För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?

Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.

Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.

Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som  hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.

Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”

Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.

Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.

Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.

Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.

Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.

För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.

Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.

Det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.