Arkiv

Anatomiskt korrekt

Kommer ni ihåg då när jag började träna på att göra vackra mönster i mjölkskummet på mitt kaffe? Och att det kanske inte riktigt eventuellt alla gånger helt såg ut som hjärtan?

Jag vill säga att jag har blivit bättre men alltså. Tja. ”Hjärta” är möjligen inte det första jag ser.

Höst på landet

Jag säger inte att det inte skulle ha sina negativa sidor att bo mitt ute i ingenting men herreminjesus vad det är vackert nu när hösten börjar komma. Jag är så oförskämt nöjd med att bo här.

Suck my zucchini!

Så min storebror skickade för kanske en månad sedan en bild på vad han påstod vara en ”jättestor” zucchini och jag visste ju att den var en plutt i jämförelse med den bjässe jag hade plockat i trädgården veckan innan. Men jag hade inga fotobevis. Och jag säger inte att det är en tävling eller så men tja. Ni vet. Idag plockade jag in den här.

Nymålat

Färdigt är det ju inte. Inte ens på de två sidor där det är målat. Men det är tillräckligt färdigt för att man skulle kunna ta bort byggställningarna. Och jag är så nöjd. Mitt hus skiner som en karamell. Jag har slitit som sjutton för att det här skulle bli färdigt, det har jag, men jag vill också passa på att tacka alla som med mindre eller större insats har bidragit. Det har varit otroligt värdefullt, inte minst moraliskt! Sedan skulle jag vilja berätta, trots att han själv aldrig kommer att läsa det, att målningen av huset inte hade blivit till något alls om det inte vore för A:s pappa. Trots att jag och A skilde oss har hans pappa varit här i ur och skur och skrapat, målat och fixat. Att vi inte har något riktigt gemensamt språk har varit förvånansvärt enkelt att arbeta runt, och när vi inte har varit överens har det säkert varit tur att vi inte kunnat ge oss in i några diskussioner.

Färgen är Ottossons linoljefärg, i kulörerna ljus gul och engelskt röd. Dörren är ardberg grön. Känslan är himmelsk.

Att göra sig fin för sig själv

Två kvällar per månad är jag helt barnfri. Det är, i princip, de enda två kvällarna jag skulle ha möjlighet att gå ut på dejt. Förra gången jag hade en sådan här kväll var jag lite frestad att gå ut. Ni vet, få klä upp sig, känna sig lite fin, svassa. Men jag ville i ärlighetens namn bara vara för mig själv och måla huset. Äta chips och glass till kvällsmat och somna tidigt.

Så jag bestämde mig för att kompromissa. Sminkade mig och fixade håret. Målade naglarna i en annan nyans än huset. Satte på musik. Och så klättrade jag upp på ställningarna och målade på mitt hus tills jag inte kunde lyfta armarna längre och kvällsdaggen gjorde det osmart att måla mer. En väldigt bra dejt. Skulle rekommendera.

Några tankar kring att våga renovera ett gammalt hus

Hur man ska göra när man renoverar ett gammalt hus är ett ämne som rör upp förvånansvärt stora känslor hos många. Jag antar att det delvis har att göra med att gamla hus på något vis är kulturarv, en del av vår gemensama historia, och därför liksom tillhör alla. Det är därför väldigt många som tar sig friheten att kritisera hur någon väljer att renovera sitt hus. Vilken sorts målarfärg man valt att använda. Vilka material. Vilka färger. Sådant som ingen skulle tänka sig ha rättigheten att kritisera när någon uppdaterar sitt 2000-talshus. Min utgångspunkt när jag renoverar är att försöka hålla en balans mellan att restaurera och att inte bli varken ruinerad eller galen. I det ingår att inte göra någonting som kommer att förstöra huset. Det låter kanske som en självklarhet, men det är ändå en viktig punkt.

Det handlar till exempel om isolering. Ett hus som det här mår inte dåligt av att det kommer in vatten lite här och där, så länge det alltid kan torka upp ordentligt. Ett stort problem när man vill isolera med moderna medel är att man plastar in fukt som sedan förstör huset. Men det handlar också om att bygga på ett sätt som gör att framtida generationer kan ta bort och återställa om de skulle vilja. Den framtida generation som till exempel vill ta fram stockväggarna kan göra det genom att ta bort spännpappen jag har satt upp och kommer i samband med det att genomlida samma jävla helvete jag hade när jag tog bort de två miljarder nubb som höll upp den förra spännpappen.

Balansen mellan att behålla den gamla känslan och min mentala hälsa har till exempel resulterat i att jag målade alla golv med Betolux Akva istället för traditionell linoljefärg. Precis som linoljefärg har Betolux Akva en torktid på ungefär 3, men till skillnad från linoljefärg så handlar det om timmar istället för dagar. Med barn i ett hus man faktiskt bor i finns det helt enkelt inte möjlighet för så lång torktid. Dessutom är det en betydande prisskillnad. Jag valde också att bygga ett kök från Ikea istället för ett platsbyggt specialkök, för det fanns inte pengar. Många skyr Ikeakök, och då särskilt i gamla hus. Jag tycker inte bara att det är supersnyggt, utan kan också intyga att det är väldigt väl fungerande. Mer kan man inte begära!

Det finns också en idé om att man alltid gjorde allt så mycket bättre förr i tiden. Har man försökt sig på att plocka ner ett väggfast skåp i ett sådant här gammalt hus så vet man att det ligger mycket i det påståendet. När jag skarvar med vad det nu är som jag gör får jag alltid dåligt samvete och tänker att så gjorde nog säkert aldrig folk förr i tiden. Spoiler alert: det gjorde de.

Ett prima exempel är fönstren. Först hade jag inte tänkt att jag skulle göra något åt fönstren på baksidan alls, eftersom den fasaden ska vänta på renovering, men så kom jag på den ljusa idéen att jag skulle öppna fönstren och eftersom de då föll i tillräckligt många delar för att inte gå att stänga igen var det inte mycket att välja på. Det första fönstret renoverade jag genom att fylla ut med linoljekitt. Jag gjorde det med mörkt samvete, väl medveten om att det inte är rätt sätt, men jag var tvungen att göra något och pengarna är slut. Det här skulle de aldrig ha accepterat förr i tiden, tänkte jag, men gladde mig ändå åt att slutresultatet blev så pass bra.

Så tog jag mig an det andra fönstret. Det var tejpat i övre kanten eftersom de översta centimetrarna glas saknades (något som blev lite kallt i vintras). Det visade sig dock att problemet inte var att glaset var för litet utan att nedre kanten (dropplisten) var så rutten att glaset sjunkit ner i träet. Hur många år sedan det hände vet jag inte, men jag skulle gissa att det rör sig om flera årtionden. Ungefär samma ställe som jag varsamt lappat med linoljekitt på fönstret bredvid var lappat lite mindre varsamt på det här fönstret. Istället för skruvar hade man dessutom använt spikar.

I takt med att jag tar mig an tidigare lager av användning av det här huset, så försöker jag komma ihåg att vad jag faktiskt gör är bara att lägga till ytterligare ett lager. Att jag ibland tar till kreativa lösningar är inte i opposition mot tidigare traditioner, utan helt i linje med det. Och varje gång jag känner att jag kanske varit lite väl kreativ brukar jag tänka på den där dörrlisten i Vilhos rum, som någon på den gamla goda tiden då de alltid gjorde allting mycket bättre, stabiliserade med hjälp av en gammal skjorta.

Tillskott

Jag har ju inte ens hunnit visa er de nya tillskotten här på Snickars! Efter en väns hastiga bortgång blev ett gäng höns i behov av omplacering och fick givetvis flytta hit. Nu, någon vecka senare, vågar de till och med komma ut i hönsgården istället för att agera panelhönor.

Och efter väldigt mycket sökande hittade jag vad som nog måste betraktas som den perfekta lilla flickkaninen: Bettie. Det kommer att bli några intensiva veckor byggande av vinterbonade ställen för djuren… Dessutom har min fina blomsteräng erbjudit en enastående fjärilssommar.

Lite mera före/efter

Det börjar vara de sista dagarna då det går att måla, och huset är ganska långt ifrån färdigt. Lite stressad blir jag, för jag vill ogärna ha ställningarna kvar hela vintern, men jag jobbar på så gott det går. Vädret kan man ju som bekant inte bestämma över. Och fint blir det! Här är baksidan och sydsidan. Baksidan ska inte målas alls i år. Sydsidan är nästan färdig.