Arkiv

Nu kan ni köpa min bok (igen)

Här sitter jag och panikar lite smått över stipendieansökningar som måste in lite tidigare än vad som tycks kronologiskt möjligt. Och så skickar det inte helt okända förlaget Routledge (Taylor & Francis) ett meddelande om att jag får erbjuda vänner och kollegor 30% rabatt på deras böcker eftersom jag är författare hos dem.

JAG ÄR FÖRFATTARE HOS ETT FÖRLAG

Jag har jobbat så jävla hårt för det kontraktet. Så många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar. Så länge som jag inte har vågat säga något eftersom jag hela tiden varit rädd att det skulle falla på målsnöret.

Men nu är den här. Min bok. Till det facila priset av endast £115.

Bildresultat för say what gif

Ni som inte omedelbart vill skaffa den inbunden kan a) köpa den som e-bok för ungefär lika många pengar som en vanlig normal bok, b) se till att ert bibliotek köper in den och sedan låna den därifrån, c) satsa på att den i något skede kommer ut som lite billigare pocket (men inte fet chans) eller d) vänta tills jag har fått mina extra ex och lottar ut ett.

Här, vänner och kollegor, är er rabattkod. Peace out.

https://www.crcpress.com/rsc/images/catalog/ADS19__Social_Media_1024x512.jpg?utm_medium=email&utm_source=EmailStudio&utm_campaign=B190911245_3407013

Om den heliga Birgitta och varför man måste förstå medeltida graviditeter

Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.

Promoverad

Det har varit promovering. Fest i tre dagar, med utnämnande av hedersdoktorer och utdelande av akademiska insignia till doktorer och magistrar. Det är på många vis en synnerligen snorkig tillställning, inte minst för att klädkoden kräver en flera sidor lång förklaringstabell så att man inte i misstag har fel färg på handskarna eller begår någon liknande stilmässig dödssynd. Anmälningsavgiften går loss på flera hundra, och därtill kommer att man själv får bekosta insignierna (vid Helsingfors universitet är det en hatt och en värja) och måste ha en betydande uppsättning finkläder.

Men så här i efterhand känns det ändå som om det allra mest var en övernaturligt välplanerad, otroligt vacker tillställning som satte en sådan strålande guldkant på det hårda arbetet mot doktorsgraden att det tveklöst var värt investeringen. Den röda mattan som rullades ut PÅ GATAN utanför universitetet, när processionen spatserade från festsalens ceremoni till kyrkan (eller riddarhuset, för oss hedningar). Rasslet av värjor. Den enorma variationen på svarta långklänningar. Jag kan villigt erkänna att jag smälte inför tanken på de månghundraåriga rötterna, på det hårda arbetet som ligger bakom min rätt att delta just nu, och inte minst på tidigare kvinnors kamp för kvinnors rätt till akademisk utbildning överhuvudtaget.

Så det är lite obekvämt att sova i hatten, men man vänjer sig.

 

Läshjälp

Istället för att vara och pyssla med mitt hus, sitter jag inne på kontoret och pysslar med ett bokmanus som borde ha varit färdigt redan. Ja alltså, i princip är det färdigt. Jag sitter mest och flyttar runt saker, finslipar. Och ibland är jag rädd för att jag egentligen inte gör manuset bättre längre, utan kanske klipper av röda trådar som en gång funnits och avbryter sammanhang. I något skede blir man ju blind, när man har arbetat tillräckligt/för länge med en text.

Därför undrar jag nu om någon av er skulle vara intresserade av att ta en sneakpeak på kommande forskning. Titeln är Married Women in Legal Practice – Agency and Norms in the Swedish Realm 1350-1450. Det är nu typ 240 sidor, men det är egentligen främst de första kapitlen som behöver tillsyn. Den av er som läst min doktorsavhandling skulle säkert känna igen väldigt mycket.

Yes?

Hoppsan.

Min älskade pappa: Nu ska du ta det riktigt lugnt, Charlotte. Det har varit så himla mycket som hänt kring dig med skilsmässor och allt de senaste åren. Gör inga förhastade saker nu.
Jag: Närå pappa.

Också jag: TITTA VAD JAG KÖPTE!

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.