Det är verkligen något magiskt över de här vinterdagarna när dimman ligger så tät att det känns som om jag bor uppe bland molnen.
Det är mitt himmelrike, det här. Visst drar det svinigt kallt längs golven och visst finns det ständigt något att göra men inte lyser stjärnorna lika klart någon annanstans.
Hit och dit och tillbaka igen 