Mitt.

Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur mycket jag behövde få komma bort. Bort från Finland, bort från skilsmässotramset, bort från allt. Sverige har under många år mest varit ett trevligt ställe att besöka, men den här gången var det en fristad. Och när vi körde tillbaka till Finland kändes det för första gången inte som om vi var på väg hem, utan in i något sorts limbo. Exet har varit en så stor del av Finland för mig och nu är det verkligen någonting som jag vill göra mig fri från.

Där jag tidigare brukade uppskatta att komma tillbaka till det tystare Finland blev jag redan på färjan över irriterad över hur finnarna pratar. Alltså, inte själva ugriskan, utan tonen, uppsynen, kroppspråket. Allt det där som signalerar att vi har vaknat upp till ännu en ganska jävlig dag av motgångar. Som när föräldrar kommer ner med sina barn till lekrummet.

Svenska föräldrar: ”Titta här! Wow! Spring och lek, hjärtat!”
Finska föräldrar (med armarna i sidorna): ”Noniih”.

Plötsligt kände jag att jag inte pallar denna dysterhet. Ok, svenskarnas glättighet är kanske ytlig men just nu behöver jag den. Få möta leenden, höra ett par trevliga ord i mataffären, se folk skratta och prata om helt oviktig saker bara för att det är trevligt att prata med varandra. Det där.

Men när vi börjar köra från hamnen ut mot vårt nya hem så längtar jag trots allt dit och jag känner mig beslutsam och fullifan. Ingen man ska få bestämma vart jag hör hemma. Jag tänker inte ge Finland till exet. Det är mitt. Mitt.

Och hemma finns underbara, fantastiska A, som har städat hela huset och lagat mat och slitit på jobbet varje dag medan jag varit borta. De här dagarna är det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi träffades och vi skrattar och gråter och kramas omvartannat. Vårt lilla hus badar i solljus, pelargonerna blommar som besatta och tomatplantorna är manshöga. Mitt.

Begravning

Jag och barnen åkte till Sverige på begravning. Min kruttant till moster har gått bort, alldeles för ung egentligen men flera år äldre än vad en så trasig kropp hade oss tro att någon skulle klara. Det blev en skimrande vacker dag i det lilla kapellet i min hemstad och sedan fika i ett litet café i den gamla stadens gamla stan. Vid caféet var det kaninkalas, nästan som när jag som ung och oförstörd började min karriär som kaninhoppare på ganska exakt samma ställe. Nu var det min dotter som stod där med en kaninunge i famnen. Känslofyllt, minst sagt. Det nya livet och det som inte finns kvar.

Fjortis

Senast jag färgade håret utan professionell hjälp var i tidig tonår i min bästa vän Linnéas källare. Det blev inte alls den silverlock i luggen jag hade tänkt mig. Mamma grät. Pappa tyckte det var kul att jag såg ut som en tiger i gula ränder. När jag nu i dag kom på den briljanta planen att eftersom det är så dyrt att gå till frissan så kunde jag ju själv blondera mitt hår vackert solblont så visste jag förstås att det inte skulle bli samma solblonda som modellen på förpackningen, utan sannolikt mer sol-tecknad-av-en-treåring-blond eller möjligen klassiskt morots-blond.

Och jag vet inte om ni också har sånna där dagar när ni har bestämt er för att göra någonting och ni vet med er att det inte kommer att bli så som ni egentligen vill ha det men ni skiter i det för det känns viktigare att göra det överhuvudtaget (no pun intended) än att det blir… bra. De senaste två åren har jag haft oroväckande många sådana dagar. Det känns som att det är så många saker jag har väntat på ska få de perfekta omständigheterna, alla stjärnor och planeter i rätta konstellationer, att jag till slut bara sitter och väntar.

Jag ville inte ha någon jämn färgning, dels för att jag tycker att ojämnt är lite snyggare och dels för att jag varken har tålamodet eller kompetensen att åstadkomma något annat. Det blev rätt morotsblont, det blev det. Men schystare morotsblond får man leta efter! Jag är dödsnöjd. Lite på grund av färgen. Väldigt mycket på grund av att jag gjorde det alldeles själv. För att jag vågar och för att jag kan.

Att fira midsommar

Jag känner mig väldigt hemma i Finland. Alltså, Sverige kommer väl alltid att vara mitt hemland, men Finland är mitt hem. Om ni förstår vad jag menar.

Och så blev det midsommar.

Sedan Vilho var något år gammal har vi firat midsommar ute på en ö i skärgården, men det är förstås exets familjs ö. Deras sommarställe. Att fira midsommar där var alltså helt uteslutet. När jag började titta runt så visade det sig snart att det faktiskt inte heller finns några alternativ. I Finland firar man midsommar i släktens stuga och eftersom vi i vår lilla familj inte har någon släkt förutom varandra här var det som om alla dörrar stängdes om finländarnas privata firanden av en av de största högtiderna.

Ingenting ordnades av kommunen eller av grannkommunerna. Firandet på andra sidan Helsingfors, på Fölisön, skulle kosta 20 e per skalle i inträde. Allt annat förutsatte att man bokade bord på någon restaurang. Till min växande sorg insåg jag att midsommar i Finland är en privat tillställning där vi inte riktigt hör hemma.

Sedan var det förstås andra saker som också påverkade. Vädret var förvisso osedvanligt varmt med plusgrader och bara regn (inte hagel!) hälften av tiden men ramadan pågick fortfarande, så det gick inte att ta en picknick någonstans heller. Och i ärlighetens namn tappade jag orken helt och blev i något skede rätt mycket fuck that shit och var nära att beställa pizza och sätta mig ett hörn. Grejen är förstås inte att man inte skulle kunna hitta på kul grejer att fylla dagen med. Problemet är att midsommar ska firas på ett visst sätt och att vi helt enkelt inte hade vägar in i det firandet i år.

Hur som helst.

Istället åkte vi in till den fantastiska Rhodedendronparken i Haga, som jag velat se i flera år men aldrig lyckats ta mig till, och det var alldeles, alldeles fantastiskt. Hela skogen var full med enorma rhodedendron och i fallna blommor sprang världens tamaste ekorrar. På väg hem stannade vi i en lekpark och lekte tills vi höll på att falla ihop och sedan åkte vi hem och käkade chips och tittade på film. Vid midnatt gick vi ut för att samla sju blommor att lägga under Tildas kudde för någon ordning måste det ju vara, och så åt vi jordgubbstårta som skulle ha varit för 12 personer men som Tilda föga imponerad av storleken benämnde muffin.

Farliga vägar

Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.

Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.

Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.

I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.

Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.