Arkiv

Sluta jämföra kommunism och nazism!

Alltså vi måste på allvar tala om det här med att det inte längre går att nämna nazister förrän någon jeppe kommer och visar hur närvarande hen varit på historialektionerna genom att hiva ur sig något om kommunister (eller, för den delen, ”vänsteraktivister” om vi talar om nutida nazister).

När jag gick i skolan fick jag också lära mig att det fanns liksom någon sorts motvikt till nazisterna ute på vänsterkanten. Alla mina lärare har varit rätt noggranna med att påpeka att det ingalunda var enbart i Hitlers Tyskland som vidrigheter pågick, utan att Stalins Ryssland inte heller var ett särskilt hejsan hoppsan ställe att leva på.

Så långt är liksom allt ok. Det finns ingen som helst anledning att försöka sticka under stol med att fullblown kommunism historiskt alltid har lett till mycket stora problem i praktiken. Sovjet. Kina. Kambodja. Ganska fucked up.

Därmed dock inte sagt att kommunismen och nazismen på något vis är jämförbara som politiska idéer. Kommunismen bygger på tanken om att folket gemensamt ska äga produktionsmedlen och växte fram som en reaktion mot att 1800-talets industrialisering skapade ännu större klyftor mellan arbetare och ägare. Syftet var att ge arbetare bestämmanderätt som de inte hade blivit beviljade, genom att arbetarna tillsammans skulle vara de som också ägde produktionsmedlen. Utopin är ett samhälle utan klasser, där alla genom det gemensamma ägandet kan få vad de behöver.

Motsatsen till kommunism är kapitalism – ett system där individer snarare än kollektivet äger produktionsmedlen. Hur kapitalismen växte fram är svårt att säga eftersom det, mig veterligen, inte finns ett enda samhälle som har haft som mål att göra allt ägande individuellt. Det gynnar – som idé – inte en centralmakt. I praktiken skulle man väl däremot kunna säga att England var ett av de första länderna som utvecklade kapitalism i form av merkantilism på 1600-talet. Mycket kortfattat går merkantilismen ut på att aldrig låta importen överstiga exporten i ett välbalanserat system av handel.

Grejen är att både kommunism och kapitalism i princip är helt förenliga med vårt västerländska, humanistiska tänkande. Det handlar mest om preferenser, om ideologi och politisk åskådning vilken väg man tycker är den rätta att gå. Och det är lätt att anklaga kommunismen för vad som hände under Stalin eftersom det ligger oss nära i tiden, men vi skulle lika gärna kunna sätta slavhandeln på kapitalismens konto. Renodlade och i händerna på en väldigt stark centralmakt kommer båda systemen att bli rätt skit, men själva idéerna är inte så knasiga. Grundbulten är demokrati och frihet att diskutera ekonomi och politik och fördelning av resurser, samt framförallt att kritisera och byta ut de styrande. Har man bara det så är resten detaljer, egentligen.

Nazismen är en helt annan sak. Nazismen bygger på fascismen enligt vars huvudprinciper folket ska styras av en mycket stark, totalitär ledare, all opposition mot ledaren ska krossas och ledaren ska ha bestämmanderätten över bland annat alla produktionsmedlen. Som tanke skrotar alltså nazismen allt det som det fria, öppna samhället bygger på. Nazismen har också i sin kärna rasbiologi, antisemitism och nationalism vilket kastar mänskliga rättigheter och vår västerländska värdegrund åt helvete. Att göra sig av med oliktänkande eller lägre stående hör till själva ideologin – det är ett av de uttryckliga målen. Förintelsen ligger alltså helt i linje med nazismens ideologi. Ingenting i nazismen är förenligt med demokrati.

Visst, det finns undergrupperingar av kommunismen även i dag som inte är förenliga med ett demokratiskt samhälle. Anarkisterna vill förkasta staten och genom revolution införa kommunism. Det är minst sagt problematiskt och visst kan man kalla det en våldsam vänstergrupp. Med de är inte många och kommunismen – och den mer moderna socialismen – är betydligt större än så. De allra, allra flesta som förespråkar ett kommunistiskt samhälle i väst i dag gör det eftersom de vill bygga ett bättre samhälle för alla, utan klasskillnader eller orättvisor. Kommunismen av i dag strävar inte efter att införa tvångsförflyttningar eller arbetsläger. Nazismen av i dag är däremot precis samma skit som nazismen för 80 år sedan. Principerna är de samma och det förväntade resultaten av ett införande av systemet de samma.

Så sluta skrika ”men kommunisterna då!?” varje gång någon vill diskutera de högst verkliga och påtagliga problemen med nazismen.

Ok? Ok.

Allt lugnt

A och barnen kom och mötte mig på flygplatsen, hela och rena. Huset var skinande och maten i princip färdig.

Jag borde säkert åka bort oftare…

Mitt hotellrum hade en så stor säng att jag var tvungen att riktigt anstränga mig för att hinna sova i hela. Konferensen var dessutom grymt intressant och visar att även om medeltida genushistoria är ett ämne som för en väldigt undanskymd tillvaro (så när som på den här bloggen då) här i Finland så lever det och frodas i ett internationellt perspektiv.

Träffade också massor med nya spännande typer och en hel del gamla bekanta.

Ok, så det är kanske en smula nördvarning på detta, men jag stod och snackade med den här typen skitlänge. För 800 år sedan bodde han i mina hemtrakter. Jag bah ”kom nu gör vi ett töntigt ansikte” och han bah ”whatevs”. Jävla stropp.

Färdig.

Hörrni…

JAG GJORDE DET!!!

Båda förhandsgranskarna av avhandlingen har godkänt den för disputation. Jag har skrivit en doktorsavhandling. Jag har skrivit FÄRDIGT* en doktorsavhandling. Jag klarade det. Nu återstår disputation förhoppningsvis någon gång i november. Sedan tänker jag bara svara på tilltal om de börjar med ”ärade doktor Cederbom”.

* Alltså jag ska ju fortfarande kontrolläsa noter och göra vissa mindre ändringar, men det var verkligen inga jättegrejer.

Könsnormer har vi allihopa, allihopa. DU MED!

Jag tvekar inför det här inlägget eftersom jag är rädd att låta cynisk och dessutom är mina funderingar rätt splittrade, men jag ska ge det ett försök ändå. I mitt flöde dök det nämligen upp en artikel om att antalet människor som söker sig till transvården ökar i rask takt. Artikeln är i mitt tycke bra, och tar upp många olika faktorer till kring varför det kan vara sådan ökning. Till exempel kan det bero på att fler vågar söka sig till vården för att det inte är lika tabu att vara trans längre, medan andra lutar mer åt biologiska förklaringar (det finns en de facto ökning av transpersoner).

Från ett genushistoriskt perspektiv passar alla de där spekulationerna väldigt bra in i vår tidsanda, men betydligt sämre in i det längre perspektivet av trans. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men jag säger det igen; historiskt sett har det inte funnits två binära kön mycket längre än de senaste kanske två hundra åren – och då bara i västvärlden. Den här tanken om att det finns två kategorier och att alla människor passar in i en av dem är alltså, relativt sett, ny (biologiskt sett är den dessutom felaktig, med tanke på den uppsjö av kromosomkombinationer och liknande som faktiskt finns). Jag tror att det finns en jättestor risk att se dagens ökade antal transpersoner som en effekt av det är mer ok at vara trans, istället för att se det som en återgång till en mindre binär syn på kön. Människor någonstans mellan standardmannen och standardkvinnan har alltid funnits.

Sedan tror jag också (och jag inser att jag är ute på tunn på is eftersom jag inte är trans och därför inte har förstahandserfarenhet av hur det är) att det är en jättestor skillnad på att känna att man inte passar in i sitt tilldelade köns roll och att inte passa in i sitt tilldelade kön. Alltså, det kanske är en jättedålig jämförelse, men om man tänker så här: Jag är svensk. När jag är i Sverige kan jag ibland bli grisförbannad på andra svenskar för att de beter sig som arslen och när jag läser om svensk politik kan jag känna att jag inte ens vill vara svensk längre because fuck that shit. Åker jag utomlands och jämför med andra kulturer är det dock ingen tvekan för mig om att jag är svensk, vilket det också står i mitt pass. Däremot har jag svårt att förklara liksom varför jag har den där känslan. Det bara är så. På samma sätt kan jag vilja kasta alla könsstereotypa uttryck åt helvete, men jag känner mig ändå som kvinna.

Jag tror att det är många som känner att de inte passar in som man eller kvinna med de roller det innebär i dagens samhälle. Jag tror också att mycket av det beror på att vi har alldeles för god tillgång till mat. Hade vi behövt slita för att finna föda varje dag hade vi säkert varit mindre bekymrade över könsroller. Studier av tidigare samhällen med större risk för svält visar också att kategorierna ”man” och ”kvinna” möjligen i teorin var strikta men i praktiken rätt flytande och ibland överlappande. Många tänker sig att det var först med världskrigen som kvinnorna kom ut ur hemmen och tog männens plats för att liksom bevisa sig och att det var först då som många män bah ermahrged kvinnor kan också let’s ge dem lite rättigheter shall we. Utskrivningsväsendet på 1600-talet gjorde så att en av tio män togs in i armén. Sverige hade på den tiden runt en miljon invånare. Om vi leker med tanken på att hälften av dem var män och att 75% av dessa var i vapenför ålder skulle det ge 375.000 dudes. År 1632 var kung Gustav II Adolf och krigade i Tyskland och förde befäl över 150.000 män. Vi behöver ju inte fastna i siffror mer än så och konstatera att många kvinnor hemmavid fick ta ”männens plats” redan då.

Anyways. Poängen jag försökte göra var att när man dagligen kämpar för att få mat blir kön en kategori man inte filosoferar så mycket över. Jag tror att många av oss skulle bli betydligt lyckligare av att spendera lite mindre tid på att fundera över vilka vi egentligen är och lite mer tid på att göra något konkret för mänskligheten (sa kvinnan med en liten rosa blogg *harkel*)

MEEEEEEN. Många människor har ingalunda spenderat för mycket tid med att begrunda könsroller utan har helt enkelt en kropp och ett juridiskt kön som inte överensstämmer med det kön personen känner sig som. Det är en himmelsvid skillnad mellan det och att vara missnöjd med könsroller, och det är hög jävla tid att den som behöver får vård och stöd.

Den här ranten föddes ur ett citat i den ovan nämnda artikeln. Överläkare Louise Frisén sa nämligen:

”Ibland tänker jag att det här är en fantastisk utveckling. Vi kommer alla att bli befriade från könsnormerna och få vara de vi är.”

Kuvahaun tulos haulle i'm a unicorn

Om transpersoners problem var att de inte passade in i könsnormen hade transpersoners könsbyte eventuellt kunnat göra oss alla befriade från könsnormer och jag är ledsen att vara den som ska pissa på någons parad, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Könsnormerna lever i frodas i alla samhällen alltid. Människor skapar alltid normer, och inte bara utgående ifrån kön utan från etnicitet, ålder, kroppsform, hårfärg. Allt.

Transpersoners rättigheter (tunn is här, igen, jag vet) handlar inte om könsnormer. En transperson som blivit tilldelad det juridiska könet ”kvinna” men som egentligen är man kanske inte alls är intresserad av att kämpa mot normerna kring vad det innebär att vara man på ett generellt plan utan för sin rätt att få vidta medicinska och juridiska åtgärder. Transpersoners (och för den delen andra som inte är cis) rättigheter är större och viktigare än det svårdefinierade och ibland lätt filosofiska könsnormer och handlar mer om juridik och medicin. Det finns högst konkreta lösningar. Könsnormer, däremot, har inga övergripande, konkreta lösningar för att de ska upplösas. En till dålig jämförelse: det är klart att vi ska kämpa för fred på jorden, men framförallt måste vi trygga de människor som nu är på flykt undan krig. Det är klart att vi ska kämpa mot skadliga könsnormer, men framförallt måste vi trygga transpersoners grundläggande rättigheter.

Så. Det var det.

Kuvahaun tulos haulle cutting the branch you are sitting on

Så där ja.

Med två timmar till godo har jag lämnat in mitt avhandlingsmanuskript ”The Legal Guardian and Married Women – Norms and Practice in the Swedish Realm 1350-1450” till förhandsgranskning* efter fem och ett halvt års slit. Jag kan inte nog tacka er som peppat och kommit med glada tillrop, och er som faktiskt sedan också har läst och kommenterat delar av manuskriptet. Flera av de mest värdefulla kommentarerna har kommit från människor jag har lärt känna via bloggen. Nu ska jag gå ut i trädgården och dricka rosa bubbligt. Det har jag förtjänat.

* Det betyder att två av mig och av varandra oberoende experter ska läsa och bedöma manuskriptet, och senast om två månader komma med utlåtanden som förhoppningsvis godkänner mig för disputation.

Dagens panik 

En av anledningarna till att jag har lite svårt att blogga just nu är att det känns som om jag inte går från klarhet till klarhet utan från panik till panik i slutspurten på avhandlingen. Hit och dit och panik igen blir den här bloggens nya namn. Jag hinner inte ens dricka tillräckligt med kaffe för att trösta mig.

I dag är den största paniken att jag bläddrar för långsamt i böcker och att det (bland annat därför) finns alltför många böcker jag inte har hunnit läsa och därför kan hänvisa till. Jag borde ha läst mer. Varje dag. Hela tiden. Under alla dessa år. Varför har jag inte läst tillräckligt? OCH VARFÖR BLÄDDRAR JAG SÅ LÅNGSAMT?!

Måste ha fler böcker

Det var det här med inledningen alltså. Fast att jag vet att jag har skrivit det i något skede så saknas det nu banne mig ett underkapitel om medeltidens Sverige och mina avgränsningar i forskningen. Förutom att jag är lite irriterad över att jag inte vet vart det har tagit vägen (eller var det kanske någonting jag bara skrev i min forskningsplan…?) så visar det sig nu när jag letar att jag bara har grymt specialiserad litteratur i bokhyllan. Jag har travar med böcker om kvinnors jordägande under 1500-talet, sexualitet och politik, äktenskap och kön, men inget översiktsverk över medeltidens Sverige.

Kuvahaun tulos haulle no books gif