Historikerns historier

Qvinnans bättre uppfostran

Jag tror inte ens att vi pratat om det, men jag håller alltså på att skriva en historik för Fruntimmersföreningen i Helsingfors. Föreningen firar nämligen ansenliga 175 år nästa år.

Just nu är det, till min stora förtjusning, en hel del arkivarbete. Jag hade nästan glömt hur mycket jag uppskattar det! Känns både metaforiskt och rent praktiskt som att komma tillbaka till rötterna, att gräva i arkivet. Jag. Älskar. Historia.

En av många saker som den här föreningen ordnade var en skola för fattiga flickor. Det hörde lite till att fruntimmersföreningar skulle grunda skolor nämligen. Därför diskuterades saken också ganska flitigt i dagspressen. I tidningen llmarinen kommenterade man saken så här:

”Allt som underrättar om att något förnuftigt och godt göres för qvinnans bättre uppfostran, är ett verkligt evangelium för menskligheten. Från det hållet kom fallet; derifrån måste ock upprättelsen komma. Mycket har skrikits om det första; allt för litet gjorts för den sednare. Man bråkar mycket med att få lärda män; men för qvinnornas uppfostran till kunnighet, duglighet, sinnesstyrka lägges sällan strå i kors.”

llmarinen no 24, 26 mars 1851

Detta alltså som en uppmuntrans ord, för att stötta kvinnor att lägga ifrån sig ”okunnighetens, veklighetens, flärdens, försoffningens tunga ok.”

Det var försvinnande lite skillnad på att hjälpa och att stjälpa där vid mitten av 1800-talet.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Fascister och manligheter

Det finns förstås rätt många saker med invasionen av Ukraina som är väldigt svåra att förstå. Hur i hela helvete någon med vilje kan starta ett krig till exempel. Hur det ens kan få vara ett alternativ. Här står vi liksom mitt i historien och serveras argument för varför krig skulle vara svaret och det är så häpnadsväckande korkat att man baxnar.

Putin planerar alltså att avnazifiera Ukraina genom att invadera landet och göra sig av med den demokratiskt valde judiske presidenten. Det är verkligen inte en självklar logik.

Dagens rekommenderade läsning är en artikel av filosofen Jason Stanley, där han förklarar hur det hänger ihop. Han utgår ifrån fascismen, eftersom det knappast kan råda några tvivel om att Putin är en fascistisk ledare.

”Fascism is a cult of the leader, who promises national restoration in the face of supposed humiliation by ethnic or religious minorities, liberals, feminists, immigrants, and homosexuals. The fascist leader claims the nation has been humiliated and its masculinity threatened by these forces. It must regain its former glory (and often its former territory) with violence. He offers himself as the only one who can restore it.”

Stanley skriver också att en av de centrala aspekterna av europeisk fascism är att judarna genererar det moraliska förfallet för att judarna, genom att ta över makten i ett land kan integrera det området i den globala, judiska elitens sfär. Judarna tar, enligt detta dravel, makten genom att använda exempelvis den liberala demokratin och sekulära humanismen, samt utnyttjar feminismen och HBTQI-rörelsen. Jo, det är inte så lite bisarrt, men det är likväl tankegången. Lägg sedan till den vetenskapligt helt felaktiga tanken att de verkliga offren för Förintelsen inte var judarna (som alltså skulle ha varit den drivande kraften där också) utan någon annan grupp – i Putins fall de kristna ryssarna. Tankevurpan är fulländad. Genom att invadera Ukraina skyddas ryssarna från nazister.

Manligheten här är en springande punkt. Ryssland är ett mycket patriarkalt samhälle som fullt ut har anammat den sortens manlighet som växte fram i samband med 1700-talets upplysning och frodades i det borgerliga 1800-talets urbanisering och industrialisering. En fysiskt och mentalt stark manlig man, vältalig och alltid med kontroll över sig själv och sin omgivning, logisk och rättvis. Det här är vad man kallar den hegemoniska maskuliniteten, ett manligt ideal som endast väldigt få faktiskt lever upp till, men som stöttas och upprätthålls även de män som inte uppfyller kraven.

Den här manligheten definieras och formas av en kvinnlighet som är i behov av den starke, rättvise, kontrollerade mannen – en kvinnlighet som kompletterar och berättigar, men också en kvinnlighet som utan just den här manligheten skulle urarta i den naturkraftens kaos som präglar kvinnligheten. Kvinnor är inte lika fysiskt eller mentalt starka, de är inte lika bra på att formulera sig, tappar ofta kontrollen (till exempel genom att börja gråta) och de saknar kapacitet för djupare logiskt tänkande. De behöver Mannen. På så vis är det en manlighet som under flera hundra år har fått prägla vårt samälle och en av de (trots allt ganska få) saker vi delar med Ryssland.

Ytterligare en aspekt av invasionen av Ukraina som kan tyckas fullkomligt fucked är hur Trump, kapitalisternas Kapitalist och tidigare president i Rysslands ärkefiende, stöttar Putin. Men Putin är här inte representant för varken kommunister eller ryssar, utan förkämpe för den hotade manligheten som snubbar som Trump (och för den delen även Bolsonaro) lever genom. Det är också en manlighet som deras supportrar strävar efter, ser upp till och ser som det enda rätta. Ett globalt ideal som egentligen inte gör någon något gott.

Det finns givetvis inte bara en sorts manlighet. Har aldrig funnits i singularis. Bara så att jag har det sagt. Ett av de största problemen med den hegemoniska manlighet som Putin, Trump och the Schyssta Snubbar representerar är det felaktiga antagandet att det bara finns ett sätt att vara en Riktig Man på.

Och jag är förstås annars också partisk i frågan huruvida genushistoria är ett viktigt ämne, men jag skulle vilja påstå att det kanske aldrig har varit viktigare. Genushistoria ger oss möjligheten att förstå vad som händer nu lite bättre och förhoppningsvis också på ännu bredare front kämpa emot.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Lite om domedagsstämningen i Finland

Ryssland har anfallit Ukraina med betydligt större kraft än vad någon av oss nog hade föreställt sig sannolikt. Det råder domedagsstämning här i Finland. För mig som svensk och med en betydligt mer distanserad förhållning till Ryssland och det potentiella hot Ryssland innebär är det ibland svårt att riktigt greppa det så jag tänkte att jag skulle försöka förklara det, så som jag har förstått det.

För jag tror att det framförallt är Putins historieskrivning som får nackhåren att resa sig på finländarna. I det tal han höll för att liksom rättfärdiga anfallet på Ukraina nu hänvisade han till händelserna vid den ryska revolutionen år 1917 och förlusten av betydande geografiska territorier. Ukraina borde, enligt honom, aldrig har frigjorts från Ryssland. Det är, återingen enligt honom, inte att betrakta som en självständig stat utan en del av Ryssland som nu ska återbördas.

Ett annat av de territorier som Ryssland fick släppa ifrån sig vid den tiden är Finland, som blev självständigt bara några månader före Ukraina. Att talet nu handlade specifikt om Ukraina gör det inte mindre obehagligt för finländarna. Exakt samma logik är nämligen applicerbar på Finland också.

Rent historiskt finns det förstås vissa skillnader. Finland hade varit en del av det svenska riket i nästan 500 år innan det blev ryskt. Trakten runt Kiev är det ursprungliga Rus – Rysslands vagga. De historiska banden är således långt ifrån likvärda. Men båda staterna har varit självständiga ganska exakt lika länge. Båda staterna förtjänar fortsatt självständighet.

Och finländarna minns tydligt krig med Ryssland, hur det är att ha ryska trupper på gatorna. Nästan varenda finländare har en släkting, eller känner någon, som var med om att Finland fick avstå delar av Karelen till Sovjetunionen efter vinterkriget på 1940-talet. Människor evakuerades från sina hem för att aldrig återvända. Och även om många kanske inte känner till detaljerna så lever minnet av Porkalaparantesen, då ett 380 kvadratmeter stort område en dryg halvtimme med bil från Helsingfors blev rysk militärbas som en del av fredsfördraget 1944.

Även från Porkala evakuerades de boende, som fick se sina gårdar övertagna av ryska soldater. Spåren finns kvar rent fysiskt i landskapet, med exempelvis fästen för skjutvapen insprängda i stenblock, och i boningshusen som användes av de ryska soldaterna. Ett av husen, tillhörigt en bekant, hade bland annat tjänat som biograf och ryssarna hade rivit ut delar av väggar för att få plats med en projektor. Först 1956 fick de evakuerade lov att återvända till Porkala – en del till nästan ingenting. Spåren finns också kvar i människorna, i berättelserna och kanske framförallt i tystnaden – det här är ett trauma man inte ska prata om.

Flera vänner har äldre släktingar som, precis så som äldre människor gör, återupplever minnen och det är minnet av krig de lever. Panisk rädsla för evakuering undan antågande ryska trupper. Putins ord landar således i en helt annan kontext här i Finland än vad de gör i Sverige och lämnar nog knappast någon oberörd.

Bilderna är från databasen Finna.

Jag kan villigt erkänna att jag hade alltför stor tilltro till Rysslands verklighetsförankring, att den groteskt felaktiga bild av historien Putin presenterade var en sorts intern angelägenhet – inte ett berättigande av fullskaligt krig. Kanske hade jag trott att Putin skulle fortsätta knapra på den biten av Ukraina han börjat på, vilket vore illa nog, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle försöka svälja hela alltet. Det är en nattsvart dag idag.

Historikerns historier

Hjälp mig hitta namn!

Hörrni, jag har startat ett företag! Det betyder inte bara att jag kommer att kunna fakturera den förening vars historik jag har fått äran att skriva utan också att det nu kommer att vara enklare än någonsin förr att hyra sig en historiker när man behöver.

Kom och köp! Så att säga.

Företaget har hittills inget namn och det är där ni, mina fina vänner, kommer in. Helst vill jag inte ha ett företagsnamn med ”Charlotte” i och det bör vara ett namn som lämnar världen öppen för att göra vad jag vill i företagets namn.

Visa vad ni går för! BRING. IT. ON.

Latest Bring It On GIFs | Gfycat
Historikerns historier

Fyra år senare

I går var det exakt fyra år sedan jag disputerade. Jag har ganska lite minne av den dagen och dagarna runt där i största allmänhet. Det var en så fantisktiskt stressig tid, dels för att jag var gravid och hade så himla ont och dels för att det var kämpigt i förhållandet till barnets pappa. Och lite för att det är ett helvete att disputera – att låta allt arbete man lagt ner under (i mitt fall) sju års tid offentligen utvärderas och möjligen kullkastas under en enda dag.

Mitt starkaste minne är hur många det var som ställde upp. Som ordnade och fixade med själva disputationsakten och festen på kvällen. Det var tveklöst en situation som jag inte hade kunnat reda upp själv, men där vänner från alla håll och kanter dök upp och drog mig igenom det.

Avhandlingen sålde ju slut, men en uppdaterad och i mitt eget tycke bättre version finns på Routledge och är, tack vare ett synnerligen generöst bidrag från Helsingfors Universitetsbibliotek, open access. Dessutom är bokvarianten nu på rea för det likväl fullkomligt bisarra priset £96.

För övrigt håller jag på att skriva ihop de senaste årens forskningsresultat i en bok som förhoppningsvis kommer ut under nästa år. Rättskultur i det medeltida svenska riket blir det, och det är väldigt mycket mer spännande än vad man kunde tro. Sedan har det gått för mig, så som det gör för många andra akademiker, att oavsett hur mycket man jobbar på och hur bra man presterar så tar det slut. Jag har ett nytt projekt om medeltida kvinnors ohälsa på gång. Det är ett toppenbra projekt, men det saknar finansiering. Jag har sökt, förstås. Allt. Men det har inte nappat. Och jag kan inte gärna leva på luft även om det är världens bästa forskningsprojekt.

Under nästa år kommer jag därför att jobba med en föreningshistorik, som jag faktiskt är galet taggad inför att få börja med. Det ska bli superkul att få skriva något annat än rent akademisk text! Därefter får vi väl se.

Historikerns historier

Kvinnornas historia och det manliga narrativet

På DN:s kultursidor finns det (bakom betalmur) två texter om kvinnohistoria. I den första konstaterar Saga Cavallin att det inte är någonting nytt att skriva historia om berömda kvinnor, och hon ger en lång radda exempel. I sak har hon förstås alldeles rätt. Den som vill se exempel kan med fördel titta på Ellen Fries Markvärdiga qvinnor – vilken har digitaliserats av det fenomenala Projekt Runeberg.

Ellen Fries börjar sin bok, utgiven 1890, med orden

”Den svenska qvinnans historia är ännu till större delen oskrifven.”

Det här är väl i stor utsträckning Saga Cavallins poäng, att vi fortfarande lever med den här premissen och att det fortfarande är precis samma kvinnor som hela tiden lyfts fram, trots att böcker om berömda kvinnor funnits redan länge. I övrigt är jag lite osäker på exakt vad Cavallin vill med sin text, för den är en smula spretig. Hon skriver

”Hela genren präglas av rusig upptäckariver. Som att det skulle vara helt banbrytande att vädra ut bland det förflutnas dävna mans-namedropping.”

Lite senare kommer:

”I ambitionen att lyfta fram historieböckernas utraderade kvinnoöden suddas de människor som dokumenterat och forskat om kvinnor i historien, allt som oftast kvinnliga historiker, bort. Samtidigt som en redan traderad kvinnohistoria traderas som vore det första gången, fortsätter en annan vara precis lika oberättad som alltid.”

I ett svar till Cavallin menar Anna Charlotta Gunnarson att det är alltför raljerande, och att det är de stora kvinnonamnen som säljer och blir inkörsportar till mer kvinnohistoria. Bland de stora namnen ”spränger man in ovanligare öden som lyfter på locket till fler världar.”

Som jag ser det finns det här två avgörande problem.

Det första problemet rör både Cavallin och Gunnarson vid, nämligen att det främst är kvinnor som forskar i kvinnohistoria och att dessa forskare osynliggörs i populariserandet. Det är influencern Therese Lindgren som gör pengar på vår forskning i podden I kvinnans fotspår. Och med risk för att låta lite bitter, men det samma gäller givetvis allt från Birgitta Ohlssons Lev som du vill – tio svenska kvinnor visar vägen till Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor.

Jag får lite samma vibbar som när man intervjuade Alexandra von Schwerin inför utställningen om Den dolda kvinnomakten på Skarhults slott, när hon menade att hon hittat massor med kvinnor som gjort viktiga saker och därför hade ringt upp historikerna.

Vi är ju trots allt ganska många som jobbar med det här. Som har spenderat åratal i arkiven med att göra den grundforskning som de här verken kan bygga på. Och det är klart att det vore klädsamt med lite skriftlig credd i en del verk också, men framförallt lite jävla allmän credd för hur mycket fakta vi har tagit fram för andra att bygga vidare på. Det är en sjuhelsikes skillnad på att ”forska” via litteratur och lexikon och att forska genom att på basis av minst tio års universitetsutbildning tolka hundratals fantasifulla 1500-talsbrev.

Det andra stora problemet, som jag ser det, är att alltför många av de populärt hållna poddarna och böckerna och vad det nu kan vara, utgår ifrån ett föråldrat historiskt narrativ. I sin artikel hänvisar Cavallin till Hans Almgrens artikel i antologin ”Kvinnans plats i historien” i vilken Almgren lite urskuldrar den dåliga kvinnliga representationen i skolböcker med att antalet kvinnonamn ju åtminstone har ökat. Jag har också en artikel med i den antologin, där jag tar upp problemet med att fortfarande låta det manliga narrativet styra. Kvinnor har funnits med, överallt, hela tiden. Det är ett val att inte låta det vara en del av berättelsen, av narrativet. Jag och Almgren har förövrigt haft den diskussionen förr, och ni kan följa den i Personhistorisk tidskrift (min artikel i 2015/2 (som Charlotte Vainio), Almgrens svar i 2016/1 där han menar att jag gjort en okunnig granskning, och mitt svar i 2016/2 – fritt tillgängliga här!).

När jag undervisar i genushistoria brukar jag ta upp vår kronologi som ett exempel, och studenterna får läsa ”Did women have a renaissance?” av Joan Kelly-Gadol. De saker vi normalt förknippar med renässansen (som större frihet att skapa, uppfinna och tänka, samt inte minst uppfinningar och upptäcktsresor) hade motsatt effekt på kvinnor mot vad de hade på män. Ett mycket klassiskt exempel från Sverige är när Gustav Vasa gjorde upp med den katolska kyrkan och stängde alla kloster – platser som varit en av mycket få vägar till utbildning och makt för kvinnor. Upplysningstiden var inte direkt upplysande för kvinnor, och så vidare.

Hela det historiska narrativet utgår från män. Periodiseringen utgår från män. Vad vi tycker är viktigt utgår från män. Vad vi ser som brytpunkter utgår från män. Det som är allmängiltigt är det manliga. Det är inte så konstigt att kvinnor ses som undantag och det är verkligen inte konstigt om Therese Lindgren, Birgitta Ohlsson och andra skuttar av glädje över att ha ”upptäckt” kvinnor som ”varit glömda” för de vet inte VARFÖR kvinnor har varit glömda.

Kvinnor har inte varit glömda för att man inte kan hitta dem eller för att de inte skulle ha funnits eller inte gjort Viktiga Saker (TM) utan för att vi hela tiden utgår ifrån ett narrativ enligt vilket vartenda litet kvinnfolk är ett undantag.

När Ellen Fries för 130 år sedan konstaterade att den svenska kvinnans historia var oskriven hade hon helt rätt. Den är nu, i ganska stor utsträckning, skriven. Vi har en solid bas att stå på. Den har bara hittills inte tillåtits förändra det stora historiska narrativet. Ännu.

Historikerns historier

R

En dag ska jag bygga en traditionell gärdesgård runt delar av min gård, så jag sitter nu här och läser hur man bäst bör göra. Kommer till en sida där det står att materialet till gärdesgården enligt folktron får längre hållbarhet om det är hugget i månader som innehåller ”R”. Skribenten konstaterar att ”[d]etta gäller tills motsatsen har bevisats”.

Älskar den utgångspunkten.

Historikerns historier

Something shiny

Jag tänker hela tiden att jag ska hinna mycket mer än vad jag gör, för jag har ett inlägg om kvinnor och makt och skillnaden på det privata och det offentliga som har legat orimligt länge och väntat på att jag ska hinna skriva färdigt och så fastnar jag i något. Ibland någonting lite mindre konstruktivt, men i dag i ett instagramkonto tillhörande en som köpt ett gammalt hus och undrade över tidigare ägare och jag bah HELLO RABBIT HOLE och dök ner. Således har jag spenderat dagen med kyrkböcker och skiftesprotokoll istället för 1300-talets urkunder, men herremingud så det var roligt. Kunde man göra en karriär på det så skulle jag absolut satsa!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnor på maktpositioner

Jag finner mig i en ganska märklig situation, där jag blir citerad till höger och vänster, kring statsminister Marins avsaknad av topp under kavajen. Följdaktligen rör det sig ungefär en miljon tankar i mitt huvud. Den som oftast snurrar fram är ”varför i hela helvete diskuterar vi fortfarande ens det här?”. För det är, rent objektivt, inte ens en spektakulär bild. Den är synnerligen välkomponerad och balanserad, och kombinerar perfekt ungdomlig kvinnlighet med maktsymbolik. Jag tror att vi är många som snarast blev förvånade när vi såg bilden som orsakar rabalder, för det är svårt att förstå hur det kunde bli så.

Varje gång jag har blivit intervjuad har jag försökt att trycka på att det inte handlar om Marins kläder (utom när jag intervjuades för finska radion i Sverige för jag har bättre självbevarelsedrift än att försöka böja ”vaatteet” i direktsändning…). Kritiken hon fick handlade om makt och sexualitet, och framförallt om hur dessa måste kontrolleras i kvinnor. Vi är vana vid att se kvinnor vid maktens sida. En presidenthustru. En drottning. En kvinna vars makt är avhängig och underordnad mannens makt. Det är folk bekväma med. Det finns också en seglivad tanke om att kvinnor håller sig i kulisserna och utövar sin makt där, och det är en tanke vi är så vana vid att vi accepterar det.

Från den underbara filmen ”Mitt stora feta grekiska bröllop”.

Men att stirra kvinnlig makt i ögat, hur vackert det ögat än må vara, det är något som fortfarande skrämmer skiten ur en del.

Man kan, men viss rätt, tycka att de trots allt relativt få negativa kommentarerna kring Marins bild har fått alldeles för stort utrymme, och att hela grejen för ganska länge sedan har tappat kontakt med verkligheten. Jag skulle dock vilja påstå att det bara var ett kort tag som det handlade om just en bild och just den bildens osakliga feedback. Väldigt snart blev Marins kavaj istället en symbol för kvinnors rätt att klä sig som de vill och framförallt en proteströrelse mot att kvinnors kompetens fortfarande konstant ifrågasätts på basis av aspekter som inte rör kompetens överhuvudtaget. För där har vi på något vis pudelns kärna. Det här är en reaktion som kvinnor i någon sorts (även mycket begränsad) maktposition får hela tiden.

Makt är manligt. Varje kvinna på maktposition utmanar den invanda strukturen.

Sedan vet vi att kvinnor har haft makt i betydligt större utsträckning än vad man kanske tidigare tänkt sig även förr i tiden. 1500-talet är sånt där århundrade då det satt en ansenlig mängd kvinnliga regenter på Europas troner. Min egen forskning visar också hur kvinnor har haft större juridiskt handlingsutrymme än vad man tidigare trott, och genushistoriker visar gång på gång hur förutfattade meningar om kvinnlig underordning och maktlöshet måste omvärderas. Men bara för att det visar sig att verkligheten har varit betydligt mer komplex än vad äldre forskning har antagit, och vi därför kan beskriva kvinnors makt genom århundradena, så betyder inte det att kvinnlig underordning inte var normen. Det som samhället strävade efter. Ett tillstånd då alla (inklusive de allra flesta kvinnorna, så vitt vi vet) kände sig mest bekväma.

1500-talets supercoola kvinnliga regenter kom alla till makten för att det inte fanns en tillgänglig man. Kvinnor har kunnat stiga in i maktvaccum, komma till makten vid brist på män, men de har inte själva genererat den makten utan alltid agerat i förhållande till män. En liknelse kan vara olika yrken. Hustrur till handelsmän eller hantverkare var i regel fullt kompetenta att sköta makens sysslor, men de hade tillåtelse att göra det bara när han inte var tillgänglig. De fick informell träning, men kunde inte bli lärlingar eller liknande. De kvinnor som skulle uppfostras som regenter fick manlig uppfostran.

Under den här veckans många intervjuer fick jag också konsekvent frågan huruvida det är någon skillnad mellan Sverige och Finland (säkert för att jag sa i den första intervjun att kvinnorollen är snäv i Finland), och det är en fråga som jag egentligen gärna undviker att svara på men jag tänkte göra ett undantag nu. Sverige vill ju gärna ses som jämställdhetens högborg, och på något perverst vis njuter både Sverige och Finland av att betrakta Finland som en smula… efterblivet. Man kan heller inte komma ifrån att jämställdhetsfrågor är allerstädes närvarande i Sverige på ett sätt som de helt enkelt inte är i Finland – eller kanske någon annan stans alls. Det finns ett sorts folkligt jämställdhetsmedvetande. Finland har å andra sidan haft betydligt fler kvinnliga politiska ledare och därmed också skapat större erfarenhet av kvinnor på verkliga maktpositioner. Men i praktiken är det dock inte mycket skillnad mellan länderna. Vad som mötte Marin möter kvinnor hela tiden, både i Finland och i Sverige – och i alla andra världens länder också. Vad som är speciellt här, och vad vi alla kan vara stolta över, är det omedelbara mothugget. Även om kvinnor på maktpositioner trashas så har det blivit mindre socialt accepterat att göra det, åtminstone i någon större utsträckning. Det kan kännas som en klen tröst, men det är, tänker jag mig, en väldigt betydelsefull attitydförändring.

Knytblusen. Ett kvinnligt powerplagg.
Historikerns historier · Kulturkrockar

Bland kvinnoöden och begravningar

Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnar jag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.

Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat

”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)

Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver

Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.

Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.

Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.

Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!

Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.

Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.