Archive | januari 2013

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?

Dagens podcast tips: Brittisk medeltidshistoria och anglofilens dröm

För många herrans år sedan införskaffade jag Geoffrey of Monmouth‘s The History of the Kings of Britain när jag ändå skulle beställa böcker. Är det något jag är dålig på så är det nämligen Storbritanniens historia, och jag tänkte att det kunde vara hög tid att bättre sätta mig in i alla dessa kungar och slag som så starkt präglar brittisk historieskrivning. För mitt syfte, att lära mig brittisk kungahistoria, var det kanske inte helt lyckat att Geoffrey of Monmouth färdigställde sitt verk år 1136 och att stora delar av boken därmed ägnas åt Merlins profetior och kung Arthurs förträfflighet. Efter detta bakslag har jag nästintill givit upp de brittiska kungarna.

Men så hittade jag en podcast där Dan Jones berättar om flera hundra år av engelsk kungahistoria (om Plantagenets, ni vet Lejonhjärta och de där) och helt plötsligt har jag en fantastiskt chans att kombinera min smått sjukliga förkärlek för brittisk engelska och det skriande behovet av mer kunnande. Att jag omedelbart blev kär i Dan Jones och därför inte vågar bildgoogla honom just in case han är ful som stryk och att jag inte kan tillräckligt mycket om innehållet i vad han berättade för att kunna utvärdera dess korrekthet får ni väl se som varningar för att jag möjligen inte är helt opartiskt. Men härrigud vad han var bra! Just så ska historia berättas! Alltifrån hur han placerar människorna i mitten av berättelsen och ger dem liv, via detaljer om självmordsbombande tuppar till generaliserande men tankeväckande slutsatser.

Oh yeeees….

Sådant som katter gör

Ligger på en filt på skrivbordet. Faller handlöst med alla klor frenetiskt vevande och pälsen uppbullad som en automatisk airbag – från filten en knapp centimeter ner på skrivbordet.

Låtsas som om inget hände. Ger mig onda blickar för att mitt skratt insinuerar något annat.

Genushistoria och historieskrivning

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

En hyllning till min Facebook-feed

Man hör så många beklaga sig över vilket pack som finns i deras Facebook-feed. Jag brukar le milt och försöka låta bli att säga ”jasså du menar de där som du har lagt till som vänner?”, för det blir så dålig stämning av sånt. Men verkligen, det ger mig lite samma krypande känsla av skyll-dig-själv som när folk beklagar sig över någon bloggare som de tycker skriver dåligt om tråkiga saker, och att det inte blir bättre fast att de läser bloggen varje dag. Så läs inte då. Internet är inte som TV för 50 år sedan då det fanns en kanal och eftersom alla ville titta på TV så sket man i om det var något man egentligen ville se för det var viktigare att titta på TV än att gilla vad man såg, och det finns ingen anledning att använda Internet enligt samma princip.

Och jag kan ärligt säga att folket i min Facebook-feed (som är hårt sorterad redan i stadiet när någon skickar en Friend-request) är helt sjukt bra typer. Varje dag fascineras jag över vilken blandning av människor där finns, hur smarta de är och hur mycket de kan som jag skulle vilja lära mig. Det är nästan dagligen referenser till Becket eller något annat medeltida kontroversiellt helgon, underbara citat ur klassiska böcker jag borde läsa minst en gång till eller långa diskussioner om inhemska språk på universitetet, hur man bäst översätter vissa medellågtyska termer eller problemen med att skämta i Sverige. Sedan är det förstås massor med babysar, katter, matkreationer och sånt, så där som det brukar vara. Men jag gillar det. Det betyder att mina vänner är stolta över sina barn, nöjda med vad de åstadkommit och att de uppskattar sina husdjur. Det ser jag inte som ett tecken på mentalt förfall utan som en hälsosam grund att bygga en bättre framtid på.