Vardagslivet

Värmen

Idag har Tilda och jag haft vår traditionella stadsdag – en dag i Helsingfors för att titta på julskyltningen, köpa en julgransdekoration (ja, en), äta hamburgare och önska oss en massa saker.

Bara det är ju värt att vara lycklig över.

När vi kom hem var det varmt i huset. Minus tio ute, men varmt i huset. Utan att jag huggit, burit, eldat ved hela dagen. Det var varmt för att det nya centralvärmesystemet äntligen har kopplats in. Visst älskar en del av mig att pyssla med veden, känslan av att det är mitt slit som håller oss varma. Men det är i ärlighetens namn just nu en försvinnande liten del av mig och det finns helt enkelt inte tillräckligt med slit att tillgå för att hinna med allt.

Så det är med djup tacksamhet jag inte eldar ikväll. Det är tillräckligt varmt ändå.

Vardagslivet

På håret

I måndags var jag på sjukhuset för undersökning och allt ser bra ut! Jag har inte ens kvar någon inflammation i magen och fick därför lov att sluta med Asacol som jag ätit i flera månader.

Om det har varit på grund av Asacol (det är nämligen listat som en förvisso ovanlig biverkning), stressen på kroppen av att ha varit väldigt sjuk eller något annat vet jag inte, men jag har tappat hår. Inte så där lite grann utan så där i stora tofsar. En kväll när jag stod i duschen trodde jag att en mus klättrade längs mitt ben men det var en klump med hår. När jag borstar håret blir hårborsten full. Och jag hade tack och lov väldigt tjockt hår till att börja med men jag överdriver inte om jag säger att en tredjedel har fallit av den här hösten. Hårbanden går ytterligare ett varv mot vad de gjorde tidigare.

Inte för att jag egentligen vill vara en slav under skönhetsideal och så, men mitt hår hörrni. Jag tyckte faktiskt om det. Jag har aldrig haft så här långt hår förut, för det har aldrig vuxit sig så här långt innan jag fick Gabriel. Jag var lycklig över färgen. Lycklig över längden. Och i ärlighetens namn lycklig över den effekt som långt hår tycks ha på män.

Så det har varit med viss sorg jag har samlat tofs efter tofs och kastat i soporna. Sorg, och oro över om det kommer att sluta falla av innan allt hår är borta.

Det kan vara så att jag inbillar mig, men jag tycker att fallet kanske har lugnat sig lite de senaste dagarna. Det är nu en vecka sedan jag slutade med Asacol. Och om det då faktiskt berodde på medicinering så finns det en mycket god chans att det inte längre kommer att falla av i samma hastighet och dessutom att det kanske rentav kommer att växa tillbaka.

Om nån vecka ska jag till frissan. Då tänker jag be henne klippa av det. Dels för att det inte märks lika mycket om det faller av hår om det är kortare. Dels för att jag vill vara boss över det här. Acceptera situationen och göra den till min. Raka huvudet tänker jag inte göra ännu, men kortare ska det bli.

Vardagslivet

En stor ring och en liten ring

Det finns så många saker jag älskar med att prata med barn, när man får glimtar av hur deras fantastiska sinnen fungerar. Som när jag och Gabriel tränade på att rita katter. Enkelt, menade jag. En stor ring, en liten ring. Ögon, öron, svans.

Eftersom svansen tydligt blev en rävsvans fick det bli en orange räv istället.

Och han gjorde precis som han blivit instruerad, mycket nöjd med sin skapelse. En stor ring. En liten ring. Ögon, öron, svans. En av de finaste katter jag sett.

Katt. Som om man köpt den på Ikea.
Uncategorized

Tjära och fjädrar

I ett av de stora fönstren på min underbara veranda saknas en liten ruta. Jag har låtit det vara så eftersom katterna använder det som kattglugg. Det, i sin tur, innebär att de otäcka bestarna med sin förkärlek för hemlevererad mat drar med sig byten in på verandan. I ett av hörnen, under bänken och bakom ett litet bord, har de en avrättningsplats som jag förtvivlat svabbar ren från blod så ofta jag hinner.

Just nu är det mycket småfåglar som går åt. Det är bra på det viset att de också gärna äter fåglarna och det därför blir mindre för mig att städa. Det är inte riktigt lika bra på det viset att de inte äter upp de där små allra fluffigaste fjädrarna som sedan likt en skräckversion av Forrest Gump virvlar in i huset av vinddraget när man öppnar dörren.

Igår hade de tagit en råtta. Inte den största sortens, men ändå en råtta. De hade dumpat den vid avrättningsplatsen så att den hade fått fjädrar. Medeltidshistorikern i mig är ändå lite nöjd. Lite tjära på det där bara. Klassiskt.

Katten på bilden har i allra högsta grad med inlägget att göra.
Skilsmässor

Ursinnet

Eftersom jag har jättebråttom med skrivandet av en bok som snart borde bli färdig satt jag och skrollade mig igenom Facebook. Mycket av det som dyker upp när man skrollat tillräckligt länge är ”visdomsord” och mycket av det är bottenlöst dåligt, men så alldeles nyss dök det upp en som träffade rakt i hjärteroten.

I sat with my anger long enough
until she told me
her real name is grief

Joråsatteh.

Vardagslivet

Bullfika och vardagskaoset

Jag fick en förfrågan från en dagstidning om de kunde få komma och göra en intervju och fota mitt hus inför deras bostadsspecial. Efter att ha försäkrat mig om att de förstod att det här inte är rätt plats för den som söker inspiration á la inredningstidning hälsade jag dem hjärtligt välkomna.

Och lite på grund av att jag inte hade tid men mest på grund av principer hade jag inte ens dammsugit golven innan de kom. Det såg ut precis som det brukar göra i det här huset, förutom att jag ju inte hade några barn hemma så det var 1) betydligt lägre decibelnivå och 2) hyggligt rent på diskbänken. På bordet hade jag dukat med kaffe och bullar. Ni som har varit här vet att det faktiskt på riktigt är så det brukar se ut. Till skillnad från rena golv är nämligen bullfika en mycket hög prioritet i mitt hem, och det är så som jag vill ha det.

Vi pratade om vad som krävs för att ta sig an ett sånt här projekt och jag framhöll vad byggaren påpekade för mig en gång, nämligen att det här inte är ett projekt utan en livsstil. Vill man ha färdigt är det här fel grej. Vill man ha polerat och underhållsfritt är det här det dummaste man kan göra. Men om man njuter av att konstant pyssla och planera så är det här helt rätt. Om man vill sänka varje ledig stund och slant i sitt boende så är det här supersmart.

Vi pratade också om pengar, och om hur många tiotusentals euro det kostar att göra sånna här renoveringar, även om man – så som jag har gjort – försöker göra så mycket det bara går själv. Generellt när man renoverar gamla hus så brukar man väl säga att det krävs tid och pengar och att det man saknar i det ena kan man kompensera med det andra. Det är en ganska bra tanke att ha med sig. Och så tror jag att det är livsviktigt att dels fira varje liten grej man får färdig, och dels acceptera att man aldrig kommer att bli helt färdig ändå. Det är så det blir en livsstil. För att man kan korka upp en flaska bubbligt när man målat färdigt badrumsgolvet det egentligen inte var tänkt att man skulle måla och bjuda hem journalister och fotografer mitt uppe i vardagskaoset eftersom det inte blir bättre än vad det är just nu. Just nu, är alltid den bästa stunden.

Nyhetsplock

Dr. Impostor

Det händer ibland att det dyker upp riktiga jobb inom akademia som jag faktiskt vore kvalificerad för och då söker jag förstås. De är nämligen inte särskilt många till antalet.

Men det finns heller förmodligen inte någonting som framkallar riktigt lika stark impostor syndrome som att söka sådana jobb. De kräver i allmänhet ganska många sidor skriven text. Cover letter. Redogörelser över undervisningsmeriter. Akademiska meriter. Publikationer. Pedagogiska ideologier. Och dessutom förstås CV, som ska följa en egen specifik mall beroende på vilken tjänst man söker och vid vilket universitet. Det går liksom inte använda sådant man hade färdigt. Varje ansökan är minst fem sidor nyskriven, förhoppningsvis högkvalitativ, text.

Det var en kompis som först konstaterade att hon led av impostor syndrome – en känsla av att man är en bluff och att det bara är en tidsfråga innan folk kommer att inse att man egentligen inte kan något. För mig kändes det som om massor av bitar ramlade på plats med den termen, eftersom jag förstod att jag var långtifrån ensam att känna mig ovärdig de meriter jag på pappret har. Och eftersom jag inte är ensam om den känslan så är det inte något fel på mig, tänker jag, och så är det bara bita ihop och fake it ‘til you make it. Så att säga. För när man söker jobb handlar det ju om att framhäva de meriter man har. Och jag har meriter. Faktiskt.

Sedan är det förstås ett problem att impostor syndrome på en del platser faktiskt används för att patalogisera upplevelser, och ett ännu större problem att det nästan uteslutande handlar om kvinnors upplevelser. Då blir det ju nämligen ett upplevelsebaserat problem som det åläggs kvinnor att lösa, när det i själva verket handlar om hur arbetsplatser och samhället i allmänhet behandlar kompetenta, högt utbildade kvinnor.

De psykologer, Pauline Rose Clance och Suzanne Imes, som först myntade begreppet ”impostor phenomenon” i en studie från 1978 menade att

”Despite outstanding academic and professional accomplishments, women who experience the imposter phenomenon persists in believing that they are really not bright and have fooled anyone who thinks otherwise. Numerous achievements, which one might expect to provide ample object evidence of superior intellectual functioning, do not appear to affect the impostor belief.”

Med tanke på hur mycket bättre än en medelmåttig man som kvinnor måste vara för att uppfattas som lika kompetenta skulle man ju kunna tänka sig att det inte nödvändigtvis var en svaghet i kvinnorna som skapade känslan av att vara fejk. Författarna föreslår terapeutiska metoder för att hjälpa kvinnor att förändra sig.

Det skaver lite.

Vardagslivet

Bästa medicinen

I dag har jag varit hos frissan för första gången på aaaalldeles för länge. Och jag har i princip legat sjuk sedan mitten av augusti, så det känns väldigt mycket som att världen liksom bara snurrar på och jag inte alls hinner med.

Best Hamsters Wheel GIFs | Gfycat

Att få gå till frissan var frigörande på så många olika vis. Dels för att man ju alltid känner sig mycket fräschare när man kommer därifrån. Dels för att det faktum att sitta still i en frissastol och bli ompysslad var nog för att suga musten ur gör att jag inte behöver tvivla på att det är rimligt att jag är sjukledig från jobbet.

Och vi har blivit utfodrade, både jag och djuren. En vän leverade mat till både kaniner och höns, som nu mycket nöjda mumsar sina magar fulla (de har förstås fått mat hela tiden, men den började ta slut). En annan lagade mat till mig. Gabriels farfar ringde i morse och frågade snällt om han möjligen kunde få komma ut hit och jobba i dag, vilket jag givetvis tackade ja till, så nu är renoveringen av hönshusets ruttna vägg snart färdig. Och jag har fått de sista nerspydda lakanen och handdukarna tvättade och undanvikta. En brasa sprakar i kaminen och vedspisen har hunnit värma upp köket. På bordet lyser en bukett ringblommor.

Ni ska ha ett jättestort tack för allt pepp, hörrni! Det har betytt otroligt mycket, trots att jag inte har hunnit svara till alla som har hört av sig!

Frissa och smink ftw.
Vardagslivet

Le, för det kunde vara värre.

Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.

Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.

På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.

(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)

Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.

Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.

När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.

Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.

I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.

Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.