Arkiv

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Så där ja.

Med två timmar till godo har jag lämnat in mitt avhandlingsmanuskript ”The Legal Guardian and Married Women – Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450” till förhandsgranskning* efter fem och ett halvt års slit. Jag kan inte nog tacka er som peppat och kommit med glada tillrop, och er som faktiskt sedan också har läst och kommenterat delar av manuskriptet. Flera av de mest värdefulla kommentarerna har kommit från människor jag har lärt känna via bloggen. Nu ska jag gå ut i trädgården och dricka rosa bubbligt. Det har jag förtjänat.

* Det betyder att två av mig och av varandra oberoende experter ska läsa och bedöma manuskriptet, och senast om två månader komma med utlåtanden som förhoppningsvis godkänner mig för disputation.

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!

Måste ha fler böcker

Det var det här med inledningen alltså. Fast att jag vet att jag har skrivit det i något skede så saknas det nu banne mig ett underkapitel om medeltidens Sverige och mina avgränsningar i forskningen. Förutom att jag är lite irriterad över att jag inte vet vart det har tagit vägen (eller var det kanske någonting jag bara skrev i min forskningsplan…?) så visar det sig nu när jag letar att jag bara har grymt specialiserad litteratur i bokhyllan. Jag har travar med böcker om kvinnors jordägande under 1500-talet, sexualitet och politik, äktenskap och kön, men inget översiktsverk över medeltidens Sverige.

Kuvahaun tulos haulle no books gif

Att skriva en inledning

När jag började på min doktorsavhandling för glada fem år sedan var det första jag gjorde att plita ihop en inledning. Det är, ironiskt nog, precis vad jag fortfarande håller på med fem år senare och med två veckor till Sista Deadline. Inledningen är kanske det svåraste man kan skriva och jag våndas. ”Skriv det som är viktigaste på de första sidorna!” Jo, men när allting är viktigt?

Hur som helst. Det jag ville säga var att om ni är i början av en akademisk text, doktorander på väg ner i träsket i början av er karriär, så hav förtröstan. Den inledning ni skriver nu kommer ni ändå att skriva om. Igen och igen och igen. Så skriv av hjärtats lust och fastna inte! Alla trådar ni inte lyckas trassla upp nu kommer ni att kunna dra i senare, och när man har betydligt mer text känns det inte som hela världen att klippa loss de värsta knutarna. Det önskar jag att någon hade sagt till mig.

Det var bara det. Nu ska jag överväga om det är olämpligt att ha ett underkapitel som heter ”Coffee and Tears” i mitt metodologikapitel.

Några viktiga humanistiska begrepp och varför det är svårt för logiska skeptiker

Ibland när jag försöker diskutera humanistisk och särskilt genusvetenskaplig forskning med särskilt naturevetenskapligt intresserade män får jag känslan av att dessa typer uppfattar sig som så fria i sitt resonerande att de helt enkelt inte kan ta till sig att människor alltid är en del av komplexa nätverk. Det här är utgångspunkten i all humanistisk forskning – humanism utgår ju ifrån människan.

Och den humanistiska forskningen har utvecklat massor av viktiga begrepp för att kunna synliggöra och studera dessa nätverk. Några av de första och viktigaste är struktur och aktör. Strukturer är de ramar (t.ex. lagar, normer) som vi alla agerar inom och har att förhålla oss till. Strukturerna är inte satta i sten utan förändras med tid och rum (voilà, två andra viktiga begrepp!) och aktörerna är inte viljelösa dockor gentemot strukturerna utan kan påverka, förändra och motverka dessa.

För att göra i princip vilken studie av mänsklig aktivitet som helst relevant bör man dock tänka intersektionellt. Det betyder att man tar faktorer som klass, etnicitet och genus i beaktande. Tänk till exempel på synen kvinnornas emancipation i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många högt uppsatta män menade att kvinnor med sin bräckliga fysik och sitt lättövertalade sinne inte lämpade sig för sådant som politik eller arbete. Det var bäst för kvinnor att de även i fortsättningen inte arbetade eller blandade sig i statsangelägenheter.

Aiheeseen liittyvä kuva

Att flanera lämpade sig för kvinnfolk.

Sport var också olämpligt för kvinnor. Att cykla kunde skada livmodern och göra en kvinna steril.

Kuvahaun tulos haulle 1910s women bike

Arga, snart sterila kvinnor som tror att de är män.

Det är här någonstans som de flesta av oss som sysslar med genushistoria börjar skruva olustigt på oss. Varför? För att jag har använt begreppet ”kvinna” alldeles för slarvigt. Kvinnorättskämpen Sojourner Truth har sagt det bäst. Hon föddes som slav kring sekelskiftet 1800 och såldes som 11-åring tillsammans med en flock får. Efter att slaveriet avskaffades år 1833 blev hon fri och slogs sedan i rätten för att få tillbaka sin son, som hade sålts som slav, och vann. År 1851 höll hon ett viktigt brandtal, kallat ”Ain’t I a Woman”.

Kuvahaun tulos haulle sojourner truth speech

Samtidigt som den tidens forskare, tänkare och tyckare var rörande överens om att kvinnor hela tiden måste hjälpas och därmed inte kan arbeta eller förtjäna lika rättigheter som män visste Sojourner Truth att det bara gällde den vita medelklasskvinnan.

”The man over there say a woman needs to be helped into carriages
and lifted over ditches
and to have the best place everywhere
Nobody ever helped me into carriages
or over mud puddles
or gives me a best place.
Ain’t I a woman?

Look at me
Look at my arm!
I have plowed and planted and gathered into barns
and no man could head me.
And ain’t I a woman?

I could work as much and eat as much as a man
– when I could get it – and bear the lash as well
and ain’t I a woman?

I have born thirteen children and seen most all sold into slavery
and when I cried out a mother’s grief
none but Jesus heard me
and ain’t I a woman?

That little man in black there say
a woman can’t have as much rights as a man
cause Christ wasn’t a woman.
Where did your Christ come from?
From God and a woman!
Man had nothing to do with him!

If the first woman God ever made was strong enough to turn the world
upside down, all alone
together women ought to be able to turn it
rightside up again.”

Vi vill gärna tro att vi är logiska, att vi agerar och tänker logiskt och att det är allt som behövs för att nå fram till en sanning. Särskilt verkar män som inte tror på gud likväl tro på det. Humanistisk forskning utgår ifrån att människan inte alls är logisk och att logik har sett annorlunda ut för andra i andra tider. Logik är inte en universell sanning, utan kulturellt betingat.

Så för att återvända till ekorrarna i förra inlägget och var någonstans det skiter sig med naturvetarna: humanistisk forskning kan analysera mänskligt beteende på basis av strukturer och aktörer utan att ta biologiska faktorer i särskilt beaktande. Det är alltså fullt möjligt att se på hur ekorrarna beskrivs i media och lokalsamhället utan att desto närmare gå in på deras verkliga biologiska förutsättningar. På samma sätt uppmärksammar humanister att en kvinna inte alltid är en kvinna, trots att de är kvinnor biologiskt. När man talar om att kvinnor slogs för sin begränsade rätt att arbeta, glömmer man nämligen bort alla de miljoner kvinnor som liksom Sojourner Truth aldrig fick göra annat än arbeta. Det var en viss sorts kvinnor som ville arbeta mera. När vi i forskningen talar om dessa olika kateogorier kvinnor (och detsamma kan sägas om män) är det för en humanist fullkomligt irrelevant att det biologiskt är samma kategori.

Därför blir jag också lite beklämd när så många nu argumenterar emot humanistisk forskning med argument som att vi tar saker för givet och hävdar kausalitet där vi inte kan bevisa det. I humanistisk forskning är det inte alltid viktigast att avgöra exakt vad som orsakat vad i vilken ordning. En uppsjö faktorer kan påverka och samverka och bara för att vi inte kan avgöra vad som haft störst betydelse eller vad som kom först betyder det inte att de slutsatser som kan göras om samverkan inte skulle vara relevanta. För Sojourner Truth påverkade hennes klass, etnicitet och kön hennes aktörskap i de strukturer hon verkade inom. Det går däremot inte att lyfta ut en faktor och säga att den var avgörande eller skapade de andra.

Människor är komplexa och människor ska inte beskrivas i förenklade termer.

Så där. Då kör vi!

I dag har jag varit och pratat med all världens handledare och professorer och fått klartecken att lämna in avhandlingen till förhandsgranskning – närmare bestämt den 29 maj. Det är absolut jättesista datumet om jag ska hinna disputera alls i år.

Så nu är det bara fullt ös medvetslös! På tal om: det ligger en hund totalt utslagen på mina fötter. Kanske bästa värmaren någonsin.