Skilsmässor · Vardagslivet

Skilsmässobarn

Gabriel var lite ledsen när vi diskuterade hämtning från dagis.

”Jag vill att ni kommer tillsammans” säger han. ”Pappa och mamma ska komma tillsammans och hämta så som alla andra gör.”

Mitt hjärta sjunker förstås. Stackars, älskade lilla skilsmässobarn! Vi turas om att hämta för att undvika att träffas i stor mån det är möjligt. Min fina unge får inte allt det som de andra får. Han missar tvåsamheten, båda föräldrarna, blir utanför. Han får stå ensam när alla andras fullt fungerande mammor och pappar hand i hand dansar in för att hämta sina kids.

Där någonstans avbryter jag mina virvlanda känslostormar och börjar ifrågasätta det statistiskt korrekta i hans uttalande. Jag harklar mig försiktigt. Vem exakt är det han menar utgör alla de där andra barnen som blir hämtade av både mamma och pappa? Bästisen blir det åtminstone inte. Nej, det höll han med om. Men S blir.

Jag förklarar det inte för honom i just de ordalagen, men S pappa är kvar i ett annat land och S mamma har en ny och mycket välförtjänt pojkvän som möjligen hjälper till att hämta eftersom han tycker väldigt mycket om underbara lilla S och möjligen lite för att mamman inte har bil.

Det är inte lätt att vara liten. Men det är fan inte lätt att vara stor och ha ständigt dåligt samvete för vad för sorts potentiella trauman man orsakar sitt barn heller. Att vi inte hämtar samtidigt från dagis torde emellertid vara det mindre traumatiserande alternativet i just det här fallet.

Nyhetsplock

Om tråkiga män

Inte Alla Män hörde av sig och ville i upplysningens och bidlningens tecken föra en diskussion (eller monolog, skillnaden är hårfin) kring mitt påstående att män tråkar ut mig. Om vi bortser ifrån att den upplysta mannen i fråga tyckte att jag hade fel beträffande kring hur jag upplever något (i det här fallet män, Oh the glory!) och fokuserar på det som var kärnan i hans budskap – nämligen en positiv inställning.

Mannen meddelade nämligen att han vägrade dras över en och samma könsdikterade, nedlåtande kam och att man inte ska göra generiska, svepande domar över andra grupper av människor. Han är Inte Alla Män. Det är, som ni vet, ett inte alldeles obekant tema. Men hur som helst.

Mannen gick sedan vidare med att framhålla att han minsann tycker om kvinnor och att kvinnor är lättare att prata med än män och så vidare. En positiv inställning. Så som det ska vara. Han vill att man ska vara positiv. Han är positivt inställd till kvinnor och säger snälla saker om oss.

Och med risk för att låta lite bitter men jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker att man ska vara och inte. För man är helt blind för maktstrukturer om man inte förstår att det näppeligen är bättre att säga att man tycker om kvinnor för att kvinnor är på ett visst sätt än att säga att man blir uttråkad av män för att män är på ett visst sätt. Det allmängiltiga nedvärderandet av kvinnor utgår ifrån att kvinnor är snälla, lätta att prata med, sociala och positiva. Att vi kan leva upp till ett i stora drag mycket positivt kvinnoideal, där det också ingår att vara vacker såväl själsligt som kroppsligt. Men att idealet strösslas med positiva adjektiv gör det inte mindre destruktivt på samhällsnivå. Klart de flesta av oss (män som kvinnor) i princip så ofta som möjligt strävar efter att vara den bästa versionen av oss själva. Men det är också klart att de flesta av oss (män som kvinnor) inte alltid lyckas.

Kvinnor som inte är snälla, lätta och positiva kommer att på en samhällsnivå att straffas betydligt hårdare än tråkiga män.

Dessutom, om vi ska vara petiga (och det ska vi – det här är inget om inte en väldigt petig blogg), så har jag inte sagt att män är tråkiga utan att de tråkar ut mig. Det är två vitt skilda saker, men två vitt skilda implikationer. Det är Inte Alla Män som är tråkiga.

Skilsmässor

Att rationalisera smärta

Vi måste prata om det här med vad man säger till sig själv för jag tror inte att jag är ensam om att ha en minst sagt kritisk inre röst. Jag rationaliserar och berättigar allt som händer runt omkring med mina egna tillkortakommanden. Jag är för långsam, för tjock, för dum, för självkritisk(!). Det är mitt fel. Kanske inte helt, alltid. Men nästan helt och nästan alltid. Om jag bara ändrar mig så vore det iallafall bättre.

Ett uppvaknande var när jag fick hjälp med svanskotan. Jag hade ju gått med vad som trots allt var ganska betydande smärtor i flera år, men tänkt att det är mitt eget fel. Jag borde träna mer. Jag är för tjock och svag. Dessutom är jag vek som tycker att det gör ont. Att den sannolikt varit bruten i flera år kom lite som en chock. Det fanns en helt legitim anledning att jag hade ont.

Jag var idag år gammal när jag insåg att jag gör precis samma sak med relationer till män.

Att jag inte är särskilt attraherad av snubbar jag går på dejt med har jag rationaliserat med att jag har blivit gammal och cynisk. Att män (nejdå inte alla män bla bla) som jag chattar med tråkar ut mig har jag förklarat med att jag inte har tålamod och inte själv gör tillräckligt för att föra konversationen framåt.

Nu är ni flera som sitter och hoppas att jag ska komma fram till att jag egentligen är attraherad av kvinnor. Så är det inte. Eller. Så är det i princip inte. Jag är attraherad av intressanta personer. De flesta av dem tenderar till att vara kvinnor eftersom en då inte behöver tramsa runt med heteronormativt bullshit, vilket nästan alltid hör till ett möte (oavsett ramar) med män. Män hinner inte bli intressanta för de sitter fast i en patriarkalt influerad konversationsstruktur som är dödstråkig för den som, liksom jag, har gått igenom den några gånger.

Så nej. Jag är inte cynisk och jag har inte bristfälligt tålamod. Jag är bara genuint ointresserad av heteronormativ performans. Dessutom är det min bistra erfarenhet att det där med att ha en (kärleks)relation till män gör ont. Jag har helt legitima anledningar att känna den smärtan. Och det är inte fel på mig för att jag inte vill utsätta mig för den igen.

Tvärtom känns det riktigt hälsosamt.

Jag behöver inte ge snubbar jag inte är intresserad av en chans att bli intressanta. Jag måste inte låta det ta tid eller ge något möjlighet att växa fram. Det är inte mig det är fel på och jag måste inte försöka fixa det.

Det här ska min kritiska inre röst få upprepa som ett jävla dagligt mantra.

Kulturkrockar

Ett långt och grinigt inlägg om sjukvården

Nu tänker jag klaga. Jättemycket. Så ni som vill ha en trevlig blogg med myspys kan skrolla ner till bilden på kaninungarna. Ok? Ok.

Som ni vet har jag ju äntligen börjat gå hos en fyiosterapeut för att få hjälp med mitt värdelösa bäcken. Det har varit en gudagåva att få gå dit och det har hjälpt med inte bara ryggont utan huvudvärk och allt möjligt.

Men ja. Det tog ju ganska många år innan jag gick dit. Min krokiga svanskota hade jag gått med i ett par år. Avklippta bäckenbottenmuskler i närmare 14 år. Och sånt lagar sig liksom inte bara så där. Det tar tid. Och det gör ont.

Hur som helst.

För två veckor sedan var jag där igen. Hon gjorde i princip samma behandlingar som tidigare och lättade bland annat på den där muskeln vad den nu heter inne i höften, som gör att man kan rotera benet. Det är första gången behandligen har gjort så ont att jag inte klarade smärtan och vi var tvungna att pausa och låtsas vara på en lycklig, harmonisk plats. Och när jag efter behandlingen reste mig upp var inte vänsterbenet med mig längre. Det positiva var att vänsterbenet för första gången på jag vet inte hur många år inte gjorde ont. Det negativa var att jag heller inte kunde röra det. Det liksom bara var där. Avslappnat och nöjt. Men inte i kontakt med mig när jag försökte lyfta det.

Nu är inte jag den sortens doktor men jag fattar ju också att det inte är helt optimalt.

Så jag fick bli kvar på fysioterapeutens mottagning ett tag. Dels för att vi båda blev rätt skraja. Dels för att man inte kör någonstans i en manuellt växlad bil när ens vänsterfot inte går att lyfta. Efter ett tag hade jag tillräckligt med kontakt med foten i vissa vinklar för att kunna köra. Om jag lutade mig lite framåt. Och rörde höger fot samtidigt.

På kvällen kom känseln tillbaka lite och jag kunde röra benet så pass mycket att jag kunde gå. Nästan hela tiden.

På måndagen ringde jag till lokala hälsostationen för att be en läkare titta på det. Det kändes som att det kunde vara dags. Eftersom vi har en superbra hälsostation trollade de fram en tid till mig på torsdagen. Läkaren påpekade redan när jag kom dit att det säkert inte fanns mycket hon kunde göra för mig nu på en jourtid, utan att det säkert var ett problem som skulle kräva en längre behandlingsplan. Det höll jag helt med om. Men så gjorde hon en massa test som mitt ben inte klarade av och blev orolig. Efter att hon hade konsulterat kirurgen på Borgå sjukhus fick jag order att åka direkt dit. Symptomen är alltför lika cauda equina och då är det lite bråttom. Trots att jag inte kände mig särskilt orolig för just det åkte jag in. Något rejält fel i nedre delen av ryggen måste det oavsett vara och jag behövde ju fortfarande få saken utredd.

På Borgå sjukhus var det i vanlig ordning kö och väntan. Efter kanske en timme kom en läkarkandidat för att undersöka mig. Hon pratade bara finska. Jag förklarade så gott jag kunde men det var kanske inte med alla nyanser man hade kunnat önska. En sköterska kom in och gjorde ett ultraljud av min urinblåsa för att se till att jag kunde tömma den ordentligt. Läkarkandidaten gjorde sedan exakt samma undersökningar som läkaren på hälsostationen hade gjort två timmar tidigare, fast med betydligt sämre precision. Sedan konsulterade hon kirurgen. Och när hon kom tillbaka menade hon att det knappast är cauda equina och att jag kan åka hem.

Jag frågade om de inte skulle göra några fler undersökningar. En MRI för att kontrollera kotorna i ländryggen? Hitta problemet som gör att jag inte kan röra mitt ben normalt och ibland inte alls? Utreda varför jag har tappat känseln i delar av benet och nedre delen av ryggen?

Nej. Det är en jourmottagning. De skulle bara undersöka om det var cauda. Det är det inte. Förmodligen. Enligt läkarkandidaten. Om några väldigt allvarliga symptom uppstår måste jag åka akut in till sjukhuset. ”Som till exempel vad då?” undrade jag försynt. ”Som att du tappar känseln i benet eller att det slutar fungera” svarade hon. ”Precis som i fredags?” frågade jag. Ja. Just så.

Tack för fucking ingenting.

Så jag skickades hem med exakt samma problem för vilket jag sökt läkare fem timmar tidigare, utan att veta något mer om vad det kan vara, vad man ska göra åt det, hur jag ska vara för att det inte ska bli värre, vad det kan bero på. Jag vet bara att det sannolikt inte är ett mycket allvarligt tillstånd som jag inte heller trodde att det var. När jag verkade lite missnöjd bokade de en tid till en fysiater åt mig. Den är i slutet av augusti. Tills dess kan jag få opioider för smärtan.

I dag kom räkningarna. För besöket på hälsostationen ska jag betala 20 euro och 90 cent. För det remitterade besöket till sjukhuset samma dag ska jag betala 39 euro och 80 cent. Totalt ska jag alltså betala 60 euro och 70 cent och då blir jag lite grinig.

Varför ska jag betala för vård när saken inte blivit utredd? Varför ska jag betala för att följa en remiss till sjukhuset när det ju bara är fortsatt vård av samma sak? Och varför i hela helvete ska jag betala för specialistsjukvård som sjukhuset erbjuder om det är en läkarkandidat som gör undersökningarna och ingen specialist tittar på mig?

Vad betalar jag egentligen för?

Det är fint med skattesubventionerad sjukvård. Jag betalar gärna skatter. Men jag vill också ha sjukvård när jag behöver det. Jag ska nu betala över 60 e för att ha kastat bort en jävla massa tid. Inte bara min tid, dessutom, utan sjukvårdspersonalens tid också. Dubbla undersökningar för samma sak som inte är den sak jag sökt för. På något vis hade jag kanske kunnat förstå att man skulle upprepa undersökningen om det vore någon med högre utbildning, större expertis, som gjorde om den. Så var det inte. Det är inte konstigt att det blir långa köer när man sköter det så här.

Och mina problem är fortfarande kvar. Det är däremot inte mina pengar. 60 euro är mycket.

Kaninungar. Phew.
Kulturkrockar

Iskaffe

Jag och min ukrainska inneboende – som jag normalt kommer väldigt bra överens med – kommer aldrig någonsin att vara riktigt lyckliga samtidigt. Nu tycker hon att det är bra väder. Inte så där ”pust och stön det är väldigt varmt men jag tycker om varmt” utan ”nu är det normalt”. Jag smälter. Slutar fungera. Måste ändå jobba med tankearbete men kan inte andas. Blir grinig.

Hon går ut och lägger sig på en filt i solen.

Jag har druckit iskaffe till lunch.

Vardagslivet

Bridget

Som ni ju vet går djuren på min gård rätt fria. Jag får ofta frågan om jag inte är rädd att något ska hända dem. Att det ska komma en räv och ta någon av hönorna. Att kaninerna ska springa bort.

Och jag brukar svara att det är klart att jag är rädd men att det är ett aktivt val att låta djuren leva så fritt som det bara är möjligt. Jag tänker mig att det är värt att de får massor med spring i sina ben och gräs under tassar och tår trots att det är ett liv med fler risker än att sitta inne i en bur.

Det betyder förstås att olyckan någon gång måste vara framme.

Jag vet att kaninerna tycker om att ligga i skuggan under bilarna och jag brukar ha väldigt bra koll på när någon av dem är där. Det hade jag inte igår när vi skulle åka iväg. Jag körde, som alltid, väldigt sakta och försiktigt, men har man en liten mjuk kanin under bilen så hjälper inte det ett skit. Eftersom jag inte alls såg henne vet jag inte exakt hur hon blev överkörd, men att det hade gått illa syntes direkt. Jourhavande veterinär skulle ha funnits nästan 40 minuters bilfärd borta och jag fattade då beslutet att lägga in henne i sin bur där hon känner sig trygg istället för att släpa iväg henne på en bilresa hon av ren chock ändå hade dött av. I buren drack hon till och med lite vatten och jag hann hoppas att det kanske var mer yttre chock än inre skador som fick henne att må dåligt. Innan jag ens hann ge henne smärtstillande medicin somnade hon in.

Så jag tampas med tusen miljoner känslor på samma gång. Dåligt samvete, förstås. Kramade om Bridgets baby som ska bo kvar hos oss och bad ödmjukt om ursäkt över att jag dödat hennes mamma. Men också tacksamhet över omständigheterna. Det var inte en massa blod utan en mjuk, fluffig kanin ända in i slutet. Det var jag som körde bilen och ingen annan. Hennes ungar hade blivit stora nog att flytta dagen innan. Två av hennes döttrar bor kvar hos oss.

Och så får jag dåligt samvete för att det finns en massa omständigheter som gör mig lättad och så har jag mitt eget lilla dåligt-samvete-lättnad-kretslopp. Men så är det. Hon hade ett jättebra kaninliv. Det blev onödigt kort bara.

Bridget. ❤
Kulturkrockar

Åldern

Få saker erbjuder en lika brutal konfrontation med ens eget åldrande som att gå och handla med tonårsflickor. Medan de förtjust viner runt och provar kläder står jag handfallen och konstaterar att det förvisso är ganska exakt samma mode som när jag var ”i den åldern”, så att säga, men att jag numer inte vet hur ens hälften av plaggen förväntas användas. Scarf? Nej, topp. Nattlinne? Nej, finklänning. Hårband? Nej, tröja.

Och det som populärt kallas för mom jeans (dafuq?) är inte någonting som passar på mammor sedan nej.

Skilsmässor

Mors angstiga dag

Jag hatar Mors dag. Det är en dag som prånglas ut med sådan intensitet att man inte har en sportslig chans att skydda sig mot den och som påminner mig och tusentals andra mödrar och icke-mödrar om vad de saknar. Om barn man längtar efter men aldrig fick. Om barn man fick men förlorade. Om barn som lever och frodas men någon annan stans.

Jag blir inte väckt på morgonen av barn som tycker att jag är bäst i världen. Ingen älskande man ger mig frukost på sängen och uppmärksammar min insats.

Och här i min angst tycker jag inte ens att jag förtjänar det. Jag gör ju inte mammajobbet nu. Med tanke på hur mycket jag normalt älskar allt sorts firande har mitt relativt nyfunna hjärtinnerliga hat överraskat även mig. Men där är det ändå. Puttrande som en liten vulkan. Översvämmande dränkande av bilder på blommor och tårtor och rosenkindade ungar i famnen.

Det var väl ungefär det. Att glad mors dag till er det berör. Det är inte jag.

Vardagslivet

Bebis

Vi kämpar på här hemma, allihopa. Ikväll anländer en ung mamma, god vän till E som redan bor här, tillsammans med sin baby men de stannar bara några dagar. Det är så otroligt spännande med dessa små inblickar i andras livsöden. Sådant som man som humanist trots allt brinner för. Omständigheterna är förstås inte optimala, men det kan man ju inte göra så mycket åt.

Vi har ju inte riktigt något gemensamt språk men hackar oss fram med de ord vi har och det går faktiskt oftast ganska bra. Vi delar tillräckligt mycket som inte är rotat i lingvistik för att kunna förstå varandra. Till exempel har kaninen Bridget äntligen fått sina ungar och jag och E har hjärtinnerligt fröjdats över småttingarna. Vi pratar, på förekommen anledning, ganska mycket om barn och hur det är. Hennes son som nu äntligen har haft förstånd att lämna hemstaden, vilken stått under konstant bombardemang i flera dagar. Tonårsbarn som mest vill sitta på sitt rum med telefonen och äta mat som är något annat än det man lagat. Små barn som äter vad som helst.

Idag pratade vi om skillnaden mellan första barnet och tredje barnet. E konstaterade krasst att om det första barnet äter kattmat så blir man som mamma helt hysterisk och orolig och härriminguuuud för barnet kan ju bli sjuk. Med tredje barnet betraktar man det snarast som kattens problem. Det klingar på något vis bekant.

En vecka gamla. Snart, snart öppnar de ögonen.
Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.