det över ett år sedan jag och barnen flyttade ut från Drömhuset till ett litet 70-talshus vi fick hyra i tätorten. Ett år i mina barns liv, där jag har fått vara med dem bara hälften av tiden. De är ett år äldre – jag fick ett halvår.

Om något så var det enklare i början. Det var så mycket saker som behövde falla på plats. Hur får jag tag på sängar till barnen? Lakan? Tallrikar? Hur ska jag ha råd? Kommer barnen att trivas här? Kan jag leva så här? Kommer jag att klara det?

Allteftersom månaderna gick fick vi sängar, lakan, tallrikar. Med loppis har jag råd. Barnen trivs. Jag kan leva så här och jag klarar det riktigt bra. De första månaderna sov jag på en madrass på golvet i hallen så att barnen skulle kunna få varsitt rum. Nu ska jag snart krypa ner i sängen bredvid min fantastiska man i vårt nyrenoverade vackra sovrum. Första påsken hade vi mat bara för att en bekant kom med matkassar till oss. I år har vi firat varje dag. Det flesta bitarna är på plats, även om en del är något kantstötta. Dammet lägger sig.

Det nya livet har blivit vardag.

Och barnen fattas mig mer än någonsin. Att packa deras väskor, krama dem hej då och inte få se dem på en vecka är ett helvete. Jag kan ju ha dem här! Jag har allt de behöver! De är mina! MINA!!!

Det blir värre för varje gång jag tvingas göra det. Jag har stått vid de här barnens sida i allt, från de första sparkarna till de första stegen, tills nu, när de är så stora och så duktiga. Det är i vardagen det blir stora hål när man inte får ha sina barn. När man vaknar och lagar frukost åt bara sig själv. När man inte vet hur de har haft det i skolan, om de är glada eller ledsna. När man går och lägger sig på kvällen och inte får krama dem god natt. Man ser deras välbäddade sängar och vet att ingen kommer att ligga i dem, att sängarna kommer att se likadana ut på morgonen, att inget glatt barnaansikte med ruffsigt hår tittar upp på en när man öppnar dörren.

Det finns inte ett utrymme i världen som är lika tomt som ett barnrum utan barn.

Fan heller att det blir lättare.

17571067_1388482761213348_1823400091_o

Medeltidsnördar, se hit! Jag behöver hjälp…

Jag sitter och sammanställer statistiken till avhandlingen och skulle behöva lite hjälp med att hitta möjliga förklaringar till vad jag ser. Vi rör oss alltså 1350 till 1450 i det medeltida Sverige. Källmaterialet är alla urkunder från den tiden. När det gäller försäljningar och byten finns det rejäla nedgångar i antalet utfärdade dokument under 1390-talet och 1430-talet. Och jag skojar inte när jag säger rejäla. Beträffande byten för 1380-talet har jag hittat 47 stycken och för 1390-talet 10 (fast normalt är mellan 20 och 30 per årtionde). En liknande kurva finns för försäljningar. MEN. När jag nu räknade ihop alla donationer så visar det i princip samma kurva men den nedgång som finns på 1390-talet är inte alls lika stor. Den som kommer på 1430-talet däremot är lika stor. Varför är inte nedgången lika stor bland donationerna? Varför finns det en jättepeak i byten på 1380-talet?

Varför, varför, varför??!?!?!

Saker som kan påverka är till exempel:

*grundandet av nya kloster. Ett nytt kloster lockar alltid donationer. Problem: Jag har bisarrt många donationer från 1370-talet när Vadstena kloster grundas och hyggligt många från 1380-talet när man kan tänka sig att Vadstena-effekten fortfarande påverkar men sedan?

*pest. Det är bevisat att pestepidimier påverkar folks vilja att donera, vilket skulle kunna förklara varför alla andra former av transaktioner sjunker med donationerna bara sjunker lite. Problem: Det finns inga belagda pestepidimier på varken 1390- eller 1430-talet som jag känner till.

*krig. Krig kan ha samma effekt på jordmarknaden som pest. Problem: Var det särskilt mycket krig just de årtiondena?

Andra saker att ta i beaktande:

*min statistik innehåller bara dokument med aktiva kvinnor. Jag har gjort stickprov i statistiken för bara män också, och de visar på liknande tendenser, men det finns en yttepytteliten möjlighet (risk? chans?) att mitt urval påverkar.

Andra klassens kvinnfolk

När man har gift sig med en mycket troende muslim från Syrien spenderar man ganska mycket tid med att funder över kulturella skillnader (och likheter, men de ger inte samma upphov till omedelbar reflektion). Särskilt det där med hur man tänker kring genus är en sak som kommer upp väldigt ofta. A är helt överens med mig om att män och kvinnor ska vara jämställda och dela arbetsbördor. Om jag lagar mat (vilket det nästan alltid är jag som gör) så ser han det som självklart att det är han som städar, till exempel.

Hur som helst.

I dag har vi varit på middag hemma hos hans vänner, av vilka alla är generationen äldre än oss. Ett tag var jag helt övertygad om att de försökte döda oss med mat för härrimingud så mycket vi åt, men det var inte det jag tänkte skriva om. Med på middagen var en man som jag träffat många gånger förr. Han är ganska diskussionslysten och dessutom väldigt beläst, så det är synd att vi inte har något flytande gemensamt språk (det blir hackig engelska) för det vore väldigt intressant att höra hans utsvävningar på originalspråk.

När det var dags att drick te så skulle jag ställa ut de fyllda tekopparna. Jag har koll på att det är den äldste personen som ska ha först, men eftersom det satt fem gubbar som alla såg ungefär jämngamla ut på rad var det i stort en gissningslek att få kopparna i rätt ordning. När alla hade fått koppar slog det mig att det fanns en kvinna i gruppen, fast att hon satt lite avsides, som borde vara kanske två eller tre i åldersordning från äldst till yngst. Så jag frågade förstås om det var någon mer faktor än ålder som man borde ta hänsyn till, som till exempel kön. En äldre kvinna, vilken plats i turordningen har hon?

Och då fick jag förklarat för mig av den här ena mannen att män och kvinnor aldrig borde sitta tillsammans så att de blandas och därför ska alla männen först ha, för de är i den första klassen, och därefter alla kvinnor, för de är i den andra klassen.

Här hade jag faktiskt varit så pass trevlig när vi nu var bortbjudna och allt att jag hade låtit maten tysta mun om det inte var för att min man uppmuntrande klappade mig på axeln och sa att jag gärna får svara på det. Och det gjorde jag förstås.

Den här typen menade, som många andra män med honom, att eftersom män ger sitt liv för kung, fosterland och kvinnfolk i krig hela tiden så måste man vörda männen. Eftersom han trots allt har flytt från ett krig (oh, the irony!) alldeles på riktigt kändes det som att det vore lite väl oförskämt att ställa frågan när han senast var ute i strid.* Istället frågade jag honom vad han trodde kvinnor gjorde under tiden männen krigar och påpekade så försynt det gick att det ju faktiskt är kvinnorna som upprätthåller själva livet. Kvinnorna sköter barnen – nästa generation – och hemmen och maten och allt det som på riktigt är värt någonting. Jag frågade honom vad han trodde skulle hända om män inte drog i krig, hur världen skulle se ut då. Han blev ganska tyst. Och så frågade jag honom vad han trodde skulle hända om kvinnorna slutade vårda livet som anförtrotts dem.

Sedan blev det nästan ansträngt tyst.

Okej om man vill leva i en värld där män och kvinnor har olika uppgifter, men att komma och säga att det är mer värt att dra ut i krig än vad det är att upprätthålla det som är värt att dö för? Nej. Där någonstans gick gränsen. A lade armen om mig och sörplade leende i sig sitt te. Jag log milt och slog sedesamt ner blicken.

*Han och många andra män just nu är de som har tagit på sig det livsfarliga uppdraget att söka sig in i Europa för att söka en plats att leva på. Dessa män (inklusive den här typen) har alltså inte flytt och lämnat sin familj i sticket utan varit den som haft bäst chans att överleva resan vidare. Det ska man komma ihåg.