Arkiv

Stolar

Jag har varit dyngförkyld under helgen. Ni vet så där så det kliar i hela ansiktet för att det rinner snor i alla huvudets många håligheter. Ett helvetets underjordiska tunnlar.

Ja, och sedan hittade jag (egentligen var det exet som tipsade men äras den som äras bör gäller inte ex oavsett vilken sorts antikvitetsfinnartalang hen besitter) ett par antika fåtöljer. Just precis en sådan jag letat efter till hörnet i sovrummet, och eftersom det fanns ett par fick den andra en plats bredvid kakelugnen i salen. Stolarna kostade 10 e styck och med tanke på att de är i fullkomligt perfekt skick kändes det nästan oroväckande lite.

Priset kan dock sannolikt förklaras av att de är de mest osköna fåtöljer jag någonsin suttit i. För det är något med vinkeln som gör att det blir ett tio centimeters glapp mellan ryggen och ryggstödet om man vill luta sig bakåt. Det vill man för övrigt inte eftersom den som är längre än Gabriel och lutar sig bakåt slår huvudet i den mycket dekorativa men ack så jävligt placerade trärosen. Skulle man vilja undvika att luta sig bakåt och dunka huvudet i rosen hade man teoretiskt kunnat sätta sig längre in. Är man dock utrustad med en bakdel större än Gabriels fastnar man med den.

Så jag behöver inte bekymra mig över att jag ändå kommer att använda sovrummets stol som avstjälpningsplats för mina halvt använda kläder.

Det sannolikt minst peppiga alla hjärtans dag-inlägget ni kommer att läsa

Jag tänker mig nu att jag har skaffat mig tillräckligt mycket erfarenheter genom skilsmässor och separationer för att kunna göra ett ganska så krasst men likväl fullkomligt sant konstaterande vad gäller förhållanden:

Kärlek räcker inte.

Alltså, kärlek är förvisso en jättebra grund att bygga ett förhållande på. Jag skulle inte direkt rekommendera någon att försöka bygga ett förhållande utan kärlek. Men kärlek räcker inte för att bygga någonting bestående. Det behövs mycket mer.

Och ni bah ”hörru bittertanten, vad menar du med kärlek då va”? Allt man brukar inkludera i begreppet kärlek, mina vänner. Från den första förälskelsefjärilen i magen till det längre förhållandets rutinkärlek. Från att klä sig i finaste kläderna för att gå på dejt till att ligga i sunkiga mysbrallorna framför TVn.

Ett förhållande kräver, förutom kärlek,

  • respekt för den andres person, inklusive alla de brister som ibland inte är av den sexigare sorten. Tror att det var Dr. Phil som sa att det inte gäller att hitta någon som är utan brister, utan någon med vars brister man kan leva.
  • en gemensam värdegrund att stå på. Jag skulle till exempel aldrig någonsin kunna vara tillsammans med någon som inte har en grundmurad tro på alla människors lika värde. När Peppe frågade sina läsare om vad som var dealbreakers för dem så var det nog en av de sakerna som kom upp oftast också. Och egentligen så handlar det inte om politik. Visst skulle jag, teoretiskt, kunna dejta en sverigedemokrat eller en sannfinländare men jag har på känn att den gemensamma värdegrunden inte skulle finnas där. Mänskliga rättigheter ska inte få vara en politiskt fråga.
  • uttryck för kärlek som den andre parten förstår. Vi förstår oss på kärleksfulla handlingar på helt olika sätt. En del kanske behöver beröring, andra är verbala och de allra flesta någon sort komplicerad blandning. Jag kan vara dödens förälskad i någon, men om jag inte kan visa det på ett sätt som den andre registrerar som en kärleksfull handling så betyder det ingenting. Exempelvis: en man som vill visa kärlek genom att köpa presenter och bjuda på middag funkar inte för mig. Ännu värre vore en man som vill hitta på en massa överraskning eller (HORROR OF HORRORS) vill deklarera sin kärlek med sång eller poesi.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma historien. När man tänker tillbaka på hur det var i början när man träffades ska man se det ungefär likadant. Alltså inte identiskt, men så att det känns som att man upplevde samma sak från två håll.
  • en överensstämmande syn på den gemensamma framtiden. Man kan ju vara helt vansinneskär och vilja offra hela världen för den andre, men om man inte har talat om framtiden är man ändå fucked. På ett dåligt sätt. Vill man vara kär i stunden, andas in nuet, gotta ner sig i den kärlek man har just där och då så är det förstås fritt fram, men för att det ska fungera måste man se på framtiden på samma sätt. Jag skulle till exempel aldrig kunna vara tillsammans med någon som planerar att spendera sin ålderdom på Maldiverna.

Jag känner mig också lite frestad att påstå att alla förhållanden behöver katt, men jag har förstått att de finns sånna som fått det att funka ändå. OBS! att det bara är något jag har hört – inte sett faktiska bevis på.

img_3286

Kom, sötnos! Så tar vi en fin bild till bloggen!

Många gånger har jag fått höra att så länge man älskar varandra så kan man lösa allt. Det är sentimentalt dravel. När det går åt helvete för att ni trodde att kärlek räcker så vet ni var ni läste det först.

Joråsatteh. Hoppas allt är bra med er!

Tyngden

Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.

Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.

Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.

Några fynd

Fyra våningar ner i källaren under universitetets bibliotek hittade jag en bok om Finlands bondgårdar från 1929. Och där, där fanns min gård listad. Ägare var då J. Less (han som poserade på bilden med sin fru) och han hade ägt den sedan 1894. Vid det laget hade gården varit i hans släkts ägo i tre generationer. Arealen var 71,56 ha och det fanns tre hästar, 19 kor, två grisar och lika många lamm, samt sju hönor. Bilden på huset kan alltså vara som nyast från 1929, och det är framförallt två saker som förändrats: färgen (mer om det senare) och fönstren på baksidan. Numer är de två fönstren på mitten sammanslagna till ett stort fönster. Att någonting med baksidans exteriör hade förändrats visste jag sedan tidigare, för om man tittar riktigt nog så ser man att en del av panelen är för rak nu. Ja, och man behöver inte titta noga alls för att se att det är något med proportionerna på baksidan som bryter harmonin på ett sätt som ett så här gammalt hus inte skulle vara befläckat med om det inte byggts om.

På vinden hittade jag sedan en brödspade som var väldigt smidig när vi bakade pizza i bakugnen.

Och på loppis hittade jag 20 metallskålar och -fat för 5 e, samt nio alldeles perfekta engelska porslinstallrikar med snirkliga blommor till det facila priset av 3,50 för hela traven. I de skålarna åt vi kycklingsoppa till kvällsmat.

Om någon tycker att det blev för mycket sliskig lycka nu så kan jag berätta att det var sjukt svårt att få pizzorna in i ugnen. Den första lyckades jag flippa så fyllningen kom nedåt. Lite senare, när jag trodde att jag lärt mig, puffade jag till pizzan med sån snärt att jag sköt mozzarellabollarna på den rakt in i elden. Det kräver nog lite mer träning…

Tvilling

Var på sonens utvecklingssamtal på skolan, tillsammans med exet. Insåg till min förfäran att vi färgmatchade varandra. Inte lite, utan på fucking nyansnivå. Senapsgul tröja, kombinerat med rostrött och svart på byxor och jacka.

Vi måste börja ringa varandra och kontrollera sånt här innan vi dyker upp på samma ställe som några Olsen-tvillingar.

En gammal bakugn

Så jag har ju en bakugn i köket. Hittills har jag inte vågat använda den eftersom den inte var sotad. Det var tänkt att sotaren skulle ha gjort det när han var här för några månader sedan men han ville att jag skulle städa ur den först. I ärlighetens namn blev jag lite irriterad. Det kunde väl han ha gjort liksom. Men när jag öppnade och började lyfta ur saker förstod jag varför han överlät det till mig. Bakugnen är stor. Jättestor. Och den var alldeles proppfull med skräp. Tre kassar skräp, närmare bestämt, och en imponerande trave ved. Det tog mig ett par timmar att städa ur den.

Nu har sotaren äntligen varit och godkänt även den här ugnen och jag var givetvis tvungen att prova den! Jag skulle ändå baka vanligt bröd, så jag lade undan delar av degen för att kunna testa. Och vet ni vad? Den gjorde nästan av sig självt pitabröd! De fyllde vi sedan med kyckling, tzatziki, halloumi, sallad, tomat och aubergine. Galet gott!