Arkiv

Tre saker till om abort

Det finns egentligen så mycket mer som man skulle kunna skriva om abort. Först av allt vill jag säga att jag så där i princip, i en idealvärld, är emot abort. Jag skulle önska att inga friska foster skulle aborteras. Att alla barn fick födas till bra omständigheter, älskade och längtade efter. Särskilt stark är den känslan förstås nu, när jag sitter med min egen lille bebis.

Problemet är väl mest att vi inte lever i en perfekt värld.

Och är det någonting vi vet så är det att kvinnor i alla tider har gjort sig av med oönskade graviditeter. Abort, så tidigt och med så lite krångel som möjligt, är tveklöst det mest skonsamma och bästa för alla inblandade. Det finns framförallt tre saker jag tänker på, när vi här med vår fantastiska sjukvård och mycket generösa aborträtt likväl måste föra diskussionen huruvida vi skulle inskränka aborträtten.

1: Att kvinnor även i länder som inte tillåter abort alls ändå gör abort. Det finns ett behov av abort, som sträcker sig långt bortom någon sorts bekvämlighetsargument av typen ”hon orkade inte ta sina p-piller” eftersom kvinnor är beredda att a) genomgå långa och svåra resor för att söka abort på ställen där det är tillåtet eller b) med sina liv som insats försöka göra sig av med fostret. I Nigeria till exempel, där abort är olagligt, var det likväl 1,2 miljoner kvinnor som gjorde abort år 2012. De medel kvinnor är villiga att ta till… alltså jag klarar knappt ens av att tänka på det. Istället för att visa kvinnor som behöver abort bilder på aborterade foster borde vi visa folk som vill inskränka aborträtten bilder på kvinnor som har drivits till att själva försöka göra sig fria.

Restrictive laws do not stop women from having abortions

2: Att kvinnor är de som måste bära bördan av att bli mammor när de inte vill eller kan. Kanske handlar det om en ung svensk kvinna som måste säga nej till drömjobbet eller hoppa av sin universitetsutbildning för att istället sköta barn? En kvinna som sedan resten av livet känner att hon missat något, att hon blev någon hon inte ville bli och som inte riktigt fixar att engagera sig i babyn. Kanske handlar det om en kvinna i Marrakesh, en av de där kvinnorna min gamla gymnasiekompis jobbar så hårt för att stötta och som har blivit utkastad av sin familj. I Marocko är sex innan äktenskapet olagligt, precis som det var på den gamla goda tiden i Sverige också, och en ogift kvinna som blivit gravid har alltså brutit mot lagen. Kanske har barnet blivit till av slarv med preventivmedel? Kanske har det blivit till av våld? Oavsett vilket är den livslånga bördan av ett oönskat barn kvinnans att bära.

3: Att många av de kvinnor som inte har tillgång till abort istället gör sig av med barnet när det väl är fött. En vän skrev sin doktorsavhandling om hur det såg ut i 1700-talets Finland i En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll. I finfina Sverige för bara hundra år sedan fanns det änglamakerskor, till vilka man anonymt kunde lämna sitt barn för att skicka det till himlen. År 2014 i Oulu i Finland hittades fem spädbarn mördade av sin mor i en källare. I Indien och i Kina gör man sig huvudsakligen av med flickebarn, men många i fattiga länder måste helt enkelt välja bort fler barn – även om barnet redan är fött. Resten av familjens överlevnad hänger på det. Jag läste en gång en artikel om en fattig kvinna i Indien som just hade begravt sitt fjärde barn, och om hur kunskapen kring hur man enklast tar livet av spädbarn gick i arv från mor till dotter. Jag önskar att de barnen hade fått förbli ofödda.

Det är klart att vi kan älta och välta vad som är tillräckliga skäl. Får man känna att man inte har råd att ge barnet det liv som hen förtjänar om det innebär att man inte har ett jobb utan lever på bidrag, eller måste det innebära ett hot om svältdöd? Räknas det som ofrivilligt om man blev med barn trots preventivmedel oavsett vilket sorts preventivmedel man använde? Räcker det som anledning att mannen är våldsam eller måste det vara en våldtäkt? Kan man vara för ung när man är 20 år eller måste man vara 12?

Desperation driver dem som inte kan få abort lagligt och säkert, där någon annan än kvinnan själv ska avgöra vad som är tillräckligt goda skäl. Jag är stolt över att det som driver kvinnor i Sverige att göra abort har mindre att göra med desperation och mer att göra med informerade beslut. Jag önskar att fler kvinnor fick den rätten.

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Att referera till sig själv

Sitter här och korrläser en artikel jag skrivit och som jag senast arbetade med för typ ett år sedan.

Mycket stolt över att få fylla i mig själv i litteraturlistan. Cederbom 2017. Jajamänsan.

Mindre stolt över att jag fortfarande måste googla mig själv för att ta reda på vad den kompletta titeln på Cederbom 2017 faktiskt är.

 

Dear Dr. Cederbom

Nu vågar jag äntligen säga det, för nu har jag skrivit under kontraktet. Ett stort internationellt förlag planerar att publicera en rejält omarbetad version av min doktorsavhandling.

De skickade mig ett email som började ”Dear Dr. Cederbom, it is with pleasure that I send the contract to the above title.”

Nöjet är så jävla mycket på min sida.

Jag har också färgat håret blått för jag är vuxen och kan göra vad jag vill.

Allt man inte hinner säga i radio

I söndags var jag i Radio Vega och talade med Christian Bertell om min forskning. Trots att vi hade alldeles osedvanligt mycket tid på oss så kändes det som att det fanns så mycket mer kvar att säga (den som vill lyssna på programmet kan göra det här, i ytterligare 28 dagar räknat från i dag). Jag tror att det allra viktigaste som jag ville säga, och som är en av mina största drivkrafter, är att historia i så stor utsträckning även i dag används för att berättiga missförhållanden, men att dessa berättiganden väldigt ofta vilar på en falsk historisk grund. Vinnaren är den som har skrivit historien och som har format vår syn på vårt gemensamma förflutna, men också den som tjänar på att det förflutna har sett ut på ett visst sätt och som tjänar på att upprätthålla den bilden.

Särskilt gäller detta förstås genushistoria, som inte på något vis är ett sätt att skriva om historien till något som inte har varit, utan att de facto beskriva det förflutna mer korrekt, mer nyanserat, mer komplext.

Vi tog också en traditionsenlig selfie och kunde glatt konstatera att vi båda gör oss synnerligen bra på bild.

selfie bert

Reviewer 2

När man skriver akademisk text så skickas den i princip alltid ut på blind peer review, där två skilda experter ska ta ställning till kvaliteten på manuskriptet. Jag har nu haft mitt avhandlingsmanuskript ute på en sådan vända, med förhoppningen att ett förlag skulle vilja publicera den. I dag fick jag utlåtandena tillbaka och det är så sanslöst fascinerande hur grymt olika två personer kan läsa och förstå ett manuskript. I vanlig ordning är det en som är positiv, tycker att jag är en lovande ung forskare och som förvisso kommer med berättigad kritik men likväl rekommenderar att manuskriptet ges en chans.

Så är det Reviewer 2.

Relaterad bild

Låt vara att Reviewer 2 anser manuskriptet vara dåligt strukturerat och att det inte finns några egentliga starka punkter alls (vilket är raka motsatsen till vad den första reviewern anser), men sedan kommer det till detaljer som jag har väldigt svårt att hålla med om. Till exempel menar hen att det skulle ha varit bättre om jag läst originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna till urkunderna, eftersom dessa har brister. Hela poängen med min avhandling är förstås att jag läst just originalen istället för att förlita mig på sammanfattningarna. ”Författarinnan har använt sig av hundratals medeltida urkunder”. Nej. Författarinnan har använt sig av tusentals original.

Ah, Reviewer 2! Nu fick jag åtminstone lite spunk tillbaka här i min graviddimma! Ja, och förlaget är fortfarande i princip positivt inställda och det är ju det viktigaste. Så länge Reviewer 2 inte fullkomligt fuckar ens chanser att få manuskriptet publicerat så finns det ju alltid någonting att lära sig, göra om och göra bättre.

Relaterad bild

Att underkänna allt vad kvinnor tar sig för

Jag tror att vi behöver prata lite mer om killgissningar och skeptikerrörelsen, och inte minst det där om att luta sig mot kvinnors historia för att dra slutsatser ur röven. I dag presenterades en ny PISA-undersökning som visar att flickor är bättre än pojkar på att lösa uppgifter som kräver samarbete i grupp, och på SR diskuterade man det utgående ifrån traditionella könsmönster. Flickor får lära sig att anpassa sig och samarbeta i betydligt högre utsträckning än vad pojkar får redan från mycket unga år. Forskningen är rätt överens om att flickor socialiseras in i empati och samarbete, medan pojkar ska vara pojkar och mer individuella, så det är knappast kontroversiellt.

Men när sedan skeptikerrörelsen i form av Vetenskap och Folkbildning ska ge sig på att diskutera den här forskningen så fylls kommentarsfältet av killgissningar, där det snabbt konstateras att genusvetenskap är trams och att det bara är skitsnack att pojkar inte kan samarbeta.

För det första alltså; ingen har ju sagt att pojkar inte kan samarbeta (se exempelvis på lagsport!), bara att de inte i lika hög utsträckning som flickor har socialiserats in i den sortens samarbetande grupparbete som mättes i PISA-undersökningen. Det är ju en viss skillnad. I lagsport finns det nästan alltid en lite gnutta individuell tävlingsgnista, men det gör det inte när man som grupp ska presentera ett skolarbete. Ett fotbollslag med en stjärnspelare kommer att göra bättre ifrån sig (Hej Zlatan!), medan en liten grupp skolelever med en typ som vill dribbla själv inte kommer att göra det.

För det andra; allt det som handlar om könsmönster i dag och som i princip är generellt sant (typ om flickors socialisering) går inte nödvändigtvis alltid att belägga i tusentals år.

Ofelbart så kommer det nämligen någon som vill hävda att nutida mönster (PISA-undersökningens resultat) är felaktiga på grund av historia.

”Undersökningens resultat är inte viktigt. Om pojkar eller flickor är bra på att samarbeta eller lösa konflikter i grupp, enligt genusforskande vuxnas definitioner, är pseudovetenskap.
Faktum är att män i alla tider kunnat samarbeta alldeles utmärkt och kunnat samlas i grupper på upp till 100 000-tals individer för att åstadkomma gemensamma mål.”

Sedan länkar han till en Wikipedia-artikel om storleken på den romerska armén.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi har fortsatt diskussionen därifrån. Han hävdar att den romerska armén är ett perfekt exempel på mäns överlägsna samarbetsförmåga. Det är fortfarande oklart för mig hur en statligt draftad armé är ett tecken på samarbetsförmåga bland tiotusentals soldater, istället för ett tecken på en mycket stark centralmakt (som förvisso också bestod av män, så poäng för det).

Dessutom har jag försökt förklara att alla historiska arméer har haft en mycket stor andel kvinnor med sig, och inte alls kvinnor som var horor eller köksor (som han försöker påstå) utan kvinnor som var oumbärliga för arméns arbete. Försök att hålla en armé utan tross, liksom. Och så gav jag exempel på hur kvinnor också har samarbetat historiskt och påpekade att varken mäns eller kvinnors historiska samarbete är särdeles relevant för dagens socialisering, men det föll inte helt i god jord. Mitt favoritcitat är säkert följande:

”Visst har det funnits kvinnor med kring arméerna. Men väldigt sällan i någon styrande kapacitet utan oftast som prostituerade och kökspersonal. Och förklara gärna varför arméerna under 30-åriga kriget inte var exempel på hur män samarbetar? Tillfällena då 10 000-tals kvinnor samlats och lyckats samarbeta tillräckligt bra för att få igenom sin vilja är ju försvinnande få jämfört med motsvarande ansamlingar dominerade av män.

De exempel på kvinnligt samarbete du drar upp har ju inte varit totala framgångar direkt:
Suffragetterna har ju under 100 år inte lyckats skapa jämställdhet.
Nykterhetsrörelsen? Finns det något civiliserat land där de lyckats? Det senaste helnyktra ”landet” var väl det nu störtade IS-kalifatet.
Nunnekloster? Inte direkt en växande marknad och dessutom under Påvens direktorat.

De faktum jag tagit upp och givit källor till kanske genusforskare anser vara ”personliga”. Ungefär som bokstavstroende anser att jorden är 7000 år gammal, trots vetenskapliga bevis om en äldre värld. Problemet med genusforskning är att man inom skrået redan bestämt vad resultatet ska vara och sedan blundar för all empiri och stirrar blint på de indikationer som stödjer ens förutfattade meningar. Genusvetenskap är en oxymoron.”

Kuvahaun tulos haulle mic drop gif

Så här ser det ut när man i praktiken vill underkänna allt som kvinnor har gjort till förmån för att lyfta fram mäns handlingar.

Näe, i den romerska armén fanns det inte många kvinnor i styrande positioner, men det var inte många av de tiotusentals soldaterna som hade ett skit att säga till om heller.

Suffragetterna arbetade inte för jämställdhet utan för rösträtt, och det gick rätt bra.

Nykterhetsrörelsen (som jag tog upp som ett exempel på kvinnors samarbete och organisation) har förvisso inte lyckats med sitt mål att göra Sverige eller Finland helnyktert, men som samhällspolitisk rörelse var den ändå mycket betydelsefull.

Nunneklostren lydde under påven, ja, men exempelvis birgittinerna var ju en rörelse som skapades för 700 år sedan och finns än i dag, som gav kvinnor karriärmöjligheter, utbildning och som verkade både samhällspolitiskt, blev en enorm maktfaktor och var snorrik.

Alltså. Hur kan den romerska armén klassas som en framgångssaga av manligt samarbete när suffragetter, nykterhetsrörelsen och nunneklostren inte gör det? Jag hade också tagit upp de tidiga flickskolorna som exempel, och hade kunnat fortsätta med fler exempel länge ännu. Det är bara det att inga exempel är bra nog. Women’s March och #metoo räknas knappast heller. Feministrörelsen? Inga romerska sandaler där!

Och jag får krupp när historia missbrukas på det här viset. Vill man lyfta fram den romerska armén som ett exempel på manligt samarbete så fine, gör det. Men gör det med armén i sin historiska kontext i så fall, med oumbärliga kvinnor ständigt närvarande, en präktig toppstyrning och interna stridigheter.