R

En dag ska jag bygga en traditionell gärdesgård runt delar av min gård, så jag sitter nu här och läser hur man bäst bör göra. Kommer till en sida där det står att materialet till gärdesgården enligt folktron får längre hållbarhet om det är hugget i månader som innehåller ”R”. Skribenten konstaterar att ”[d]etta gäller tills motsatsen har bevisats”.

Älskar den utgångspunkten.

Knorren

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

Sten

Nästan lika symbolisk som blommorna som kommer fram mitt i gräsmattan där jag slängt dem, är stenen vid Gabriels gunga. ”Ett ögonblick, älskling, mamma ska bara lite snabbt ta bort den här stenen”, sa jag blåögt och felaktigt när Gabriel ville gunga. Så här har det gått med de flesta små saker jag lite kvickt har tänkt ordna undan på sistone…

De typ 10 cm som inte bär spår av jord var allt som syntes när jag började.

Blomsymbolik

På den andra (definierat som den man aldrig riktigt ser) sidan av verandan har jag haft avstjälpningsplats för gamla växter som jag inte har varken velat ha kvar inne eller orkat bemöda mig om att kasta för man vet ju aldrig.

I dag såg jag att de blommorna har börjat komma upp. På något vis känns det så vansinnigt symboliskt och fint och rätt att jag blir riktigt rörd.

Diskussioner man inte borde ha, del två miljoner förtitolv tusen

Så jag hade det mycket tvivelaktiga nöjet att diskutera huruvida legaliserande av homosexualitet skulle leda till att man också kommer att legalisera pedofili. Personen jag pratade med såg det nämligen som reell risk, eftersom hen hade sett väldigt välgjorda och informativa videos från folk som visste jättemycket saker och som övertygande berättade om dom som planerar att legalisera pedofili.

*andas*

När jag frågade vilka ”dom” var, dom där som vill legalisera pedofili, hade hen inte riktigt något svar men var inte mindre övertygad om att dom fanns. Så här går det till hela tiden. Några lika okända som mäktiga ”dom” har långtgående planer för allt möjligt sattyg. Man spelar på folks rädslor och det blir så bisarrt att de flesta av oss inte vill ta i det med tång ens.

Och jag vet knappt var jag ska börja för det finns så många feltänk, men jag tänkte framförallt på två saker. Den första är det uppenbara att homosexualitet kunde avkriminaliseras utan några som helst konsekvenser för andra än dem som är homosexuella eftersom det handlar om sex mellan två (eller fler, vad vet jag) samtyckande vuxna. Den som inte kan lämna samtycke, för att hen är för full, för trött, för upptagen med annat, för ung, whatever, får man helt enkelt inte ha sex med. I teorin är det väldigt enkelt. Pedofili är och måste förbli ett brott för att det inte handlar om sex mellan jämnbördiga, sex som båda parter kan lämna sitt samtycke till. Och det finns massor med saker som barn inte anses ha tillräcklig mognad (mentalt och/eller kroppsligt) för att ge sitt samtycke till. Sex är bara en av dem. Därför ser jag det inte heller som rimligt överhuvudtaget att pedofili skulle legaliseras, för det skulle innebära att ge barn rättslig kapacitet som det inte finns några indicier på att vi vill erkänna dem.

Och inte för att jag vill vara hen som är hen, men redan på medeltiden så ansåg man att barn saknade rättslig kapacitet och därmed inte fick bestämma saker själva. Och redan på medeltiden visste man att sex med barn var dåligt. För kanske drygt en vecka sedan lyssnade jag på en podcast om Margaret Beaufort (1443-1509). Hon blev bortgift redan som tolvåring, vilket inte på det viset var särskilt ovanligt för engelska adelsflickor, men det som var ovanligt och som man redan i hennes samtid hade lite svårt för var att hennes första man, den tretton år äldre Edmund Tudor, även konsummerade äktenskapet. Som gravid trettonåring blev Margaret änka och var, föga förvånande, i en mycket utsatt position. Barnet hon väntade kom att bli Englands kung Henry VII, som lade grunden för hela Tudor-dynastin, och Margaret var den som hjälpte honom fram till tronen. Margaret fick aldrig fler barn, sannolikt på grund av förlossningsskador – huruvida de nu var fysiska eller psykiska. Förlossningsskador är extra vanligt hos barnmammor, för att deras kroppar helt enkelt inte är redo att bära barn.

Men det var egentligen inte om henne jag tänkte skriva, trots att hon är en väldigt intressant person, utan bara leda in resonemanget på den andra saken jag tänkte på, nämligen barnäktenskap – en legaliserad form av pedofili. Och framförallt så tänkte jag på att de ställen i världen som fortfarande tillåter pedofili i form av barnäktenskap sällan är de ställen i världen som har en särdeles positiv inställning till homosexualitet. Snarare tvärtom. Finns det något samband mellan legaliserande av homosexualitet och legaliserande av pedofili skulle det alltså, baserat på hur världen ser ut, snarare vara ett negativt samband. I länder där man anser homosexualitet vara lika rätt och riktigt som heterosexualitet är man mer emot pedofili än i länder där man inte tillåter homosexuella. Vill man så skulle man egentligen kunna säga att om man är emot att pedofili ska legaliseras, så bör man se till att legalisera homosexualitet.

Och nej, jag menar inte att den som är homosexuell låter bli barn om hen får leva ut sina lustar med andra vuxna. Förstås inte. Det handlar bara om synen på sex och samtycke. Ser man på sex som något enbart förbehållet män och kvinnor (eller flickor då, pedofili handlar i princip aldrig om vuxna kvinnor och pojkar) inom ett gudasanktionerat äktenskap visar både historien och vissa nutida kulturer med all önskvärd tydlighet att även barn kan stå brud. Då är det viktigare att den man som ska gifta sig hittar en ”lämplig” maka än att hon får ge sitt samtycke. Men om man ser på sex som någonting som bara samtyckande vuxna får göra med varandra så lämnas barn helt och hållet utanför den ekvationen. Så som det ska vara. Då handlar det om samtycke – inte kön. Att alla inblandade vill och förstår vad det handlar om, och dessutom även objektivt kan anses kapabla att vilja och att förstå. En helt diametral syn på sex, som aldrig kommer att ge utrymme för pedofili.

Men så tänker väl jag bara för att jag inte har sett de där videorna som berättar sanningen, antar jag.

Några tankar kring jämställdhet och nedstängning

Medan jag körde bil hann jag lyssna på en kort bit av ett radioprogram (från BBC) där de hade intervjuat några kvinnor om hur nedstängningen av samhället har påverkat jämställdheten, särskilt utgående från deras egna perspektiv. Minst en av dem var från UK och jag skulle gissa att den andra var från Spanien. Båda iallafall från områden som varit helt nedstängda, med utegångsförbud och hela köret. Båda var gifta med varsin man och hade barn.

Och jag tror att man kanske hör saker helt annorlunda när det är någon på radio som säger dem, för trots att de berättar ungefär samma berättelse som man hör överallt ifrån så var det flera saker som framförallt hon från UK sa som verkligen fick mig att reagera. Inte minst för att det ligger obekvämt nära hur jag själv fungerar.

1: ”Han är egentligen alltså jättebra och jämställd och så.”

Kvinnor som diskuterar sina män och som omedelbart går in i en försvarsställning. De kan beskriva saker som har varit fel i många år, som gjort dem utbrända, som förstört deras karriär eller förhållande till nära och kära, men de vill inte lägga skulden på någon annan än dem själva. Klart att han har velat satsa på sin karriär och att det har inneburit att hon har behövt göra de här sjuttitolv sakerna hon egentligen inte ville göra men de är ju ett team liksom. Det är ju ett givande och tagande. Hon ger. Han tar. Team work my ass. Om det konsekvent är en part som anpassar sig och kompromissar och möjliggör den andre partens vad-hen-nu-vill-göra är det inte jämställt.

2: ”Han är ju en så introvert person att det är mycket svårare för honom.”

Jaha? Män som gömmer sig bakom personlighetstyp för att kunna hävda att det liksom vore enklare för alla om hon fortsatte att sköta barnen behöver en rejäl jävla reality check. Nu är det ju så att många barn måste vara hemma hela tiden. Det är också så att nästan alla barn är ganska intensiva, särskilt om man håller dem inne i en lägenhet många veckor i sträck, och att det säkert inte finns någon som skulle vilja att det behövde vara på det viset. News flash: det är en jobbig situation även för kvinnor. De flesta mammor vill inte heller spendera 24/7 med sina småttingar, oavsett hur mycket man älskar dem. Man bara gör det ändå. Det samma gäller torka bajs och spyor, vaka på nätterna, lägga pussel med morgonpigga avkommor kl 4.30 varje morgon, lyssna på samma berättelser om vad som hände på dagis i timtal, sitta med och låta intresserad när man tittar på exakt samma avsnitt av Paw Patrol för minst tusende gången. Man bara gör det ändå. Många pappor verkar ha den felaktiga uppfattningen att man alltid kan göra någonting speciellt och kul när det är ens tur att ta hand om barnen. Ibland måste man tyvärr bara ha tråkigt. Ibland måste man bara andas djupt och förstå att det är fullkomligt fucking skit samma om man som förälder hellre hade varit i fred.

3: ”Jag skulle säga att vi delar ungefär lika på hushållsarbetet för han gör verkligen mycket mer nu.”

Att han gör mer nu, under nedstängning, säger inte ett skit om det bara är relaterat vad han gjorde innan och inte hennes faktiska insats. Forskning visar förvisso att män har tagit ett större ansvar för barn och hushåll under det senaste året, men det var ju i ärlighetens namn lite svårt att få de siffrorna att gå nedåt. Forskning visar dock också att män tenderar att överskatta sin faktiska insats i hushållsarbete och att kvinnor fortfarande (lite beroende på i vilket land) spenderar mer än tre gånger så många timmar per vecka med hushållsarbete. Kvinnor är i allmänhet så vana vid att göra många och långa timmar hushållsarbete, och särskilt om det dessutom finns barn med i bilden, att även de har tappat perspektivet på hur många timmar per vecka det faktiskt rör sig om och hur de relaterar till makens.

4: ”Nejmen herregud alltså jag är ju så krävande och har typ ett kontrollbehov.”

Ungefär så försökte kvinnan från UK bortförklara att hon konstant behövde be mannen om att göra saker. Som att hon var krävande och hade ett kontrollbehov för att det var hon som visste vad som fanns i kylskåpet och vad som behövde köpas, vilka läxor barnen skulle göra och vilka kläder som måste införskaffas. Allt det där planerandet som det enligt forskning nästan uteslutande är kvinnor som gör och som i allmänhet inte ens räknas när man diskuterar hur många timmars hushållsarbete man utfört. Det som gör att kvinnor är projektledare i sin familj. Som gör att kvinnor (och ibland även män) tror att de är krävande eller kontrollerande, bara för att de har koll på vad som måste göras för att undvika total kollaps. Att dela lika på hushållsarbetet betyder för många att man ungefär lika många gånger hänger tvätten, plockar ur diskmaskinen eller lagar mat, trots att den betydligt mer krävande insatsen är att se till att det finns hela kläder i rätt storlek till alla och någon mat att faktiskt laga.

5: ”Han är egentligen den snällaste som finns och han klagar inte särskilt mycket.”

Som en av mina bästa vänner brukar säga: Vi ger inte snubbar brownie points för att de beter sig som folk. Och jo, hon har många gånger fått anledning att påminna mig om det.

Jag vill avsluta med något som hon som kanske var från Spanien sa när hon berättade att hon faktiskt dagen innan hade fullkomligt flippat på sin man och stuckit ut i skogen så att han skulle kunna få sköta barn och hushåll som han borde. Hon sa att hennes man fortfarande inte har fattat att han inte kan jobba hemifrån när familjen lever under nedstängning och ändå förvänta sig att kunna producera samma resultat som tidigare. Det här är något som jag tror att de flesta kvinnor, som är vana vid att behöva släppa allt för att serva någon annan, förstod sekunden samhället stängdes ner. Undantagstillståndet som råder i världen kommer att påverka arbetet även för oss som i princip lika gärna kan jobba hemifrån. Nu så här ett år senare får man ju hoppas att män skulle fatta det också.

Treåringen

I dag fyller världens bäste lille Gabriel tre år. Gabriel, som alltid har tusen saker han vill göra samtidigt, som skriker ”OH WOOOW” för allt mellan att han får mat på sin tallrik till att han ser en traktor. Gabriel som kramar så hårt och så innerligt och ibland så oväntat att man ramlar omkull och som älskar, älskar, älskar. Visst är han vild och högljudd och ibland lite onödigt bestämd även för en treåring, men maken till positiv unge får man leta efter. Det är en ynnest att få vara hans mamma.

Tant

Ibland känns det som om jag har blivit för gammal för att ha en blogg eftersom jag inte skriver om saker som jag brukade skriva om bara för att de inte känns stora nog. Som att jag har fysioterapi för min stackars ländrygg och svanskota imorgon och har våndats hela dagen över vilka trosor som säger att jag är ren och fräsch med en lagom balans av tant och slampa. Helst mer tant.

Anyways. Ni vet hur det är.

(skrattar också lite nu åt att skriva om saker som är stora nog och mina trosor)

(är säkert inte för gammal då)

Hatet mot finländska kvinnliga ministrar

Här i Finland får en rapport från NATO Strategic Communication Centre of Excellence just nu enormt stor uppmärksamhet. Den heter ”Abuse of Power: Coordinated online harassment och Finnish government ministers”. Det som diskuteras i media just nu handlar främst om en av följande två saker:

1: Kvinnohat enligt rapporten. Enligt rapporten utsätts Finlands kvinnliga regeringsministrar för osedvanligt mycket oroväckande grova trakasserier på nätet.

2: Vem som egentligen har betalat för den här studien.

Ska man vara riktigt petig, vilket vi ju gärna är här, är egentligen båda de sakerna en smula missvisande. Den första för att studien egentligen med grund i tidigare forskning har som utgångspunkt att kvinnliga ministrar är extra utsatta för trakasserier på nätet, och studien således bara bekräftar tidigare resultat i den frågan. Den nya kunskap studien tillför är att det – rakt i motsats till vad rubriken säger – inte alls är koordinerat utan snarare handlar om ett tämligen stort men stabilt gäng rövhattar som tycker att kvinnohat på Twitter är hej ok. Den andra för att den försöker rikta blicken bort från verkliga, väldokumenterade, demokratiska problem genom att insinuera att kvinnfölket självt har betalat NATO för rapporten. Den är alltså inte alls finansierad av finländska regeringen, och initativet till den togs av förra regeringen. Ledd av en riktig man.

Eftersom Inte Alla Män för tillfället verkar ganska upptagna med att spekulera kring studiens upphov verkar de inte ännu ha kommit fram till det argument som ofelbart stundar, nämligen att trakasserier också drabbar män. Det gör det förstås, men som forskningen konsekvent visar så är det inte alls samma sak.

Klart att det är! tänker Inte Alla Män, och gräver fram studier som visar att män och kvinnor blir trakasserade i samma utsträckning. Jo, det finns sådana studier. Och jo, de är säkert i princip helt riktiga. Men vad de studierna också visar är att trakasserier på nätet påverkar kvinnor i betydligt högre utsträckning än vad de påverkar män. Kvinnor blir rädda, tystade, anpassar sig. Män borstar av sig och går vidare.

Borde inte kvinnor bara man up, då?

Nej, för att nättrakasserier mot kvinnor är ett könsspecifika, en liten del av ett betydligt större strukturellt problem. De trakasserier män möter är i allmänhet riktade mot männens åsikter eller gärningar. Kvinnor trakasseras på grund av att de är kvinnor. Det är en himmelsvid skillnad i möjligheter att värja sig då. Dessutom är de trakasserier kvinnor möter på nätet bara en digital form av trakasserier kvinnor möter i dagliga livet hela tiden. Studier visar att över hälften av alla kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier. Cat calling. Någon som följer efter dem. Någon som rör vid dem. Ett konstant tvång att vidta försiktighetsåtgärder. Är det någonting vi borde ha lärt oss från #metoo så är det just det här. Nästan alla kvinnor har stött på det, bara på grund av att de är kvinnor. När kvinnor trakasseras på nätet är det alltid en spegling av vad som händer kvinnor också offline. Vi har inte den manliga lyxen att kunna stänga av datorn, borsta av oss och göra något annat.

Vad jag önskar att vi skulle ta fasta på är hur i hela helvete vi skulle kunna börja avhjälpa det här välkända, väldokumenterade problemet någon jävla gång. Pardon my French. Att så många män (jorå, det är främst män) har som ryggmärgsreaktion att först två sina händer och sedan peka på kvinnorna själva är så vansinnigt tröttsamt, men det kan faktiskt motarbetas av andra män. Män som blir förfärade av ytterligare en rapport som visar hur kvinnor trakasseras. Män som tycker att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att bidra till samhällsdebatten. Män som inte är rädda för att folkvalda ministrar också kan vara kvinnor. För lösningen på det här problemet kan inte ligga hos de kvinnor som blir utsatta.

Forskning om det dåliga med genusmedvetet föräldskap

I en av grupperna för genusmedvetna föräldrar som jag är med i kom frågan huruvida det finns forskning som motbevisar det allmänna tänket i gruppen. Om det finns ”forskning som visar på att ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll eller om det rent av kan vara dåligt.”

Det korta svaret på den frågan är nej. Det finns inte sådan forskning.

Det långa svaret är givetvis betydligt mer komplicerat, av många olika anledningar. Den första anledningen är att det egentligen inte finns någon definition på vad ett genusmedvetet föräldraskap innebär, eller vilka parametrar som kan tänkas vara mätbara. Genusmedvetet i jämförelse med vad? I jämförelse med indiska landsbygden eller Saudiarabien skulle jag våga påstå att i princip alla föräldrar i Norden har någon sorts genusmedvetenhet i sitt föräldraskap. Teoretiskt sett finns det heller ingenting som säger att medvetenhet om genus medför en viss sorts handlingsmönster. Relationen mellan medvetenhet och handling har mängder av dimensioner som inte är utforskade, och som dessutom är kontextuella. Till exempel kan jag vara mer öppen för att låta min yngste son ha klänning på sig hemma, än på dagis. I det som jag personligen definierar som genusmedvetenhet ingår att alla ska få klä sig som de vill, men jag anser det också vara en mycket viktigt del av mitt föräldraskap att skydda mina barn från sådant de inte själva kan skydda sig i från – till exempel hån från dagiskompisar. Äldste sonen, som fyllt 15, skulle jag inte tveka en sekund inför att ”låta” ha klänning på sig i princip var som helst. Han är gammal nog att förstå sociala koder och trygg nog att veta när han själv är intresserad av att utmana dem.

Men om vi utgår ifrån genusmedvetenhet så som det uttrycks i den här föräldragruppens regler så är det mycket brett definierat. Det finns ingen färdigt specificerad ”nivå” som man ska ”lägga sin genusmedvetenhet på”, utan det får man själv bedöma. Utgår man ifrån vad som publiceras i gruppen handlar det väldigt mycket om kläder och hårstilar, om namn och könsidentitet, och barnens rätt att själva få råda över de här sakerna. Ett stort fokus finns också på hur man som förälder kan stötta barnen att våga ha på sig de kläder barnen själva ha valt, klippa håret så som barnet skulle vilja och att känna stolthet över den som man är även om omvärlden emellanåt är oförstående.

Det finns ingen som helst forskning som antyder att någonting av det skulle vara skadligt för barn, utan snarare tvärtom.

Det leder oss dock vidare in på definitioner. Frågan lydde om ett genusmedvetet förhållningssätt inte spelar någon roll, och motfrågan är givetvis; roll för vad? Kan det vara dåligt; för vad? För barn som passar in i könsstereotypa normer (vilket trots allt de allra flesta utan större problem skulle kunna) spelar det säkert inte någon större roll. För de barn som däremot inte passar in i normerna kan det vara skillnaden mellan liv och död. Det låter dramatiskt, men är statistiskt sant, med tanke på självmordsfrekvensen bland personer inom HBTQI. För de västerländska värderingarna och det demokratiska samhället är dessutom acceptans av dem som inte följer normen en grundsten.

Skulle man vilja gå in på undergrupper av genusmedvetna föräldrar och till exempel fokusera på dem som väljer en helt könsneutral uppfostran (vilket är försvinnande få av gruppens över 11000 medlemmar) finns det, mig veterligen, inte ännu några tillförlitliga studier av hur det påverkar barnen. Däremot så finns det gott om forskning som visar vikten av att barn får lära sig socialt samspel och att lära sig att koda av personer som de möter. En könsneutral uppfostran och kännedom om socialt samspel tar dock inte ut varandra, även om man ibland kan få den uppfattningen. Även här är det viktigt att tänka på att hur man uppnår målet med en könsneutral uppfostran i praktiken kan te sig väldigt olika. Socioekonomiska aspekter, liksom etnicitet är avgörande även här. Om barnet uppfostras helt könsneutralt i en social kontext där andra vuxna är accepterande och uppmuntrande har det barnet givetvis en bättre chans än om det skulle uppfostras helt i enlighet med rådande könsnormer (vad nu det sedan skulle innebära…) utan att omges av acceptans och uppmuntran.

Jag tänker mig att det också är viktigt att påpeka vad jag har sagt tidigare kanske hundratusen miljoner gånger, nämligen att det inte måste finnas en konflikt mellan genusmedvetenhet och biologi. Det här hör till en av de sakerna där forskningen är helt entydig: Det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Men forskningen är också lika entydig kring att det finns socialiserade könsskillnader mellan pojkar och flickor. Både biologisk forskning och genusforskning visar dessutom att det är en grov förenkling att arbeta bara med två kategorier (pojkar och flickor) samt inte minst att sätta dessa två kategorier som motpoler. Det finns nämligen, rent vetenskapligt, ett betydande överlapp och en oändlig gränszon.

Så, anledningen till att det inte finns forskning som visar att ett genusmedvetet föräldraskap är dåligt är att forskning har visat att

  1. genus finns på riktigt och har betydelse
  2. acceptans av normbrytare är avgörande för det demokratiska samhället
  3. barn mår bra av att bli sedda och älskade för dem de är

Ge ditt barn tusen möjligheter.