Skilsmässor · Vardagslivet

Skilsmässobarn

Gabriel var lite ledsen när vi diskuterade hämtning från dagis.

”Jag vill att ni kommer tillsammans” säger han. ”Pappa och mamma ska komma tillsammans och hämta så som alla andra gör.”

Mitt hjärta sjunker förstås. Stackars, älskade lilla skilsmässobarn! Vi turas om att hämta för att undvika att träffas i stor mån det är möjligt. Min fina unge får inte allt det som de andra får. Han missar tvåsamheten, båda föräldrarna, blir utanför. Han får stå ensam när alla andras fullt fungerande mammor och pappar hand i hand dansar in för att hämta sina kids.

Där någonstans avbryter jag mina virvlanda känslostormar och börjar ifrågasätta det statistiskt korrekta i hans uttalande. Jag harklar mig försiktigt. Vem exakt är det han menar utgör alla de där andra barnen som blir hämtade av både mamma och pappa? Bästisen blir det åtminstone inte. Nej, det höll han med om. Men S blir.

Jag förklarar det inte för honom i just de ordalagen, men S pappa är kvar i ett annat land och S mamma har en ny och mycket välförtjänt pojkvän som möjligen hjälper till att hämta eftersom han tycker väldigt mycket om underbara lilla S och möjligen lite för att mamman inte har bil.

Det är inte lätt att vara liten. Men det är fan inte lätt att vara stor och ha ständigt dåligt samvete för vad för sorts potentiella trauman man orsakar sitt barn heller. Att vi inte hämtar samtidigt från dagis torde emellertid vara det mindre traumatiserande alternativet i just det här fallet.

Vardagslivet

Bridget

Som ni ju vet går djuren på min gård rätt fria. Jag får ofta frågan om jag inte är rädd att något ska hända dem. Att det ska komma en räv och ta någon av hönorna. Att kaninerna ska springa bort.

Och jag brukar svara att det är klart att jag är rädd men att det är ett aktivt val att låta djuren leva så fritt som det bara är möjligt. Jag tänker mig att det är värt att de får massor med spring i sina ben och gräs under tassar och tår trots att det är ett liv med fler risker än att sitta inne i en bur.

Det betyder förstås att olyckan någon gång måste vara framme.

Jag vet att kaninerna tycker om att ligga i skuggan under bilarna och jag brukar ha väldigt bra koll på när någon av dem är där. Det hade jag inte igår när vi skulle åka iväg. Jag körde, som alltid, väldigt sakta och försiktigt, men har man en liten mjuk kanin under bilen så hjälper inte det ett skit. Eftersom jag inte alls såg henne vet jag inte exakt hur hon blev överkörd, men att det hade gått illa syntes direkt. Jourhavande veterinär skulle ha funnits nästan 40 minuters bilfärd borta och jag fattade då beslutet att lägga in henne i sin bur där hon känner sig trygg istället för att släpa iväg henne på en bilresa hon av ren chock ändå hade dött av. I buren drack hon till och med lite vatten och jag hann hoppas att det kanske var mer yttre chock än inre skador som fick henne att må dåligt. Innan jag ens hann ge henne smärtstillande medicin somnade hon in.

Så jag tampas med tusen miljoner känslor på samma gång. Dåligt samvete, förstås. Kramade om Bridgets baby som ska bo kvar hos oss och bad ödmjukt om ursäkt över att jag dödat hennes mamma. Men också tacksamhet över omständigheterna. Det var inte en massa blod utan en mjuk, fluffig kanin ända in i slutet. Det var jag som körde bilen och ingen annan. Hennes ungar hade blivit stora nog att flytta dagen innan. Två av hennes döttrar bor kvar hos oss.

Och så får jag dåligt samvete för att det finns en massa omständigheter som gör mig lättad och så har jag mitt eget lilla dåligt-samvete-lättnad-kretslopp. Men så är det. Hon hade ett jättebra kaninliv. Det blev onödigt kort bara.

Bridget. ❤
Vardagslivet

Bebis

Vi kämpar på här hemma, allihopa. Ikväll anländer en ung mamma, god vän till E som redan bor här, tillsammans med sin baby men de stannar bara några dagar. Det är så otroligt spännande med dessa små inblickar i andras livsöden. Sådant som man som humanist trots allt brinner för. Omständigheterna är förstås inte optimala, men det kan man ju inte göra så mycket åt.

Vi har ju inte riktigt något gemensamt språk men hackar oss fram med de ord vi har och det går faktiskt oftast ganska bra. Vi delar tillräckligt mycket som inte är rotat i lingvistik för att kunna förstå varandra. Till exempel har kaninen Bridget äntligen fått sina ungar och jag och E har hjärtinnerligt fröjdats över småttingarna. Vi pratar, på förekommen anledning, ganska mycket om barn och hur det är. Hennes son som nu äntligen har haft förstånd att lämna hemstaden, vilken stått under konstant bombardemang i flera dagar. Tonårsbarn som mest vill sitta på sitt rum med telefonen och äta mat som är något annat än det man lagat. Små barn som äter vad som helst.

Idag pratade vi om skillnaden mellan första barnet och tredje barnet. E konstaterade krasst att om det första barnet äter kattmat så blir man som mamma helt hysterisk och orolig och härriminguuuud för barnet kan ju bli sjuk. Med tredje barnet betraktar man det snarast som kattens problem. Det klingar på något vis bekant.

En vecka gamla. Snart, snart öppnar de ögonen.
Vardagslivet

Sverige levererar

Vi har varit i Sverige. Pappa påstod att de hade rätt mycket snö kvar där men från finskt perspektiv är det givetvis bara trams.

Sol. Snödroppar. Värme. Familj. Härrimingud så välbehövligt!

Och så plockade jag upp covid, säkerligen från den knökfulla båten på väg dit. Mår inte prima om vi säger så. Jag försöker vila men det är jag ärligt talat rätt värdelös på.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Positiva formuleringar

Ni vet hur man ibland ramlar på en bild och bah

Nu senast var det den här.

via Rhia Rave Fae.

Jag kämpar med det där hela tiden, så himla mycket. Och gudarna ska veta att finländarna inte hjälper till. Särskilt inte den här tiden på året. Eller egentligen någon annan tid på året heller. Till viss del handlar det om språkförbistring. Exempelvis använder finlandssvenskar ordet ”nog” som en bekräftelse medan vi svenskar använder det för att antyda tveksamheter. ”Det går nog bra” betyder på finlandssvenska att det säkert kommer att gå bra och på svenska att det kanske funkar. Min hjärna vet om den här skillnaden men mitt hjärta sjunker varje gång.

Istället för att svara ”ja, tack” eller ”nej, tack” säger man ”nåjo” eller ”nånej”. Möjligen bekräftar man att gärna skulle vilja ha en kopp kaffe med ett ”ok”. Och jag tvekar. Hjärnan kämpar för att läsa situationen som vardagligt positiv, så som jag har fått lära mig, men hjärtat ger upp omedelbart. ”Hen vill inte egentligen ha kaffe utan tvingar sig till det här” gråter jag inombords medan jag häller upp och ler.

Jag är så mycket på min vakt hela tiden och förväntar mig att bli lämnad utanför, straffad för fel jag gör när jag ju aldrig kan lära mig, att jag tolkar sådant som framförs i neutrala termer som negativt. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag övertolkar andras signaler, letar efter tecken på att jag gjort dem ledsna eller arga eller på annat sätt inte har varit tillräcklig. Men det är min förmåga att tolka de där signalerna som var den enda garanten för min och barnens trygghet under flera år. Det är så satans inpräntat i mig att leta efter tecken på att allt inte är så rosenrött som det verkar, för bara om jag hinner se tecknen i tid kan jag parera.

En kompis delade den där bilden och uppmanade folk att, om det bara är möjligt, tänka igenom hur man formulerar sig eftersom det kan göra en himmelsvid skillnad för dem som har orsak att tolka saker negativt, oavsett vad den orsaken är. Det träffade rakt i hjärtat. En del kanske tycker att andra inte har tillräckligt bra orsak att automatiskt tolka neutrala saker som negativa, men man skulle ju faktiskt liksom helt oberoende av någons orsaker ändå kunna fundera över hur man formulerar sig. Knappast skadar det att genom en annan formulering försäkra sig om att andra känner sig välkomna och uppskattade.

Vardagslivet

Norrsken

Ni som känner mig vet att jag är ganska förtjust i norrsken. Ni som känner mig väl vet att det är en rejäl underdrift att jag påstå att jag bara är lite förtjust.

Jag. Älskar. Norrsken.

Och varför skulle man inte? Mer magiskt fenomen finns knappast. Jag följer inte slaviskt men nog beklämmande nära rymdvädret för att få en chans att se dem. Så gissa om jag var lite besviken nu för några veckor sedan då rymdvädersprognosen lovade ökad chans för norrsken en dag då jag inte skulle ha en liten treåring att vakna med dagen efter och alltså kunde spana hela natten och det sedan var kvällen innan som hela himlen var grön. Den kvällen jag lekt ansvarsfull och lagt mig tidigt.

Ikväll ringde Tilda från sin pappa mycket senare än vad de egentligen får ringa om det inte är något superviktigt. Som hon konstaterade var det dock superviktigt. Norrsken. Nu.

Så jag kastade mig ut i den frusna natten och mycket riktigt. Där var de. Dansade sakta runt mitt hus. Bedövande vackra i tystnaden.

Äntligen.

Vardagslivet

Svajigt

Hörrni, jag har sagt det här förr men jag säger det igen: ni är guld värda! Ett enormt stort tack för pepp och stöd igår!

CTn av min hjärna visade att jag har en hjärna utan något extra. Planen på sjukhuset var därför att medelst dropp försöka bota min huvudvärk och därmed yrseln. Jag försökte försynt påpeka att huvudvärken inte är det största problemet och att värken inte korrelerar med yrseln och fick till svar att jag givetvis inte behöver ta emot vård. Eftersom jag i det skedet hade väntat på sjukhuset i drygt åtta timmar och därmed hade allsköns anledningar att ha huvudvärk tog jag emot den vård de erbjöd varefter vi kunde konstatera att yrseln inte försvann när huvudvärken gjorde det.

Strax efter kl 1 på natten (och efter 10 timmar i akutens väntesal) bestämde de sig för att det säkert var bäst att remittera mig till öron-näsa-hals-specialist. Detta för att yrseln hör ihop med balanssinnet som sitter i örat. Dit åkte jag sedan på morgonen idag efter alltför lite sömn.

Nu har jag ju varit sjuk i en vecka och dessutom spenderat 10 timmar i ett allt annat än inspirerande väntrum så jag hade förstås googlat mig fram till vad det måste vara. Det tog en öron-näsa-hals-specialist typ 15 minuter att dra samma slutsats och med undersökningar bekräfta diagnosen. Vestibularisneurit. Ett virus på balansnerven inne i örat, som normalt gör att man blir rejält mycket sämre än vad jag var i början. Jag var förvisso mycket illamående, men jag kräktes aldrig och jag har kunnat hållas stående (i princip) när jag har försökt hela tiden.

Det som har förvirrat har dels varit huvudvärken, dels att läkarna inte har sett den karaktäristiska nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser) som identifierar sjukdomen. I morse var dock första gången som någon satte på mig Frenzels glasögon och då syntes de typiska ögonrörelserna direkt. Jag önskar att någon hade gjort det tidigare. Det hade sparat mig en massa ångest och besvär och det hade sparat sjukvården en jävla massa resurser. Man kan tydligen köpa sånna på nätet för typ 6000 spänn. Ska vinna på lotto och donera ett par både till Borgå sjukhus och lokala vårdcentralen.

Anyways. Nu blir det en hästdos kortison och sedan rehabilitering av mitt lätt fuckade balanssystem. Och självrannsakan, så som det alltid blir när man tvingas stå vid avgrundens kant. För hörrni, han som var min Pojkvän men inte längre är det, han stod där på kanten tillsammans med mig nu. Höll mig hårt i handen fast han inte har några skyldigheter att göra det. Jag tror inte ens själv att han förstår hur värdefullt det var. Och där, mitt i rädslan över att inte få vara med barnen sipprade det in en rädsla över att inte få vara med honom också. En rädsla över att förlora honom fast han egentligen inte ens är min längre. Rädsla över att förlora tid med honom. Liv med honom.

Man kan bli yr i huvudet för mindre.

Nedim och Midnight. Katterna på bilden är för en gångs skull inte inblandade.
Vardagslivet

Prata om rädslor

Jag har dragits med en besvärlig yrsel i snart en vecka. Nu sitter jag på akuten och väntar på svar av en röntgen av min hjärna. Det är rätt jävligt faktiskt. Den där väntan.

Alltså, sannolikheten att röntgen ska visa något avvikande är ju betydligt mindre än den kallsvettiga ångest väntan ger upphov till. Och jag tänker på det där med att leva i rädsla, att det inte är ett värdigt liv, egentligen oavsett vad rädslan beror på. Jag tänker också på hur svårt det kan vara att skaka av sig rädslan när den väl fått grepp om en och att det säkert är en sådan sak som man borde prata om lite oftare.

Just nu är jag rädd för att dö. För att inte få se mina barn växa upp. För att ge mina barn en barndom som inte präglats av den närvarande, förstående förälder jag har velat att de ska ha i mig utan av deras mammas insjuknande och död.

Vad är ni rädda för?

Vardagslivet

16

För 16 år sedan satt jag på Barnmorskeinstitutets sjukhus med en pinfärsk liten unge i famnen. Han var ett dygn gammal och det var jag också. Jag hade ganska precis ätit en hel prinsesstårta själv because I’m worth it och mådde jättebra och jättedåligt samtidigt. Det hade varit en fruktansvärt lång och onödigt dramatisk förlossning som jag förstod väldigt lite av, inte minst för att barnmorskan bara pratade finska. Det var tur att jag inte visste vad de närmaste månaderna skulle föra med sig i form av sömnlöshet och bröstinflammationer och blodförgiftning och felsydd, infekterad episotomi och ett känsloliv som var överallt hela tiden.

Jag bara satt där med en hel prinsesstårta i den mage som just rymt en baby och tittade tillbaka in i de mörkaste och vackraste ögon jag någonsin sett. Han grät inte. Bara låg där och tittade. Sög i sig världen. Sög i sig mig, bröstmjölk och själ. Och jag älskade honom mer än jag någonsin älskat någon. Har älskat honom varje dag sedan dess, även när han inte gjort det alldeles enkelt.

I går fyllde han så 16 år. Han är nästan ett huvud längre än mig nu. Är den som får öppna burkar och ta ner saker från översta hyllan. Han vet så mycket saker, lär sig fortfarande orimligt snabbt. Och han har kommit upp i den åldern att det börjar lysa igenom att han till skillnad från vad det ibland har känts som faktiskt har lyssnat på vad jag sagt. Låtit mig bidra till den han har blivit. Åtminstone lite.

Men allra mest fortsätter han förstås att gå sin egen väg. Och jag är tacksam för varje dag jag får följa honom.

Vardagslivet

2021

Nu är det här skitiga 2021 snart över. Utan att vilja jinxa något genom att skriva trams som att ”2022 knappast kan bli mycket värre” är det kanske ändå på plats med någon sorts grovt förenklad sammanfattning.

Jag har

  • varit väldigt sjuk
  • klippt av mig håret
  • äntligen äntligen ÄNTLIGEN fått kaninungar
  • fått slut på forskningsfinansiering
  • gått plus/minus noll på pojkvänner
  • inte alls hunnit fixa så mycket på huset som jag önskat
  • åtminstone fått värme installerat
  • förlorat bästa vänner
  • funnit nya vänner på synnerligen oväntade ställen
  • identitetskrisat mer än jag gjort ens som angstig tonåring

Jag bär med mig en utanförkänsla. En längtan efter både en familj och ett större sammanhang att höra hemma i. Det är inget nytt, förstås. Jag har burit det med mig så länge att jag inte är säker på att jag längre kan göra något annat. Och jag klamrar mig fast vid samhörighet närhelst jag kommer nära den, så pass att jag gärna förlorar mig själv i den. Ger mig så helhjärtat åt den att jag inte längre är jag utan bara en del av något annat. Av någon annan.

Men det måste finnas balans i det där. 2021 har jag lärt mig att jag inte är rädd för att vara ensam. Paniskt mörkrädd är jag förstås fortfarande och jag vågar inte gå in i ladan ensam i mörkret. Men mer filosofiskt alltså. Jag är inte längre rädd för att vara ensam.

Nyårshelgen hade jag därför tänkt fira bara med mig själv. Dra på finkläderna och röda läpparna. Locka håret och äta glass direkt ur förpackningen. Skriva skriva skriva, på artiklar och böcker. Titta på fyrverkerierna. Önska mig själv ett gott nytt år och klappa mig på axeln för att jag överlevt så här långt. Det var ju trots allt ingalunda en självklarhet. Det lät som just den sortens nyårshelg som jag skulle behöva.

Så dök den där pojkvännen som inte längre är min upp. Jag stirrar på mig själv i spegeln och frågar mig vad i hela helvete jag egentligen håller på med. Fnittrar och tänker att jag fan inte har någon som helst självbevarelsedrift och noll moral. Att jag är svag som inte kan säga nej. Men så ser jag på mig själv och vet att det inte handlar om det. Jag är inte svag och oförmögen att säga nej. Jag är stark och förmår säga ja. Så han sitter här i en av de där gula, gamla stolarna och läser en bok i skenet från tända ljus och han är så stilig att mina knän blir alldeles svaga. Han ser ut som att han passar in här. Är gjord för den där stolen, med bokhyllorna och julgranen som bakgrund. Är gjord för den här stunden och den här kvällen tillsammans med mig.

2022 vill jag fortsätta vara mig själv. Och jag ska fortsätta säga ja när jag vill.