Arkiv | november 2017

Visst gör det ont när dammar brister

Här i Finland har över 6000 kvinnor skrivet under #dammenbrister – ett upprop för finlandssvenska kvinnor i kölvattnet av #metoo. Och det finns så mycket saker jag skulle vilja säga om det här att det har tagit mig två dagar att ens få ihop något. Det allra viktigaste är kanske att administratörerna bakom #dammenbrister tog på sig att samla in vittnesmål från utsatta kvinnor. De har publicerats i en strid ström via Astras sidor och alla ska läsa dem. Det är utmattande, hjärtskärande, förtvivlade vittnesmål om allt från det slentrianmässigt sexistiska till incest och våldsamma övergrepp, från kvinnor i alla åldrar.

Läs, ok? Ok.

Reaktionerna från finlandssvenska män har väl varit… lite så där. En del har förstås reagerat med den förfäran, bestörtning och förändringens kämpaglöd man hade kunnat hoppas på och det är bra. Andra började hojta om att vi måste utvisa förövarna, vilket är en intressant reaktion eftersom förövarna är finländare – någonting som verkar väldigt svårt att ta till sig.

Men de allra flesta verkar bara liksom vilja duck and cover, och jag tror att det är för att kretsarna här är så otroligt små. Alla män känner garanterat minst en som gått rejält över gränsen, eller har själva gjort det i något skede. Kanske det var väldigt många år sedan och kanske man är en annan människa idag? Kanske man gärna skulle vilja att ingen kom ihåg det där som man gjorde?

Många män verkar helt handfallna inför #metoo, och tycks tänka att eftersom de inte har rakt ut förgripit sig på någon som finns det ingenting de behöver eller kan förändra. Men är det någonting som blir tydligt av att läsa vittnesmålen i #dammenbrister så är det att män måste göra något. Det räcker inte att låta bli att våldta – män måste hjälpa till att skydda kvinnor från andra män. Män måste hjälpa till att bryta ner de strukturer som gör att kvinnor är utsatta. Inget mer locker room talk, inga sexistiska skämt, inget ”känna lite grann”, inget ”men kom igen då bara en kyss”. Inget sånt nånsin mer.

Salem, Stalin och gubbars oinskränkta rättigheter att Vara Sig Själva

Med stor irritation försöker jag läsa mig igenom Staffan Heimersons krönika om hur #metoo kan liknas vid både häxjakten i Salem 1692 och Stalins utrensningar. Jag förstår att Aftonbladet söker klick. Att de tjänar på en sån här text. Men fy fan för att de beslutade sig för att publicera den.

För det första finns det ju några mycket konkreta skillnader mellan Salem och #metoo. Flickorna som i Heimersons krönika påstod sig vara drabbade av något menade att de var besatta. Huruvida det ens är möjligt att bli besatt av djävulen, likt flickorna påstod, är väl högst tveksamt. Att det är fullt möjligt att bli utsatt för sexuella trakasserier och våldtagen är däremot bortom tvivel. Dessutom resulterade anklagelserna i Salem i att människor avrättades. Hittills är det ingen som har blivit avrättad av #metoo, och med tanke på att vi a) inte har dödsstraff i Sverige och att vi b) har ett rättsväsende som tenderar att döma väldigt milt i sexualbrott så lär det knappast hända heller. Däremot är det fortfarande dödsstraff som gäller för flickor som blir våldtagna i flera länder.

Skulle människorna från Salem i slutet av 1600-talet se oss nu skulle de skratta över att någon tycker att det som pågår är häxjakt. 

Heimerson menar att det finns en stor likhet i att ”alla vill vara offer”. En femtedel av världens kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp redan innan de fyllt 15 år. 13 % av kvinnorna i Sverige har tvingats till samlag eller försök till samlag innan de fyllt 18 och 20 % har upplevt grovt sexuellt våld.

Nästan alla av oss ÄR offer, ditt dumma spån. Vill du diskutera måste du ju ändå utgå ifrån statistiska fakta.

Att någon ges medieutrymme för att kalla det ”pojkars drullighet” och ”kvinnors indignation” och sedan på fullaste allvar menar att det skulle finnas likheter med Stalins utrensningar är så jävla bisarrt. Tror ni att det fanns någon som bad en av Stalins politiska motståndare att skriva en kolumn om indignerade bolsjeviker i en av landets största tidningar? Nähe. För maktförhållandena mellan Stalins parti och tvångsdeporterade är inte riktigt jämförbara med maktförhållandena mellan säg unga flickor och högt uppsatta män. Och det blotta faktum att någon kan skriva en så bedrövligt uppblåst, gubbslemsdrypande, bortförklarande, förminskande kolumn och få den publicerad på ett så stort forum talar för att det långt ifrån är vi utsatta kvinnor som har makten, ens över samtalet. 

Inte ens över samtalet. Samtalet om våra kroppar. Om våra upplevelser. Kom sedan inte och säg att vi har för mycket makt.

Pretto

Jag kostade ändå på mig att gå till frissan. Först hade jag tänkt bättra på de blekta slingorna, men sedan kände jag mig liksom… röd. Och det är märkligt det här med att färga håret, för jag skäms alltid. Inte för att jag tycker att det blir dåligt – tvärtom är jag tvärnöjd med mitt nya, rödare hår – utan för att det känns som att jag tror att jag är något förmer än vad jag är. Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Kanske handlar det om en djuprotad vilja att smälta in? Kanske är det bara jante?

Att lägga pengar på att färga håret känns så jävla pretentiöst. Fast när jag nu går förbi en spegel och ser det röda så är jag gärna pretto.

Jag har alltid skämts för min stora näsa. Det var ett genidrag att gifta sig med en syrier. Han tycker att jag har en jätteliten, gullig näsa och med tanke på hur näsor ser ut i Syrien är det ju en statistiskt helt berättigad åsikt.

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.

Poks

På tal om tänt. Jag satt i lugn och ro och jobbade vid datorn när ett ordentligt POKS hördes från vardagsrummet. Eftersom jag är så sanslöst trött i huvudet så orkade jag liksom inte notera det mer än ”det var ju märkligt” och ”jag måste komma ihåg att inte lämna saker på spisen” innan jag fortsatte jobbandet.

Sedan började det lukta bränt. Och när jag tittar upp ser jag att vardagsrummet är fullt av rök.

Den där paniken när man först springer så fort en sammandragning tillåter en gravid tant i sina bästa år att springa för att se om det syns lågor (nej). Sedan när man rultar vidare mot barnens rum, där de ligger i sina sängar och sover, för att se att röken bara inte kommer därifrån (gjorde den inte) och sedan tillbaka för att se att A sover tryggt i sovrummet (vilket han gjorde).

Ett litet tag andas man lugnare tills man börjar fundera på om det kanske var något med elen som poksade och att det brinner inuti väggen och vilka saker räddar man först? Barnens minneslådor med babysaker och foton? Album? Och det går ju inte att hitta bostäder att hyra här så var ska vi bo om någonting händer?

Jag väckte A, mest för att jag kände att jag inte borde fatta beslut om vad vi ska göra själv, och när vi konstaterat att det inte kommer mera rök och att det inte brinner någonstans där vi kan se det så ringde jag till räddningsverket. De menade att det var 112 som gällde, trots att det inte kom någon mer rök just nu, och snabbare än jag hann hiva in hunden i badrummet hade brandkåren kommit hit. De konstaterade att lysrören på väggen (som jag först hade misstänkt) var boven i dramat och borde bytas ut, men att det just nu inte var någon fara.

Spontana tankar just nu:

  • Fruktansvärt skönt att bo så nära utryckningscentralen. 3 min tror jag att det tog, och det var bara för att de var tvungna att köra runt sportplan och skolan.
  • Fruktansvärt skönt att bo på hyra, och imorgon kunna ringa en hyresvärd och be om hjälp.
  • Märkligt att det aldrig slog mig att ta med mig datorn, om det skulle brinna på riktigt. Minnen. Det är det viktiga. Allt annat kan man köpa nytt.
  • Jag behöver semester.

Tänt var det här

Så jag håller på att förbereda julpyntning och sätta upp de första lamporna tillsammans med en man som a) inte direkt har firat jul och b) har lärt sig allt om hur jul borde firas från amerikanska komedier. A har i en veckas tid scoutat grannarnas pyntning. Sedan köpte vi 540 (faktiskt tal, inte påhittat retoriskt) lampor.

På framsidan har vi en grupp med fyra tuijor; tre stora och en lite mindre – kanske 3 m hög. Jag bad A sätta upp lamporna i den minsta tuijan, för den är liksom snyggt inramad av de andra, och satte igång med maten.

Och så hör jag att det är någon uppe på taket. När jag tittar ut visar det sig vara A och 540 lampor. Så jag frågade honom vad i hela friden han höll på med eftersom den lilla tuijan inte är nära taket. 

”Den lilla?” väser han till svar och viftar med lamporna. ”Han där” viftar han mot grannen ”har ljus upp till taket. Jag tänker INTE sätta lampor i det minsta trädet!”

Det kommer att bli en lång och spännande väntan på julen.

Att bli bättre

Vi var på rådgivningen igår (motsvarande ”hos barnmorskan” i Sverige) för att kolla allt och vi fyrahundrasjuttitolv papper och blanketter med oss. Om vilka bidrag man kan få, om faderskap, om familjerådgivning, om vårdnad, om sockerbelastningstest. Allt är ok med babyn, som var så vild att barnmorskan riktigt fick kämpa för att få en bra läsning av hjärtljuden. Min mage är förstås i största laget för vecka 24, men jag har ju speglar hemma herregud så det kom ju inte som en överraskning.

En hobby just nu är att möta folk som frågar om vi väntar barn med ett förvånat ”nej, hur så?”.

Det finns så mycket saker jag funderar på och ibland vet jag inte riktigt varifrån de kommer. Jag sover dåligt och är fullproppad med hormoner, och det har ju inte direkt varit särskilt lätta år de här senaste så liksom… Ja, det är knappast konstigt att det ibland stormar i mitt huvud.

Mest funderar jag nog över hur man vet att man verkligen vill något. Det här är förstås extra viktigt när man ger sig in i ett nytt förhållande och hittar sin nya plats. I ett över tio år långt äktenskap var jag den som var bäst på att städa. Ibland kändes det som om jag var den enda som städade. Och nu är rollerna ombytta. Jag är den som måste skärpa mig med städningen för att inte bara vara den som skitar ner hela tiden. Det är också jag som tidigare har varit bäst på att hålla kontakten med släktingar, men helt plötsligt är jag sämst på det. Det är främst A som skickar bilder och uppdateringar till min familj också.

Jättemärkligt, sånt där. Hur man liksom blir en annan person när man sätts i ett annat sammanhang, fast att man tycker att man bara är sig själv.

Men när man sätts (eller sätter sig, beroende på hur man ser det) i ett nytt sammanhang har man ju också chansen att göra om och göra rätt. Att släppa de där sakerna som man egentligen aldrig ville vara och att bli något bättre, något rättare. Det här behöver ni ju inte berätta för någon, men ibland är jag rädd för att jag gör saker som jag inte vill och att jag inte alls blir något som är mer rätt men att jag inte ska upptäcka det i tid. Att jag en gång ska vakna upp och tänka ”holy fuck, det här ville jag ju inte alls”.

Samtidigt tror jag heller inte att man kan göra något annat än att lita på sin magkänsla (vilket är extra roligt när det bor någon där). Rädslor är, enligt min erfarenhet, en väldigt dålig grund för beslutsfattande och vägval. Det är en svår balansgång att leva livet konstant framåt, att våga ta chanser när de kommer, och att samtidigt komma ihåg att andas och att lyssna.