Arkiv

Promoverad

Det har varit promovering. Fest i tre dagar, med utnämnande av hedersdoktorer och utdelande av akademiska insignia till doktorer och magistrar. Det är på många vis en synnerligen snorkig tillställning, inte minst för att klädkoden kräver en flera sidor lång förklaringstabell så att man inte i misstag har fel färg på handskarna eller begår någon liknande stilmässig dödssynd. Anmälningsavgiften går loss på flera hundra, och därtill kommer att man själv får bekosta insignierna (vid Helsingfors universitet är det en hatt och en värja) och måste ha en betydande uppsättning finkläder.

Men så här i efterhand känns det ändå som om det allra mest var en övernaturligt välplanerad, otroligt vacker tillställning som satte en sådan strålande guldkant på det hårda arbetet mot doktorsgraden att det tveklöst var värt investeringen. Den röda mattan som rullades ut PÅ GATAN utanför universitetet, när processionen spatserade från festsalens ceremoni till kyrkan (eller riddarhuset, för oss hedningar). Rasslet av värjor. Den enorma variationen på svarta långklänningar. Jag kan villigt erkänna att jag smälte inför tanken på de månghundraåriga rötterna, på det hårda arbetet som ligger bakom min rätt att delta just nu, och inte minst på tidigare kvinnors kamp för kvinnors rätt till akademisk utbildning överhuvudtaget.

Så det är lite obekvämt att sova i hatten, men man vänjer sig.

 

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Hoppsan.

Min älskade pappa: Nu ska du ta det riktigt lugnt, Charlotte. Det har varit så himla mycket som hänt kring dig med skilsmässor och allt de senaste åren. Gör inga förhastade saker nu.
Jag: Närå pappa.

Också jag: TITTA VAD JAG KÖPTE!

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Tre saker till om abort

Det finns egentligen så mycket mer som man skulle kunna skriva om abort. Först av allt vill jag säga att jag så där i princip, i en idealvärld, är emot abort. Jag skulle önska att inga friska foster skulle aborteras. Att alla barn fick födas till bra omständigheter, älskade och längtade efter. Särskilt stark är den känslan förstås nu, när jag sitter med min egen lille bebis.

Problemet är väl mest att vi inte lever i en perfekt värld.

Och är det någonting vi vet så är det att kvinnor i alla tider har gjort sig av med oönskade graviditeter. Abort, så tidigt och med så lite krångel som möjligt, är tveklöst det mest skonsamma och bästa för alla inblandade. Det finns framförallt tre saker jag tänker på, när vi här med vår fantastiska sjukvård och mycket generösa aborträtt likväl måste föra diskussionen huruvida vi skulle inskränka aborträtten.

1: Att kvinnor även i länder som inte tillåter abort alls ändå gör abort. Det finns ett behov av abort, som sträcker sig långt bortom någon sorts bekvämlighetsargument av typen ”hon orkade inte ta sina p-piller” eftersom kvinnor är beredda att a) genomgå långa och svåra resor för att söka abort på ställen där det är tillåtet eller b) med sina liv som insats försöka göra sig av med fostret. I Nigeria till exempel, där abort är olagligt, var det likväl 1,2 miljoner kvinnor som gjorde abort år 2012. De medel kvinnor är villiga att ta till… alltså jag klarar knappt ens av att tänka på det. Istället för att visa kvinnor som behöver abort bilder på aborterade foster borde vi visa folk som vill inskränka aborträtten bilder på kvinnor som har drivits till att själva försöka göra sig fria.

Restrictive laws do not stop women from having abortions

2: Att kvinnor är de som måste bära bördan av att bli mammor när de inte vill eller kan. Kanske handlar det om en ung svensk kvinna som måste säga nej till drömjobbet eller hoppa av sin universitetsutbildning för att istället sköta barn? En kvinna som sedan resten av livet känner att hon missat något, att hon blev någon hon inte ville bli och som inte riktigt fixar att engagera sig i babyn. Kanske handlar det om en kvinna i Marrakesh, en av de där kvinnorna min gamla gymnasiekompis jobbar så hårt för att stötta och som har blivit utkastad av sin familj. I Marocko är sex innan äktenskapet olagligt, precis som det var på den gamla goda tiden i Sverige också, och en ogift kvinna som blivit gravid har alltså brutit mot lagen. Kanske har barnet blivit till av slarv med preventivmedel? Kanske har det blivit till av våld? Oavsett vilket är den livslånga bördan av ett oönskat barn kvinnans att bära.

3: Att många av de kvinnor som inte har tillgång till abort istället gör sig av med barnet när det väl är fött. En vän skrev sin doktorsavhandling om hur det såg ut i 1700-talets Finland i En förutbestämd sanning: barnamord och delaktighet i 1700-talets Finland belysta genom kön, kropp och social kontroll. I finfina Sverige för bara hundra år sedan fanns det änglamakerskor, till vilka man anonymt kunde lämna sitt barn för att skicka det till himlen. År 2014 i Oulu i Finland hittades fem spädbarn mördade av sin mor i en källare. I Indien och i Kina gör man sig huvudsakligen av med flickebarn, men många i fattiga länder måste helt enkelt välja bort fler barn – även om barnet redan är fött. Resten av familjens överlevnad hänger på det. Jag läste en gång en artikel om en fattig kvinna i Indien som just hade begravt sitt fjärde barn, och om hur kunskapen kring hur man enklast tar livet av spädbarn gick i arv från mor till dotter. Jag önskar att de barnen hade fått förbli ofödda.

Det är klart att vi kan älta och välta vad som är tillräckliga skäl. Får man känna att man inte har råd att ge barnet det liv som hen förtjänar om det innebär att man inte har ett jobb utan lever på bidrag, eller måste det innebära ett hot om svältdöd? Räknas det som ofrivilligt om man blev med barn trots preventivmedel oavsett vilket sorts preventivmedel man använde? Räcker det som anledning att mannen är våldsam eller måste det vara en våldtäkt? Kan man vara för ung när man är 20 år eller måste man vara 12?

Desperation driver dem som inte kan få abort lagligt och säkert, där någon annan än kvinnan själv ska avgöra vad som är tillräckligt goda skäl. Jag är stolt över att det som driver kvinnor i Sverige att göra abort har mindre att göra med desperation och mer att göra med informerade beslut. Jag önskar att fler kvinnor fick den rätten.