Arkiv

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Nya gardiner och inte så nya

På verandan hängde det vad som gång i tiden säkert varit väldigt söta små gardiner. Ett foto av huset från gissningvis 60-tal visar samma gardiner i fönstren (även i köket, förövrigt, fast de plockade jag ner som en första åtgärd när köket renoverades) så de var inte längre alldeles fräscha. Eller alltså. De var långt bortom tvättningsbara. När jag plockade ned dem smulades de sönder i handen.

Istället häftade jag upp nya spetsgardiner i form av färdiga gardinkappor. Enkelt, rätt billigt, och vansinnigt mycket snyggare, samtidigt som det behåller den gamla känslan. Man märker först inte att jag bytt gardinerna, tycker jag själv, för jag såg knappt de gamla gardinerna heller. Det är först när man börjar lägga märke till gardinerna som de gamla trasiga stör och då kan man inte sluta se det längre.

Sorg, men inte ånger

Ett nytt år har just börjat, och jag antar att jag borde göra någon sorts summering av 2019.

Men jag tror inte att jag riktigt kan. Den allra största grejen är förstås att jag köpt ett hus, men jag kommer liksom knappt ihåg tiden innan det. Hur det var när jag inte hade huset. Och det är nog det som bäst beskriver 2019; att jag inte riktigt kommer ihåg. Större delen av året är täckt i en utmattningens tragiska dimma, och det är en stor mängd saker jag inte är säker på har hänt det här året – eller ens har hänt överhuvudtaget – och många månader är bara en enda röra. Vi ska återkomma till det där, sedan. Tröttheten. Utmattningen. Minnesförlusten och överlevdnadsinstinkten.

Vi firade in nyåret tillsammans, jag och A. Gabriel hade förstås knoppat ett par timmar tidigare och när jag låg bredvid Gabriel och väntade på att han skulle somna så såg vi fyrverkerier över fälten utanför fönstren. Nästan magiskt. Jag och A tittade på film, käkade pizza och diskuterade framtiden, så där som man gör när man har kommit till en viss ålder och har småbarn i nyårsnatten, men samtidigt så var det ingen annastans jag hellre hade varit.

Det finns så många saker i vårt förhållande som är problematiska. Jääääättemånga. Men det finns inte heller en enda människa med vilken jag kan uppleva samma sorts… Tja, hur ska man beskriva det? Kosmiska kontakt? Stjärnor och planeter i perfekta konstellationer? Det är en känsla av så intensiv samhörighet att det inte går att klä den i ord utan att låta som en skyhög Snoop Dog som just funnit Jesus.

Om jag försöker se logiskt på situationen så skiter det sig. Det finns nämligen så mycket logiska resonemang att potentiellt föra. Han blev lämnad kvar att vårda de äldre och dö i kriget när hans familj flydde eftersom han var för sjuk för att ta med. Det är jävligt logiskt att han upplever viss separationsångest. Han är uppfostrad som den äldste sonen och därmed den som är ansvarig för hela familjen och halva släktens välbefinnande i ett samhälle där det saknas både vatten, mat och el. Det är jävligt logiskt att han har lite svårt att släppa på delar av ansvaret. Men känslorna det ger mig är kvävande (förvisso också logiskt), för jag är övertygad om att alla relationer (och särskilt parrelationer) måste vara byggda på tillit, och det är något man bara kan lära sig att känna när man är i trygghet. Tillit är ingenting man odlar när man hålls ansvarig för ohållbara situationer och lämnas när världen står i brand. När man får det inpräntat i sig att ens eget och andras liv hänger på att man inte litar på någon annan än sig själv.

Samtidigt ser jag ju hur tilliten långsamt, långsamt börjar växa och det är en berusande känsla. Så berusande, att ruset hotar att ta över vett och sans och göra att ens timmar, dagar, år inte rymmer annat än jakten på det. Och det är det här som jag måste jobba på. Att hålla en balans i att låta det var en del av mitt liv, men inte låta det ta över. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste, men om man kan säga att jag har en livsfilosofi så är det att jag ska kunna se tillbaka utan ånger. Jag hörde någon på radio (en författare tror jag) som fick intervjufrågan vad hon har ångrat i sitt liv. Hon svarade att hon inte ångrar någonting, men det finns många saker som hon sörjer, och så är det för mig också. Jag kan sörja beslut jag har fattat, för att de var hjärtekrossande, mörkertyngda, avgrunder – med fortfarande rätt beslut. Det är en helt annat sak att läka sorg än att försöka leva med ånger.

Därför är jag glad att jag får börja mitt nya år i mitt hus, tillsammans med A. Det finns ingen bättre start, och sedan skulle år 2020 gärna få vara lite mindre världsomvälvande. Men som en kär vän sa: att vara vuxen är att säga ”nästa vecka är det lite lugnare” tills man dör.

 

Att hålla sig varm

Det finns många sätt att hålla sig varm när det är kallt inne. Till exempel kan man satsa på att trumfa sin lillebror med rännskita genom att få spysjuka. Och när man börjar må lite bättre kan man bädda ner sig i sin mors säng, tillsammans med två katter som också insett att det är det varmaste stället i huset, framför en sprakande brasa i kakelugnen.

Själv inser jag hur många platser uppåt på prioritetslistan ”fixa andra skorstenen” hoppat av de senaste dygnens erfarenheter. För tillfället får jag använda två eldstäder, men med den andra skorstenen i skick skulle jag kunna använda ytterligare tre och då skulle slut på olja inte behöva vara ett problem alls. Imorgon ska jag ringa sotaren som får komma och titta på skorstenen, vilket han inte kunde göra förra gången han var här eftersom det inte fanns en trygg väg för honom att ta sig dit (och en sådan fick jag installerad för ett par dagar sedan). Olja har jag redan beställt, och till mitt försvar hade vi hunnit få den i tid om det inte varit för att julhelgen drog ut på leveransen..

Julafton kom tidigt i år

Okej okej okej

Andas.

Aaaandas.

Okej.

Så. Jag gick över till grannarna, som hade fått mitt hus som arvedel och som jag köpt det av, för att ge dem jullimpa som julhälsning. Och de bah ”vi har lite gamla papper du kanske vill titta på” och jag är ju lite svag för när folk säger så, så jag kom in och GISSA VAD DE HAR?!??!

Det här.

En hel fracking låda med originaldokument från mitt hus historia. De underbara typerna räddade de här pappren från vinden innan huset såldes. Jag är helt stum av förundran. De tänkte nu att eftersom jag är en sån som kanske skulle kunna uppskatta de här dokumenten så kanske jag vill ha dem. JO DET KANSKE JAG VILL.

Okej. Andas.

Härrimingud alltså.

1789, samma år som franska revolutionen, såldes den del av kronohemmanet Snickars som skulle komma att bli min gård, till Anders Andersson. Jag är så upphetsad att jag typ tuppar av. Ack, mitt historikerhjärta!

Det här är Fredrik och Ina Less. Hon som bodde i huset innan mig är deras barnbarn.