Det är väldigt mycket tal om allt vad kvinnor kunde göra förr i tiden – att kvinnor inte var så underordnade som vi trott. Inom forskningen kallas det för att man undersöker kvinnors aktörskap. Det handlar om att hitta vad kvinnor gjorde och varför. Förutom att det är fullkomligt avgörande för vår förståelse av historia att även den halvan av befolkningen som inte var män får sin historia beskriven är det också otroligt spännande. Kvinnor var med nästan överallt. Skulle man dra någon sorts (väldigt) generell slutsats skulle man kanske kunna säga att de lagtexter och förordningar som äldre forskning fokuserat på som ”riktig” historia var betydligt mer flexibla och anpassningsbara än vad vi i dag skulle tänka oss att lag kan vara.

I kölvattnet av den nya genushistorien som beskriver kvinnligt aktörskap har vissa (särskilt antifeministiska) människor fått för sig att kvinnor egentligen hade det rätt bra. Att patriarkatet skulle vara en feministisk myt. Att kvinnor liksom i alla tider egentligen har varit de som bestämt. Men det faktum att den underordning som föreskrevs i lagar och förordningar i somliga situationer inte var heltäckande betyder förstås inte att kvinnor inte var underordnade.

I England (och alla de områden som kom att råda under eller influeras av engelsk lag) kallades underordningen för coverture. Coverture innebar att en kvinna så snart hon blivit gift uppgick i sin makes juridiska person. Hon var alltså, inför lagen, inte en egen person. En kvinna under coverture kunde heller inte äga, utan allt det som hon tidigare ägt tillhörde efter giftermålet hennes make. Hon fick inte göra sig av med något eller köpa något utan hans tillstånd.

Det hände förstås att kvinnor ibland köpte saker, till exempel mat till sin familj och att de då – liksom de flesta andra – fick kredit. Hade maken inte uttryckligen godkänt kvinnans inköp skulle dock kreditgivaren inte förvänta sig att få betalt. I början av 1300-talet uttryckte överste domare Bereford det som att ”you should have thought of all that before you lent your money [to a married woman]”. (Beattie, Married Women, Contracts and Coverture, 2013, sid 140)

Alexandra Shepard har samlat tusentals kvinnors vittnesmål från kyrkoprotokoll. I protokollen redogjorde alla vittnen för sitt värde. Och alla vi som är bekanta med Jane Austens verk vet att värdet är ett diskussionsämne. Varje gång en ny karaktär introduceras redogörs det för värdet.

”A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!”

Mrs. Bennet angående Mr. Bingley i Stolthet och fördom

I Alexandra Shepards forskning finns drygt 1 800 hustrur. Av dessa hänvisade 20% till att de var gifta kvinnor och därför inte värda någonting när de tillfrågades. En trädgårdsmästares hustru, Margret Jancock, menade på 1630-talet att hon inte var värd någonting ”for she is a married woman, and under Coverture”. En mjölnares hustru svarade år 1671 att ”she being a marryed woman hath nothing of her owne.” Agnes Mersche svarade år 1608 att hon var ”worth nothing for that which shee hath it is her husbands”. Margaret Younge menade att  hon var ”under covert barne & not worth any thinge more then her apparell”. Helen Chapman svarade att hon ”as she is a marryed wyfe she is worth nothing but her Clothes of her backe”. (Citat från Shepard, Married Women Witnesses in the English Church Courts, 2013)

Det fanns vägar för kvinnor även förr i tiden att påverka, att utöva makt, att försörja sig och att leva ett gott liv. Men när genushistoriker framhåller att kvinnorna gjorde alla de sakerna endast när männen i deras närmaste omgivning medgav det så är det inte en feministiskt vriden snedtolkning. Det är effekten av underordning. Det är effekten av att ens värde inte bestäms av att man är människa på lika villkor med andra människor.

Särskilt tycker jag att det här är viktigt att komma ihåg när somliga (män) tjatar om hur synd det var om männen som hade försörjningsansvar och att det på något vis skulle göra att kvinnlig underordning inte var så allvarlig. På 1600-talet, under coverture, var det bara 27% av arbetarnas hustrur som hänvisade till att de fick sin försörjning via sina män. Män som, trots att kvinnorna försörjde sig själva, var deras rättsliga ”jag”.

Kuriosa: Alexandra Shepards bok baserad på hennes fynd från vittnesmålen borde publiceras under nästa år.

Kuriosa 2: Coverture bestod fram till andra halvan av 1800-talet.