Arkiv

Handla när man är hungrig level pro

Det är ramadan och i vanlig ordning så fastar Anas. Han får alltså bara äta och dricka under dygnets mörka timmar, vilka i sommarens Finland är synnerligen få. Och han borde verkligen inte gå och handla.

Han: Vad gör du?
Jag (glatt fnissande): Asså jag måste bara ta en bild på all den här baklavan.
Han: Vaddå då?
Jag (tittar upp): Det är ju ganska mycket baklava.
Han (uppriktigt förvånad): Va?
Jag (tittar tyst på traven med baklava)
Han (fortfarande förvånad): Det är ju inte ens ett kilo.
Jag (mycket tyst)
Han: Du ville väl också ha?

Att den mannen inte väger 200 kg är ett hån mot naturlagarna.

Mina stora små barn

Det har varit vårfest på skolan. De stora barnen stod på scen och sjöng så mammahjärtan gick i bitar.

Och som de är stora, de där barnen. Helt plötsligt bara. 

Jag tittar runt på raderna av sjungande tottar och känner knappt igen dem. Vad konstigt att han den därs storebror är med hinner jag tänka, innan jag inser att det är han den där i egen hög person. Lite obekväm i sina för stora fötter och händer. Två huvuden längre än förra året. Mina vänners ungar känner jag knappt igen. De ser ut som små vuxenversioner av sig själva, av de där barnen jag har lärt känna under de fem år vi mötts i skolan.

Och där står min egen unge, i kostym han själv tagit på sig. I snyggaste läderskorna. I all sin glans. Han som just var lika liten som den tott som hänger i min famn och förundrat betraktar spektaklet medan dreglet sakta droppar via min arm ner på golvet. Nu får stora ungen en utmärkelse som bästa vänelev till förskolan.

Och där står min andra unge och ser ut precis som mig. Det är som att se mig själv, fast snyggare. Självsäkrare. Med ännu mer jävlar anamma (gud hjälpe oss alla). Hon som har kämpat så med sin läsning och nu tar emot ett bokstipendium och en slant för att hon visat imponerande glöd för skolarbete.

Då får man nog vara lite stolt.

skolavslutning

Var alltid dig själv! (Om du inte kan vara Batman)

 

Så har jag inget hus längre

För 11 år sedan satt jag, vad som då var min pojkvän och vår baby på en bank i Helsingfors och bad om ett lån för att köpa ett hus. Det var ett stort och fint hus, som jag var väldigt förtjust i. Banktjänstemannen tittade på oss och konstaterade krasst att vi inte hade råd med ett så stort lån. Jag uppmanade honom vänligt att fokusera på bebisen. Kunde han inte se hur söt bebisen var? Höll han inte med om att bebisen skulle behöva ett sånt där stort, fint hus att växa upp i, huh? Det gjorde banktjänstemannen. Några år senare investerade vi de pengarna i Drömhuset. Det hittills finaste hus jag någonsin sett. Huset jag alltid velat ha. Ett hus jag trodde kanske skulle kunna fylla den tomhet jag kände, och som nästan, nästan lyckades.

Och ett hus jag inte hade råd med när tomheten trots allt vann och det blev skilsmässa.

Det bestämdes att exet skulle behålla huset och köpa ut mig. I två år har vi nu bråkat om vilken summa som skulle vara lämplig och därmed sänkt stora delar av den summan i advokatkostnader. I två år har Drömhuset varit stängt för mig, samtidigt som det har kostat mig många hundra euro. Blivit något av en smärtsamt vacker mardröm.

I dag satt vi på samma bank som för 11 år sedan och skrev äntligen under pappren. Jag är fri från huset. Fri från de sista (FÖRFUCKINGHOPPNINGSVIS) ekonomiska banden till exet. Cirkeln är på ett märkligt vis sluten.

Jag känner ett visst vemod över att släppa huset. Vitsipporna har blommat över för den här våren. Kanske påskliljorna i den stora rabatten också? Undrar om äppelträden fortfarande blommar? Jag längtar efter en ny trädgård som är min egen. Visst har vi en trädgård här också, till huset vi hyr, men vem vet hur länge vi blir kvar? Hinner jag plocka några äpplen om vi planterar ett äppelträd nu? Hinner jag se rosenbuskarna svälla över av blommor?

Pengen som slutligen lossnade när exet köpte ut mig är förvisso en rejäl slant, men när det kommer till husköp räcker den inte långt som handpenning. Exet påminde mig om hur jag dinglat bebisen (som nu fyllt 12 år…) för att få det där lånet godkänt en gång i tiden. Tur att jag har en ny bebis att dingla på en bank.

Nu blir det till att fortsätta spara, fast med större iver. Större iver och betydligt lättare hjärta. Först när man släppt taget helt kan man vara redo att med båda händerna fånga något nytt.

Det här är kattungen Greta Gris. Hon klättrade själv upp i min famn. Via baksidan av mina lår.

Så har amningsproblemen löst sig (åtminstone just nu *peppar* *peppar*)

Som ni redan vet har det ju inte varit ett alldeles enkelt företag att amma Gabriel. Eftersom han är tredje barnet var jag förberedd på att det är ett knepigt heltidsjobb att amma, men det gick ändå ganska episkt mycket åt helvete, just den biten. Jag tänkte nu att jag skulle försöka sammanfatta, utifall att det sitter någon stackars sate som precis som mig desperat googlar lösningar.

Det började med att jag fick sår. Det får man ju ofta i början, så det var väl inte hela världen. Men såret på vänster bröstvårta ville inte läka eller ens vända till det bättre och när sedan hela bröstet var rött och svullet fick jag den första antibiotikakuren. Den hjälpte väl möjligen lite grann, men bra blev det inte. Dessutom spred sig svullnaden och rodnaden till andra bröstet (fast där hade jag inte sår), det gjorde helvetiskt ont även mellan amningarna och jag fick till slut även feber.

Det här är min teori om vad det var som hände. Och jag är doktor. Ni kan lita på mig.

Såret var i början mycket riktigt infekterat och antibiotika rätt behandling. Av antibiotikan/allmän otur fick jag svamp på bröstvårtan, därefter i själva bröstet och sedan spred sig detta till andra sidan. När jag fick en tablett svampmedicin så försvann nämligen febern nästan omedelbart, smärtan avtog betydligt och såret förändrades. De stora, vita beläggningar som funnits på såret liksom föll av. Med små bitar av själva bröstvårtan, tyvärr, men lite spill får man räkna med som man brukar säga.

En dos svampmedicin var däremot inte nog, för likadana besvär återkom. Såret blev värre, den infernaliska smärtan kom tillbaka unt so weiter. Det var då vi (det var i princip en specialistläkare på amningskliniken som bestämde, men jag är ju också doktor så…) bestämde oss för att köra på med allt som fanns tillgängligt. När jag tog svampmedicinen hände ungefär samma sak som förra gången. Det är en jäkla märklig känsla. Liksom som om kroppen skalar av sig ett lager sjukdom. Och en kanske 2 mm stor bit bröstvårta.

Hur som helst.

Jag blev verkligen betydligt bättre i flera dagar. En natt gjorde det sedan plötsligt igen fruktansvärt ont att amma, men på det bröstet som inte hade sår. Oh, the irony. På morgonen märkte jag att en av mjölkgångarna var helt stockad. Stenhård. Öm. Det klassiska. Under de föregående typ 5 veckornas amningshelvete var det faktiskt första gången som jag hade en vanlig, hederlig mjölkstockning. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och jag försökte alla knep för att få loss stockningen men icke sa Nicke. På kvällen, ungefär vid den tiden vårdcentralen stänger och man istället måste sätta sig i kö på sjukhuset ni vet, fick jag feber.

På sjukhuset fick jag sedan en starkare antibiotika, vilket var vansinnigt bra för dagen efter hade stockningen fortfarande inte släppt och mitt bröst såg ut som ett babianarsle. Däremot är jag helt övertygad om att stockningen egentligen inte var relaterad till något av de andra besvären, utan snarare kom av att jag hade sovit med fönstret öppet en smula (det var varmt och jag blev övermodig). De andra besvären var ju redan på väg bort. I ordning alltså infekterat sår – svamp – fortfarande svamp – mjölkstockning.

Den nya antibiotikan, Dalacin, kom in som en bakterieapokalyps och slog ut allt, inkluderat allt bra man behöver för att hålla magen i balans och även stackars lille Gabriel fick till slut diarré. Här övervägde jag för ungefär tusende gången att ge upp.

Och när allt det sjukliga som kunde medicineras bort började ge med sig så hade jag fortfarande ont mellan amningarna. Men inte lika ont. Och det kändes liksom… mekaniskt? Som en kramp. 

Efter lite googlande visar det sig att man tydligen kan ha kramp i bröstvårtorna. Man kan få det av fysiskt trauma och mina bröst är så traumatiserade att de skulle behöva åratal av terapi. När det krampar och gör ont så blir bröstvårtan helt kritvit, som om det inte finns något blod kvar i den. Det kallas vasospasm eller nipple blanching på engelska och ska oftast bero på felaktigt tag hos babyn. För mig var det dock inte hans tag som var problemet utan säkert sår och svamp och liknande som traumatiserat de stackarna.

Bildresultat för vasospasm nipple

Detta är någon annans traumatiserade bröst.

När jag insåg att det var nipple blanching som orsakade smärtan som var kvar (och som säkerligen stått för en del av smärtan redan tidigare) blev jag närmast glad, för internet var också fullt av saker man kunde prova för att göra det bättre. Det som gjorde störst skillnad för mig var:

1: Värme. Normalt blir man tillsagd att hålla brösten varma, men det gällde att hålla hela mig varm. Spolade jag händerna i kallt vatten fick jag grym kramp. Drog en vind över benen – kramp. All sorts nedkylning oavsett hur liten gav mig kramp. Det supervarma vädret vi har nu är alltså idealt.

2: Massage. Jag upplevde att jag samtidigt hade kramp på ett ställe i ryggen, liksom rakt igenom från bröstet. Det var nog också alldeles sant. Genom att massera muskeln vid bröstbenet fram och nästan under armen vid sidan (pektoralmuskeln), samt muskeln bak i ryggen så släppte krampen nästan omedelbart. Det är också betydligt mer socialt accepterat att massera de musklerna än själva bröstet. Man får trycka ganska hårt, men det hjälper konstigt nog. Stretching hjälper också.

3: Nipple donut. Något geni, någonstans på internet, tipsade om det här. Hen hade använt amningsskydd, jag körde med vanliga bomullsrondeller. Man tar kanske fyra stycken, klipper ett bröstvårtestort hål i mitten, fäster rondellerna vid varandra som en förtjusande donut (jag använde sån där vit sårtejp, geniet hade bomullslinda som hen klippte till) och sätter på bröstvårtan alltid när den inte är i användning. På så vis avlastar man och undviker att till exempel BHn plattar till och gör det värre. Den här simpla uppfinningen var verkligen en räddning för mig.

(4: Undvik koffein. Kramperna blir lite värre de dagar jag bälgar i mig som mest kaffe. Den korrelation som den samlade läkarvetenskapen menar är uppenbar kanske möjligen existerar. Men man får ju väga smärtan mot koffeinbehovet liksom, och dessutom vet ju alla att man inte ska lita på big pharma.)

Såret har, precis som sådana sår ska, nu nästan läkt trots att jag helammar och amningen fungerar i alla fall för närvarande.

Avslutningsvis vill jag säga att jag beslutet att fortsätta amma trots alla problem var för att jag vet hur smidigt det kan vara med amning när det väl fungerar. Särskilt på nätterna är det skönt att slippa gå upp och värma flaskor, även om det förstås innebär att det är jag som sköter all nattmatning nu. Jag tycker inte att någon ska känna sig sämre eller skyldig om den väljer att sluta när det känns jävligt och övermäktigt (eller annars bara för att hen vill sluta). Den största anledningen till att jag inte gav Gabriel ersättning också var att han hade lite ont i magen (och sedan diarré) och att ersättningen hade kunnat förvärra det. På något vis kändes det tryggare att bara försöka fortsätta, trots att han fick i sig antibiotika också och beslutet därmed kan ifrågasättas, än att försöka komplettera.

To each their own, liksom.

Här är en bild Donut (no pun intended) och Greta som sover på köksgolvet i hjärtformation. Ibland när det gör ont att amma tänker jag på hur det vore att amma fem stycken, med huggtänder och klor.

Kitten mayhem

Joråsåatteh.

Vi har ju inte bara en människobebis utan fem kattungar också. De är så söta att man oftast förlåter dem för allt sattyg de hittar på. De håller nu på att försöka lära sig att använda kattlådan. Eller alltså. Strikt taget använder de ju kattlådan nästan hela tiden. Till exempel är den alla kattungarnas favoritsovplats, när den inte är i användning som arena för något kattungeligt fältslag.

I går var det Mors dag i Finland och det finns just nu väldigt få mammor som jag beundrar mer än vad jag beundrar Salama. Det gudomliga jämnmod med vilket hon tar sig an sina fem små bestar är verkligen inspirerande. En riktig supermorsa är hon.

Dear Dr. Cederbom

Nu vågar jag äntligen säga det, för nu har jag skrivit under kontraktet. Ett stort internationellt förlag planerar att publicera en rejält omarbetad version av min doktorsavhandling.

De skickade mig ett email som började ”Dear Dr. Cederbom, it is with pleasure that I send the contract to the above title.”

Nöjet är så jävla mycket på min sida.

Jag har också färgat håret blått för jag är vuxen och kan göra vad jag vill.

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.