Arkiv

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.

Lite galet

Ni vet när man vaknar upp på morgonen till ett meddelande från en tinderdejt man inte sett på många månader, som meddelar att hans kompis inspirerats att skriva en wikipediasida om en? Den känslan.

Och när man sedan har skrikit in i sin kudde tillräckligt länge för att våga titta vad det står och det fanimej är den mest välannoterade artikeln på hela sajten och man liksom inte riktigt kan bestämma sig för hur imponerad det är rimligt att vara över hur nitisk någon kan vara en sen fredagkväll. Den känslan. Där någonstans är jag nu.

Tinderdejten menade att det kanske kunde låta lite galet. No shit, Sherlock.

Mötenas år

Det känns rätt otippat att det mest bestående minnet av år 2020 skulle vara människomöten. Någonting inom mig knäppte till när pandemin slog till och samhället började stänga ner. Jag har aldrig sett mig själv som en prepper, men då fick jag äntligen pushen jag behövde för att göra väldigt nödvändiga förändringar. Dels byggde jag ett hönshus och skaffade de höns jag saknat så mycket sedan jag lämnade förra huset ganska exakt fyra år tidigare. Strax efter kom den första kaninen. Och jag skalade ner allt. Marie Kondoade hela livet. Det som inte bringade mig ett lyckorus åkte ut. Det inkluderade en man.

För när så mycket som jag egentligen inte orkade ta itu med, sådant jag bara lärt mig att leva med, trots allt ställdes på sin spets med pandemin fick jag på något vis den där extra jävlaranamman som krävdes. Dags att välja vilka man vill ha vid sin sida när apokalypsen kommer liksom.

När gränserna stängdes satt jag på köksgolvet och bara grät. Jag tror inte ens själv att jag hade förstått hur viktigt det varit för mig att ha tillgång till min familj i Sverige, ha möjligheten att åka dit när som helst även om man faktiskt inte gör det särskilt ofta. Och jag drog barnen närmare mig. Satte mig ner och skrev en lista över regler i det här hemmet, regler som gör att vi kan leva tillsammans som en familj. Grundläggande saker som handlar om artighet, gemenskap och hjälpsamhet i vardagen. Värderingar som kommer att göra det värt att ta sig genom mörkret.

Och när jag verkligen rannsakade vad jag tyckte var viktigt stod det så bländande klart att den man som jag fortfarande försökte få någonting att fungera med inte någonsin skulle rymmas. När jag äntligen sa högt att det måste ta slut protesterade han inte. Det var först därefter som jag på allvar började förstå hur jag knutit knut på mig själv för att vara honom till lags. Hur jag blivit någon jag inte vill vara. Så jag började prata med folk. Alla möjliga. Tog tillbaka min husnyckel och började sova lite bättre. Och jag lär mig fortfarande att inte vara rädd när jag pratar med andra. Rädd över att göra fel och bli bestraffad. Det sitter jävligt djupt.

Jag laddade ned Tinder och dejtade så mycket jag bara orkade och jag träffade flera personer som fortfarande hänger med, inte nödvändigtvis som romantiska intressen men som nya vänner. Jag var, och är, extremt positivt överraskad över hur supertrevliga män det finns. Jag har också tagit kontakt med vänner jag tappat kontakten med, pratat med folk (genom masken) på stan och i affären. Att skapa ett instagramkonto blev terapi, eftersom han som nu är ett ex inte tyckte om att andra kunde se bilder på mig, och därigenom har jag också träffat nya människor. Dessutom har jag bytt universitet, från Helsingfors till Åbo Akademi, och trots att jag på grund av pandemin inte fysiskt har kunnat vara på plats har jag känt att jag fått ett nytt och betydligt hälsosammare sammanhang där jag och min forskning passar in så mycket bättre.

I takt med att allt stängdes ner år 2020 har min värld likväl öppnat sig. I dag är det årets sista dag. Gabriel är med sin pappa och jag ska just ta itu med att tapetsera i salen. En av tonåringarna har vaknat, masat sig ut i köket för att hämta kaffe och försvunnit tillbaka in på sitt rum. Den andra sover fortfarande för klockan är ju bara 14.

2021, hörrni. Alldeles runt hörnet.

Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer

Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.

Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.

Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.

Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.

Spirar

Nu har jag varit tillräckligt länge i dejtingvärlden för att kunna konstatera något om mig själv. Flera personer har nämligen sagt att det känns som om jag håller uppe murar och inte riktigt låter någon komma in. Det är intressant, inte minst för att jag aldrig har sett mig själv som en sån person.

Och det är jag inte nu heller. Jag har inga murar. Grejen är bara att jag är död på insidan. En smula melodramatiskt kanske, men också den krassa sanningen. Det har varit så sanslöst mycket känslor de senaste åren. Skilsmässa, förälskelse, missfall, födsel, växande rädsla, ilska, sorg. Allt. Jag har varit både fysiskt och psykiskt utmattad. Är det väl fortfarande i någon mån. Och jag är känslomässigt fullkomligt dränerad.

För en som är van att vara känslomänniska är det ett väldigt märkligt tillstånd, den här inre döden. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det. Ibland är jag rädd för att det här är det nya jag. Formlös och ihålig. Och ibland känns det nästan som om några delar av mitt trasiga inre håller på att falla på plats. En spirande liten lycka. En sån där som inte krossas utav lite motgångar utan som alltid finns där. Är ett sorts basalt tillstånd. Någonting som man hade kunnat skydda med murar om man var lagd åt det hållet.

Och, tänker jag mig, någonting som kunde vara värt att låta en annan komma in till.

Extra allt jul

Vi har julpysslat. Tagit fram tomtar och änglar och julgardinerna och stjärnorna och allt. Allt. För det finns ingen som kan stoppa mig och försöka tala om rimligheter och annat trams som inte hör ihop med julen. Vi har bakat pepparkakor så hela bordet, halva mattan och alla strumpor är täckta med degbitar och mjöl, och vi har vaknat upp till riktig snö.

Gabriel kryper tätt tätt intill när han ska somna på kvällen. Lägger sitt lilla mjuka, varma ansikte hud mot hud med mitt. Slingrar sin knubbiga arm om min hals. Och innan jag hunnit värja mig slickar han mig ljudligt i näsan. Hans hemliga superkraft det där.

Bruh

Vilho har en kompis på besök över natten. De är båda två längre än mig. Fick uppbåda all min moderliga auktoritet när jag satte händerna i sidan, tittade upp på dem och med strängaste rösten meddelade att de minsann måste äta sina pizzor innan de ger sig på chipsen. De tittade över mig (för att de kan) och skrattade som fullvuxna karlar, men nu lagar de snällt iordning pizzorna. Samtidigt som de dricker kaffe och diskuterar besökförbud, så där som man gör en fredagkväll.

Anatomiskt korrekt

Kommer ni ihåg då när jag började träna på att göra vackra mönster i mjölkskummet på mitt kaffe? Och att det kanske inte riktigt eventuellt alla gånger helt såg ut som hjärtan?

Jag vill säga att jag har blivit bättre men alltså. Tja. ”Hjärta” är möjligen inte det första jag ser.

Höst på landet

Jag säger inte att det inte skulle ha sina negativa sidor att bo mitt ute i ingenting men herreminjesus vad det är vackert nu när hösten börjar komma. Jag är så oförskämt nöjd med att bo här.