Arkiv | oktober 2016

Ångrar du dig?

För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?

Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.

Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.

IMG_7876.JPG

Ingen annanstans var solnedgångarna lika vackra som över vår gamla gård.

Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som  hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.

IMG_7347.JPG

När man själv kämpar och de måste få vara barn utan del i vuxnas trassel är det ibland extra svårt.

Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”

Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.

IMG_8014.JPG

Tildas älskade räv fick sitta i fönstret och äta frukost, den första morgonen.

Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.

Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.

IMG_8147.JPG

Vi hade inte mycket egna möbler i början, jag och barnen, men vad gör det när man kan sitta på golvet och grilla korv?

Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.

Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.

För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.

14877708_1230463610348598_1303060536_n.jpg

Här har ni honom. Den första riktiga bilden, med solen i ögonen i vackra Borgå.

Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.

Det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.

14914584_10154138476837865_963916785_n.jpg

Så här mår jag ungefär.

Maktlöshet

I dag är en sån där dag då jag nästan kvävs av maktlöshet inför världens beskaffenhet. Det här året är det dödligaste hittills på Medelhavet. Minst 3740 människor har dött i försök att nå den relativa tryggheten i Europa.

Och här sitter vi och bara ser på.

I går bombades skolor i Syrien. Skolor. Möjligen av Ryssland eller av den som bjudit in ryssarna; Syriens diktator Assad.

Det får inte vara så här. Det måste till politiska åtgärder NU! Börja med att göra det lättare att ansöka om asyl och framförallt lättare med familjeåterföreningar. Alla kommer att tjäna på det.

Och alla vi vanliga; fortsätt donera till UNICEF. Bor du i Finland skickar du ett SMS med texten UNICEF till nummer 16499 och vips har du donerat 10 euro på bara en minut. I Sverige är numret 72 900, texten UNICEF och donationen 100 kronor.

Nu ska jag försöka rycka upp mig och komma ihåg att vi som har möjlighet att leva vanliga, lyckliga liv har en skyldighet att också utnyttja den möjlighet så att vi kan upprätthålla det goda i världen – det som gör det värt att orka kämpa vidare.

Rädda Syrien! (Och ett par saker jag är sjukt nöjd med)

Kanske ni redan visste det, men min Kärlek är från Syrien. Han kom till Finland för snart två år sedan och har tack och lov uppehållstillstånd. När det var en stor manifestation i Helsingfors för att uppmärksamma den humanitära katastrof som Syriens krig har orsakat var det alltså fullkomligt självklart att vi fanns på plats. Han, jag, barnen och ett par tusen andra stod och betraktade hur människor med lyktor i händerna formade ett mänskligt fredsmärke och krävde ett slut på kriget i Syrien.

peace-church

Någon dag ska jag försöka sätta ord på hur det är att leva tillsammans med en som kommer från kriget, men ikväll klarar jag det inte. Det var tungt att se honom stå där, förvisso omgiven av tusentals människors öppenhjärtliga stöd och en liten familj som älskar honom, men ändå förkrossande ensam. Trygg, ja, men så medveten om alla som fortfarande är kvar i Syrien, som förtvinar i flyktingläger eller som fått ge sina liv för vansinnet. Jag håller hans hand, för jag vet inte vad jag ska säga.

Hur som helst. Skänk en slant till någon av hjälporganisationerna, ok? Ok.

Ja, och sedan kom det fram en mediamänniska av något slag. ”Ursäkta, men talar ni finska eller engelska” frågade han. ”Både och”, svarade vi. ”Och svenska och arabiska och ryska. Kan vi hjälpa till?” Så vände han sig till min son och sa ”Jag undrar om den här unga fröken skulle vilja vara med på en kort liten filmsnutt” och jag fick ÄNTLIGEN valuta för hattköpet när jag kunde svara att det vill han säkert men det är inte en liten fröken för ”det är ju en Pikachu”.

Sanslöst nöjd över detta.

pokebarn

Sedan åkte vi hem och lagade mat och skrattade så vi höll på att kikna åt saker som kanske inte hade varit lika roliga om vi inte alla varit så trötta. Nu ska jag strax gå och lägga mig bredvid Honom, och försöka att vara mer tacksam över att han är här och trygg med mig än att så många av hans nära och kära sover med hjärtat i halsgropen till ljudet av bomber.

Höstpromenad 

Att ha hund medför att jag tar långa promenader dagligen, vare sig jag egentligen vill och har tid. Och just nu när man sitter i det värsta skrivarträsket och försöker spotta ur sig högkvalitativ akademisk text så är det rätt bra att ha promenadsällskap som högaktningsfullt skiter i alla bortförklaringar.

När livet går vidare 

Så där som livet tenderar att göra så går det vidare, nästan utan att man märker det. Det har blivit höst, och jag älskar doften av fukt och löv och nya chanser. Vi flyttar fortfarande in, packar upp, fyller på i skåpen och tapetserar trötta väggar. Vi fyller ett ensamt hus med nya skratt och det här huset blir alltmer ett hem, för oss alla. En hund från gatan i Rumänien, en katt, en ny hamster, två barn och tja… ni vet. Jag och Han. Tillsammans.

Vad är i ett namn

Det där med efternamn är så himla svårt. När vi insåg att vi väntade barn då för drygt 11 år sedan meddelade jag tvärsäkert att barnet minsann skulle ha mitt ovanliga och, i mitt eget tycke, vackra efternamn. Lite skämtsamt sa jag sedan att om fadern i något skede tänkte gifta sig med mig så kunde både jag och ungen ta hans efternamn. Jag hade liksom aldrig trott att det faktiskt skulle hända.

Men vi gifte oss och tog hans efternamn.

Nu har skilsmässan juridiskt gått igenom och vi är inte längre gifta. Jag står här med ett namn jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Dels har jag burit det så länge att jag knappt kommer ihåg något annat och dels så är det barnens namn – det namn vår lilla familj hade. Få saker gör det så konkret att vår familj har splittrats som tanken på att byta efternamn och ta tillbaka det namn som brukade vara mitt.

I början av splittringen tyckte jag att det var självklart att jag skulle ha kvar det namn jag fick vid giftermålet, inte minst för att visa barnen att vi fortfarande hör ihop. Men så mycket har hänt sedan dess, så mycket sorg och så drastiska avsked. Egentligen var allt jag ville med skilsmässan att sluta vara gift med honom, men i praktiken har jag förlorat flera andra människor som jag gärna hade haft kvar också. Människor som så att säga hörde till honom men inte till mig. Det var säkert naivt att tro att jag skulle få ha dem kvar, men det är som det är.

Och jag känner inte att jag kan ha kvar ett släktnamn till en släkt som jag inte hör hemma i.

Jag längtar tillbaka. Jag vill ha mitt namn tillbaka. Jag vill ha mig tillbaka. Eller. Kanske är det inte tillbaka? Kanske är det att klippa band och komma framåt som jag längtar efter? Jag vet inte, men namnet känns väldigt viktigt i den här processen. Att släppa taget om något som inte finns längre och skapa nya sammanhang – hitta sig själv i allt det nya.

Fast jag har ju för tusan just varit i Sverige och fixat ett nytt pass med gamla namnet i och det ska gudarna veta att jag inte orkar åka över och ordna ett nytt nu i brådrasket. Baby steps alltså.

Såatteh. Cederbom, hörrni. Charlotte Cederbom. Ditåt ska jag.

80s 1980s elvira elvira mistress of the dark cassandra peterson