Månad: november 2017

Nyhetsplock

Visst gör det ont när dammar brister

CharlotteLämna en kommentar

Här i Finland har över 6000 kvinnor skrivet under #dammenbrister – ett upprop för finlandssvenska kvinnor i kölvattnet av #metoo. Och det finns så mycket saker jag skulle vilja säga om det här att det har tagit mig två dagar att ens få ihop något. Det allra viktigaste är kanske att administratörerna bakom #dammenbrister tog på sig att samla in vittnesmål från utsatta kvinnor. De har publicerats i en strid ström via Astras sidor och alla ska läsa dem. Det är utmattande, hjärtskärande, förtvivlade vittnesmål om allt från det slentrianmässigt sexistiska till incest och våldsamma övergrepp, från kvinnor i alla åldrar.

Läs, ok? Ok.

Reaktionerna från finlandssvenska män har väl varit… lite så där. En del har förstås reagerat med den förfäran, bestörtning och förändringens kämpaglöd man hade kunnat hoppas på och det är bra. Andra började hojta om att vi måste utvisa förövarna, vilket är en intressant reaktion eftersom förövarna är finländare – någonting som verkar väldigt svårt att ta till sig.

Men de allra flesta verkar bara liksom vilja duck and cover, och jag tror att det är för att kretsarna här är så otroligt små. Alla män känner garanterat minst en som gått rejält över gränsen, eller har själva gjort det i något skede. Kanske det var väldigt många år sedan och kanske man är en annan människa idag? Kanske man gärna skulle vilja att ingen kom ihåg det där som man gjorde?

Många män verkar helt handfallna inför #metoo, och tycks tänka att eftersom de inte har rakt ut förgripit sig på någon som finns det ingenting de behöver eller kan förändra. Men är det någonting som blir tydligt av att läsa vittnesmålen i #dammenbrister så är det att män måste göra något. Det räcker inte att låta bli att våldta – män måste hjälpa till att skydda kvinnor från andra män. Män måste hjälpa till att bryta ner de strukturer som gör att kvinnor är utsatta. Inget mer locker room talk, inga sexistiska skämt, inget ”känna lite grann”, inget ”men kom igen då bara en kyss”. Inget sånt nånsin mer.

Nyhetsplock

Salem, Stalin och gubbars oinskränkta rättigheter att Vara Sig Själva

Charlotte5 kommentarer

Med stor irritation försöker jag läsa mig igenom Staffan Heimersons krönika om hur #metoo kan liknas vid både häxjakten i Salem 1692 och Stalins utrensningar. Jag förstår att Aftonbladet söker klick. Att de tjänar på en sån här text. Men fy fan för att de beslutade sig för att publicera den.

För det första finns det ju några mycket konkreta skillnader mellan Salem och #metoo. Flickorna som i Heimersons krönika påstod sig vara drabbade av något menade att de var besatta. Huruvida det ens är möjligt att bli besatt av djävulen, likt flickorna påstod, är väl högst tveksamt. Att det är fullt möjligt att bli utsatt för sexuella trakasserier och våldtagen är däremot bortom tvivel. Dessutom resulterade anklagelserna i Salem i att människor avrättades. Hittills är det ingen som har blivit avrättad av #metoo, och med tanke på att vi a) inte har dödsstraff i Sverige och att vi b) har ett rättsväsende som tenderar att döma väldigt milt i sexualbrott så lär det knappast hända heller. Däremot är det fortfarande dödsstraff som gäller för flickor som blir våldtagna i flera länder.

Skulle människorna från Salem i slutet av 1600-talet se oss nu skulle de skratta över att någon tycker att det som pågår är häxjakt. 

Heimerson menar att det finns en stor likhet i att ”alla vill vara offer”. En femtedel av världens kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp redan innan de fyllt 15 år. 13 % av kvinnorna i Sverige har tvingats till samlag eller försök till samlag innan de fyllt 18 och 20 % har upplevt grovt sexuellt våld.

Nästan alla av oss ÄR offer, ditt dumma spån. Vill du diskutera måste du ju ändå utgå ifrån statistiska fakta.

Att någon ges medieutrymme för att kalla det ”pojkars drullighet” och ”kvinnors indignation” och sedan på fullaste allvar menar att det skulle finnas likheter med Stalins utrensningar är så jävla bisarrt. Tror ni att det fanns någon som bad en av Stalins politiska motståndare att skriva en kolumn om indignerade bolsjeviker i en av landets största tidningar? Nähe. För maktförhållandena mellan Stalins parti och tvångsdeporterade är inte riktigt jämförbara med maktförhållandena mellan säg unga flickor och högt uppsatta män. Och det blotta faktum att någon kan skriva en så bedrövligt uppblåst, gubbslemsdrypande, bortförklarande, förminskande kolumn och få den publicerad på ett så stort forum talar för att det långt ifrån är vi utsatta kvinnor som har makten, ens över samtalet. 

Inte ens över samtalet. Samtalet om våra kroppar. Om våra upplevelser. Kom sedan inte och säg att vi har för mycket makt.

Vardagslivet

Pretto

Charlotte4 kommentarer

Jag kostade ändå på mig att gå till frissan. Först hade jag tänkt bättra på de blekta slingorna, men sedan kände jag mig liksom… röd. Och det är märkligt det här med att färga håret, för jag skäms alltid. Inte för att jag tycker att det blir dåligt – tvärtom är jag tvärnöjd med mitt nya, rödare hår – utan för att det känns som att jag tror att jag är något förmer än vad jag är. Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Kanske handlar det om en djuprotad vilja att smälta in? Kanske är det bara jante?

Att lägga pengar på att färga håret känns så jävla pretentiöst. Fast när jag nu går förbi en spegel och ser det röda så är jag gärna pretto.

Jag har alltid skämts för min stora näsa. Det var ett genidrag att gifta sig med en syrier. Han tycker att jag har en jätteliten, gullig näsa och med tanke på hur näsor ser ut i Syrien är det ju en statistiskt helt berättigad åsikt.
Historikerns historier

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Charlotte6 kommentarer

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.

Vardagslivet

Poks

Charlotte2 kommentarer

På tal om tänt. Jag satt i lugn och ro och jobbade vid datorn när ett ordentligt POKS hördes från vardagsrummet. Eftersom jag är så sanslöst trött i huvudet så orkade jag liksom inte notera det mer än ”det var ju märkligt” och ”jag måste komma ihåg att inte lämna saker på spisen” innan jag fortsatte jobbandet.

Sedan började det lukta bränt. Och när jag tittar upp ser jag att vardagsrummet är fullt av rök.

Den där paniken när man först springer så fort en sammandragning tillåter en gravid tant i sina bästa år att springa för att se om det syns lågor (nej). Sedan när man rultar vidare mot barnens rum, där de ligger i sina sängar och sover, för att se att röken bara inte kommer därifrån (gjorde den inte) och sedan tillbaka för att se att A sover tryggt i sovrummet (vilket han gjorde).

Ett litet tag andas man lugnare tills man börjar fundera på om det kanske var något med elen som poksade och att det brinner inuti väggen och vilka saker räddar man först? Barnens minneslådor med babysaker och foton? Album? Och det går ju inte att hitta bostäder att hyra här så var ska vi bo om någonting händer?

Jag väckte A, mest för att jag kände att jag inte borde fatta beslut om vad vi ska göra själv, och när vi konstaterat att det inte kommer mera rök och att det inte brinner någonstans där vi kan se det så ringde jag till räddningsverket. De menade att det var 112 som gällde, trots att det inte kom någon mer rök just nu, och snabbare än jag hann hiva in hunden i badrummet hade brandkåren kommit hit. De konstaterade att lysrören på väggen (som jag först hade misstänkt) var boven i dramat och borde bytas ut, men att det just nu inte var någon fara.

Spontana tankar just nu:

  • Fruktansvärt skönt att bo så nära utryckningscentralen. 3 min tror jag att det tog, och det var bara för att de var tvungna att köra runt sportplan och skolan.
  • Fruktansvärt skönt att bo på hyra, och imorgon kunna ringa en hyresvärd och be om hjälp.
  • Märkligt att det aldrig slog mig att ta med mig datorn, om det skulle brinna på riktigt. Minnen. Det är det viktiga. Allt annat kan man köpa nytt.
  • Jag behöver semester.
Uncategorized

Tänt var det här

Charlotte2 kommentarer

Så jag håller på att förbereda julpyntning och sätta upp de första lamporna tillsammans med en man som a) inte direkt har firat jul och b) har lärt sig allt om hur jul borde firas från amerikanska komedier. A har i en veckas tid scoutat grannarnas pyntning. Sedan köpte vi 540 (faktiskt tal, inte påhittat retoriskt) lampor.

På framsidan har vi en grupp med fyra tuijor; tre stora och en lite mindre – kanske 3 m hög. Jag bad A sätta upp lamporna i den minsta tuijan, för den är liksom snyggt inramad av de andra, och satte igång med maten.

Och så hör jag att det är någon uppe på taket. När jag tittar ut visar det sig vara A och 540 lampor. Så jag frågade honom vad i hela friden han höll på med eftersom den lilla tuijan inte är nära taket. 

”Den lilla?” väser han till svar och viftar med lamporna. ”Han där” viftar han mot grannen ”har ljus upp till taket. Jag tänker INTE sätta lampor i det minsta trädet!”

Det kommer att bli en lång och spännande väntan på julen.

Vardagslivet

Att bli bättre

Charlotte2 kommentarer

Vi var på rådgivningen igår (motsvarande ”hos barnmorskan” i Sverige) för att kolla allt och vi fyrahundrasjuttitolv papper och blanketter med oss. Om vilka bidrag man kan få, om faderskap, om familjerådgivning, om vårdnad, om sockerbelastningstest. Allt är ok med babyn, som var så vild att barnmorskan riktigt fick kämpa för att få en bra läsning av hjärtljuden. Min mage är förstås i största laget för vecka 24, men jag har ju speglar hemma herregud så det kom ju inte som en överraskning.

En hobby just nu är att möta folk som frågar om vi väntar barn med ett förvånat ”nej, hur så?”.

Det finns så mycket saker jag funderar på och ibland vet jag inte riktigt varifrån de kommer. Jag sover dåligt och är fullproppad med hormoner, och det har ju inte direkt varit särskilt lätta år de här senaste så liksom… Ja, det är knappast konstigt att det ibland stormar i mitt huvud.

Mest funderar jag nog över hur man vet att man verkligen vill något. Det här är förstås extra viktigt när man ger sig in i ett nytt förhållande och hittar sin nya plats. I ett över tio år långt äktenskap var jag den som var bäst på att städa. Ibland kändes det som om jag var den enda som städade. Och nu är rollerna ombytta. Jag är den som måste skärpa mig med städningen för att inte bara vara den som skitar ner hela tiden. Det är också jag som tidigare har varit bäst på att hålla kontakten med släktingar, men helt plötsligt är jag sämst på det. Det är främst A som skickar bilder och uppdateringar till min familj också.

Jättemärkligt, sånt där. Hur man liksom blir en annan person när man sätts i ett annat sammanhang, fast att man tycker att man bara är sig själv.

Men när man sätts (eller sätter sig, beroende på hur man ser det) i ett nytt sammanhang har man ju också chansen att göra om och göra rätt. Att släppa de där sakerna som man egentligen aldrig ville vara och att bli något bättre, något rättare. Det här behöver ni ju inte berätta för någon, men ibland är jag rädd för att jag gör saker som jag inte vill och att jag inte alls blir något som är mer rätt men att jag inte ska upptäcka det i tid. Att jag en gång ska vakna upp och tänka ”holy fuck, det här ville jag ju inte alls”.

Samtidigt tror jag heller inte att man kan göra något annat än att lita på sin magkänsla (vilket är extra roligt när det bor någon där). Rädslor är, enligt min erfarenhet, en väldigt dålig grund för beslutsfattande och vägval. Det är en svår balansgång att leva livet konstant framåt, att våga ta chanser när de kommer, och att samtidigt komma ihåg att andas och att lyssna.

Vardagslivet

En extra pappa

CharlotteLämna en kommentar

A:s släktingar brukar skämta om att det måste vara höjden av lathet att gifta sig med en kvinna som redan har barn. Den mannen måste ju vara så lat att han inte ens orkar göra egna, liksom. Att ta sig an en nioåring och en snart tolvåring, nyss utkomna ur en skilsmässa, är dock verkligen ingenting för den som är lat, utan kräver snarare obegränsat med mod. Eller möjligen dumdristighet.

Det finns många saker jag beundrar A för, men att han kastade sig in i ett föräldraskap för min skull är nog högst upp på listan. Han gick från att inte ha någon familj alls, till att ha en fru och två barn. Han som aldrig ens bott tillsammans med en kvinna förr. Och gudarna ska veta att det inte alltid är friktionsfritt. Två barn uppfostrade av en svensk, synnerligen feministiskt lagd, mamma, och en (tidigare) barnlös syrisk muslims syn på hur barn ska uppföra sig krockar en smula ibland om vi säger så. Hans tankar om vad barn ska klara av i en viss ålder kommer från en kultur med ett väldigt mycket striktare föräldrar-barn-förhållande och dessutom många år av krig. Syriska barn som är jämnåriga med mina har levt mer än halva sina liv i krig och är förstås inte tillnärmelsevis lika uppkäftiga, bortklemade och beskyddade. Vi har fått ha många diskussioner om att livet här helt enkelt är annorlunda. Barn är barn längre. Och barn ska få vara barn – inte bara här utan över hela världen. 

I går firade vi Fars dag. Han fick tårta och sockor och ett kort som barnen pysslat, precis som pappor brukar få. Och han förtjänar verkligen allt det där och mer därtill. Så som han leker med barnen. Så som han får dem att skratta. Så som han pushar dem att göra saker de inte skulle vilja och så som han har fått dem att förstå värdet av att ha en familj och att alla hjälps åt. Så som han får dem att förstå värdet av mig. Han kanske ”bara” är bonuspappa, men han är verkligen den bästa av sitt slag!

Vardagslivet

Att ha dåligt med pengar

Charlotte8 kommentarer

Det här är ytterligare ett sånt där inlägg som jag tvekar inför. Jag vill nämligen inte att det ska låta som om det är synd om mig, eller som om jag tigger. Samtidigt så tror jag att ett sånt här inlägg är viktigt, inte minst för att jag själv skulle vilja läsa ett sånt om jag vore… eh… ja, i min sits.

När folk har frågat mig vad jag ska göra när avhandlingen är färdig har jag svarat att jag ska bli arbetslös som alla andra. Det har tolkats som ett skämt, men faktum är att det är alldeles sant. Visst, jag har sökt nya projektpengar för att börja ett nytt forskningsprojekt (om medeltida rättskultur, superspännande!) men mina stipendiepengar tar officiellt slut i november, om två veckor.

Officiellt alltså. I praktiken har mina stipendiepengar varit nästan slut sedan i somras. Strax innan sommaren gick jag nämligen från ett stipendium som gav ungefär 2 000 e i månaden till ett som gav 1 500. 1 500 räcker inte riktigt till. Av det jag kunnat lägga undan och spara har jag sedan sommaren haft så att det räckt till ungefär 1 100 e i månaden. Kontoret fick jag säga upp. Nu i november fanns det 973 e kvar av stipendiet, för den här månadens inkomst.

Och jag inser att mycket av det här är mitt eget fel. Jag kunde till exempel ha låtit bli att skilja mig, så hade jag sparat massor av kostnader. Kanske hade jag inte behövt köpa en TV (det går ju bra att titta på datorn) och kanske inte nya madrasser och en säng (det gick ju bra att sova på de gamla som vi hittade i huset och de var tjocka nog att ha direkt på golvet). Jag har säkert lagt två månadsransoner på att göra det här huset till ett hem, och alla pengar jag förbrukar under en månad måste jag spara in nästa månad eftersom jag får hela årets stipendium utbetalt på en gång. Därför har det inte funnits mycket kvar per månad, nu i slutet.

I ärlighetens namn hade jag trott att skilsmässan skulle vara över sedan länge vid det här laget. Att jag skulle ha fått pengarna för huset, för lösöret, för allt det jag äger hälften av. Att jag skulle ha en buffert att ta av sedan när det behövdes. Det var dumt av mig att även leva som att det en dag skulle finnas en buffert. Mitt misstag.

För sedan visade det sig att det skulle bli jävligt dyrt att ta en doktorsexamen. Visst, det finns mycket pengar att spara där också om man väljer det allra billigaste och enklaste, men där någonstans börjar jag bli grinig. Jag kom till Finland för det här, för 13 år sedan. Jag har skrivit min doktorsavhandling i fem år. Det är blod, svett och tårar som ligger i det här arbetet. Och jag tycker att jag förtjänar att få ta examen som jag vill; med många tryckta exemplar, med en fin klänning för disputationen, med kaffe och kaka för åhörarna, med en jättefest på kvällen. Med en sjuhelsikes smäll, helt enkelt.

Så kommer det förstås inte att bli, för det finns helt enkelt inte pengar. Och finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara är så.

Nästa vecka går jag till Folkpensionsanstalten (motsvarande ungefär soc), och ser vad möjligheterna är till bidrag i december. Bostadsbidrag borde gå att få. Förhoppningsvis så är jag berättigad till arbetslöshetsersättning. Kanske socialstöd. Och jag är inte ensam. Flera andra vänner som nyligen doktorerat eller som är på väg att göra det sitter i liknande situationer. Flera av dem har dessutom också en skilsmässa att reda ut, så det verkar höra till den här grejen. Det är en mycket osäker tillvaro att vara doktorand, men ännu mer osäker att bli färdig.

Och när man har väldigt begränsat med pengar så blir det gärna att man våndas hemskt över vad det egentligen är rimligt att spendera pengar på. Jag skäms inte för att jag har dåligt med pengar för jag vet att jag jobbar hårt, men ibland skäms jag (i alla fall inför mig själv) över vad jag spenderar de pengar jag har på. Som frissa till exempel. Jag var senast i februari, för man behöver ju inte gå till frissan. Inte egentligen. Inte ens om hon är väldigt billig. Nu har jag ändå bokat en tid för mig om ett par veckor, och det skäms jag lite för. Det är pengar jag kanske borde spara. Jag vet inte om man får gå till frissan om man har dåligt med pengar.

För att inte tala om ångesten när man är ute med barnen. Vi är duktiga på att inte köpa en massa onödiga prylar. Det är liksom inte ens ett problem. Kläder och husgeråd och i princip allt man behöver finns dessutom på loppis. Men om man skulle vilja ta med sina barn på fika så går det även om man är försiktig mellan 15 och 20 e, vilket är drygt 10 % av månadsbudgeten för alla inköp bortom mat och räkningar. Får man fika då? Och när den nya My Little Pony-filmen kom ut och dottern var eld och lågor och ville gå, vad gör man? Biljetter är svindyra, men det kanske går. Hur är det med popcorn? Läsk? Får man ta med sig popcorn man poppade hemma på bio? Och får man egentligen beställa en frissatid till sig själv om man inte har råd till biopopcorn åt sina barn, eller är man en självisk mamma då?

Den här ångesten som kommer med varje räkning, och varje oväntad kostnad, den är inte rolig.

För ett par månader sedan köpte jag en ny telefon till Tilda. Hon valde länge och väl vilken hon ville ha, och vi diskuterade pris och fördelar och investering och att vara försiktig. Jag köpte den med bundet abonnemang och två års avbetalningstid, för hon förtjänar en bra telefon. Hon är så duktig. Så försiktig. Hon jobbar så hårt. Och det tog två veckor innan telefonen slank ur hennes hand, rakt ned i asfalten. Rutan gick i tusen bitar. Tildas hjärta också. Hon kom hem och satt vid köksbordet och grät och grät över att nu hade vi köpt en telefon så att vi knappt hade pengar till mat och så var hon så dum att hon hade sönder den. Jag förtjänar ingen telefon, hulkade hon. Jag försäkrade henne om att vi visst hade pengar till mat, för det är alldeles sant, och tröstade henne så gott jag kunde. Men jisses vilken klump jag fick i halsen när jag tittade på hennes trasiga telefon. Två års avbetalning. Och jag visste ju att vi skulle ha råd till mat ja, men också att vi inte skulle ha råd med någon ny skärm. En ny skärm skulle gå loss på över 100 e.

Efter två månaders sparande, och en del säljande av saker vi kunde undvara, hade vi tillsammans skrapat ihop pengar och fick under högtidliga former hennes skärm lagad förra helgen. Då hade hennes bror tagit av de pengar han tjänat på att klippa grannens gräsmatta och sagt att det fick bli en tidig julklapp till henne. Det är fantastiskt hur barnen hjälper till när det behövs, även om jag önskar att de inte behövde göra det.

Så varför berättar jag det här för er? För att det kanske finns någon som känner igen sig. Någon som går med samma funderingar på vad man får och inte får göra när det finns dåligt med pengar. Det snurrar nämligen i mitt huvud hela tiden. Och jag tror inte att det finns något rätt eller fel, utan att man själv måste känna efter vad som passar. Jag tror också att det dåliga samvetet är ännu svårare att bära med sig, än själva bristen på pengar. För åtminstone vi har ändå så pass mycket att vi klarar räkningarna och maten, och jag vet att vi ska vara glada över det, för det är många som har det värre.

Det kallas för prekariatet, den här nya klassen, och vi är väldigt många högutbildade där. En doktorsexamen är ingen garanti för ett jobb, eller en fast inkomst. Snarare tvärtom. Det låter kanske lite som ett lyxproblem, men när räkningarna ska betalas är det ett högst reellt problem och jag tror att det är viktigt att prata om det just för den där ångestens skull.

Sedan tror jag också, åtminstone för mig personligen, att det handlar jättemycket om att försöka ta ett problem i taget. Ibland när man sätter sig ner och tänker julklappar, baby, för liten bil, arbetslös, mammaledig, och tankarna bara får rulla vidare så får jag nästan panik. Det gäller att planera ekonomiskt så långsiktigt som det är möjligt och inte slösa förstås, men i övrigt gäller det att leva i nuet och ha tillförsikt om att allting säkert ordnar sig. På något sätt. Om inte just nu så kanske snart.

Nu ska jag disputera om en månad och eftersom jag helt enkelt inte rymdes in med den här babymagen i några av mina klänningar som uppfyller kraven på disputationskläder så har jag beställt en ny på rea. Jag vet inte om man får det, men jag gjorde det ändå. 27 e kostade den. Inte riktigt den frasiga långklänning jag hade drömt om, men skit samma. Jag klarar det här. Jag klarar det.

IMG_5934 (2)

Uncategorized

Hjälp mig med bild till avhandlingen!

Charlotte1 kommentar

Ni har ju korrläst, kommit med förslag, uppmuntran och andra otroligt värdefulla insatser under hela det här arbetets gång, så jag tänkte att jag slänger ut en förfrågan här till er.

Jag skulle vilja ha en bild på framsidan av avhandlingen. Den bör vara relaterad till a) medeltiden, b) giftermål och/eller c) kvinnor som agerar. Den bör också vara dekorativ för sånt gillar jag.

Den måste finnas att tillgå i hög upplösning och inte vara copyrightad på så vis att jag inte får använda den. Har ni en egen bild som ni låter mig använda betalar jag gärna med en avhandling, och ert namn nämns naturligtvis i avhandlingen också!

Skicka förslag till charlottehitochdit ät gmail punkt com! Tiden är begränsad för avhandlingen ska till trycket inom de närmaste dagarna…