Archive | oktober 2011

Katthjälp

Katter är bäst i världen på att hjälpa till med saker man inte trodde man behövde hjälp med. Förutom att katter är bra på akupunktur, är de också bra på att städa. Saker jag trodde förlorade sedan lång tid tillbaka är plötsligt framgrävda ur en låda, hittade under soffan eller uppkräkta på mattan. Katterna rensar bort döda blad från mina krukväxter, och påskyndar sedan nedbrytningsprocessen genom att pulverisera bladen och finfördela dem över golvet. Blad som annars kunde ha sett tråkiga ut får nytt liv (om än väldigt kort) genom att välslipade små klor strimlar dem. Jord som är för hårt packad luftas på golvet. Kvarglömd mat behöver man aldrig oroa sig för – den är borta redan innan man hunnit glömma den, till exempel om man gått för att fylla på ett glas vatten. Inte heller behöver man bekymra sig om att hitta saxen för att öppna den nyinköpta kattmatspåsen. På ungefär 1.3 sekunder har katterna inte bara slitit ett hål i påsen, utan hunnit snaska i sig både delar av innehållet och delar av själva påsen.

Katterna får en att öppna ögonen för saker man aldrig annars skulle få se. Som till exempel vad för sorts stoppning den antika nallen hade. De får en att upptäcka saker man tidigare varit blind för – som det faktum att byxorna man har på sig inte bara har ett livsfarligt snöre som katterna i sin godhet dödar åt en, utan också att samma byxor var långtifrån så tjocka och säkrade mot kattklor som man tidigare trott.

När barnen väl somnat om kvällen längtar jag efter lite lugn och ro. En stund att sitta ner utan att någon sitter på mig, skriker, begär. Då är det tur att jag har katter som kan hjälpa mig.

Katter gör att man aldrig behöver känna sig ensam. De får plats överallt, till exempel framför ens ansikte.

Och eftersom de är så godhjärtade behöver man inte vara rädd för att stöta sig med katter bara för att man inte omedelbart förstår att uppskatta deras kärlek. Till och med i moraliska frågor erbjuder katterna sin hjälp. Om man exempelvis får för sig att framför ens ansikte är en olämplig plats för katten kan de genom att spänna ut ungefär 98 sylvassa klor i din hals och ditt ansikte guida dig i din felbedömning av situationen. För katten har slitit hårt hela dagen och allt den begär är lite kärlek på kvällen, medan du ändå bara sitter och latar dig. Det måste man förstå att unna den.

Om skräckens matematik

Alla som känner mig vet att matematik alltid är skräck för mig, eftersom jag verkligen inte kan räkna. Nu var det dock inte min egen skräck som satte titeln utan en referens till Johannes Åmans text om befolkningsökningen. Gissningsvis som en reflektion över att vi nu är sju miljarder människor på jorden skriver Åman om hur befolkningen förvisso ökar, med allt vad det innebär i form av problem, men också hur ökningen inte längre är lika snabb. På det stora hela taget är det en trevlig text, en motvikt till domedagsprofetior utan att för den skull vara sockersöt. Men jag slås av hur texten är helt kommen ur ett perspektiv där en vit, privilegierad man är normen.

Åman menar att

”Under större delen av den mänskliga historien har barn setts som en källa till makt. Länder med en stor och växande befolkning är starka och skräckinjagande.”

vilket en bra dag är en sanning med modifikation. I ett historiskt perspektiv, om vi ska dra det till tusentals år, så kanske ett barn oftare setts som en källa till makt än inte men det förhindrar inte att barn i allmänhet och flickbarn i synnerhet också har setts som bördor. En extra mun att mätta.

För flickbarn är detta ett betydligt större problem än för pojkbarn. Vad jag vet (och rätta mig gärna om jag har fel) finns det ingen hittills studerad kultur där pojkbebisar i större utsträckning skulle råka illa ut, medan det är ett välkänt problem att en skrämmande stor del flickbebisar inte bara lämnas till adoption utan helt enkelt försvinner. För den som vill ha lite traumatiserande läsning kan jag rekommendera Anderson och Moores text The Burden of Womanhood. De beskriver ett fenomen i Indien (men fenomenet är på intet sätt begränsat till Indien) där mödrar dödar sina egna barn om de visar sig vara flickor.

”When Rani returned home from the hospital cradling her newborn daughter, the men in the family slipped out of her mud hut while she and her mother-in- law mashed poisonous oleander seeds into a dollop of oil and forced it down the infant’s throat. As soon as darkness fell, Rani crept into a nearby field and buried her baby girl in a shallow, unmarked grave next to a small stream.”

Åman skriver

”Födelsetalen har kraftigt gått ned i Asiens stora och folkrika länder.”

Jo visst, Åman har rätt och statistiskt sett är det bra att befolkningen inte ökar fullt så explosionsartat längre, men ett större perspektiv ger otäcka paralleller. De som tjänar mest på att befolkningsökningen hålls nere är män, och de stora förlorarna är späda flickebarn.

De strategier som Anderson och Moore beskriver är födda ur ett krav på att hålla familjemedlemmarnas antal nere, ett krav som dels kommer uppifrån med hot om stundande domedag ifall vi fortsätter att bli fler i samma takt, dels från lokalsamhällets ekonomiska förutsättningar att hålla liv i familjen. I Indien har lokala myndigheter på senaste börjat få upp ögonen för hur utbrett döttramord är och därför görs ibland kontroller i byarna.

”Like many rural Indian women, Rani, now 31, believed that killing her daughter 3 1/2 years ago would guarantee that her next baby would be a boy. Instead, she had another daughter.
”I wanted to kill this child also,” she said, brushing strands of hair from the face of the 2-year-old girl she named Asha, or Hope. ”But my husband got scared because all these social workers came and said, `Give us the child.’ ””

På så vis överlever somliga flickbebisar lite längre än andra, men statistiken talar sitt tydliga språk. Av 8 000 aborter som görs med vetskapen om fostrets kön är 7 999 flickor. Men bara för att flickan överlevde de första hoten betyder det inte att faran är över.

”Women are often hospitalized only when they have reached a critical stage of illness, which is one reason so many mothers die in childbirth. Female children often are not hospitalized at all. A 1990 study of patient records at Islamabad
Children’s Hospital in Pakistan found that 71 percent of the babies admitted under age 2 were boys. For all age groups, twice as many boys as girls were admitted to the hospital’s surgery, pediatric intensive care and diarrhea units.”

och klarar flickan sig till vuxen ålder:

”In India, many men resort to killing their wives — often by setting them afire — if they are unhappy with the dowry. According to the country’s Ministry of Human Resource Development, there were 5,157 dowry murders in 1991 — one every hour and 42 minutes.”

Angående att befolkningen numer inte ökar fullt lika dramatiskt påpekar Åman att

”Lösningen låg varken i tvångssteriliseringar eller i bestraffning av familjer med fler än ett barn. På marginalen har framför allt den senare, kinesiska modellen påverkat födelsetalen. Men även i länder utan tvångsåtgärder visade människor själva, inte minst kvinnorna, både vilja och förmåga att byta strategi. Med minskad barnadödlighet och stigande välstånd skiftade de från ett familjemönster med många barn till ett med få. Det innebar helt enkelt ett bättre liv.”

Den bild som Anderson och Moore ger visar tydligt hur kvinnorna i många samhällen faktiskt har en strategi.

”After giving birth to a daughter, village women ”immediately start thinking, `Do we have the money to support her through life?’ and if they don’t, they kill her,” according to Vasanthai, 20, the mother of an 18-month- old girl and a resident of the village where Rani lives. ”You definitely do it after two or three daughters. Why would you want more?” ”

Kunskapen om hur man håller familjen liten går i arv mellan kvinnorna som sluter upp kring varandra som ett ödestyngt skyddsnät.

”Amravati, who lives in a village near Rani in the Indian state of Tamil Nadu, said she killed two of her own day-old daughters by pouring scalding chicken soup down their throats, one of the most widely practiced methods of infanticide in southern India. She showed where she buried their bodies — under piles of cow dung in the tiny courtyard of her home.”

Över hälften av mammorna har någon gång dödat sin egen dotter. Om vi för ett ögonblick bortser från det sjuka i att de inte bestraffas för det och istället funderar över det större problemet; att en mor ser det som naturligt att skydda sin familj genom att med ofta plågsamma metoder mörda sina barn. Sitt och rys över ondskan i Sofies val. För många kvinnor är det en vardaglig procedur.

Jag menar nu inte att döttramord i någon större utsträckning påverkar takten på befolkningsökningen, men den är ett symtom på ett fasansfullt stort och allvarligt problem. När människor i fattigare länder tvingas välja mellan sina barn drar döttrarna det kortaste strået. Jag vet inte vilka strategier Åman menar att kvinnorna av idag har antagit för att skaffa sig det bättre livet, men jag får känslan av att han inte menar kvinnor som Rani. Dessutom menar jag att den minskade barnadödligheten är ett privilegium endast förunnat de rikare. Anderson och Moore skriver

”Surviving childbirth is itself an achievement in South Asia for both mother and baby. One of every 18 women dies of a pregnancy-related cause, and more than one of every 10 babies dies during delivery. For female children, the survival odds are even worse. Almost one in every five girls born in Nepal and Bangladesh dies before age 5. In India, about one-fourth of the 12 million girls born each year die by age 15.”

För många människor är kontrollen över de egna familjemedlemmarnas antal en skräckens matematik. Det får vi aldrig glömma.

Edit 1 november: Även SvD har uppmärksammat barnafödandet i Indien.

 

Söndagsmorgnar

På söndagsmorgonen i Ekenäs vaknade Tilda innan sju (och jag är väldigt glad att jag inte visste om det här med att man skulle vrida tillbaka klockan för då hade jag säkert dött) och tyckte att det kunde vara dags att börja leka. Vi gick (hon skuttade, jag stapplade) ut till det minimala köket. Där använde vi en timma till att diskutera smycken, handväskor och glitterskor till Barbie.

Det är nämligen så här, att vi har en tradition att låta barnen komma med till Helsingfors Bokmässa och köpa böcker. Vi tycker att det är viktigt att barnen lär sig uppskatta böcker, läsning och bildning tidigt, så att det blir en naturlig del av deras liv. Själv kunde jag läsa nästan dygnet om när jag var yngre (numer är det bara forskningslitteratur) och jag önskar och hoppas att mina barn ska få växa upp med samma kärlek till läsande och till att lära sig saker. Det är en viktig del av kulturen helt enkelt.

Sagt och gjort. Vilho köpte en fasansfullt dyr bok om Lego Star Wars, som jag redan har tröttnat på att läsa. Tilda blev kär i en sorts väska med Barbie på och modellbilder med klistermärken i. Inga andra böcker dög, bara den skulle hon ha. Försök sen locka med Elsa Beskow och Astrid Lindgren när Barbie har femton utbytbara klänningar, 20 par glittriga skor och en uppsjö diadem, tiaror och hårspännen som en lycklig liten flicka kan få klistra fast på standardiserade modebilder. Som genusforskare och bokälskare vet jag inte riktigt vad jag ska tänka, men mitt motto är att Tilda inte ska nekas någonting för den hon är, och följaktligen tänker jag inte neka henne ens det flickigaste av flickigt bara för att hon är flicka. Nä, på med glittret och kör så det ryker!

Vi bakade några Godmorgon-cupcakes också. Grunden är en helt vanlig cupcake, med vitchoklad-philadelphia-topping. Enkelt och gott!

Sedan bjöd vi Vilho och moster Hannie på en rätt okej frukost. Observera att det nästan ser lite pastellskimrande ut!

Barnen åt egentligen inte själv muffinsen, bara toppingen. Men den gick åt så mycket snabbare!

 

Harmoni och pastell

I lördags packade jag barnen i bilen och åkte för att hälsa på min älskade syster som flyttade till Ekenäs för två veckor sedan. Alla som är bekanta med Einstein vet ju att tid är relativt, men herregud vilken lång resa! Inte bara för att jag hade två synnerligen upptrissade, sockerstinna barn i baksätet, utan för att det var typ åtta år sedan jag senast hade möjligheten att bara ta bilen och hälsa på. Flyttar mellan olika städer och länder har gjort avstånden svåröverkomliga. Men nu. Äntligen!

Dagen spenderade vi i lekparken nere vid havet i en ljuvlig höstskymning. Barnen lekte som galningar, trots att jag fick svindel bara av att titta på hur högt man kan klättra på dagens klätterställningar. Och med risk för att låta gammal, men när jag var barn, då minsann hade vi inga sånna där besinningslöst höga, farliga klätterställningar. Eller så är perspektivet ett annat när det inte längre är man själv som bekymmerslöst svingar sig där uppe, utan man står där nere och förskräckt betraktar sina älskade barn göra vad barn måste tillåtas göra.

Och jag bara undrar. Varför måste barn alltid hänga uppochner? På det farligaste stället?

Efter klättrandet gick vi och åt pizza. Jag hade en dröm om att ta sånna där underbara pastellskimrande foton från vår måltid. Sånna har jag minsann sett att alla bättre bloggar har. Det är en chans att visa upp hur underbart det är att sitta ner och äta med sin underbara familj.

Jag är mamma till två små monster. Missuppfatta mig inte. Jag älskar min små monster mest av allt i hela världen. Men det är fullkomligt kört att försöka ta harmoniska pastellskimrande bilder av dem.

Min dotter Tilda kan tröta in mer pizza i munnen än någon annan (hennes bror möjligen undantagen) och rapa så fönsterrutorna skallrar.

Min son Vilho kan ha tre tuggor mat i munnen, ta en stor klunk läsk och sedan börja berätta en lång historia. Utan att svälja.

Och inte sitter de stilla heller.

Efter maten var det hög tid att gå hem. Tilda var så trött att jag var tvungen att bära henne hela vägen, och jag kan lova att Ekenäs aldrig känts så stort som just då. Ibland ser man de här sagolika föräldrarna som bär sina sovande barn tryggt i famnen, stolta och starka. Riktigt så var det inte. Jag kånkade och stretade alltmedan ungen omväxlande gled för att hon höll på att somna eller vaknade till tillräckligt för att tjoa och hoppa. Jag tog bättre tag, stapplade, trodde att ryggen skulle gå av. Ingen glamour alls. Och definitivt ingen harmoni och pastell.

Men underbart kul hade vi, och det räcker långt!

 

Världens bästa plan

Igår åkte jag av en händelse förbi Lidl. Normalt handlar jag inte där. Jag vet inte riktigt varför, men det är något med att saker står på utländska (kanske världens sämsta argument när en svensk flyttat till Finland), att streckkodernas streck är för långa och att de där små fåniga plastkassarna aldrig håller. Och att det inte finns någon bakgrundsmusik. Jag blir stressad.

Hur som helst. Igår beslutade jag mig ändå för att väldigt snabbt stanna till där för att köpa yoghurt. Precis innanför ingången hade någon sorts försäljningsguru förstått att ställa stora korgar med pinfärska bröd och bullar. Shit. Tre olika sorters croissanter. Shit! I korgen bredvid låg sånna där smördegsuppenbarelser fyllda med choklad. I ett svagt ögonblick beslutade jag mig för att köpa en croissant till lunch och en sån chokladfylld härlighet till efterrätt (måltidens uppbyggnad verkade solklar där och då).

När jag lät croissanten falla ner i påsen slogs jag av förskräckelse. Jag var oduschad, i trasiga mjukisbyxor med hunddregelslem smetat över låren (och förmodligen rumpan, av någon anledning måste ju hundar trycka dit nosen, men jag hade inte bekräftat detta) iförd den där jackan som jag borde ha tvättat efter att dottern snöt sig i den och plötsligt förstod jag att ALLA skulle tycka att jag var för tjock och smutsig för att äta croissanter och chokladbröd.

Då kom jag på den bästa planen någonsin (och även dennas uppbyggnad var solklar där och då).

Jag köpte TVÅ croissanter och TVÅ chokladbröd. Då skulle de där samma alla som just hade tyckt att jag var tjock och smutsig förstå att jag egentligen höll på att förbereda mig för en mysig dejt med någon viktig person. Inte bara blev jag helt plötsligt omtyckt och eftertraktad (till och med hundarna hade ju tyckt att jag var spännande) utan också givmild eftersom jag köpte två olika sorters tilltugg för min imaginära gäst.

Mycket nöjd betalade jag, åkte hem och satte i mig alltihop själv. Ett tag tänkte jag att planen kanske inte var så briljant som den verkade i affären, eftersom jag ändå hade ätit så mycket att till och med jag måste erkänna att det blev lite väl. Men så tänkte jag att det ju knappast var mitt fel att gästen inte dök upp. Eller att jag är lättövertalad i mina inre monologer.

Men barnet då?

Bidragsfuskande. Denna böld på samhällskroppen. Att stjäla trovärdighet och resurser från dem i samhället som faktiskt behöver hjälp.

En pappa i Sverige har tvingat sin dotter att ljuga för att hon ska framstå som så svårt sjuk att pappan skulle kunna få 25.000 sek i veckan under större delen av hennes liv för att vårda henne hemma. Förutom att jag förbluffas över hur ett sådant bedrägeri ens kan hända, och vad i hela friden det kan vara som berättigade till en större veckoinkomst än vad de flesta får i månaden, kan jag ändå inte låta bli att tänka att bedrägeriet och summorna är petitesser.

Pappan stal hela sin dotters uppväxt.

I SvD talas om att

”Åklagare väntas snart väcka åtal vid Malmö tingsrätt mot pappan för grovt bedrägeri och bidragsbrott.”

och från myndighetshåll sägs att

”- Det här är extremt allvarligt på flera sätt. Dels är det brott som handlar om stora pengar. Dels riskerar det att misstänkliggöra människor som på goda grunder både behöver och får assistansersättning, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M).”

Men barnet då? Den flickan som förbjudits att växa upp så som alla barn har rätt till, som inte har fått gå i skola, lära sig om livet, träffa vänner.

Att förråda sitt barn, där är det verkligen brottet.

 

PS: Ett riktigt informativt och trevligt blogginlägg om detta finns på Ann Helena Rudbergs blogg!

Dagens finska

Jag leder en grupp glada magdansöser. På finska. Ibland går det riktigt bra. Ibland inte.

Idag försökte jag förklara att de skulle spänna skinkorna.

– Tiivistä hattarat, sa jag glatt och pekade.

Till nästa gång ska jag försöka komma ihåg att pakarat är skinkor, och hattarat är sockervaddarna.