Kulturkrockar

Varför teorin om befolkningsutbyte är en högerextrem konspirationsteori

Gud vet varför men den här tweeten dök upp i mitt flöde.

Och jag tänkte att jag kunde vara lite hjälpsam och informera om varför den som tror att Sverige nu genomgår ett befolkningsutbyte avfärdas som konspirationsteoretiker. Under medeltiden var det extremt stor inflyttning av tyskar till de gryende svenska städerna. Så stor, faktiskt, att man i lagen år 1350 bestämde sig för att begränsa tyskarnas inflytande genom att bestämma att det i städernas styrande organ – rådet – inte fick finnas fler än hälften tyskar. Det gick halvbra. No pun intended.

Från slutet av 1300-talet blev Sverige dessutom en del av Kalmarunionen, vilket resulterade inte bara i en imponerande inflyttning av danskar, utan också i att Sveriges kung var dansk. Eller tysk. Ofta tysk.

Klart att man kan komma med argumentet att Danmark och Tyskland liksom liknar Sverige så mycket att det inte är så stor skillnad, men hade man framfört den åsikten på medeltiden hade folk tyckt att man var idiot. Tyskarna hade sina egna gillen (alltså egna sammanslutningar för dem som bedrev handel eller var hantverkare i staden), sina egna kyrkor och sina egna kvarter. En del uppskattningar säger att andelen tyskar i Stockholm under senare delen av medeltiden var mellan 20 % och 35 %. Detta alltså inte ”utlandsfödda” (som var en betydligt högre andel) utan faktiskt tyskar. Räknar man istället bara på dem som var borgare (alltså hade typ medborgarrättigheter i staden) rör det sig om ca 80% tyskar i Stockholm och runt 90% tyskar i Kalmar på 1300-talet. Tyskar som insisterade på att ha sina egna kyrkor, egna regler, eget språk. Unt so weiter.

Så stort inflytande kan de inte haft, säger någon. Så ta en titt på kung Albrekt av Mecklenburgs fridsstadga från 1375. Albrekt av Mecklenburg var – hör och häpna – utlandsfödd och blev kung i Sverige år 1364. Hans pappa Albrekt av Mecklenburg (har man ett bra namn finns det ingen anledning att inte använda det liksom) utfärdade fridsstadgan tillsammans med sin son kungen. Gud vet vad han ens hade med saken att skaffa. Där talades förvisso om de fridslagar som gamle hederlige svenskfödde Birger Jarl hade infört, med husfrid, kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid, men vem som helst som då var bekant med svensk rätt hade säkerligen kunnat se att kung Albrekts stadga grundades på den tyska Landesfrieden och egentligen gick stick i stäv med principerna som fridslagarna hade haft. Visst var det också svenska riddare med och bekräftade kungens stadga, men de var i numerärt underläge gentemot de tyska riddarna. Tyska riddare som dessutom ofta förlänades gods i Sverige. Utlänningarna hade inte bara stort inflytande – de styrde Sverige.

Men lika lite som det under medeltiden blev något befolkningsbyte av svenskar lär det bli något nu. Det fungerar helt enkelt inte så. Det tyska inflytandet märks förstås fortfarande i Sverige, inte minst i språk och särskilt i juridiskt språk. Själva ordet ”rätt” till exempel. Liksom orden bok, bröd, stad och folk. Dessutom märks det i kulturen. Julgranen är tysk. Lidl också. Men Sverige är svenskt inte TROTS de här sakerna utan MED de här sakerna. Ingen vill förbjuda julgranen för att det är tyskt påhitt – tvärtom försvaras den som ursvensk.

Det finns inte någon som helst vetenskaplig grund för att det skulle vara befolkningsutbyte på gång och det är långt ifrån första gången i historien som det skulle finnas en hög andel utlandsfödda i Stockholm eller de andra stora städerna. Det verkar snarare vara en regel än ett undantag. Och eftersom teorin om befolkningsutbyte saknar vetenskaplig grund avfärdas den som högerextrem konspirationsteori. Tycker man ändå att det känns som skrämmande höga procenttal utlandsfödda kan man trösta sig med att siffrorna alltså är betydligt lägre än på medeltiden.

Vardagslivet

Varför mitt hår är ganska rött

Jag brukar alltid boka följande tid hos frissan när jag är där eftersom jag vet att jag glömmer bort det annars, så nu gick jag liksom mest och väntade på att det skulle bli dags för uppfräschning. Men dagen kom inte och med stigande oro gick jag igenom min kalender. Ingen bokad tid.

Så jag tittade förbi hos frissan för att kontrollera vilken tid det var. Även hon mindes att vi i vanlig ordning hade bokat en tid. Även hennes kalender var dock tom. Eller ja. Egentligen var den ju överfull. Bara inte med någon tid till mig.

”Du kan ju nog fixa till utväxten själv”, sa hon lite tröstande efter att ha konstaterat att hennes första lediga tid var två månader in i den dåvarande framtiden. ”Det är inte så svårt.”

Och jag har ju färgat håret själv förr liksom. Fast det var i tonåren. Så jävla svårt kan det ju inte vara!

Det är lite oklart om det är så att jag har högre standard på hur mitt färgade hår ska se ut än vad Charlotte 14 år hade, eller om Charlotte 14 år hade en talang Charlotte lite fler år alldeles uppenbart saknar. Badrummet såg ut som om någon utfört ritualmord. Min nacke, panna och vänster öra såg ut som om de i så fall deltagit. ”Torka omedelbart med fuktig trasa om det kommer på huden” betyder visst omedelbart och inte ”när du gjort färdigt sektionen du håller på med”. (Jo, jag delade in håret i sektioner, man har väl sett på Brad Mondo herregud!)

Först försökte jag att bara liksom förbättra utväxten. Även med en synnerligen generös tolkning av ordet förbättra var det dock inte vad jag gjorde. Så jag köpte ett par lådor färg till för har man redan fuckat något kan man lika gärna göra det ordentligt. Visdomsord.

Försök nummer två hade eventuellt gynnats av att jag läst instruktionerna tillräckligt noggrant för att blanda blekningsmedlet i developermedlet, men det förblir en gissning. Slitet blev det iallafall, så någon sorts gift måste det ha varit i de flaskor jag faktiskt använde. Ja, och rött är det. Väldigt rött. Och topparna är blonda.

Det är, utan konkurrens, den mest ojämna färgning jag någonsin sett. Nyanserna är… en smula märkliga, och det bruna i mitt hår passar precis lika bra ihop med den orangeröda färgen som brunt och orangerött brukar passa. Det finns avgjort en hel vetenskap kring det här med färger – både beträffande teknik och skalor – som jag inte behärskar. Alls.

Men det känns också väldigt hemtamt. Jag tittar mig i spegeln och tänker att jaha, nu bidde det så här då. Och mitt hår är lika märkligt missanpassat och rebelliskt som jag är. Ganska slitet, men färgglatt. Så att säga.

Nyhetsplock

Den mentala bördan

Det finns ju jättemycket som jag tycker är superbra med genusforskning, men ibland ramlar jag på saker som gör att jag ÄLSKAR genusforskning. Nästan alltid handlar det om när forskningen kan bidra med perspektiv på och terminologi för fenomen som annars inte skulle bli upptäckta. Samma sak är det förstås inom naturvetenskapen: det finns massor med saker som påverkar oss utan att vi vet om det, tills en dag när någon sätter ord på det och visar hur det hänger ihop i större kontexter. Som till exempel gravitationen. Den påverkar mig varje dag (alldeles särskilt tycks den ha påverkat mina boobs sedan jag fick barn) men inte hade jag förstått vad gravitiationen var om inte någon namngett det. Beskrivit. Systematiserat.

Det är likadant med det som på engelska kallas för ”the mental load”, på svenska ofta den mentala bördan. Det är en övergripande term för allt det arbete som läggs ner i hemmet på att planera och organisera. Inte nödvändigtvis att hänga tvätten, men att hålla reda på om det finns rena kläder, vad som behöver tvättas, vilka grader och vilket tvättmedel, huruvida det hinner torka i tid tills personen behöver använda det. Inte nödvändigtvis att laga mat, men att komma ihåg att köpa rätt ingredienser, se till att det blir näringsriktigt, att alla får något de tycker om (åtminstone ibland, så att ingen svälter alltför många dagar), bra variation, de tillbehör som behövs, lagom mängd för morgondagens matlådor, någons allergier. Det är födelsedagar och klädstorlekar och tandläkarbesök och hämta rätt barn på rätt tid (och helst rätt plats).

Inom forskningen har man delat in den mentala bördan i två överlappande kategorier. Den ena är det kognitiva arbetet, som handlar om organiseringen av allt det praktiska som hör ihop med en familj och ett hushåll. Den andra är det känslomässiga arbetet, som handlar om att vårda hela familjens känsloliv – typ trösta, förhandla, uppfostra. Forskning visar också att den här bördan inte bara påverkar kvinnors förvärvsarbetande, utan också är sådan att vi aldrig riktigt kan släppa det. Det skapar en konstant press. Det gör mödrar betydligt mer stressade och olyckliga än fäder. Och ojämn fördelning av hushållsarbete är en avgörande grund för huruvida förhållandet kommer att hålla.

All forskning tyder på att det i heterosexuella förhållanden huvudsakligen är kvinnor som bär den här bördan, även bland par som rapporterar att de medvetet har delat upp sysslor jämnt. Grejen verkar också vara att ingen egentligen tycker att det ska vara på det här viset. Forskning visar i allmänhet att män värderar jämställdhet högt, och tycker att en rättvis fördelning av hushållssysslorna är viktigt. Det bara blir inte så.

Det finns en fransk serietecknare som heter Emma, som har beskrivit just det här, bland annat i en serie där hon kommer hem till en arbetskamrat som står vid spisen och lagar middagen samtidigt som hon sköter om barnen. Till slut kokar middagen över, och mannen som suttit och underhållit gästen, undrar vad hon gjort.

This Comic Nails The Most Exhausting Part Of Being A Mom

Han menar att hon skulle ha bett om hjälp, vilket är något som jag hört påpekas bland mina vänner också. Mannens insats diskuteras ofta i termer av att ”hjälpa till”. Vi börjar komma ifrån tanken på att pappan barnvaktar när han ser efter sina egna ungar, men vad gäller den mentala bördan är det en god bit kvar.

We need to talk about the mental load - Business Chicks

Kvinnan agerar projektledare, men, som Emma påpekar, när hon på sitt vanliga arbete har blivit utsedd till projektledare har det alltid inneburit att hon inte själv längre har deltagit i projektet – det hinner hon helt enkelt inte då.

När (heterosexuella) par hävdar att de delar lika på hushållsysslorna är det i allmänhet en viss sorts tydligt urskiljbara sysslor som avses. Sysslor som kan bli färdiga och kryssas av och som man kan bevisa att man gjort. Den mentala bördan är nästan uteslutande sysslor som märks först när de blir ogjorda och vardagen kraschar.

The Mental Load: A Feminist Comic by Emma

Det är först när vi får ord för att beskriva fenomen som vi kan börja arbeta med dem. Här finns ett system som ingen egentligen tycker är rättvist. Dags att förändra det. Jag tänker mig att det första vi bör göra är att uppmärksamma det, så att ingen kan komma och påstå att det inte visste att det fanns. Det är också viktigt att påpeka att den mentala bördan kan kväva någon utan att partnern varken har tänkt på det, menat det eller förstått. Det är också, tänker jag mig, fullt möjligt att man inte själv förstår vad det är som gör en så vansinnigt trött, som gör att hjärnan tycks vara fullpropppad med information.

Den mentala bördan. Det kognitiva arbetet och det känslomässiga arbetet. Där är termerna vi behöver för att skapa förändring.

Skilsmässor · Vardagslivet

Bitterfällan

En vän länkade en artikel om en mamma som inte har råd att semestra med sitt barn och skrev att det är sådan bitterfälla att inte ha råd. Och det går rakt in i hjärteroten, för jag vet så innerligt väl hur det är att vrida och vända på slantarna och skrapa bort allt man inte nödvändigtvis måste ha. Alltid billig fryspizza istället för pizzeriapizza när man ska lyxa till det en fredagkväll. Själv dricka bara vatten så att barnen kan få ta läsken. Säga att man inte vill ha glass just nu vid glasskiosken för att man knappt har råd med dem till barnen.

En miljon små, konstanta anpassningar man gör för att försöka unna barnen. För att barnen ska få känna att det finns. Att man klarar det. Att ingenting ska fattas dem.

(och visst vet jag att det alltid fattas när man är barn, även om man har allt så vill man ha mera, men ni förstår säkert vad jag menar)

Och den där bitterfällan, den är så fruktansvärt farlig. Bitterhet äter upp en, förgiftar en och gör en till en sämre människa. Så många gånger har jag tänkt att jag måste akta mig för bitterfällan, dra upp mig från självömkande och att de saker jag måste välja bort trots allt är lyx. Jag har det bra. Fred, frihet, ett hus till och med. Mat varje dag. Många gånger har jag tänkt att jag inte har någon rätt att känna vad jag känner, det där när man liksom fysiskt faller på insidan – som om man normalt bar hjärtat i halsgropen och det sjönk hela vägen ner i skakiga knän – för att det finns så många som har det värre.

Men jag tror också att det finns ett utrymme mellan bitterfällans självömkande och vad som faktiskt är en objektiv snedfördelning. En faktiskt orättvisa. Och jag tänker mig att det finns två lika typiska kvinnofällor här. Den ena är att skilja sig och slungas in i en ekonomisk situation som reflekterar den tid man lagt ner på obetalt hushållsarbete, barn och hem, och i praktiken få hantera hur det står i tämligen bjärt kontrast till den tid någon annan lagt ner på karriär. Den andra är att kalla det för bitterhet att uppmärksamma en orättvisa som man själv utsätts för.

Min egen erfarenhet är att det viktigaste då är att vara snäll mot sig själv. Inte att liksom unna sig en massa saker för (det har man ju herregud inte råd med hello bitterheten igen), utan att sluta klandra sig själv för de egna tunga känslorna. Acceptera dem med samma självklarhet som man accepterar sina medsystrars (använt här i sin könsneutrala form) känslor. Stirra bitterfällan i vitögat och med tillförsikt välja bort.

För man klarar sig. På något märkligt vis. Och det blir bättre.

Nyhetsplock

Vacker som man är whatever

Ibland när man sitter och skrollar igenom sina sociala medie-flöden för att man borde jobba men liksom inte riktigt orkar så händer det att man får upp någonting som liksom perfekt visar en sak man tänkt ganska mycket på. Som det här inlägget som visades i mitt flöde som någonting algoritmerna (helt felaktigt) trodde att jag kanske skulle tycka om:

Nu känner ju inte jag Kate Winslet så kanske det budskap hon ville förmedla var att alla kvinnor är vackra just som de är, men jag tänker mig att det hon gör är så jävla mycket större och i sin kärna raka motsatsen. Det handlar inte om att visa att kvinnor är vackra, utan om att kvinnor är mer än sitt utseende, att vi ska komma bort från snäva skönhetsideal så att vi äntligen skulle kunna fokusera på saker som kvinnor gör. Kate Winslet är en sjuhelvetes bra skådis. Hennes talang är viktigare än hennes utseende.

Det hjälper ju inte ett skit om vi försöker bredda skönhetsidealen så att alla kvinnor kan få känna sig vackra om vi ändå fortsätter att fokusera på utseendet.

Att inte retuschera en åldrande kvinnokropp i en bransch som är besatt av ungdom och uppbyggd kring ett skönhetsideal så världsfrånvänt att inte ens smärtsamma operationer kan få kvinnor att se ”rätt” ut är en mycket betydelsefull gärning. Skulle vi kunna låta bli att reducera det till ”Yaas, we are ALL so pretty!”?

Vardagslivet

Kaniner kaniner

Kaninungarna har äntligen kommit och de är det sötaste som finns! Jag har inte vågat pilla med dem för mycket, fast jag helst inte skulle vilja göra annat, men jag tror att det blev fem små korvar. För stor hud. Sanslöst små öron. Världens mjukaste små nosar.

En baby, snabbt framplockad för en kort fotosession.

De två vuxna kaninerna bor på varsin våning i ett typ tvåvåningshus som jag har plitat ihop av ett gammalt bord en massa jävlaranamma. Darcy, som bor på bottenvåningen, är som ni vet bara sporadiskt instängd i som bur eftersom han bryter sig ut hela tiden. Runt burarna har jag byggt en hage, vilken jag och Darcy tävlar om att säkra och bryta sönder. För tillfället leder jag.

Idag var det Bridgets tur att vara i hagen, men när jag tittade ut från köksfönstret kunde jag inte se henne. Hon är inte rymmaren, så vad kan ha hänt? Hjärtat i halsgropen. Jag går ut för att försäkra mig om att hon är ok, och möts av det här.

Inne i Darcys fortfarande minutiöst tillbommade bur sitter det inte en utan två kaniner. Alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Förutom att det är dags att boka tid för kastrering av Darcy. Och skriva in ”fler kaninungar?!?” i kalendern i början av juli.

Historikerns historier

Kvinnornas historia och det manliga narrativet

På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.

Vardagslivet

Babyfeber och hur man botar den

Jag har sån fruktansvärd babyfeber, hörni! Ja, inte människobebisar alltså, utan kaninbebisar. Min fina hona, Betty, som kom som baby förra året och som jag hade tänkt ta en kull på så fort vädret blev lite bättre på den här sidan året, dog ju knall och fall. Från samma uppfödare fick jag sedan Bridget, för ett par månader sedan. Om allt bara går som det ska borde det inom de närmaste dagarna födas småttlingar.

Och jag brukar egentligen vara väldigt emot att man tolkar djur genom mänskliga filter, och ger djur känsloliv eller beteenden som inte är naturliga för just det djuret, men Bridget alltså. Hon är ung, ensam och gravid (förmodligen alltså) och jag kan så jättemycket relatera. Jag skulle vilja stötta henne, vara där och peppa. Men kaniner behöver förstås inte pepp. Tvärtom faktiskt. Särskilt kaniner som är just ganska unga och dessutom förstagångsföderskor. Vad Bridget behöver allra minst är en hysterisk tantmänniska som cirklar runt henne hela tiden.

Så jag försöker stilla min babyfeber med att titta på videor av kaninbebisar och hamnade så på en förlossningsvideo. Världens sötaste lilla kaninfejs. Visste ni att kaniner (precis som de flesta djur) äter moderkakan? I just den här videon moderkakan till en dödfödd unge. Världens sötaste lilla kaninfejs som slaskar i sig dödfödd kaninunges moderkaka.

Jag hade inte behövt se det.

Mr Darcy och Bridget.

Skilsmässor · Vardagslivet

Centrum av världen

(ursäkta stöket här inne, jag möblerar om lite)

Tiden går helt fruktansvärt fort just nu, och jag stannar alltför sällan upp för att skriva ner några av mina tankar, trots att jag ju egentligen vet att det gynnar allt det andra jag borde göra också. Hur som helst.

I flödet på sociala medier blinkade det förbi en artikel om en kvinna som levt i ett våldsamt förhållande i en massa år, och det lilla jag hann se av vad artikeln tog upp var ett citat i still med att hon hade upplevt sig vara centrum av hans värld. Jag är säker på att vi är ganska många som kan skriva under på att det är en rätt berusande känsla, att få vara någons högsta prioritet.

Jag hade aldrig tid att läsa den artikeln, men det fick mig att tänka på en sak som Pojkvännen gjorde igår. Han skickade nämligen ett meddelande om att vi inte kommer att få lika mycket tid tillsammans den här veckan som vi hade hoppats och planerat, och han uttryckte sin frustration över det. Berättade att han verkligen hade hoppats på mer tid.

Och det fina med honom är att han kan göra det på ett sätt där han a) får mig att känna mig uppskattad, prioriterad och efterlängtad, samtidigt som han b) inte lägger någon som helst press på mig att göra avkall på något jag måste/vill göra för att kompensera för den tid som faller bort.

Det kan tyckas vara en liten sketen detalj, men jag tror att det är jätteviktigt. När man är centrum av någons värld i ett destruktivt förhållande är det alltid ens eget fel om man inte kan träffas. Partnern kanske är borta några timmar, men om man själv skulle ha något uppbokat på annat håll senare på kvällen får man skulden för att inte prioritera. De veckor partnern måste jobba över borde man själv låta bli att träffa kompisar, eller gå på promenader, eller vilja läsa en bok, för att frigöra tiden. Känslan, åtminstone i början, är förstås att man är så efterlängtad och prioriterad att man skulle göra nästan vad som helst för att få vara kvar i centrum av hens värld. En dag inser man att man aldrig stått i centrum, utan bara tvingats in i en evig omloppsbana av konstant tillgänglighet.

Medan jag letar efter varningstecken i det här nya förhållandet, är det sånna här saker jag hittar, i mig själv och i honom. Han ber inte mig göra avkall och kompensera för att förtjäna en central plats i hans universum. Det är fan guld värt.

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.