Archive | mars 2013

Lite som att välja mellan pest eller kolera

Jag skulle lite diskret rätta till strumpbyxorna som halkat snett, så där som detta djävulens påfund ofta gör, i grenen. Man har ju vanan inne liksom. Ett litet nästintill osynligt grepp vid baken just som man tar ett steg.

Och så fastnade jag med en trasig nagelkant och stod inför det inte alltför enkla valet att rycka till och dra upp inte bara någon maska utan ett hål i storleksordningen krater, eller alternativt fortsätta samtalet och steget med en min som antyder att det är det mest naturliga i världen att gå och gräva sig i rumpan bara för att man känner för det.

Bra sak: Vi behövde inte beröra i vilken ålder det egentligen slutar vara en gullig grej när någon med eftertryck gräver sig i rumpan medan man talar med folk.

Dålig sak: Jag behöver nya strumpbyxor.

Godaste blåbärsmuffinsen hittills

För att fira att det bara är ett par månader kvar tills snön har smält bort bakade jag blåbärsmuffins igår. Egentligen är det inte min favorit. Alls. Det är i allmänhet för lite choklad och för mycket blåbär i blåbärsmuffins nämligen. Men så igår slog inspirationen till och följande recept såg dagens ljus. Enkelt, gott och nyttigt! Eller. Enkelt och gott i alla fall!

Smält
75 gr bra smör (använd inte margarin. Nånsin.)

och vispa ihop det med
1,5 dl råsocker

Vispa därefter ner
3 ägg, ett i taget

I en annan skål, blanda
2,5 dl vetemjöl och
1,5 tsk bakpulver

Vänd ner mjölet i äggsmeten och fortsätt vända (lyft smeten från kanten in till mitten med en slickepott, utan att vispa och utan att slicka på slickepotten) tills smeten är så gott som klumpfri. Häll smeten i 12 muffinsformar, placerade i en sån där ugnsform för muffins.

Klicka sedan ner
1 tsk vaniljkvarg per muffin, totalt nästan 1 dl (bor man inte Finland och nickar förstående när någon säger vaniljkvarg kan man ta 1 dl kesella och blanda med 2 tsk vaniljsocker)

Fördela
1 dl (frysta) blåbär i kvargklicket

Grädda muffinsarna i ugnen i ca 15 min på 200 grader. Oftast brukar jag äta upp det mesta direkt när det kommit ut ur ugnen bara för att jag kan och för att nygräddat is da shit, men de här muffinsarna var om möjligt ännu godare morgonen efter.

muffins

Skulle jag visst inte. Så det så.

Maken: Well…
Jag: What?
Maken: Well, I just kind of…
Jag: WHAT?
Maken: I know how that house is very important to you.
Jag: Well doh.
Maken: But I kinda feel like it is turning into an obsession.
Jag (väldigt indignerad): What the fk do you mean by that?
Maken: Like you wouldn’t mind selling your kids if it would get you the house.

Ett inlägg om häxor och kvinnor så här i Blåkulletider

Jag fick en väldigt intressant fråga från Mia om kvinnans roll i samhället innan häxjakterna och om samhället var mer matriarkaliskt innan. Hur såg det ut när kvinnor ännu fick ha magiska krafter? Blev samhället mer mansdominerat efter inkvisitionen?

År 1486 kom Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som skrevs av dominikanerbröderna och inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Den boken sätts ofta som en startpunkt för häxförföljelserna men den borde istället ses i ett betydligt större sammanhang. Varken häxor, trolldom eller inkvisition var nya företeelser och på många vis handlade det inte om magi utan om avvikelser från den rätta katolska tron. Under senmedeltiden (och särskilt efter den stora pesten i mitten av 1300-talet) uppstod mängder av nya religiösa samfund. John Wycliffe kritiserade öppet kyrkan i mitten av 1300-talet och gav upphov till lollarderna. Lollarderna hade ingen gemensam organisation utan bestod av både vanliga människor och högt uppsatta akademiker som menade att kyrkan var korrupt och i behov av förändring. I vad som nu är Tjeckien uppstod hussiterna, Jan Hus följare, på 1400-talet. De ville i likhet med lollarderna reformera kyrkan. Liknande rörelser hade dock funnits tidigare också. Katarerna (som gav upphov till ordet kättare) var en rörelse som började i Frankrike på 1100-talet. Ytterligare en liknande rörelse var valdenserna, efter Pierre Valdes i slutet av 1100-talet, som rent av bekämpade den katolska kyrkan. I flera av dessa rörelser spelade kvinnorna en stor roll. Beguinerna, en rörelse inriktad mot bön, verkade i Tyskland och Nederländerna från 1200-talet och var till för kvinnor. Gemensamt för alla dessa rörelser var att de kritiserade den katolska kyrkan och att de förföljdes för den kritiken.

Valdenserna är kvastflygande häxor.

Jan Hus bränns på bål för kätteri.

När vi nu går vidare och talar om kvinnornas roll har vi alltså en bakgrund av mängder med rörelser som öppet kritiserar den katolska kyrkan och som kyrkan därför försöker bekämpa, ibland med regelrätta krig så som korstågen mot albigenserna i början av 1200-talet och husitkrigen efter att Jan Hus bränts på bål år 1415. Kyrkan strävade efter att få folket att bekänna sig till den rätta läran och den som inte gjorde det kunde dömas för kätteri till döden. Det är inte alldeles enkelt att beskriva magins inverkan på den medeltida världen. Magi, så som många av oss skulle se den i dagen sekulariserade kontext, fanns överallt. Det kunde dels vara små saker, som vissa böner som hjälpte mot särskilda åkommor, reliker med läkande kraft eller rent av transformationen av vinet och brödet till Jesu blod och kropp (som alltså i den katolska kyrkan inte är en symbolisk utan en faktisk omvandling). Brottet trolldom grundades på att någon använt magi för att skada någon annan i en värld som på många vis var fylld av magi.

Men brottet trolldom var tydligt kopplat till kvinnan. Det var kvinnan som förväntade vara utövaren, trollkonan (av trollkvinna). I den svenska lagen från mitten av 1300-talet, Magnus Erikssons Landslag, står det att

”Forgör maþer manne ællæ kunu, kona kunu ællæ manne, meþ trulldom ællæ andrum forgerningum, sua æt han ællæ hon faar döþ af, miste liif sit for þolika gerninga; man skal stæghla ok kunu stena […].”

”Förgör en man en man eller kvinna, en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgörningar, så att han eller hon dör, ska den mista livet för en sådan gärning: mannen ska steglas och kvinnan stenas.”- Högmålsbalken V

Här verkar det uppenbart att både män och kvinnor kunde anklagas för trolldom, vilket var helt sant, men om man jämför med formuleringen angående om någon begått mord blir skillnaden uppenbar.

”Draper maþer annan[…]”

”Dräper en man en annan […]” – Dräpabalken med vilja II

Trolldomsbrottet kom att utvecklas till en blandning av många olika brott. Dels fanns det ett korn av kätteri. Detta blev betydligt starkare efter reformationen när den lutherska kyrkan skulle etableras och hela folket fostras till den rätta (nya) tron. Dels fanns det ett korn av ren tro på trolldom. Häxor fanns. Djävulen fanns. Trolldom fanns och var farligt. Dels fanns det, och detta blir extra tydligt i Malleus Maleficarum och akademisk litteratur från slutet av 1400 och början av 1500-talet, ett ganska stort korn av kvinnofientlighet. Det rörde främst att kontrollera kvinnliga lustar och den kvinnliga sexualiteten. Det var förstås ingen nyhet, men kontrollen fick ett klart uppsving i början av 1500-talet. I Sverige gick man så långt som att införa Moses lagar (alltså regler ur Gamla Testamentet) som komplement till landets lag på 1600-talet, och de lagarna var extra hårda mot sexualbrott vilka i sin tur främst rörde kvinnor. Däremot är det osäkert hur stort inflytande Moses lagar fick på den verkliga rättsutövningen.

Vad som skapade vågorna av häxförföljelser som svepte över Europa på 1500 och 1600-talen vet man inte med säkerhet. Förmodligen var det en kombination av olika faktorer där den allmänna jakten på kättare spelade en mycket stor roll. Kvinnor var de förväntade utövarna av trolldom redan under medeltiden, men kvinnor var också genom sina lustar, sin sexualitet och sitt känsloliv lätta offer för djävulen. När myterna om Blåkulla, djävulens fester och häxornas illvilja verkligen tog fart var kvinnor utsatta genom att de redan tidigare var svagare för frestelser (ni vet Eva och äpplet och allt det där). I Malleus Maleficarum talades om den särskilda pakt som häxorna slöt med djävulen genom samlag. Kvinnor som omtalades som kloka gummor eller som var läkekunniga var extra utsatta, likaså kvinnor som benämns som barska eller annars bara framträdande – men ingen var egentligen säker. Särskilt i Tyskland och England råkade kvinnor särdeles illa ut när grannar och barn började ange allt och alla. Ibland kunde hela familjer dömas till döden.

Att häxprocesserna skulle ha haft någon större påverkan på kvinnors ställning annat än i givna geografiska kontexter har jag dock svårt att tänka mig, främst för att det var många män som avrättades också. I Finland var det rent av fler män än kvinnor som dömdes för trolldom och i norra Norge var det likadant. Däremot skulle man absolut kunna säga att kvinnors ställning påverkade häxprocesserna, eftersom synen på kvinnor var en del i hur häxförföljelserna tog ordentlig fart.

När man talar om kvinnans ställning på 1500 och 1600-talen var det istället främst två andra faktorer som påverkade. Den första är införandet av primogenitur. Tidigare hade söner och döttrar ärvt (även om söner ärvde dubbelt mot döttrar) och med primogenitur gick allt arv till den förstfödde sonen. Man började också räkna släktskap endast på männens sida (patrilineärt släktskap) istället för som tidigare på både männens och kvinnans sida (bilaterärt släktskap) och kvinnorna förlorade i betydelse. Den andra faktorn är införandet av lutheranismen som hade en väldigt stark syn på hushållets organisation och faderns roll i hushållet. Liknande hade förvisso funnits tidigare, men blev betydligt starkare.

Mansdominansen ökade, men inte på grund av häxprocesserna utan på grund av samhällets omvandling mot ökad urbanisering, en tjänstemannaelit och byråkratisering. Magin i samhället levde kvar i olika former, men starkare kopplade till kyrkan och till det rätt sättet och ingen fick ha magiska krafter.

Av rent praktisk betydelse för häxprocesserna var tryckkonsten. Genom pamfletter som den här spreds ryktena om häxornas ondska.

Kuriosa: I Sverige halshögg man häxorna innan man brände dem på bål. Man känner endast till en person, Malin Matsdotter i slutet av 1600-talet, som brändes levande på bål.

Ett inlägg om längtan

Kanske är det bara den sena våren, den här obehagligt starka längtan. Jag vet inte, men jag tror inte det. Den känns mer. Större. Som om den alltid har funnits där i bakgrunden men har tagit ett grepp om mig som jag inte lyckas skaka bort sedan vi såg ett stort, skruttigt hus på landet och för första gången på riktigt öppnade upp för längtan.

Visst när jag också drömmen om slott och frasande klänningar och soaréer. Och en gårdskyrka. Jag har alltid velat ha en gårdskyrka. Jag vill ha en fruktträdgård, ett groteskt stort jordgubbsland och en trädgård som aldrig blir full, som aldrig säger att jag planterat min sista klematis för det finns inte mer tillgänglig jordyta. Men när jag ser på mina små barn förstår jag att det jag längtar efter, det som nu håller på att äta upp mig, också består av något annat. Något som gör att jag under alla de år jag drömt har kunnat vakna upp och fortsätta mitt vanliga liv men som nu, när drömmen fått fäste i ett alldeles riktigt hus, förföljer mig även när jag är vaken. Det handlar om vad jag vill för mina barn, vad jag tycker är det Riktiga Livet.

Jag vill att mina barn vet att potatis kommer från en åker, inte från en påse. Jag vill att de förstår att mjölk inte är något som görs i affären, att alla de där frukterna inte växer i lådor utan på buskar och träd, att te inte naturligt kommer i småpåsar. Jag vill att barnen får med sig vetskapen om att det man sår kan man skörda, inte som något som gamla tanter säger till ungdomar som misslyckats, utan som ett faktum om världen och naturen. Jag önskar att mina barn ska växa upp och förstå betydelsen av att vårda, allt från sina läderskor till naturen och medmänniskorna.

För det som vi människor pysslar med nu, när vi låter samlandet gå fullkomligt överstyr och allt handlar om att konsumera (räddningen för Cypern och Europas ekonomi är att lära afrikanerna konsumera, sa de på radion igår), förbruka och konsumera mera – det funkar inte i längden. Folk i dag vet inte hur man använder nål och tråd och kan inte laga ens de enklaste av småhål utan kastar kläderna och köper nya. Barn vet inte vad kött är (och ingen vad vad för kött det är), ingen vet hur man tillagar rovor (utom möjligen finnarna i mitten av december) och alltför få vet hur man tillagar något annat än filé. Man räknar med att var femte kasse med mat som köps kommer att kastas. Svinnet är enormt för folk stirrar sig blinda på ett datum istället för att lita på lukt och smak. Att äta vegetarisk, som är bra för både människa och miljö, har fått så dåligt rykte att när en (1!) vegetarisk dag i veckan infördes på skolorna här i staden ställde sig eleverna på barrikaderna och krävde ”riktig” mat istället.

Samtidigt blir skillnaden mellan dem som bryr sig om djur och dem som tycker att djur hör hemma i skogen och skogen hör hemma i Ryssland allt större. I försök att skydda djuren menar många av de ”äkta” djurvännerna att barn inte ska ha djur. Som när jag ringde och ville köpa två kattungar som var utannonserade för 150 euro styck (vilket jag var villig att betala) och säljaren efter en halvtimmes intervju bestämde sig för att det var olämpligt att vi hade katt eftersom vi har barn. Barn kan råka göra illa katterna. Jo. Men katterna kan också fostra en förståelse för djur, för ett ansvar när man är större och starkare, hos barnen.

Av det här är min längtan byggd. Av att inte köra runt barnen på fem fotbollsträningar i veckan, utan sköta trädgården, huset och djuren tillsammans. Av att kunna ha mina katter ifred, ha potatisland och växthus och hönsgård. Av att kunna få visa barnen att när man investerar sin tid och kraft i att vårda vad man har runt sig så kan man leva på det – det är investeringar som ger något tillbaka.

Nu ska jag försöka skaka av mig den här längtan och fokusera på dagens uppgifter istället. Huset kommer vi knappast ha råd med ändå och längtan sliter sönder mig. En dag kanske den blir sann. Jag hoppas det.

Påskförberedelser

Barnen är ordentligt taggade inför påsk. Dels för att man får påskägg och för att det är spännande när deras lätt indoktrinerade historikermamma drar häxberättelser. Dels för att det är årets höjdpunkt när jag flippar över att den satans överdimensionerade haren som bor här i trakten knaprar i sig mina krokusar. Vartenda år.

”Mamma vi får påskägg av påskharen. Du får uppätna krokusar”. Jo. Tack. I år är skyddet för krokusarna det enda som gör att jag förlåter en halvmeter snö i trädgården i slutet av mars.

Men annars är det idel fjärilar i magen och påskgräsodling och kycklingar och fjädrar och ”mamma, är det inte vår snart?” (”jo, snart” – ”varför?”). I söndags, på Palmsöndagen, gick barnen påskkärring och samlade in så mycket godis att vi alla trodde att de blivit magsjuka på kvällen. Och så har vi ätit våfflor. Eller. Somliga använde våfflorna mer som en tallrik för att få i sig glass. Så färgade vi saker gula genom att koka dem i lite vatten med gurkmeja, till barnens stora förtjusning. Och vi har njutit av solen. Härrimingud så vi har njutit av solen, från att det är ljust när man vaknar på morgonen till de sprakande solnedgångarna på kvällen.

001 008 022 034 037 040 053 056 065