Arkiv

Saknad

När man får en bebis i en nyfamilj och det finns äldre barn från ett tidigare förhållande faller det sig rätt naturligt att man oroar sig en del för hur det ska gå. Mest oroar man sig förstås för de äldre barnen. Hur ska de ta en bebis? Kommer de att känna sig åsidosatta? Som att de inte passar in i den nya familjen? Det är säkert helt relevanta aspekter att fundera över, särskilt om de äldre syskonen inte är så väldigt mycket äldre.

Men ska jag vara ärlig så är det där ju frågor man ställer sig när det finns äldre syskon och en baby är på väg oavsett hur familjekonstellationen i övrigt ser ut och det behöver verkligen inte vara en nyfamiljssak att äldre syskon känner sig avundsjuka eller åsidosatta, eller för den delen att man gör sitt yttersta för att de ska slippa sådana känslor. Som mamma var jag nog lika orolig (eller mer) över Vilhos själsliga liv när lillasyster Tilda föddes när han var två, som jag har varit nu tio år senare när lille Gabriel kom. Ja, och förmodligen på grund av åldersskillnaden så har det varit betydligt lättare den här gången. Jag vet ju att kärleken räcker för ett barn till och de två äldre är stora nog för att förstå det också.

Jag läste någonstans att det där med veckovis boende för de äldre barnen och att komma hem till ett bebishem varannan vecka är småpotatis. Den som har det jobbigt är det yngre syskonet när de äldre försvinner. Det tror jag är helt sant.

Varje morgon brukar jag och Gabriel gå och knacka på hos syskonen, för att se till att de gör sig färdiga för skolan. Idag var det ingen som öppnade. Idag låg det inga syskon i sina sängar och skojade sömnigt med sin bror. Det är det här som kommer att bli det största bekymret tror jag. Saknaden efter syskonen.

Gröthjärna

Jag vidhåller att det här är världens bästa bebis, men vi skulle kunna säga som så, att sömn på natten inte är hans starkaste sida direkt. Eller alltså. Han vill ju sova, egentligen. Men det blir inte riktigt.

Och jag står, trots att det är tredje barnet, rätt handfallen. Sömnskola, säger läkaren. Ett barn i den här åldern ska inte äta på natten och särskilt inte äta varje timme på natten. Jag vet ju det. Jag är ju inte dum. Men jag vet också att barnet de facto är hungrigt åtminstone ett par av de första uppvaknandena, oavsett hur mycket vi proppar i honom om dagen, och att ett hungrigt barn förtjänar mat.

Sedan vill han ha snutt. Närhet. Känna att jag är där. Ligga med handen på mitt ansikte. Ligga med sin lilla varma kropp mot min. Andas tätt, tätt intill med små fingrar nästlade i mitt hår. Små barn förtjänar närhet också.

Någonstans går förstås gränsen. Jag har i snart två månader vaknat minst en gång i timmen varje natt och även om jag försöker sova ikapp när Anas är hemma så hjälper inte ens flera timmars tupplur mot månader av utebliven nattsömn. Någonstans måste man hitta balansen mellan att tillgodose barnets behov av mat och närhet och att sova.

Men varje gång jag står på den mentala ruinens brant så gör han någonting som får mig att få tillbaka hoppet. Nu har han till exempel blivit dyngförkyld. Snorar och hostar och är så där ynklig att man önskar och ber att man skulle få ta deras förkylning på sig själv istället (och just den önskan lär väl förvisso bli uppfylld, men kanske inte för att kosmiskt spara honom utan för att jag lever i hans smitta). Så jag förberedde mig på en ännu värre natt, om det ens var möjligt. Ett sjukt barn sover som bekant rätt rövigt. Men då klipper ungen till med att sova de där sju timmarna i sträck i egen säng som ett barn i hans ålder teoretiskt sett ska klara. Jag går förstås flera gånger med hjärtat i halsgropen och kollar om han andas.

När han vaknar för mat strax innan fyra är jag lyrisk. Det går! Vi klarar det! Jag överlever! Sedan snurrar han och gnyr och snorar och jag somnar inte förrän vid klockan sju. En halvtimme senare ringer klockan för att de stora barnen ska köras till skolan. Jag är så trött att jag sluddrar. När han går och sover dagssömn ute i vagnen kastar jag mig på sängen. Han vaknar första gången 20 minuter senare och jag vill gråta för jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka. Men så somnar han om och sover, om än oroligt, i fyra timmar. Jag hinner sova, duscha, dricka kaffe, svara på några mejl, andas, hoppas och tro att det kanske ska gå vägen ändå.

Jag slits liksom mellan ett enormt uppdämt sömnbehov som bara måste börja tillgodoses snart och den bestämda känslan att jag inte är helt säker på varför han inte sover. Han kan somna själv, han kan sova i egen säng, han har bra rutiner och äter massor. Det är lite hunger kvar. Mycket kolla var jag är så att jag inte försvunnit. Åtta (!) tänder med tillhörande smärtor som inte direkt bäddar för god sömn. Allt sådant som löser sig med tiden. Så länge jag inte är säker på att han krånglar för att han är krånglig snarare än behöver något så kan jag inte sömnskola honom med gott samvete, mer än att hålla på rutinerna vi redan har.

Just nu är det tungt dock. Den här känslan av gröt i hjärnan (som är metaforisk, till skillnad från gröten i mitt hår och på min tröja) som på många vis hör ihop med babytiden är inte en favorit.

Den här synen mötte mig för några veckor sedan när jag kom ut för att se vad prasslet i babylarmet var.

Nedvärdera

I bilen på väg till skolan. Det är möjligt att en sväng ut på stora vägen av den sorten som skulle få Schumacher att bli imponerad kan ha haft att göra med att sonen hade spillt te i baksätet, men jag vidhåller att det mest var hans fel ändå:

Sonen (torkar febrilt): Tack gode guuuud för de här servetterna i alla fall.
Jag: Pfft. Det var mina servetter. Gud hade inget med dem att göra.
Dottern: Typ samma sak mamma ju, du och Gud.
Sonen: Precis! Våga inte nedvärdera dig själv, mamma!

Så jo, de har förlängd spelkväll med läsk, chips och pizza ikväll.

Domherrarnas hämnd

Det började med att det låg en död domherre på trappen när jag vaknade. Den var av allt att döma planerad som en del av den buffé av kadaver som kattmamman Salama dukat upp under natten. Inte för att jag uppskattade mössen heller, men just domherren gjorde mig extra illa till mods.

Domherrar är ju så ovanliga. Man ser dem knappt nånsin. 

Så någon dag senare såg jag en domherre till, högst levande den här gången. Den satt i buskarna bredvid uppfarten. Jag blev väldigt glad. Den var rund och fluffig. Dagen efter var det fler. Säkert tre stycken. Några hanar och en hona. Dagen efter ytterligare några till.

I dag var det som en jävla Hitchcock-film av domherrar när jag kom ut. De flyger runt vårt hus i mängder. Säkert tio av dem flaxade förbi när jag gick till bilen. Jag ser fler domherrar när jag går ut med soporna än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Och jag börjar bli lite nervös. Är det så att vi har någonting i trädgården som väldigt mycket attraherar domherrar? Eller är de hemskt långsinta och ute efter hämnd? Och i så fall, vad är mina chanser att övertyga dem om att det var katten som var skyldig och att jag inte hade någonting med saken att göra?

Bättre tiga och… ja… vara tyst.

Jag kan inte jättemycket arabiska. Alltså, jag plockar väl upp ord här och där när någon pratar, men jag hänger inte med på sammanhang. Däremot så finns det en barnramsa som jag vid det här laget har hört tillräckligt många gånger för att känna igen, även om mitt uttal tydligt lämnar en del att önska, och någon kunde få för sig att jag hittat på en del av orden. Ni vet hur det var när man var liten och inte kunde engelska, men ändå sjöng engelska sånger? Så, ungefär.

Relaterad bild

Hur som helst.

Vi var på besök hos några bekanta och deras engelskakunskaper är väl just snäppet vassare än mina arabiska, så det blir ganska mycket sitta och lyssna för mig. Det var dock inte det som var problemet. Faktum är att om jag bara hade suttit och lyssnat så hade det inte funnits något problem.

Så eftersom Gabriel var med hade vi kört den där barnramsan ett antal gånger. Den handlar om hur man växer och blir större, större, och har rörelser till. Och när jag sitter där och lyssnar på en lång och invecklad diskussion som Anas hade med en av damerna där så hör jag plötsligt henne liksom börja den där ramsan. ”Växer”. Glatt fyller jag i resten av ramsan, med rörelser och hela alltet för jag kände mig helt plötsligt jävligt klipsk och det blev så där tyst som det kan bli när någon gör något oväntat som kan vara oväntat jävla smart.

Eller inte.

Anas lutar sig fram mot mig och viskar lite diskret att de hade talat om damens mamma, i Syrien, och hennes cancer.

Bildresultat för awkward gif

Ridå.

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.