Arkiv

Bland kvinnoöden och begravningar

Här sitter jag och jobbar fortfarande med ett par biografier, och så fastnar jag fullkomligt i Ellen Fries beskrivning av familjen Brahe på 1600-talet. Fries återger bland annat delar av familjens brevväxling, och det finns så otroligt många intressanta trådar.

Bara som en sådan sak att Fries skrev sin bok, Teckningar ur svenska adelns familjelif, år 1895. För Fries är betydelsen av familjelivet för historiens utveckling helt självklar, men det är långt kvar till de analytiska ramverk som genusvetenskapen utvecklar nästan hundra år senare. När Fries introducerar de källor hon vill använda, brevväxlingen, skriver hon bland annat

”Det kvinnliga släktet har rykte om sig att vara medelsamt i tal och skrift samt att förstå brefskrifningens konst, det omedelbara, naturliga och enkla, som utgör dess styrka. Den litterärära bidlning, som gafs åt vår storhetstids förnäma damer, var emellertid ej tillräcklig, för att de skulle kuna blifva några goda brefskrifverskor. De behärskade ej formens vanskligheter, icke ens själfva skrifningens besvärligheter.” (s. 81)

Mest utgår Fries från den mycket välkände Per Brahe, som hon anser var en lysande stjärna omgiven av vardagligt folk. Per Brahe gifte sig med Kristina Katarina Stenbock och dels finns det kvar brevväxling mellan de äkta makarna, dels så var Kristina Brahe (Pers syster som bodde tillsammans med dem på Visingsborg) en flitig brevskrivare. Innan hon kom till Visingsborg år 1634, ungefär 25 år gammal, hade hon varit hovdam hos drottning Kristina (jo, det var ett omåttligt populärt namn…). Kring kvinnorna snurrar förstås också barnen och brevväxling är ett utmärkt sätt att få insyn i barnens liv. Så kom till exempel Per Brahes och Kristina Stenbocks lilla treåriga dotter, Magdalena Hedvig, med sin faster när hon reste till Visingsborg. Kristina Brahe skriver

Som jag kan tänka, så fick hon, kära barn, ett häftigt slag, men hvad möjligt, så vete den gode Guden, att vi icke försummade utan gjorde vår högsta flit, men det ville allt intet hjälpa, min högt aktade, käre bror, för Gud hade till henne ett så godt och nådigt behag, att Han icke längre ville låta henne lefva i den andra världen utan ville ha henne i sitt saliga rike”.

Magdalena Hedvig blev bara tre år. Några dagar senare föddes dock en lillebror, Abraham Joakim. Tänk er in i Kristina Stenbocks dagar, där i mitten av sommaren år 1634. Höggravid i högsammarhettan. Ett litet barn förlorat. Ett annat just fött. Redan i september samma år reste sedan Kristina Stenbock till Tyskland, för att vara tillsammans med sin man. Babyn lämnades i de äldre och ogifta kvinnornas vård, och särskilt farmor fru Elsa tog sig an honom. I breven beskriver de hur den vackra babyn ”förtog mången bedröflig stund med sitt ljufveliga umgänge”. I december samma år blev han allvarligt sjuk och dog strax efter jul. Kristina Stenbock var då vid makens sida, när han deltog i de förhandlingar som skulle leda fram till fördraget i Stuhmsdorf.

Barnen begravdes samtidigt, i maj 1635, då man hade kunnat förbereda och bekosta någonting tillräckligt storslaget. Kristina Brahe berättade om begravningen, eftersom de politiskt oroliga tiderna gjorde det omöjligt för föräldrarna att komma hem.

Den lille sonen klädde vi så vackert i en brun sammetskjortel, och hans kista var inne fodrad ock med brunt sammet. Han var så vacker, rätt som en Guds ängel. Min käre bror, så gärna hade jag låtit konterfeja honom, men jag fick ingen, som kunde. Gud tröste oss alla för det vackra barn, vi skulle mista!

Kvar på Visingsborg tillsammans med faster och farmor fanns parets äldsta dotter, Elsa Beata. Om henne berättar farmodern i ett brev att ”hon växer så vacker och lärer nu läsa både tyska och svenska. Gud låte henne förkofras uti alla de kristliga dygder! Hon låter ock så ödmjukelig hälsa sin käre herr far med så många tusen goda dagar och nätter.” Elsa Beata var då sex år, vilket säger en hel del om förväntningarna på små adelsflickors utbildning och uppfostran. I januari 1636 födde Kristina Stenbock ännu en son, Fredrik, som blev ett och ett halvt år innan även han dog. Han begravdes nästan omedelbart och strax därefter följde Kristina Katarina Stenbock med sin man till Finland, där han blivit utnämnd generalguvernör. Elsa Beata blev kvar med de ogifta och äldre kvinnorna på Visingsö. Hon skulle senare komma att trolovas med pfalzgreve Adolf Johan år 1646 (då hon var 17 år gammal) och gifta sig med honom några år senare. Sonen, Gustav Adolf blev bara några dagar gammal, och hans död var, av förståeliga skäl, mycket tung för Elsa Beata. År 1653 dog hon, tre år efter att hennes mamma hade dött i Finland.

Alltså dessa kvinnoöden. Så gripande i sig själva, men också så intrikat sammanflätade med storpolitik.

Ett litet titthål till medeltiden

Jag sitter här och jobbar, vilket egentligen inte gör något alls eftersom jag har världens bästa jobb. Nyss läste jag ett dokument från 1308, utfärdat på Visingsö av hertigarna Erik och Valdemar. Ni som kan er svenska historia vet att dessa två brats vid det skedet hade gjort ett uppror mot sin bror kung Birger och att den så kallade Håtunaleken inträffat bara ett par år tidigare. Enligt Erikskrönikan hade Erik och Valdemar lurat sin bror till gården Håtuna, där de tillfångatog honom och förde honom till Nyköpingshus, samt avtingade honom stora delar av riket till egen nytta.

Hur som helst.

I källorna dominerar bröderna de här åren i början av 1300-talet, där de utför allsköns kungliga sysslor och försöker befästa sin makt. På Visingsö år 1308 kungör de en betydande donation av gården Aranäs (och ni som kan er Guillou känner säkert igen det namnet) i Västergötland till nunnorna i Gudhems kloster. Det är på alla vis en storpolitisk, snarare än religiös, handling, eftersom Gudhems kloster kunde vara en mäktig bundsförvant eller lika mäktig motståndare.

Bröderna motiverar sin donation på det ödmjukt religiösa sättet som förväntades, genom att tala om den stundande skördedagen (alltså döden), vilken föranledde behovet av god sådd såväl i himlen som på jorden. Bröderna påpekade att Gudhem hade ett dåligt läge, och att det gods de ur sina hjärtans välvilja erbjöd Gudhem skulle ge nunnorna tillgång till vattendrag. Därför uppmanade de nu alla som hade sina nära och kära begravda i klostret att hjälpa till med arbetet att flytta klostret, så att man även kunde ta med sig dem som redan var begravda.

Det finns många anledningar att älska medeltiden. Den djupa religiositeten till exempel, och särskilt hur den tar sig uttryck i praktiskt politik. Brödernas gods Aranäs hade tidigare bebotts av marsken Tyrgils Knutsson. Han hade varit förmyndare för kung Birger, när han fyra år gammal blev kung, och hade även därefter fortsatt att stötta kungen. Följdaktligen var han inte en av brödernas favoriter, så de släpade honom till Stockholm och gjorde honom ett huvud kortare, år 1306. Lägligt nog hade de sedan ett gods till övers. Att från deras sida installera Gudhems nunnor på Aranäs hade mycket riktigt varit en fördelaktig sådd i både himlen och på jorden. Snacka om att pissa in sitt revir.

Sedan älskar jag hur man inte bara kan flytta ett kloster hipp och happ eftersom det ligger en massa döda släktingar till rikets grädda begravna i snordyra gravplatser på området. Den pragmatiska lösningen, att flytta de döda, är briljant.

Det blev dock inget av flytten av Gudhems nunnor till Aranäs just då. De flyttade dock, med hjälp av Birgers son kung Magnus år 1335, till Rackeby kungsgård och sedan han givit dem Aranäs igen (tidens smått oroliga politiska läge föranledde att gårdar donerades flera gånger, för säkerhets skull) torde de ha varit där åtminstone ett tag. Huruvida man flyttade de begravda med sig förtäljer inte historien, men jag antar, tyvärr, att de fick ligga där de låg.

Bröderna Erik och Valdemar då? Den som kan sin svenska historia vet hur Håtunaleken slutar år 1317. Med Erikskrönikans ord:

”Hertogane soffwo bade mädhan
ok lagho i thera sängh nakne.
Ther wider wordho the wakne
at dörren osakta up gik.

Ther kom konungin gangande nidher,
stirnande öghom, hardla vreder.
”Minnes idher nakot aff Haatwna leek?
Fulgörla minnes han mik!
Thenne er ey bätre än hin!”

Bröderna kastas av kung Birger i fängelsehålan på Nyköpingshus och nyckeln, enligt legenden, i vallgraven.

En till synes välvillig donation till en from gärning. Tänk vad kontext spelar roll.

Vilket liv

Jag sitter och håller på med en kort biografi över Margareta Birgersdotter (Grip) och blev plötsligt så tagen av dessa kvinnoöden. Birgittas mamma, Brita Joakimsdotter Brahe, har inte förärats någon egen plats i historien alls. Hon gifte sig 1533 med Margaretas pappa Birger Nilsson (Grip) och födde två senare parets första barn, Nils. Klara föddes 1536, Margareta 1538, Joachim 1539, Bo 1540 och sedan kom Ädelgård och Beata som dog unga, Anna och Cecilia som dog redan 1566, Moritz föddes 1547, strax innan Elisabeth, och därefter Ture, som dog ung år 1558.

Tolv barn under kanske 20 års tid. Hon kan inte ha gjort annat än varit gravid, fött barn, och begravt dem.

Vilket liv att leva och bli bortglömd för.

Den ljusnande framtid

Hörrni jo alltså det är en pikuliten grej jag kanske har glömt bort att berätta. Jag är inte kvar vid Helsingfors Universitet.

Lugn, lugn. Jag ska absolut fortsätta med forskningen så länge finanserna tillåter det (och förmodligen ännu längre), vilket i nuläget är åtminstone till slutet av år 2021. Men jag är gästforskare vid Åbo Akademi, nordisk historia, resten av året. Som ni säkert gissar så har det hittills inte förändrat mitt dagliga arbete nämnvärt eftersom allting fortfarande är stängt och jag jobbar hemifrån, och jag kommer även i fortsättningen att pendla, men det känns jättekul att byta forskningsmiljö lite.

Jag älskar Helsingfors, och jag älskar universitetet, men… och jag vet inte hur jag ska skriva det här för det känns lite som att skvallra på sin käraste, men det finns en del saker i forskningsmiljön där som skulle gynnas av förbättringar. Min första officiella dag i Åbo kallade professorn mig till (digitalt) möte för att höra mer om min forskning, vilka förväntningar jag hade på dem och för att berätta vad de förväntar sig av mig. Ett sådant möte har jag inte varit på sedan… jag kan inte ens minnas när. Under studietiden tror jag. Det som kallades för höstslakten, när professorer och handledare kontrollerade hur långt man hunnit med avhandlingen.

Jag hann jobba vid Helsingfors universitet, med extern finansiering så att uni tjänade pengar på mig och i gengäld gav mig användarrättigheter till mejlen och en del program, i åtta år innan jag fick tillgång till ett arbetsrum. Efter att jag suttit i detta arbetsrum i tre månader förstod jag att det fanns ett fikarum. Det tog ytterligare ett år innan det uppenbarade sig att man i detta fikarum fick göra kaffe som uni stod för. Sånna här små saker liksom. En känsla av att inte riktigt höra hemma. Att röra sig i periferin.

Ser väldigt mycket fram emot min tid vid Åbo Akademi!

Ett hönshus del 1

Jag måste ha höns. Dels för att jag har saknat höns de åren jag bodde i tätorten efter skilsmässan och dels för att det hör ihop med en gård av den här sorten.

Och jag har ju flera utebyggnader. Ett stort förråd, ett vedlider med två små sidorum och dessutom en präktig lada. Det har varit svårt att bestämma sig för var hönsen borde bo. Min allra första tanke var i ladan. Där ser det ut som om några av kobåsen tjänat som hönshus. Men höns behöver värme på vintern, och att värma upp ladan är ett projekt som inte känns rimligt nu.

Min nästa tanke var det mindre utrymme som finns i förrådet, bakom en av de tre dörrarna. Då skulle jag få hönsgården gjord i en sluttning som nu inte används till något ändå, och utrymmet vore nästintill färdigt. Men efter att jag tittat lite närmare på väggarna ångrade jag mig. Det är nämligen ett litet rum med stockväggar, som i något skede blivit flyttade (de är uppmärkta och bär spår av flytt). Eftersom min gård har anor från åtminstone mitten av 1700-talet är en kvalificerad gissning att det rummet är den äldsta delen av den nuvarande byggnationen. Den är 1800-tal, allra minst. Och är det något jag lärt mig om höns så är det att de praktiskt taget förstör det utrymme de vistas i.

Mitt historikerhjärta kunde inte klara det.

Så min tanke nu är att jag ska göra ett av de små rummen vid sidan av vedlidret till hönshus. Där finns potential att bygga ut om jag vill ha fler höns i framtiden, och jag skulle få hönsens gård så att jag ser den från köksfönstret (och det vill jag gärna, så man kan hålla lite koll). Det rummet, och egentligen hela det huset, är inte i världens bästa skick dock, så det är ett präktigt projekt. Först måste jag gräva fram grunden. Marken har höjts runt huset och marknivån når upp till fasaden. Jag kan inte mycket om sånt här, men det vet jag är dåligt. Flera av plankorna i fasaden måste bytas. Lilla rummet ska sedan tömmas, få nytt golv (för det gamla är murket) och nya innerväggar. Det lilla fönstret ska jag försöka få iordning också. Förhoppningsvis tar det inte alltför många år innan det är färdigt…

 

Bestämmanderätt

Jag sitter och filar på en artikel om målsmanskapets äldsta (nedtecknade) historia och funderar över det här med vem som har juridiska rättigheter. Att medeltida kvinnor blev myndiga när de gifte sig är helt klart, men de blev inte myndiga som vi tänker oss eftersom de ändå hade en målsman. De juridiska rättigheter som gifta kvinnor gavs på medeltiden syftade till att ge dem möjligheten att utföra rättsliga handlingar när maken – deras målsman – inte var tillgänglig. Kvinnor hade alltså inte myndighet i sin egen rätt utan en sorts konstant villkorad myndighet, beroende av männen i deras närhet.

Och jag tänker mig också att även om en sådan myndighet ger avtryck som liknar verkliga rättigheter i källorna så är det en jätteviktig distinktion att göra mellan dem (läs: män) som ansågs värdiga rättigheter bara för att, och dem som förde hela sin tillvaro i relation till de första.

Jag brukar säga till mina studenter att bestämmanderätt inte är när man har rätten att säga ja till saker, utan när man blir respekterad då man säger nej.

Utekväll

I går var jag första gången på evigheters evigheter ute i vuxet sällskap. Det var prisutdelning av Jarl Galléns pris till professor Steven Mitchell från Harvard och seminarium om magi i Norden under medeltiden. Så vansinnigt intressant! Vid bordet på festmiddagen satt jag omgiven av spännande, smarta typer som pratade om sin och andras forskning så där så att det kändes som att det surrar av tankar i hjärnan.

Kanske ni redan visste det, men jag hade ingen aning om att alla ord som börjar med två konsonanter i finskan är låneord. Det här kom vi in på sedan en bordskamrat berättat om en shaman i typ östra Finland på 1700-talet (observera att jag kan ha kommit ihåg de här detaljerna fel because orsaker) som hade berättat om ritualer. Han hade refererat till ”Jumaal” vilket förstås är likt det finska ordet för Gud (”Jumala”), men shamanen hade helt tydligt tolkat det som himlagudens namn – inte som ett generellt begrepp för den enda allsmäktiga guden (som ju inte fanns i hans religion). Samma shaman (?) hade också referat till en gud som kallades något jag inte exakt minns vad det var för det var på förekommen anledning ett väldigt konsigt namn. Det var namnet på en åskgud som på grund av hur namnet var uppbyggt bara kan ha tillhört en forntida religion och ett utdött språk på Kolahalvön.

Helt sjukt.

Och så pratade vi också om vad som hade hänt om tryckkonsten hade slagit igenom lite tidigare. De flesta vet ju att boktryckarkonsten kom på 1400-talet med Gutenberg, men boktryckarkonsten hade ju funnits i många hundra år i Kina redan, och i minst ett par hundra år Europa. Tidigare så hade man tryckt en hel boksida åt gången, vilket var dyrt och komplicerat, och Gutenbergs verkliga uppfinning var de rörliga typerna (eller egentligen, om vi ska vara petiga, mekanik för att massproducera rörliga typer) så att de kunde återanvändas och böcker tryckas snabbare och billigare.

MEN. De rörliga typerna har egentligen funnits långt tidigare för kineserna gör som bekant allt först. Bi Sheng uppfann de rörliga typerna sisådär två tusen år innan Gutenberg, men det blev inget genomslag. Men tänk om? Tänk om enkel och billig tryckkonst hade funnits på Aristoteles tid. Jesus tid.

HELT. SJUKT.

Rosenkindad toalettselfie.

Nu kan ni köpa min bok (igen)

Här sitter jag och panikar lite smått över stipendieansökningar som måste in lite tidigare än vad som tycks kronologiskt möjligt. Och så skickar det inte helt okända förlaget Routledge (Taylor & Francis) ett meddelande om att jag får erbjuda vänner och kollegor 30% rabatt på deras böcker eftersom jag är författare hos dem.

JAG ÄR FÖRFATTARE HOS ETT FÖRLAG

Jag har jobbat så jävla hårt för det kontraktet. Så många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Så länge som jag inte har vågat säga något eftersom jag hela tiden varit rädd att det skulle falla på målsnöret.

Men nu är den här. Min bok. Till det facila priset av endast £115.

Bildresultat för say what gif

Ni som inte omedelbart vill skaffa den inbunden kan a) köpa den som e-bok för ungefär lika många pengar som en vanlig normal bok, b) se till att ert bibliotek köper in den och sedan låna den därifrån, c) satsa på att den i något skede kommer ut som lite billigare pocket (men inte fet chans) eller d) vänta tills jag har fått mina extra ex och lottar ut ett.

Här, vänner och kollegor, är er rabattkod. Peace out.

https://www.crcpress.com/rsc/images/catalog/ADS19__Social_Media_1024x512.jpg?utm_medium=email&utm_source=EmailStudio&utm_campaign=B190911245_3407013

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.