– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Jag är på dejt. Han är så satans snygg att jag smälter bara jag tänker på att han är här med mig. Och det bästa är att han inte är här med mig bara fysiskt existerande en stund i samma tid och på samma plats utan att han är här tillsammans med mig. Han ger av sig, sin tid, sin själ till mig. Soggigt men sant.
Jag klarar verkligen inte av att titta på krigsfilmer över huvud taget. Inte det minsta. Och jag har funderat på varför. Mitt problem är egentligen inte att blodet strittar, utan våld. Jag orkar inte.
I dag slog det mig att anledningen till att jag inte klarar av det är att jag vet att de där hemskheterna pågår. Just nu. Någonstans i världen.
Och det känns som höjden av förmätenhet att sitta här i mitt trygga hem och pösa och se det våld som andra lever i detta nu som någon sorts jävla underhållning.
Det var tänkt att det skulle vara regn så vi tog chansen att åka till Angry Birds-parken i Esbo. Men det blev ju kanonväder så här sitter vi och kokar i typ tusen grader sol med en miljard andra människor. Sällan har väl två ungar gnällt så mycket över att det inte regnar när de är ute.
Det är säkert bäst att ni får höra det från mig, istället för på omvägar.
Alltså.
Jag är inte ensam. Inte alls, faktiskt. Jag har träffat någon, fast jag aldrig hade trott att jag skulle träffa någon kunde finna det i sig att älska den här trötta, trasiga tvåbarnsmorsan.
Är det allvar?
Det är på liv och död. Ett liv som jag måste och som jag vill leva, här och nu och genom att ta dra ur varenda sekund av lycka ur det eftersom man aldrig vet hur länge det varar.
Detaljer får ni så småningom. Tills vidare en bild från vår kvällspromenad med hunden.
Så i fredags kom jag hem från jobbet, trött som slakt. Tänkte att en långpromenad med hunden säkert skulle vara vad alla behövde. Gick in, knäppte på henne kopplet, gick ut, märkte att det regnade, gick tillbaka in och tog ett paraply och tänkte att jag minsann inte skräms av några droppar.
Vi hann kanske 100 meter, mot hundparken, innan himlarna öppnade sig och regnet vräkte ner. Men jag är ju fan inte gjord av socker så JAG LÅTER MINSANN INTE ENS MÅNGA DROPPAR SKRÄMMA MIG. Sätter handen på porten till hundparken då det liksom flyter ett muller över himlen och så ZAAP rakt ner i elledningen kanske fem meter i från mig.
Blossa håller förstås på att skita ner sig och kryper nästan ur selen. Jag sätter mig bredvid henne, klappar henne och berättar lugnande att det inte är något farligt. Och vi ska ut på promenad för JAG ÄR MINSANN INTE RÄDD FÖR ÅSKA HELLER så det är inga problem det här.
Och då BZAAP rakt ner i hundparkens stängsel precis där jag stått med min hand på porten glada 20 sekunder tidigare.
Så vi sitter tillsammans under trädet för under ett träd måste ändå vara bättre än att försöka springa över det öppna fältet för att komma hem. Tredje gången gillt och allt det där ni vet. Och när åskan dragit vidare kutar vi hem för allt vad tygen håller och så leker vi i vardagsrummet i stället.
Jag har börjat jobbet kl 5.30 varje dag den här veckan. De få sammanhängande meningarna och någorlunda genomtänkta texterna måste jag haspla ur mig där.
Ni förstår säkert.
Hit och dit och tillbaka igen 