Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.

Samtidigt på 1200-talet

I Yngre Västgötalagens Tjuvabalk, paragraph XIV:

Stiæl fatöker maþer leef æller fullan mals mat. þen rætter almoso maþer ær. ok eig orkær at æruoþæ sik til föþo. væri saklöst.

”Stjäl en fattig man bröd eller ett helt mål mat, det är hans rätta allmosa och han klarar inte att föda sig själv – det är saklöst.”

Abdullah has a blood disease. For the last two days, he has been sleeping outside the central station in Belgrade. He witnessed the killing of his sister in their home in Daraa, Syria.

Kom för fan inte och vila er på ett skyddande av svenska värderinger när ni låter barn svälta eller kallar människor för olagliga.

Tips.

Ett litet tips från mig till er, nu när jag sitter och läser igenom tidigare delar av min avhandling författade för ett år (läs: en livstid) sedan. Var noggranna med era referenser och skriv för faen inte ”kolla Svensson 1998 sida!! OBS!!” och tro att det ska vara lätt ordnat i ett senare skede.

Det är det inte.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Och så ville jag passa på att säga att även om mitt förhållande till avhandlingen just nu inte är inne i sin mest… kärleksfulla fas, så är jag fasligt kär i den här mannen jag har den stora förmånen att ha i mitt liv. Det hjälper.

Nu ska jag försöka ta reda på vem den där Svensson är, vad hen skrev och varför jag en gång tyckt att det var relevant för inspektionen av riddare på 1300-talet.

Katt eller hund. Tomejto tomato.

Vi var i vanlig ordning ute på promenad, jag, hunden och katten. Det går inte gå någonstans med hunden utan att få kattkompisen med. I kväll var vi i hundparken, och trots att jag stängde dörren i ett lönlöst försök att hålla katten ute så tog det förstås inte lång tid förrän hon tagit sig in på den festligare sidan. Festligt förresten. Lerfest, är det. Roligare för hundar än för både människor och katter.

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Vi tar det en vända till om män och historieböcker

Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.

Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.

Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Kuvahaun tulos haulle wtf gif woman

För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.

Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.

En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.

Aiheeseen liittyvä kuva

Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.

Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.

Efter SVTs inlägg blev det inte samma shitstorm som efter DNs granskning men likväl var det förstås en ledarskribent (kvinna, dessutom, ungefär som förra gången) som hoppade på tåget. Aleksandra Boscanin på Göteborgsposten skriver

”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”

Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.

Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”

Hur vet du det?

För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?

Feminister och snökaos

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif

Feminister som manar fram snö.