Arkiv

Avtäckning

Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.

Fönster

Som ni vet var mina fönster kanske inte i sånt skick att alla tips om slipa och måla skulle ha varit relevanta. De var på flera ställen så ruttna att de höll på att trilla ur när jag öppnade dem. Slipa och måla kan jag, men byta ut delar av ruttet virke i fönster är inte alls bara en fråga om jävlaranamma utan kräver specialverktyg och specialkunskaper. Så jag lämnade in dem till ett ställe i Tusby och fick de tre första rutorna tillbaka idag. Nu ska de slipas, beslagen ska göras rent, sedan ska glaset på plats, kittas och så ska det målas.

Måla

Ursäkta att det är tyst här. Varje ledig stund går nu till att måla huset.

I kvällens ljus ser man tydligt vilken enorm skillnad det gör.
Och i dagens sol är det ungefär tusen grader varmt att hänga på ställningarna på sydsidan.

Underbart

Jag sitter ute i trädgården. Det är snart midnatt, men ljust. Himlen är lätt rosa. Svalorna flyger som skjutna ur en dålig sci-fi. Hönorna har gått och lagt sig, Gabriel likaså. Kaninen väntar på att jag ska repa kvällsgräs åt honom. Längs grusvägen vandrar två tonårsflickor, varav den ena just var min lilla baby, insvepta i varsin filt och djupt inbegripna i ett samtal jag säkerligen inte skulle förstå.

Jag tog mig äntligen tid att måla lite på huset i dag. Sakta, sakta blir det bättre. Jag är så oerhört tacksam över det här livet. Det ska jag försöka komma ihåg imorgon bitti när Gabriel vaknar alldeles för tidigt.

Det rätta

Hönan Belle verkade inte bättre i dag. Hon ligger ner hela tiden och kan inte stå utan hjälp. Så jag gjorde det enda rätta.

Jag knåpade ihop en hönsgunga av ett par gamla strumpbyxor.

Smaskens!

Veterinären menar att det sannolikt inte är den fruktade Mareks sjukdom (ett herpesvirus), för då borde inte alla andra höns ha haft symtom samtidigt och sedan tillfrisknat, utan högst troligen en rest av botulism (en sorts allvarlig matförgiftning) som drabbade stora delar av flocken. Veterinären sa också att så länge Belle äter och dricker så har hon inte ont och mår egentligen inte dåligt. Blir hon bättre så blir hon. Blir hon sämre så slutar hon att äta. Tills vidare får hon hållas här inne på intensivvård och slaska i sig banan och min snordyra müsli. I gungan får hon också möjlighet att muskelträna sina ben lite, och så kan vi undvika liggsår. Det blir dessutom lättare att städa, när det räcker med att jag städar buren och inte behöver bada Belle när hon envisas med att bajsa och sedan ramla i det. Det är åtminstone min plan.

Sjukdomar

Ni vet ju redan att mitt liv är en cirkus, men nu blev det också så att jag blev rejält sjuk. En galen smärta på vänster sida i magen visade sig vara en inflammation så tjolahej, och i samma veva verkade hönorna vara förgiftade av något. Det har varit några onödigt spännande dagar om vi säger så. En höna dog. Nästan hela flocken visade symtom. Nu är det bara en som fortfarande har svårt att stå, men äter och dricker med lite hjälp. Hon bor förstås inne nu. Så där som sjuka hönor måste. Jag ger henne några dagar till för att repa sig, men som en principsak så måste nog hönor kunna gå om de ska leva ett bra hönsliv. Jag kan förresten också gå nu.

I går kväll repade sig hönan (Belle) så pass mycket att hon knatade ut i köket. Sedan gick hon till ytterdörren och tyckte att hon var färdig med daltande. Det är hon inte. I dag kör hon mest liggande igen.

Cirkus med extra allt

Mitt i natten, strax efter att jag somnat. Sovrumsdörren öppnas sakta. I mörkret står Tilda, beväpnad med en påk.
– Eh, vad vill du?
– Jag hörde något konstigt ljud.
– Men det är ju bara jag, hjärtat!
– Så det är du som gått runt i huset?
(här någonstans har jag full blown panik för jag har ju bara legat i sängen, flickebarnet byter hand med påken)
– Nej, det är nog bara katterna.
(gode gud låt det bara vara katterna! tala med lugn röst!)
– Ok. För det var något i Vilhos rum.
(inte Vilho. han är inte hemma. The Kallsvett)
– Det är säkert katterna. Säkert.
(inte ens jag tror på det här)
– Ok. (tar ett bättre grepp om påken) God natt då!

Spoiler alert: Det blev inte så mycket sömn efter det nej. Men katterna är fortfarande huvudmisstänkta.

Friska vindar

Det finns någonting mycket högtidligt med att för första gången på gudvethurmånga år öppna ett fönster. Vid det här fönstret i mitt sovrum har det regnat in rejält. Tapeten var ordentligt vattenskadad, men stockarna hade hunnit torka upp mellan varven. Förra året öppnade jag aldrig det här fönstret, men när jag nu fick hjälp av vänner var det äntligen dags. Utanför blommar det gamla äppelträdet som jag inte var säker på skulle klara sig. Man kan bli religiös för mindre.

Nej, äppelträdet klar sig nog bra, men fönstret är det värre med. Det behöver ganska akut fixas. Tänkte göra det när jag ändå målar om fasaden. Ljust gul har alla som sett alternativen röstat på.

Den som är närmast dörren alltså.

Uppbrott

Hörrni. Det är en sak till vi måste prata om. Så ni vet ju att jag och A separerade för över ett år sedan, men att vi ändå har varit tillsammans.

Vi ska sluta med det nu. Vara tillsammans alltså. Gifta.

Det enkla svaret på frågan varför är att vi bråkar ofta och stort, om saker som egentligen inte borde få bli bråk alls, och att vi inte vill samma sak med livet längre.

Det mer komplicerade svaret handlar om gränser och konturer. Om hur jag under så många år har flyttat fram mina gränser, i takt med att han klampat rakt över dem, och om att jag i något skede inte ens visste själv vart gränserna borde vara. Om hur jag ser mig själv i spegeln och bara ser en mycket sliten tant som inte alls liknar den person jag vill vara, och om hur jag saknar konturer.

Så jag sörjer. Ibland känns det som om det inte finns några tårar kvar att gråta över den här mannen för att jag sörjt i så många år redan. När vi träffades var det som om någon för första gången såg mig exakt så som jag ville vara. ”Du ser inte ens ljuset som strålar om dig”, sa han. Den person han såg när han såg på mig var vacker. Han älskade allt det som var jag. Han lärde mig saker om mig. Men i sitt eget mörker förlorade han siktet och det kröp fram fler och fler saker som han tyckte att jag borde förändra. Mina kläder. Mitt hår. Mitt sätt att städa. Hur jag pratade med barnen. Vilka andra jag pratade med. Vart jag var och med vilka. Jag blödde ut mitt hjärta för honom, och det räckte inte till. Jag blev aldrig bra nog.

Det tog förstås tid att inse att felet inte är hos mig. Att det inte finns någonting jag kan ändra för att bli bra nog. Och att våga tänka tanken, att kanske jag skulle kunna vara bra nog åt någon annan. För om man tillåts blöda ut sitt hjärta alltför länge så blir det i något skede tomt. Där är jag nu. Tom. Och så innerligt trött.

Den här gården är min räddning. Jag tror inte alls att det är så att jag räddar huset – det räddar mig. Hönsen. Kaninen. Trädgården. Allt liv som spirar här. Det är en verklig lisa för själen. Och visst älskar jag barnen också. Mer än livet självt. Men om vi säger som så, att tonårsbarn är möjligen karaktärsdanande för en ensamstående förälder, men de är fanimej inte självförtroendehöjande.

Så där. Nu vet ni. Nu kan vi gå vidare. Imorgon borde jag få den ljusgula färgen till fasaden och så ska jag provmåla. Fokus framåt. Återta mina konturer.