På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.