Arkiv

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Tre saker till om abort

Det finns egentligen så mycket mer som man skulle kunna skriva om abort. Först av allt vill jag säga att jag så där i princip, i en idealvärld, är emot abort. Jag skulle önska att inga friska foster skulle aborteras. Att alla barn fick födas till bra omständigheter, älskade och längtade efter. Särskilt stark är den känslan förstås nu, när jag sitter med min egen lille bebis.

Problemet är väl mest att vi inte lever i en perfekt värld.

Och är det någonting vi vet så är det att kvinnor i alla tider har gjort sig av med oönskade graviditeter. Abort, så tidigt och med så lite krångel som möjligt, är tveklöst det mest skonsamma och bästa för alla inblandade. Det finns framförallt tre saker jag tänker på, när vi här med vår fantastiska sjukvård och mycket generösa aborträtt likväl måste föra diskussionen huruvida vi skulle inskränka aborträtten.

1: Att kvinnor även i länder som inte tillåter abort alls ändå gör abort. Det finns ett behov av abort, som sträcker sig långt bortom någon sorts bekvämlighetsargument av typen ”hon orkade inte ta sina p-piller” eftersom kvinnor är beredda att a) genomgå långa och svåra resor för att söka abort på ställen där det är tillåtet eller b) med sina liv som insats försöka göra sig av med fostret. I Nigeria till exempel, där abort är olagligt, var det likväl 1,2 miljoner kvinnor som gjorde abort år 2012. De medel kvinnor är villiga att ta till… alltså jag klarar knappt ens av att tänka på det. Istället för att visa kvinnor som behöver abort bilder på aborterade foster borde vi visa folk som vill inskränka aborträtten bilder på kvinnor som har drivits till att själva försöka göra sig fria.

Restrictive laws do not stop women from having abortions

2: Att kvinnor är de som måste bära bördan av att bli mammor när de inte vill eller kan. Kanske handlar det om en ung svensk kvinna som måste säga nej till drömjobbet eller hoppa av sin universitetsutbildning för att istället sköta barn? En kvinna som sedan resten av livet känner att hon missat något, att hon blev någon hon inte ville bli och som inte riktigt fixar att engagera sig i babyn. Kanske handlar det om en kvinna i Marrakesh, en av de där kvinnorna min gamla gymnasiekompis jobbar så hårt för att stötta och som har blivit utkastad av sin familj. I Marocko är sex innan äktenskapet olagligt, precis som det var på den gamla goda tiden i Sverige också, och en ogift kvinna som blivit gravid har alltså brutit mot lagen. Kanske har barnet blivit till av slarv med preventivmedel? Kanske har det blivit till av våld? Oavsett vilket är den livslånga bördan av ett oönskat barn kvinnans att bära.

3: Att många av de kvinnor som inte har tillgång till abort istället gör sig av med barnet när det väl är fött. En vän skrev sin doktorsavhandling om hur det såg ut i 1700-talets Finland i En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll. I finfina Sverige för bara hundra år sedan fanns det änglamakerskor, till vilka man anonymt kunde lämna sitt barn för att skicka det till himlen. År 2014 i Oulu i Finland hittades fem spädbarn mördade av sin mor i en källare. I Indien och i Kina gör man sig huvudsakligen av med flickebarn, men många i fattiga länder måste helt enkelt välja bort fler barn – även om barnet redan är fött. Resten av familjens överlevnad hänger på det. Jag läste en gång en artikel om en fattig kvinna i Indien som just hade begravt sitt fjärde barn, och om hur kunskapen kring hur man enklast tar livet av spädbarn gick i arv från mor till dotter. Jag önskar att de barnen hade fått förbli ofödda.

Det är klart att vi kan älta och välta vad som är tillräckliga skäl. Får man känna att man inte har råd att ge barnet det liv som hen förtjänar om det innebär att man inte har ett jobb utan lever på bidrag, eller måste det innebära ett hot om svältdöd? Räknas det som ofrivilligt om man blev med barn trots preventivmedel oavsett vilket sorts preventivmedel man använde? Räcker det som anledning att mannen är våldsam eller måste det vara en våldtäkt? Kan man vara för ung när man är 20 år eller måste man vara 12?

Desperation driver dem som inte kan få abort lagligt och säkert, där någon annan än kvinnan själv ska avgöra vad som är tillräckligt goda skäl. Jag är stolt över att det som driver kvinnor i Sverige att göra abort har mindre att göra med desperation och mer att göra med informerade beslut. Jag önskar att fler kvinnor fick den rätten.

Aborträtten är ett hot mot patriarkat

Med anledning av att SD meddelar att de vill begränsa aborträtten körde Agnes Wold en tämligen episk rant på Twitter om vad den nuvarande aborträtten verkligen innebär samt hur den utnyttjas.

I mycket korta drag gäller fri abort fram till vecka 18, medan abort kan beviljas med särskilt tillstånd fram till precis innan ett foster med dagens medicin som allra tidigast skulle kunna överleva (för tillfället vecka 22). Av de aborter som görs utförs 1 % (ca 400) av synnerliga skäl efter vecka 18. 84 % av aborterna utförs innan vecka 9, 95 % innan vecka 12 och endast 4 % i veckorna 12-18.

Väldigt många, inklusive Wold själv har lagt fram en uppsjö rimliga argument för att kvinnor kanske inte vet om att de är gravida innan vecka 12 (oregelbunden mens, PCO, preventivmedel…) eller inte får veta att fostret inte utvecklas som det ska (de första ultraljuden görs ju i vecka 12, men oftast inte förrän i vecka 18). Allt detta är starka argument för att fri aborträtt fram till vecka 18. Det jag skulle vilja kommentera är folk som menar att Wold blandar upp sin fakta med känslobaserade åsikter. Som det här:

wold tweet

Om vi backar lite till själva förslaget från SD, så skriver de så här:

Det här är ju inte medicinska skäl. Det här är inte vetenskapligt baserad argumentation. Man vill inte ändra abortlagen för att skydda kvinnors hälsa, för att minska belastningen på sjukvården eller ens på grund av att fri abort upp till bara 12 veckor har påvisat positiv effekt på just något alls. Det enda man genom inskränkningen har möjlighet att direkt påverka är kvinnors valmöjligheter. I reella tal skulle det röra ungefär 1600 aborter som man inte nödvändigtvis skulle få bort men som skulle behöva gå igenom ett specialiserat läkarmaskineri för att få fallspecifik bedömning. Om inte annat vore det spännande att höra hur det ska finansieras. Gissar att de 500 miljarder nånting som invandringen kostar varje år täcker det också…

Hur som helst.

Abortlagstiftningen handlar om hur vi värderar kvinnor, särskilt i förhållande till foster. Irland, som tidigare har haft nolltolerans mot abort, resonerade som så att kvinnans liv inte skulle värderas högre än fostrets. Och även om jag håller med om att tanken på att göra abort av ett fullt friskt foster i vecka 18 är hemsk, så är tanken på att detta foster skulle vara värt lika mycket som kvinnan ännu hemskare.

Det här är någonting som män nästan aldrig behöver oroa sig för eftersom deras liv inte ställs mot ett fosters liv. De kan få medicinering, operationer och andra behandlingar utan att någon harklar sig och säger att tyvärr så finns det en risk för fostret så det är bara bita ihop och härda ut. Abortlagstiftning är värdering. Tja, egentligen är ju all lagstiftning en värdering. Uttryck för vad vi som samhälle tycker är okej och inte. 

När Wold gör kopplingen till hedersyn och det patriarkala samhället hoppar hon inte av faktatåget och låter sig föras bort av en åsiktshelikopter (detta kommer förövrigt vara årets nyord – ni vet var ni läste det först). Det är fakta att hård abortlagstiftning hör nära samman med intentionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Abortlagarnas upprinnelse kommer ur kontroll av framförallt ogifta kvinnors sexuella förehavanden. Historiskt sett så har det största brottet dock inte nödvändigtvis varit att göra abort, så som vi känner begreppet idag, utan att ha sex utanför äktenskapet. Den kvinna som hade sex utanför äktenskapet skulle straffas, men hur strängt berodde på typen. Vid lönskaläge var båda parterna ogifta och kunde ofta klara sig med böter. Vid enkelt hor var ena parten gift och vid dubbelt hor var de båda gifta (men inte med varandra då förstås). Dubbelt hor och/eller upprepade förseelser ledde till döden.

I princip hade flera av lagarna liknande straff också för männen, men här kommer graviditeten in. En kvinna som blivit gravid har uppenbarligen haft sex (om hon inte är jungfru Maria, eller åtminstone har samma övertygelseförmåga) och kan alltså straffas även om mannen inte kan fällas. Män som roade sig med kvinnor av lägre status tenderade också till att gå ostraffade (och då talar vi lägre status än mannen: till exempel adelsman – bondekvinna, bonde – piga, inte bara högstatusmän). I tider före graviditetstest var barnets rörelser i magen ett av de första säkra tecknen, och det är också ofta därifrån man i allmänhet drog gränsen för när det var ett liv. Intressant nog torde det vara ungefär de veckorna som gäller nu också. Runt vecka 18 känner många de första rörelserna. En kvinna som dessförinnan försökte dricka brygder eller liknande – sådana har förekommit så långt tillbaka i tiden vi kan följa – för att göra sig av med en oönskad graviditet straffades knappast för att försöka förhindra att det skulle bli barn.

Aristoteles menade i sin Politics att

”när ett par har alltför många barn, låt abort sökas före liv och medvetande har börjat.”

 

Och det är här skon klämmer, så att säga. När det blir ett nytt liv – ett barn. Barnamord var givetvis olagligt, och förekom, men det var mödrar (huvudsakligen) som gjorde sig av med barn. Ett barn blev det som allra tidigast när det rörde sig men enligt många traditioner först när barnet var fött eller rent av när barnet var några dagar gammalt. Gammal judisk lag drog gränsen vid att halva huvudet var ute. Först då fick man inte längre otvetydigt försöka rädda modern på bekostnad av barnet för deras liv var vid det läget likvärdiga.

Rent vetenskapligt finns det inte ett svar på frågan när det är ett nytt liv. Enligt biologisk forskning är livet en cirkel och som bekant går det inte att säga var en cirkel har sin början. Vi tänker oss gärna att det är vid befruktningen och vi tänker oss också gärna att det alltid har varit så, men att det ens skedde en befruktning visste man först när man upptäckte att kvinnor har ägg på 1820-talet. Innan dess kan det alltså inte ens ha varit tal om att de första 12 veckorna, under vilka förresten 30 % av konstaterade graviditeter ändå slutar i spontan abort – missfall, skulle vara särskilda beträffande inducerade aborter.

Då det inte finns ett vetenskapligt svar på när det är ett nytt liv är det upp till samhället att avgöra vad som ska gälla och olika kulturer kommer fram till olika svar. I kulturer där man försöker kontrollera kvinnors sexualitet kommer man företrädesvis fram till att aborträtten måste vara begränsad. Gärna så mycket som möjligt. En kvinna som blir oönskat gravid ska straffas. I en del länder pysslar man fortfarande med spöstraff. I andra tvingas kvinnorna se bilder på aborterade foster. I nästan alla andra länder förutom i Sverige måste kvinnor åtminstone förklara sig. Att Sverige särskiljer sig beror på jämställdhetsarbetet.

Vad SD vill göra är att minska aborttalen, som om det hade ett egenvärde. På Irland är aborttalet nästintill 0. Det gör inte situationen bättre för varken barn eller mödrar. Tvärtom, faktiskt.

Att begränsa aborträtten är en patriarkal hederssak. Att påstå att så är fallet är inte känsloargument, utan fakta.

Att referera till sig själv

Sitter här och korrläser en artikel jag skrivit och som jag senast arbetade med för typ ett år sedan.

Mycket stolt över att få fylla i mig själv i litteraturlistan. Cederbom 2017. Jajamänsan.

Mindre stolt över att jag fortfarande måste googla mig själv för att ta reda på vad den kompletta titeln på Cederbom 2017 faktiskt är.

 

Dear Dr. Cederbom

Nu vågar jag äntligen säga det, för nu har jag skrivit under kontraktet. Ett stort internationellt förlag planerar att publicera en rejält omarbetad version av min doktorsavhandling.

De skickade mig ett email som började ”Dear Dr. Cederbom, it is with pleasure that I send the contract to the above title.”

Nöjet är så jävla mycket på min sida.

Jag har också färgat håret blått för jag är vuxen och kan göra vad jag vill.

Allt man inte hinner säga i radio

I söndags var jag i Radio Vega och talade med Christian Bertell om min forskning. Trots att vi hade alldeles osedvanligt mycket tid på oss så kändes det som att det fanns så mycket mer kvar att säga (den som vill lyssna på programmet kan göra det här, i ytterligare 28 dagar räknat från i dag). Jag tror att det allra viktigaste som jag ville säga, och som är en av mina största drivkrafter, är att historia i så stor utsträckning även i dag används för att berättiga missförhållanden, men att dessa berättiganden väldigt ofta vilar på en falsk historisk grund. Vinnaren är den som har skrivit historien och som har format vår syn på vårt gemensamma förflutna, men också den som tjänar på att det förflutna har sett ut på ett visst sätt och som tjänar på att upprätthålla den bilden.

Särskilt gäller detta förstås genushistoria, som inte på något vis är ett sätt att skriva om historien till något som inte har varit, utan att de facto beskriva det förflutna mer korrekt, mer nyanserat, mer komplext.

Vi tog också en traditionsenlig selfie och kunde glatt konstatera att vi båda gör oss synnerligen bra på bild.

selfie bert