Måste ha fler böcker

Det var det här med inledningen alltså. Fast att jag vet att jag har skrivit det i något skede så saknas det nu banne mig ett underkapitel om medeltidens Sverige och mina avgränsningar i forskningen. Förutom att jag är lite irriterad över att jag inte vet vart det har tagit vägen (eller var det kanske någonting jag bara skrev i min forskningsplan…?) så visar det sig nu när jag letar att jag bara har grymt specialiserad litteratur i bokhyllan. Jag har travar med böcker om kvinnors jordägande under 1500-talet, sexualitet och politik, äktenskap och kön, men inget översiktsverk över medeltidens Sverige.

Kuvahaun tulos haulle no books gif

Att skriva en inledning

När jag började på min doktorsavhandling för glada fem år sedan var det första jag gjorde att plita ihop en inledning. Det är, ironiskt nog, precis vad jag fortfarande håller på med fem år senare och med två veckor till Sista Deadline. Inledningen är kanske det svåraste man kan skriva och jag våndas. ”Skriv det som är viktigaste på de första sidorna!” Jo, men när allting är viktigt?

Hur som helst. Det jag ville säga var att om ni är i början av en akademisk text, doktorander på väg ner i träsket i början av er karriär, så hav förtröstan. Den inledning ni skriver nu kommer ni ändå att skriva om. Igen och igen och igen. Så skriv av hjärtats lust och fastna inte! Alla trådar ni inte lyckas trassla upp nu kommer ni att kunna dra i senare, och när man har betydligt mer text känns det inte som hela världen att klippa loss de värsta knutarna. Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Det var bara det. Nu ska jag överväga om det är olämpligt att ha ett underkapitel som heter ”Coffee and Tears” i mitt metodologikapitel.

Hagel

Det är sånna här dagar, när det dimper ner centimeterstora hagel och kalendern visar mitten av maj, som jag helst vill skalla varenda jäkel som undrar varför jag valde att flytta till Finland.

Några viktiga humanistiska begrepp och varför det är svårt för logiska skeptiker

Ibland när jag försöker diskutera humanistisk och särskilt genusvetenskaplig forskning med särskilt naturevetenskapligt intresserade män får jag känslan av att dessa typer uppfattar sig som så fria i sitt resonerande att de helt enkelt inte kan ta till sig att människor alltid är en del av komplexa nätverk. Det här är utgångspunkten i all humanistisk forskning – humanism utgår ju ifrån människan.

Och den humanistiska forskningen har utvecklat massor av viktiga begrepp för att kunna synliggöra och studera dessa nätverk. Några av de första och viktigaste är struktur och aktör. Strukturer är de ramar (t.ex. lagar, normer) som vi alla agerar inom och har att förhålla oss till. Strukturerna är inte satta i sten utan förändras med tid och rum (voilà, två andra viktiga begrepp!) och aktörerna är inte viljelösa dockor gentemot strukturerna utan kan påverka, förändra och motverka dessa.

För att göra i princip vilken studie av mänsklig aktivitet som helst relevant bör man dock tänka intersektionellt. Det betyder att man tar faktorer som klass, etnicitet och genus i beaktande. Tänk till exempel på synen kvinnornas emancipation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många högt uppsatta män menade att kvinnor med sin bräckliga fysik och sitt lättövertalade sinne inte lämpade sig för sådant som politik eller arbete. Det var bäst för kvinnor att de även i fortsättningen inte arbetade eller blandade sig i statsangelägenheter.

Aiheeseen liittyvä kuva

Att flanera lämpade sig för kvinnfolk.

Sport var också olämpligt för kvinnor. Att cykla kunde skada livmodern och göra en kvinna steril.

Kuvahaun tulos haulle 1910s women bike

Arga, snart sterila kvinnor som tror att de är män.

Det är här någonstans som de flesta av oss som sysslar med genushistoria börjar skruva olustigt på oss. Varför? För att jag har använt begreppet ”kvinna” alldeles för slarvigt. Kvinnorättskämpen Sojourner Truth har sagt det bäst. Hon föddes som slav kring sekelskiftet 1800 och såldes som 11-åring tillsammans med en flock får. Efter att slaveriet avskaffades år 1833 blev hon fri och slogs sedan i rätten för att få tillbaka sin son, som hade sålts som slav, och vann. År 1851 höll hon ett viktigt brandtal, kallat ”Ain’t I a Woman”.

Kuvahaun tulos haulle sojourner truth speech

Samtidigt som den tidens forskare, tänkare och tyckare var rörande överens om att kvinnor hela tiden måste hjälpas och därmed inte kan arbeta eller förtjäna lika rättigheter som män visste Sojourner Truth att det bara gällde den vita medelklasskvinnan.

”The man over there say a woman needs to be helped into carriages
and lifted over ditches
and to have the best place everywhere
Nobody ever helped me into carriages
or over mud puddles
or gives me a best place.
Ain’t I a woman?

Look at me
Look at my arm!
I have plowed and planted and gathered into barns
and no man could head me.
And ain’t I a woman?

I could work as much and eat as much as a man
– when I could get it – and bear the lash as well
and ain’t I a woman?

I have born thirteen children and seen most all sold into slavery
and when I cried out a mother’s grief
none but Jesus heard me
and ain’t I a woman?

That little man in black there say
a woman can’t have as much rights as a man
cause Christ wasn’t a woman.
Where did your Christ come from?
From God and a woman!
Man had nothing to do with him!

If the first woman God ever made was strong enough to turn the world
upside down, all alone
together women ought to be able to turn it
rightside up again.”

Vi vill gärna tro att vi är logiska, att vi agerar och tänker logiskt och att det är allt som behövs för att nå fram till en sanning. Särskilt verkar män som inte tror på gud likväl tro på det. Humanistisk forskning utgår ifrån att människan inte alls är logisk och att logik har sett annorlunda ut för andra i andra tider. Logik är inte en universell sanning, utan kulturellt betingat.

Så för att återvända till ekorrarna i förra inlägget och var någonstans det skiter sig med naturvetarna: humanistisk forskning kan analysera mänskligt beteende på basis av strukturer och aktörer utan att ta biologiska faktorer i särskilt beaktande. Det är alltså fullt möjligt att se på hur ekorrarna beskrivs i media och lokalsamhället utan att desto närmare gå in på deras verkliga biologiska förutsättningar. På samma sätt uppmärksammar humanister att en kvinna inte alltid är en kvinna, trots att de är kvinnor biologiskt. När man talar om att kvinnor slogs för sin begränsade rätt att arbeta, glömmer man nämligen bort alla de miljoner kvinnor som liksom Sojourner Truth aldrig fick göra annat än arbeta. Det var en viss sorts kvinnor som ville arbeta mera. När vi i forskningen talar om dessa olika kateogorier kvinnor (och detsamma kan sägas om män) är det för en humanist fullkomligt irrelevant att det biologiskt är samma kategori.

Därför blir jag också lite beklämd när så många nu argumenterar emot humanistisk forskning med argument som att vi tar saker för givet och hävdar kausalitet där vi inte kan bevisa det. I humanistisk forskning är det inte alltid viktigast att avgöra exakt vad som orsakat vad i vilken ordning. En uppsjö faktorer kan påverka och samverka och bara för att vi inte kan avgöra vad som haft störst betydelse eller vad som kom först betyder det inte att de slutsatser som kan göras om samverkan inte skulle vara relevanta. För Sojourner Truth påverkade hennes klass, etnicitet och kön hennes aktörskap i de strukturer hon verkade inom. Det går däremot inte att lyfta ut en faktor och säga att den var avgörande eller skapade de andra.

Människor är komplexa och människor ska inte beskrivas i förenklade termer.

Feministiska ekorrar

Jag har en vän som är biolog och som när en förkärlek för krockar mellan naturvetenskap och genusvetenskap och det är en väldigt bra vän att ha för härrimingud vad hon kan hitta obskyra texter. Det är just det hon gjort nu igen. Det här är inte första gången som en naturvetare totalsågar feministisk forskning, och med största säkerhet heller inte den sista, men jag skulle vilja ta upp det som ett exempel.

Tilläggas kanske bör att jag på grund av omständigheter (Avhandling. Deadline) inte hinner läsa igenom hela originalartikeln, vilket jag annars alltid gör, utan i det följande främst utgår ifrån naturvetarens bloggtext. Det finns tillräckligt med citat för att kunna säga var skon klämmer ändå.

Forskningen handlar om ekorrar, närmare bestämt om eastern fox squirrel, som har planterats in i Californiens natur trots att den egentligen inte hör hemma där. Den har nästan konkurrerat ut den inhemska western grey squirrel eftersom den förra dels äter i princip vad som helst och dessutom kan föda två kullar per år. Om man vill behöver man ju inte mer information än så för att kunna göra kopplingar till dagens invandrardebatter, men vi fortsätter.

Professor Teresa Lloro-Bidart har som uttalat syfte att undersöka hur inkräktarekorren easter fox squirrel beskrivs. Det är här någonstans som det fullkomligt skiter sig med den naturvetare som sedan ska läsa hennes forskning. Genom att studera tidningar och ett lokalsamhälle i en community garden kommer Lloro-Bidart till slutsatsen att dessa ekorrar, på grund av sina matvanor (de äter bland annat skräp och djurbebisar) och höga fertilitet både könas och rasifieras. Naturvetaren bara ”They’re squirrels, for crying out loud, not humans! The analogy is forced to a predetermined conclusion.” *implode*.

Vad naturvetaren möjligen inte förstår och definitivt inte tar hänsyn till är att Lloro-Bidart inte bedriver naturvetenskapliga analys utan ägnar sig åt diskursanalys. Hon undersöker hur ekorrarna beskrivs – vilka ord de benämns med och i vilken kontext de placeras. Det är förstås långt ifrån samma sak som att beskriva ekorrarnas habitat eller biologiska förutsättningar eller preferenser eller whatever. Hon är intresserad av hur människor tolkar ekorrarna.

Och hon kan visa att ekorrarna beskrivs som just ”de andra”, några som inte hör hemma där, som har matvanor som inte passar in och är osofistikerade och att de dessutom ynglar av sig som… öh… kaniner. Eller eastern fow squirrels. Hon skriver:

”Thus interpreted, these narratives intimate that eating and female fecundity are indeed intertwined, as the foreign squirrel is ultimately successful because she will eat everything, including bird eggs, baby animals, and trash in order to reproduce and outcompete the natives.”

Naturvetarbloggaren kommer sedan fram till följande:

”But to what end was also this tortured analysis? As best I can make it out, it’s to show that we need to de-otherize squirrels and free the Fox Squirrel from its marginalization, allowing all squirrels, regardless of diet, reproduction, and habits, to live in harmony. In other words, Lloro-Bidart is calling for Social Justice for Squirrels.”

Vad Lloro-Bidart själv skriver är dock:

”This article, therefore, offers a unique feminist lens for critical animal studies scholars to conceptualize and understand human relationships with animals. By acknowledging that animals perform through their own food choices and that these choices are discursively and materially mapped and understood in complex ways by differing human cultural groups, there is the opportunity to unpack how categories of difference, understood vis–à–vis food choices, are made and re-made and impact animal and human lives. In this particular case, these varying and intersecting categories of difference have unsurprising effects on eastern fox squirrels: They can be killed in the state of CA through legal means at anytime, whereas one must obtain a permit to kill western gray squirrels.”

Så vitt jag kan se tar Lloro-Bidart inte ställning till den rent ekologisk-biologiska konflikten mellan olika ekorrar här. Hon påpekar bara att sättet som eastern fox squirrel beskrivs på skapar en bild av ekorren, som antas vila på biologiska fakta på grund av att de handlar om födointag, som är rasifierad, sexualiserad och könad. Det är denna bild som sedan ligger till grund för hur människor interagerar med ekorrarna. Jämför till exempel med vår syn på vargar.

Relevant kritik av Lloro-Bidarts forskning skulle kunna vara (och jag höftar här utan att närmare vara bekant med ekorreproblematiken) att eastern fox squirrel konkurrerar ut western gray squirrel och därför är ett problem. Vad vet jag. Huvudsaken är att besluten om ekorrarna inte fattas på felaktiga grunder. Jag tycker att Lloro-Bidart själv säger det bäst, här:

”Such narratives discursively work because animal bodies (and especially rodent bodies), female bodies, and racialized [foreign] human bodies ‘are considered abject in much of contemporary Western culture’, evoking fear of the ‘Other,’ whether animal or human.”

Rädsla är aldrig en bra grund för beslutsfattande. Och bristande förkunskaper i ämnet är aldrig en bra grund för att såga forskning.

Kuvahaun tulos haulle eastern fox squirrel

Om det fortfarande kändes svårt att förstå, tänk så här: Vad har du hellre i din trädgård: en ekorre som mumsar nötter och föder en liten kull söta, ulliga ungar en gång om året, eller en ekorre som käkar andra djurs bebisar och däreftersom spottar ur sig avkommor? Huh?