Arkiv

Hundraåring

Jag önskar att jag hade kraft att skriva något smart om Finlands självständighet och 100 år och allt det där, men jag är så sjuhilsikes trött att det inte blir till något alls. Staplar runt med kryckor för foglossningen. Vill under inga omständigheter behöva tåga in i salen för min disputation (OM TVÅ DAGAR) i rullstol. Har inte ens börjat skriva den föreläsning jag borde hålla vid samma disputation.

Så nej. Jag förlåter mig själv för att jag inte orkar säga något om hundraåringen.

Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

IMG_3503

”Jahaja, då var allting färdigt på Tildas rum men hon är ju inte hemma för hon är hos exet. Det här måste vara det värsta hittills. Att julpynta barnens rum utan att de får se det. Fy faen vad det är synd om mig.”

IMG_3501

”Jahadu, Blossa. Här går vi alldeles själva. Tänk vad trevligt det vore om A var med och kunde se det här, han som tycker om snö. Men han har väl bättre saker för sig kan man tänka.”

IMG_3496

”Jajemän! Präktiga planteringar blev det! Och nu måste jag väl städa, för alldeles ensam är jag ju så det lär väl ingen annan ordna.”

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.

Vecka 26. I bakgrunden håller hunden och katten på med vad hundar och katter gör mest.

Pretto

Jag kostade ändå på mig att gå till frissan. Först hade jag tänkt bättra på de blekta slingorna, men sedan kände jag mig liksom… röd. Och det är märkligt det här med att färga håret, för jag skäms alltid. Inte för att jag tycker att det blir dåligt – tvärtom är jag tvärnöjd med mitt nya, rödare hår – utan för att det känns som att jag tror att jag är något förmer än vad jag är. Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Kanske handlar det om en djuprotad vilja att smälta in? Kanske är det bara jante?

Att lägga pengar på att färga håret känns så jävla pretentiöst. Fast när jag nu går förbi en spegel och ser det röda så är jag gärna pretto.

Jag har alltid skämts för min stora näsa. Det var ett genidrag att gifta sig med en syrier. Han tycker att jag har en jätteliten, gullig näsa och med tanke på hur näsor ser ut i Syrien är det ju en statistiskt helt berättigad åsikt.

Poks

På tal om tänt. Jag satt i lugn och ro och jobbade vid datorn när ett ordentligt POKS hördes från vardagsrummet. Eftersom jag är så sanslöst trött i huvudet så orkade jag liksom inte notera det mer än ”det var ju märkligt” och ”jag måste komma ihåg att inte lämna saker på spisen” innan jag fortsatte jobbandet.

Sedan började det lukta bränt. Och när jag tittar upp ser jag att vardagsrummet är fullt av rök.

Den där paniken när man först springer så fort en sammandragning tillåter en gravid tant i sina bästa år att springa för att se om det syns lågor (nej). Sedan när man rultar vidare mot barnens rum, där de ligger i sina sängar och sover, för att se att röken bara inte kommer därifrån (gjorde den inte) och sedan tillbaka för att se att A sover tryggt i sovrummet (vilket han gjorde).

Ett litet tag andas man lugnare tills man börjar fundera på om det kanske var något med elen som poksade och att det brinner inuti väggen och vilka saker räddar man först? Barnens minneslådor med babysaker och foton? Album? Och det går ju inte att hitta bostäder att hyra här så var ska vi bo om någonting händer?

Jag väckte A, mest för att jag kände att jag inte borde fatta beslut om vad vi ska göra själv, och när vi konstaterat att det inte kommer mera rök och att det inte brinner någonstans där vi kan se det så ringde jag till räddningsverket. De menade att det var 112 som gällde, trots att det inte kom någon mer rök just nu, och snabbare än jag hann hiva in hunden i badrummet hade brandkåren kommit hit. De konstaterade att lysrören på väggen (som jag först hade misstänkt) var boven i dramat och borde bytas ut, men att det just nu inte var någon fara.

Spontana tankar just nu:

  • Fruktansvärt skönt att bo så nära utryckningscentralen. 3 min tror jag att det tog, och det var bara för att de var tvungna att köra runt sportplan och skolan.
  • Fruktansvärt skönt att bo på hyra, och imorgon kunna ringa en hyresvärd och be om hjälp.
  • Märkligt att det aldrig slog mig att ta med mig datorn, om det skulle brinna på riktigt. Minnen. Det är det viktiga. Allt annat kan man köpa nytt.
  • Jag behöver semester.

Att bli bättre

Vi var på rådgivningen igår (motsvarande ”hos barnmorskan” i Sverige) för att kolla allt och vi fyrahundrasjuttitolv papper och blanketter med oss. Om vilka bidrag man kan få, om faderskap, om familjerådgivning, om vårdnad, om sockerbelastningstest. Allt är ok med babyn, som var så vild att barnmorskan riktigt fick kämpa för att få en bra läsning av hjärtljuden. Min mage är förstås i största laget för vecka 24, men jag har ju speglar hemma herregud så det kom ju inte som en överraskning.

En hobby just nu är att möta folk som frågar om vi väntar barn med ett förvånat ”nej, hur så?”.

Det finns så mycket saker jag funderar på och ibland vet jag inte riktigt varifrån de kommer. Jag sover dåligt och är fullproppad med hormoner, och det har ju inte direkt varit särskilt lätta år de här senaste så liksom… Ja, det är knappast konstigt att det ibland stormar i mitt huvud.

Mest funderar jag nog över hur man vet att man verkligen vill något. Det här är förstås extra viktigt när man ger sig in i ett nytt förhållande och hittar sin nya plats. I ett över tio år långt äktenskap var jag den som var bäst på att städa. Ibland kändes det som om jag var den enda som städade. Och nu är rollerna ombytta. Jag är den som måste skärpa mig med städningen för att inte bara vara den som skitar ner hela tiden. Det är också jag som tidigare har varit bäst på att hålla kontakten med släktingar, men helt plötsligt är jag sämst på det. Det är främst A som skickar bilder och uppdateringar till min familj också.

Jättemärkligt, sånt där. Hur man liksom blir en annan person när man sätts i ett annat sammanhang, fast att man tycker att man bara är sig själv.

Men när man sätts (eller sätter sig, beroende på hur man ser det) i ett nytt sammanhang har man ju också chansen att göra om och göra rätt. Att släppa de där sakerna som man egentligen aldrig ville vara och att bli något bättre, något rättare. Det här behöver ni ju inte berätta för någon, men ibland är jag rädd för att jag gör saker som jag inte vill och att jag inte alls blir något som är mer rätt men att jag inte ska upptäcka det i tid. Att jag en gång ska vakna upp och tänka ”holy fuck, det här ville jag ju inte alls”.

Samtidigt tror jag heller inte att man kan göra något annat än att lita på sin magkänsla (vilket är extra roligt när det bor någon där). Rädslor är, enligt min erfarenhet, en väldigt dålig grund för beslutsfattande och vägval. Det är en svår balansgång att leva livet konstant framåt, att våga ta chanser när de kommer, och att samtidigt komma ihåg att andas och att lyssna.

En extra pappa

A:s släktingar brukar skämta om att det måste vara höjden av lathet att gifta sig med en kvinna som redan har barn. Den mannen måste ju vara så lat att han inte ens orkar göra egna, liksom. Att ta sig an en nioåring och en snart tolvåring, nyss utkomna ur en skilsmässa, är dock verkligen ingenting för den som är lat, utan kräver snarare obegränsat med mod. Eller möjligen dumdristighet.

Det finns många saker jag beundrar A för, men att han kastade sig in i ett föräldraskap för min skull är nog högst upp på listan. Han gick från att inte ha någon familj alls, till att ha en fru och två barn. Han som aldrig ens bott tillsammans med en kvinna förr. Och gudarna ska veta att det inte alltid är friktionsfritt. Två barn uppfostrade av en svensk, synnerligen feministiskt lagd, mamma, och en (tidigare) barnlös syrisk muslims syn på hur barn ska uppföra sig krockar en smula ibland om vi säger så. Hans tankar om vad barn ska klara av i en viss ålder kommer från en kultur med ett väldigt mycket striktare föräldrar-barn-förhållande och dessutom många år av krig. Syriska barn som är jämnåriga med mina har levt mer än halva sina liv i krig och är förstås inte tillnärmelsevis lika uppkäftiga, bortklemade och beskyddade. Vi har fått ha många diskussioner om att livet här helt enkelt är annorlunda. Barn är barn längre. Och barn ska få vara barn – inte bara här utan över hela världen. 

I går firade vi Fars dag. Han fick tårta och sockor och ett kort som barnen pysslat, precis som pappor brukar få. Och han förtjänar verkligen allt det där och mer därtill. Så som han leker med barnen. Så som han får dem att skratta. Så som han pushar dem att göra saker de inte skulle vilja och så som han har fått dem att förstå värdet av att ha en familj och att alla hjälps åt. Så som han får dem att förstå värdet av mig. Han kanske ”bara” är bonuspappa, men han är verkligen den bästa av sitt slag!

Att ha dåligt med pengar

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.

IMG_5934 (2)