– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Här sitter jag i det sprakande skenet från tända ljus och skriver stipendieansökningar, så här på Valborgsmässoafton. Främst förstås för att them stipendieansökningar aint waiting for någon men också lite för att det är ganska skönt. Skönt att ha ett ställe där man kan känna sig hemma och där man kan få sitta och jobba nästan oavbrutet i flera timmar.
Betydligt sämre kunde man ju ha det.
I dag läser jag en fantastiskt intressant artikel om body hacking, det vill säga personer som har till exempel implantat eller liknande för att förändra sin kropp. Rose Eveleth, som skrivit artikeln, har två små mikrochip i sina händer så att hon automatiskt kan öppna till exempel sin telefon eller låsa upp bildörren. Jäkla coolt, om jag får säga det själv.
”Because technology is exciting, it gets attention and money. So what we consider technology matters.”
Och jag har aldrig sett på mig själv som en body hacker. Jag skulle aldrig sätta mikrochip i händerna. Men jag har en IUD – en intrauterine device – insatt i min kropp som i minst tre års tid skickar ut små doser av hormon och därför gör att jag inte kan bli gravid. Jag, och dryga 16% av Europas kvinnor.
”I have a device inside my body that controls the way that my body functions. As tech journalist Quinn Norton writes, women like me with IUDs are ‘mechanically modified to invisibly control biology with near perfect success.’ The ability to control when I conceive is a power unheard of for thousands of years of human history.”
Eveleth ställer den synnerligen relevanta frågan varför det här implantatet inte möts med den sorts förstummade fascination som det ur ett socioekonomiskt perspektiv skulle förtjäna. Det handlar, menar hon, om vad vi väljer att kalla teknologi och om att teknologi är manligt könskodad.
”You can see this kind of gendered separation all over the place. Men invent Soylent, and it’s considered technology. Women have been drinking SlimFast and Ensure for decadesbut it was just considered a weight loss aid. Quantified self is an exciting technology sector that led tech giants such as Apple to make health tracking a part of the iPhone. But though women have been keeping records of their menstrual cycles for thousands of years, Apple belatedly added period tracking to its Health Kit. Women have been dieting for centuries, but when men do it and call it “intermittent fasting,”it gets news coverage as a tech trend. Men alter their bodies with implants and it’s considered extreme bodyhacking, and cutting edge technology. Women bound their feet for thousands of years, wore corsets that altered their rib cages, got breast implants, and that was all considered shallow narcissism.”
Jag har egentligen inget mer att tillägga, annat än vi inte på något vis får sopa det här under mattan. Vill vi hävda att teknologi är framtiden måste vi ta itu med hur hela konceptet med teknologi är könat. Annars könar vi framtiden.
Det tog inte lång tid efter det att barnen åkt för att vara med sin pappa innan jag fann mig själv äta glass direkt ur paketet till lunch, med fötterna lojt uppslängda på köksbordet.
Jag har alltid varit emot utsvävningar om ”systerskapet” och om hur kvinnor hör ihop genom något sorts magiskt band bara för att de är kvinnor. Även om jag fortfarande får kväljningar av hur tanken om systerskapet används bland till exempel många svenska feminister kan jag nu, kanske fyra år efter att jag på allvar gav mig in i genusdebatterandet, se hur mitt motstånd fötts ur en privilegierad position. En privilegierad position, så till vida att jag levt ett heteronormativt, vitt, övre medelklassliv även om jag också är högljudd. Att ge upp det livet, genom att ta ut skilsmässa, har gett mig en helt annat förstahandsförståelse för hur dagens patriarkala strukturer mycket effektivt håller kvinnor nere. Inte så att jag någonsin trott något annat egentligen, men det blir förstås tydligare så här.
Och då förstår jag också vikten av tanken på systerskapet. Inte så som det framhävs av en del svenska feminister, utan så som det levs i den bistra verkligheten av kvinnor som stöttar varandra. Jag önskar att vi levde i en värld där det inte behövdes, men vi är inte där än. Vi behöver stötta varandra lite extra, för kvinnor har generellt inte samma möjligheter i samhället som män. Jag har läst forskningen. Jag har hört berättelserna. Nu lever jag det, och det är inte vackert. Systerskapet däremot, det är något av det finaste jag sett och något som både mentalt och rent praktiskt håller mig uppe.
Ok, jag fattar att Miljöpartiet har fuckat en hel massa. Det är säkert inte många som röstade på Miljöpartiet som är särskilt stolta och glada över det nu.
Men i takt med att även vanligt folk börjar tycka att jämställdheten gått för långt, feminism är att likställa med nazism och att Sverige måste stänga gränserna dyker det upp förakt mot miljön. Jag har förvisso svårt att fatta hur man kan vara emot feminism och humanitär hjälp, men sedan när folk börjar hytta med näven och bara ”näe nu får det räcka med det här miljöengagemanget” så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur kan man vara emot miljön?
För exakt åtta år sedan kom lilla Tilda till världen. Underbara fina Tilda. Så modig, så stark och nyfiken på hela världen. Tilda med det stora hjärtat, med den underbara humorn och med det hiskeliga humöret.
Åtta år blir hon idag.
Och för första gången på de här åtta åren får jag inte vara med henne på hennes födelsedag eftersom det är pappadag. Det tar begreppet ensamhet till en helt ny nivå att inte få hålla sitt barn när man vill och jag försöker intala mig själv att jag klarar det. Att Tilda säkert har det bra och att jag får tillbaka henne och hennes bror imorgon. Men egentligen klarar jag det inte alls. Det här är en trasig dag.
Miljöpartiets Yasri Khan hamnade på förstasidan när han vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Sedan i höstas har jag rätt nära umgåtts med muslimska män i olika konstellationer och av högst varierande grad av religiositet och deras syn på kvinnor har varit nära kopplad till synen på religion. Ju djupare religiositet desto större respekt för kvinnor. Khan vill inte skaka hand med reportern av respekt.
Det är någonting som vi måste förstå och ta till oss, att den respekten är uppriktig och välment.
Men allt man gör av respekt och i välmening är inte ok. Att vägra ta en kvinnlig reporter i hand till exempel. Khan har alldeles rätt i att det är den vars kropp berörs (pun intended) som ska vara den som avgör formen av beröring. Barn har ingen skyldighet att ställa upp på släktingars aldrig så kärleksfulla kramar till exempel. Inte heller har Khan eller andra muslimer eller whatnots skyldighet att ta i hand eller beröra någon eller något de inte vill beröra i ungefär alla andra sammanhang. Hade Khan tackat nej till en handskakning på krogen hade det varit helt fine. Hans kropp – hans beslut och så vidare.
Men vi ska inte måla upp en nyhetsreporters intervju med en politiker som vilken situationen som helst. Reportern var nämligen inte där som kvinna utan som just reporter – i en yrkesroll – och då ska hon behandlas utgående i från hennes yrkesroll och inte könstillhörighet. I vår kultur ingår att man skakar hand. Oavsett vad man tycker om det så är det sättet som man artigt hälsar på varandra under formella omständigheter. Khan kan argumentera för andra former av artighetshälsningar precis hur mycket han vill, men planerar han att vara en del av det politiska system som ska bygga vår kultur och vårt samhälle är det anpassning till åtminstone de mest grundläggande artighetsformlerna som gäller.
Inbyggt i den respekt Khan hänvisar till och som många av mina muslimska bekantskaper är uppfostrade med ingår könssegregering. Det är helt fundamentalt i samhället att man håller könen åtskilda – inte för att det ena är värt mer än det andra egentligen utan för att man ser dem som väsensskilda. Det är här det skiter sig med våra västerländska värderingar om jämställdhet. Det går nämligen inte att ha ett jämställt samhälle samtidigt som man ser män och kvinnor som motpoler. Inte ens om man respekterar motpolerna och tänker sig att de kompletterar varandra.
Varför inte?
Jo, därför att det finns en uppsjö positioner – roller – i samhället som måste förbli könsneutrala. Politiker är en sådan roll. Journalist är en annan. Personer som företräder en yrkesroll måste få utföra sitt yrke oberoende av kön. Det här är viktigt för alla, men jag skulle våga påstå att det är alldeles särskilt viktigt för politiker och journalister eftersom de förstnämnda har makten i samhället och de sistnämnda ska granska makten. Könar man de här rollerna könar man också makten – både tillgången till maktmedel och möjligheter till granskning. Och det är typ 50 shades of jävligt problematiskt.
Därför är det inte ok att en svensk politiker ser en reporter som representant för ett kön istället för en yrkesgrupp. Oavsett hur mycket sagda politiker därefter talar sig varm för öppenhet och normer och förståelse eller säger sig vara för mångfald.
Eftersom man tydligen inte längre kan ansöka om pass i Finland om man är svensk medborgare fick jag ta mitt pick och pack och sticka tillbaka* till Stockholm betydligt tidigare än beräknat. Men vad gör det när solen skiner och man under ett kastanjeträd får träffa kära vänner man inte sett på åratal?
* jag kommer tillbaka till Finland med samma färja och har inga planer på att stanna i Sverige. Bara så det inte blir några missförstånd.
… och de har en telefon på sovrummet.
I dag ska även alla de som inte är kvinnliga historiker läsa Lucy Worsleys text om internet och trolls. Även om Worsley normalt undviker att läsa kommentarer under artiklar om och med henne så passade hon på att göra det när hon skrivit om just trolls. I vanlig ordning handlar mycket om hennes utseende och möjliga behov av att bli påsatt, men den enligt henne sorgligaste kommentaren var
”Var inte med på TV om du inte kan hantera kommentarerna.”
Worsley är historiker. Det är hennes jobb att skriva historia och att se till att dessa nya fynd och upptäckter kring allas vårt gemensamma förflutna kommer allmänheten till godo. Inte på något vis kan det vara rimligt att hon förväntas ta en massa skit för att hon utför sitt jobb.
”And if being able to ‘handle the banter’ is part of the job description, then why should the female historians who come after me want to get involved in public debate?”
Och innan någon hinner säga att det inte är en könsfråga, så passar jag på att ge er en länk till The Guardians stora statistiska undersökning om just kön och trolls. De gick igenom 70 miljoner kommentarer och kunde konstatera att artiklar skrivna av kvinnor drog en betydligt högre andel kommentarer som var tvungna att raderas.
Lägg sedan ihop det med The Polygraphs undersökning som visar hur kvinnor inte har taltid i filmer – ens när filmerna handlar om kvinnor. Eller när Anna Kontula räknade talturer i riksdagen och kunde konstatera att talmannen gav 90% av talturerna till män och att kvinnorna fick tala först när männen gått på kaffe.
Inte nog med att vi inte är vana vid att lyssna på kvinnor – när kvinnor verkligen uttalar sig så måste de räkna med att få en massa skit. Vi kvinnor ska alltså kämpa lite hårdare för att få komma till tals och sedan ännu hårdare för att orka fortsätta vara en del av Samtalet.
Det är det här mönstret som gör att jag och många andra kvinnor blir rätt trötta när så många män tror att alla jämställdhetsproblem kan lösas med att kvinnor bara tar för sig samtidigt som alla former av separatistiska kvinnliga rum eller extra insatser för att stötta kvinnor möts med massivt motstånd i stil med ”kvinnor får oskäliga fördelar”.
Hit och dit och tillbaka igen 