Finaste rummet

Barnen bråkade om vems rum som var finast, eftersom de båda med bestämdhet hävdade att just deras rum var det bästa. Det känns som en fantastisk belöning för det hårda arbete med många långa timmar som jag har lagt ner på att göra deras rum till just sådana de ville ha.

Men båda har fel. Det är mitt och bebisens sovrum som är finast.

Tapeterna till alla sovrum beställdes från Wallpaper Direct, ett engelskt företag med enormt utbud och rimliga priser. Mitt sovrum fick först tömmas på saker, plastmatta, gamla tapeter, en miljon nubb och imponerande mängder damm. Sedan pappspände jag väggarna. Den första våden jag satte upp var en av de första totalt. Det gick inte alldeles perfekt, så att säga. Så jag rev ned den och började om.

Det första försöket. Pappen är torr men buckligare än en norrländsk landsväg.

Vid det här laget hade jag redan pappspänt hela köket och sonens rum, så tekniken var klart bättre. Att få hela väggen färdig tog mig bara snäppet längre än den där första våden. Det ser buckligt ut, men det är för att pappen fortfarande var blöt. När den torkat var den helt spänd.

Sedan kunde jag äntligen börja tapetsera. Efter att jag fått upp den första våden var jag tvungen att gå och hämta byggaren, som låg och kaklade badrummet.

– Du måååste komma och se det här! manade jag. Det är så fint att jag måste få visa det för någon direkt!
– Du är en ganska ensam människa va? undrade han, men erkände också att tapeten är fantastisk.

Den har en sån lyster, nästan som tygtapet, och den är så galet vacker.

Därefter målade jag golvet i samma färg som i de andra rummen.

Nu har jag ju flyttat in, så nu finns det en säng och möbler. Och med möbler menar jag en pinnstol. Och en garderob. Perfekt.

Flyttad

Ibland känns det som om jag börjar varje inlägg med att påpeka hur trött jag är, men trötthet har nog liksom varit den dominerande aspekten av mitt liv i många månader.

Nu har vi flyttat in i nya huset och jag ser så vansinnigt mycket fram emot att få krypa ner i sängen, med fönstret öppet, och njuta av det lantliga lugnet som jag saknat så mycket. Mycket är kvar att göra, men mycket är också gjort.

Det finns massor av saker som jag har våndats över, både stort och smått, eftersom det ju är så många beslut att fatta. Färger, former, vad som är rimligt att betala lite extra för och vad som måste få gå med minimum.

En av de sakerna jag våndades allra längst över var handtaget till köksluckorna. Jag spenderade timmar med att leta och fundera. Så till sist, av en slump, hittade jag en typ i Kina via Etsy, som tillverkar glasknoppar. Alla i familjen fick välja några bilder de tyckte var representativa och så mixade vi. Själva knopparna är likadana allihopa, men när man tittar noga ser man alltså att det är olika bilder. Är mycket, mycket nöjd, och det totala priset inklusive frakt var fullt jämförbart med priset på Ikeas handtag.

Unika men ändå enhetliga.

Livets träd. En av mina absoluta favoriter.

Advent är över

En katt slumrar trött på den gamla soffan. Il Divo vrålar heliga julsånger i högtalarna. Vi har ätit mer god mat än vad vi både borde gjort och egentligen förtjänar. Igår turistade vi skiten ur Stockholm, och nu är vi äntligen hemma hos min fina pappa och Fia. Att det kan vara så jäkla härligt att vara tillsammans!

Några före-efter-bilder

Som sagt så är det massor kvar att göra, men ibland så känns det verkligen som om det också går framåt, blir något, sakta men säkert tar mina tankar och idéer fysisk form.

Barnen har helt fritt fått välja tapeter till sina rum. Tilda valde en snirklig blommig som gjorde en enorm skillnad i rummet, trots att hennes var det med de fräschaste tapeterna redan innan. Det gråa golvet har jag valt och det går igenom hela huset (sedan när det är färdigt…). Här har jag tapetserat fram till kakelugnen. Sådana här ugnar finns för övrigt i alla rum.

Stressen

De senaste tre åren har jag skiljt mig, lämnat mitt drömhus, försökt vänja mig vid den tragiska verkligheten att bara få träffa mina älskade barn halva tiden, flyttat, sovit på golv, doktorerat, blivit vansinnesförälskad, fått ett missfall, gått igenom ett rättsligt haveri efter skilsmässan, fått en bebis, sett ett förhållande jag satsade allt på grusas sönder, separerat från mitt livs kärlek, köpt ett ruckel och slagits mot en utmattningsdepression.

Så nej. Jag känner mig inte särskilt stressad över att vi inte har varken vatten eller el så här en vecka innan vi ska flytta. Saker och ting tenderar till att ordna upp sig på något märkligt vis. Och gör de inte det är det ännu mindre anledning att stressa upp sig.

Att spänna pappväggar – ett hatkärleksförhållande

Det är nu sex dagar sedan jag började på det här inlägget. Tiden rinner verkligen iväg, även om man inte har särskilt roligt.

Hur som haver.

Jag har inga ambitioner att liksom idka bokstavstrogen byggnadsvård eller så, men alla väggar utom i tvättrummet (som också varit typ dusch/bastu) där väggarna är gjutna och i Tildas rum som har spånskivor är pappspända. Det har fördelen att det var väldigt enkelt att riva ner och att stockarna bakom är sanslöst välbevarade och fina. Sedan var slut på fördelar.

Eftersom jag är rätt schysst på att tapetsera så trodde jag på alla byggnadsvårdare som bestämt hävdar att det är både billigt och relativt enkelt att spänna papp. Jävligt relativt, skulle jag vilja säga. Jag hade läst på tillräckligt mycket för att veta att det fanns många olika sätt, men att grundprincipen var att få pappen lagom fuktig och sedan spika fast den med massor av nubb. Eftersom även de lärde tvistade om detaljerna tänkte jag att det var bäst att bara köra på. Learning by doing och trial and error, typ.

Det första försöket var tveklöst för blött, för med ett ljudligt SLÖRP försvann våden minus en kvadratdecimeter runt nubben ner i en hög på golvet. Tre försök till hade mycket snarlika resultat, varefter våden dramatiskt vek sig och ritschade i ett förvånansvärt prydligt sicksackmönster ungefär vid mitten. Inte ens jag kände att det var värt att försöka rädda den.

Till mitt försvar ska jag säga att jag har börjat lära mig, nu sisådär en 30 kvadratmeter pappspänd vägg senare. Därför tänkte jag dela med mig av mina dyrköpta lärdomar.

* Pappspänning är ett billigt alternativ förutsatt att man lär sig ganska fort eftersom det går åt groteska mängder papp per våd och en rulle kostar från 88 e uppåt.
* Jag var lite mesig med mängden nubb, på grund av att jag just spenderat två veckor på att dra ut (jämt avrundat nedåt) hundra miljarder nubb ur väggarna och helst inte ville slå i för många om jag skulle behöva göra om. Men pappspänning är vinna eller försvinna. Snåla inte på nubb.
* Möjligen har jag överskattat mina tapetserartalanger, men de hjälpte mig inte ett skit när det gällde pappspänning. Däremot har åratal av hantering av barnens dyngsura men ack så dyrbara vattenfärgskonstverk äntligen betalat sig. Jag kan lyfta blött papper jag.
* Tapeter som inte är riktigt raka kan man dra i lite lätt. Det kan man inte med papp. Faktum är att den där spänningen som ska göras sker automagiskt när pappen torkar och inte är något man själv gör. Dra inte i pappen.

* Listen runt kanterna kan man antingen köpa för en inte alldeles billig summa i en sjukt behändig rulle, eller knåpa ihop själv av lite papp. Den är till för att förstärka pappen, så inte nubben har sönder den. Sätter man den för nära kanten ser det ut som om man var full när man slog upp den när den torkat.

* Som någon sa är det helt ok att väggarna ser ut som hela havet stormar när de är blöta, för de när de torkar så blir de faktiskt på något märkligt vis raka. Om man inte har veck. Veck blir kvar.

Blöt.

Torr.

* Ett tips jag läste var att inte spika ena långsidan eftersom den ska ligga ungefär 10 cm omlott med nästa våd. Eftersom jag testade kan jag säga att det endast gäller om man under samma arbetspass tänker sätta nästa våd och inte bara prova en för att se om man gjort rätt. Någon annan sa att man kunde nubba långsidan glest, men samma sak gäller ändå – den får inte torka utan måste täckas med nästa våd direkt. Allt som inte är minutiöst nubbat när det torkar kommer att bli skit.

* Ett annat tips som jag läste var att börja ovanför fönstren och jag förstod inte riktigt vitsen, utan började (i enlighet med ett annat tips) vid ett hörn ”precis som när man tapetserar”. I efterhand antar jag att tipsaren menade att man skulle göra de mindre bitarna ovanför varje fönster först, och sedan köra de större bitarna med början vid ett hörn eller whatever. Oavsett hur stor biten är ska den ju nämligen kantas av satans med nubb. Att försöka undvika att göra små bitar är därför helt klart att rekommendera.

Här kommer det sedan panel och köksskåp. Vackert är det inte.

* Den kanske allra viktigaste lärdomen jag tar med mig är att jag aldrig någonsin kommer att spänna papptak. Visst, det är härligt med gammalt hantverk och jodå, det är bra för väggarna och autentiskt och fan och hans moster, men det är också ett nedra pusslande och tusen grader varmt eftersom man inte får vädra för att pappen kan torka för fort.

Svettigt.

Promoverad

Det har varit promovering. Fest i tre dagar, med utnämnande av hedersdoktorer och utdelande av akademiska insignia till doktorer och magistrar. Det är på många vis en synnerligen snorkig tillställning, inte minst för att klädkoden kräver en flera sidor lång förklaringstabell så att man inte i misstag har fel färg på handskarna eller begår någon liknande stilmässig dödssynd. Anmälningsavgiften går loss på flera hundra, och därtill kommer att man själv får bekosta insignierna (vid Helsingfors universitet är det en hatt och en värja) och måste ha en betydande uppsättning finkläder.

Men så här i efterhand känns det ändå som om det allra mest var en övernaturligt välplanerad, otroligt vacker tillställning som satte en sådan strålande guldkant på det hårda arbetet mot doktorsgraden att det tveklöst var värt investeringen. Den röda mattan som rullades ut PÅ GATAN utanför universitetet, när processionen spatserade från festsalens ceremoni till kyrkan (eller riddarhuset, för oss hedningar). Rasslet av värjor. Den enorma variationen på svarta långklänningar. Jag kan villigt erkänna att jag smälte inför tanken på de månghundraåriga rötterna, på det hårda arbetet som ligger bakom min rätt att delta just nu, och inte minst på tidigare kvinnors kamp för kvinnors rätt till akademisk utbildning överhuvudtaget.

Så det är lite obekvämt att sova i hatten, men man vänjer sig.