Kontinuitet

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

År 2011.

År 2018.

Bebisar, bebisar överallt

Allteftersom min mage växte, började också kattens mage bli allt rundare. Ett tag började bli rädd för att hon tänkte få bebis innan mig, men tack och lov så hann jag först. För en vecka sedan (jag ber ödmjukast om ursäkt över hur dålig jag är på att uppdatera…) fick Salama fem små, ljuvliga ungar! Jag sprang mellan min säng och Gabriel, och Salamas bädd och hennes ungar. En av dem hade hon gett upp hoppet om och när jag kom tillbaka till köket så låg den alldeles kall kvar i sin fostersäck. Efter slungande fick vi vattnet ur lungorna på den, gnuggade den torr och varm och genom att trycka fram lite av Salamas mjölk lockade vi den till slut att dia. Nu mera syns det inte ens vilken unge det var, för den är lika stark och rund som sina syskon.

 

Vi dör sötdöden här.

Vi har diskuterat en del om vad vi ska göra med kattungarna. För mig har det varit självklart att vi ska hitta nya hem i bekantskapskretsen åt dem. För A hade det tydligen varit precis lika självklart att vi ska ha kvar dem allihop. När jag talade om att börja leta hem till dem tittade han på mig som om jag vore dum i huvudet. Och gissa vems sida barnen står på..?

Ja, och på tal om bebisar. Det är en ytterst overklig känsla att se den där typen som brukade vara ens lilla bebis fiska upp sin gråtande lillebror och sedan fortsätta sin frukost innan hon gör sig färdig för skolan.

Like a BAWS.

Helvetes amningshelvete

Gabriel är mitt tredje barn. Jag har ammat dem alla tre. Och jag är redo att rituellt ta livet av den som kommer och påstår att amning är någonting som faller sig helt naturligt för kvinnor bara för att kvinnor har bröst.

Bildresultat för witches dance gif

Amning är en teknikgren. Jag har, mina tre barn till trots, tydligen fortfarande inte riktigt rätt teknik. Hur jag vet det? För att mina bröstvårtor (eller för att vara exakt just nu bara den vänstra) är ett enda stort sår. Så blev det ganska direkt efter förlossningen (det vill säga för tre veckor sedan).

Grejen är att direkt efter förlossningen är man väldigt, väldigt trött. Alltså, man är ju också hög som Paris Hilton på adrenalin, men så fort det börjar gå ur kroppen ens lite grann så är man trött-så-man-skakar-och-faller-i-bitar-trött. När babyn sedan ska ammas dag och natt även de första dagarna är det inte alltid man hålls vaken för att övervaka att babyn tar ett ultimat grepp om bröstet, och så fort babyn tar ett inte-ultimat grepp så börjar hen liksom gnaga och skava bröstvårtan. Ömt är det ju i början ändå – det gör ont att amma innan man vänjer sig – men det är en himmelsvid skillnad på ömt och satans öppna sår.

Det här är sådant som vi pratar om alldeles för sällan. Att det gör ont att amma. Att det är teknik man måste ha. Att modersinstinkter inte räcker.

Till exempel kommer det de första dagarna bara lite råmjölk åt babyn. Råmjölken är förvisso fet och bra och designad för att babyn ska klara sig fint på den, men det tar flera dagar innan den riktiga mjölken rinner till. De första dagarna rasar således babyn i vikt. Max 10% av födelsevikten borde de förlora innan det börjar vända. För mig, den här gången, tog det fucking fyra dagar innan mjölken rann till och jag kunde börja mätta Gabriel. Fram tills dess hade jag inte gjort mycket annat än ammat (för det är så man får mjölken att komma). Följaktligen gick Gabriel ner, mer än de rekommenderade 10%, trots att han låg vid bröstet i princip dygnet om. När han föddes på söndagen vägde han 4430 g och när han kontrollvägdes på torsdagen var vikten 3890 g. Hur mycket jag än ammade så kom det inte tillräckligt. Frustrationen både hos mig som trasig mamma och honom som hungrig baby är svår att beskriva, men den låg tjock i huset när vår sköterska från rådgivningen gjorde ett hembesök. Eftersom det skulle bli påsk fick vi låna hennes våg, så att vi skulle kunna kontrollväga honom hemma. Tack och lov för sådana förstående människor!

På fredagen började Gabriels vikt vända och för en stund kändes det som om jag hade kontroll. Vikten har förvisso fortsatt uppåt, men den där känslan av kontroll blev väldigt kortvarig.

Båda bröstvårtorna var vid det här laget såriga. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut varje gång han skulle ammas – vilket var ungefär varje timme. Efter några dagar kräktes Gabriel blod. Mitt blod. Som han druckit. Det kanske låter extremt, men är rätt vanligt. Fundera över det en stund. Hur sjukt är det inte, att amningen kan se ut så här utan att någon berättat för en? Sagt att man inte är ensam? Visat en hur man ska göra lite tidigare?!?!

Några dagar senare var vänster bröst så rött, svullet och ömt att jag knappt kunde ha kläder på och det var dags för den första antibiotikakuren (med första barnet tror jag att jag fick totalt sju kurer) mot inflammation i bröstet. Inte av mjölkstockning den här gången, utan av att såret hade blivit infekterat. Ska vi tala om smärtan när Gabriel vid varje amning river upp det infekterade såret på en av mina känsligaste kroppsdelar?

Nej. Det ska vi nog inte. Den här bloggen är tillräckligt tyngd av svordomar.

Tredje barnet för mig, och så sitter jag ändå här och panikgooglar hur man ska läka såriga bröst (har testat allt utom att sätta citron på dem because lite självbevarelsedrift har jag ju kvar herregud) och få barnet att ta ett riktigt bra tag. Dessutom är man ju konstant orolig över att babyn inte får i sig tillräckligt med mat. Tre veckor, barn nummer tre och jag har fortfarande ingen kontroll alls.

Allt det här anknyter till den bisarra idén om det liksom magiska moderskapet, där en som mor vet hur allt ska göras och bara kan följa sina naturliga instinkter, lyssna på sig själv och sitt barn (BWAHAHAHAHAHA) och njuuuuuuta.

Förutom att alla faktiskt inte kan amma, hur gärna de än skulle vilja, så ska vi sluta hymla. Amning är skitsvårt.

Jag vill minnas allt.

Den här babyn, vår lille Gabriel, är fortfarande ett matvrak. Det betyder i praktiken att jag får väldigt lite tid till att göra något annat överhuvudtaget eftersom många, långa timmar går åt till att sitta och amma. Snart kommer det ett ganska bittert inlägg om just sådana saker, och annat som man bryskt vaknar upp till när man får en baby.

Men för att ni inte ska tro att allt bara är skit (vilket det alltså verkligen inte är) så kommer här först ett betydligt mer positivt inlägg. Förra veckan fick till exempel de stora barnen för första gången träffa sin lillebror (det var tänkt att de skulle få träffas mycket tidigare men Tilda fick flunsan så vi fick skjuta upp det), och det gick över förväntan bra. De fullkomligt avgudar honom och minsta lilla pip han ger i från sig så är det full kamp om vem som ska få ta honom. Att ha två äldre barn i huset är en enorm hjälp. Extra händer är alltid välkomna när man har en baby, även om dessa händer råka tillhöra synnerligen hypade syskon som slutade lyssna på sin väna moders förmaningar i ungefär samma sekund som babyn anlände.

Jag tycker också att jag känner det mesta mycket mera klart nu än med de andra två barnen. Kanske beror det på att jag är äldre, kanske på att jag överanalyserar allt eller kanske på att jag nu är ännu mer mån om att försöka dra ut varenda underbar detalj ur varje dag. Även om dagarna (och framförallt nätterna…) just nu känns väldigt långa så rusar de iväg. Jag vill minnas Gabriels doft, hur han vrider sin lilla hand om mitt finger, hur hans ögon försöker fokusera på våra ansikten men misslyckas, hans första små kläder, hans mjuka bebishud, luddet på hans öron, hur hans ögon äntligen hittar mina och han spricker upp i ett leende, hur han snusar på mig när han vill ha mat och vrålskriker när det går för långsamt. Hur han kan bli alldeles tyst i förundran över ljuset från ett fönster och hur det känns när hjärtat bara vill spricka av kärlek till detta lilla liv i min famn, och skräck inför allt vad som kommer att möta honom.

Allt. Jag vill minnas allt.

Men i dag är dagen!

Det fina med att ha en baby är att man inte behöver stressa över att man inte får gjort allt det man hade tänkt sig. Det är en tid att förlåta sig för allt man tvingas skjuta upp till morgondagen. Som att laga en kopp kaffe OCH dricka den. Det har jag skjutit upp i tre dagar nu för det har helt enkelt inte funnits tid.

Förövrigt sitter A och Tilda på soffan och diskuterar ytterligare en baby. Själv kan jag knappt sitta än, så är måttligt intresserad av den diskussionen.

Kanske världens sötaste baby.

Tecken

Det första säkra tecknet på att någonting höll på att hända var att min bästa vän, som var den vi skulle ringa till för att ta hand om de två äldre barnen när vi skulle till sjukhuset, åkte iväg på de enda dagar bortifrån hon planerat under hela den potentiella förlossningstiden.

Sedan dog min telefon.

Det var rätt självklart att det var signaler på att babyn tänkte anlända. En utförligare berättelse om just det kommer senare, men slutklämmen (no pun intended) är i alla fall att vår son, Gabriel Carl, föddes 21.40 nånting, söndagen den 25 mars. Förutom att mitt underliv känns som köttfärs och det inte finns en muskel i min kropp som inte värker så mår vi alla bra!

På grund av influensaepidemin råder det besöksförbud på sjukhuset. Lite synd är det förstås att den nyblivna farfarn inte får komma in, men å andra sidan behöver jag inte försöka förklara varför jag kanske helst inte skulle vilja ha ungefär varenda syrier i trakten sittande här i uppmuntrande pepp. Listan över folk som vill besöka är nästan längre än min avhandling. Vackert och vansinnigt på samma gång.