I går morse, okristligt tidigt, skickade vi barnen med enkelbiljett på ett flyg till Sverige. I något skede ska vi åka efter och hämta hem dem igen, men tills dess lär det bli en hel del äta glass till kvällsmat framför TVn och emellanåt tala med varandra utan att någon skriker på oss för mig och maken. Rätt najs.
Och jag får ibland oroliga frågor om ifall det inte är nervöst att låta barnen flyga själv. Det hade det kanske varit om de flög planet själva, förvisso, men som det är nu: nej, det är inte nervöst alls. Eller alltså. Jag är alltid nervös när barnen är någonstans utan mig av den enkla anledningen att jag är livrädd att något händer dem och jag blir kvar att leva utan dem, men det är inte direkt något man kan bygga upp sin tillvaro kring. Barnen sköter sig dessutom garanterat tusen gånger bättre på flyget när jag inte är med. Lite på samma sätt som jag och maken sköter oss tusen gånger sämre när barnen inte är med.
Klockan 5 for det här barnet som en trumpetraket ur sin säng och satt ungefär 0,28 sekunder senare fullt påklädd vid dörren. Riktigt så gjorde inte jag.
Det här barnet hade sovit knappt tre timmar, men var förutseende nog att ta med sina pennor och en målarbok.
Små, stora barn. Osannolikt matchande färger när de själva fått välja.
Jag hamnade i en Twitterdiskussion (vilket är en paradox, stört omöjligt att föra diskussion via Twitter) med Aktivarum om invandringen i skolan. En artikel i gårdagens DN presenterar nämligen forskning som visar att invandringen är den största och enda helt säkerställda faktorn som förklarar Sveriges fall i Pisaundersökningen. På grund av Sveriges stora mottagande av asylflyktingar som sedan ska gå i svensk skola uppvisar svenska skolan som helhet betydligt sämre resultat än om man bara räknar med svenskfödda elever.
Det här är viktigt forskning som måste tas i beaktande för den antyder att invandrade barn behöver mer stöd.
Men här finns en enorm risk för vidlyftiga feltolkningar av studiens resultat. Forskaren själv skriver:
”Det är möjligt att resultaten bland skolbarn med svenskt ursprung också kan ha påverkats av förändringarna i elevsammansättningen. Detta är dock svårt och osäkert att beräkna. Forskning som analyserar frågan med Pisadata finner en liten negativ påverkan av en högre andel elever med invandrarbakgrund på infödda elevers resultat. På grund av osäkerheten bör man inte dra alltför stora växlar av detta.”
Det vill säga: det finns en mekanisk, statistisk förklaring i asylsökande och invandring till fallet i Pisaundersökningen . När man räknar med resultaten från dem som har flytt krig och bara gått några år i svensk skola sjunker resultaten. Det finns dock inte belägg för att säga att invandringen är orsaken till svenska skolans problem eller att invandrare skulle förstöra svenskars utbildning.
Därifrån kom vi in på en diskussion om logik. Aktivarum menade nämligen att det är logiskt att många invandrarbarn i en klass påverkar undervisningen negativt. Om läraren måste hjälpa några väldigt mycket kommer det att ta tid från de övriga eleverna. Och jag håller med om att det verkar helt logiskt men det är ändå inte vad forskningen visar. Studien i fråga visar inte det här, hur logiskt det än verkar. Och ska vi tala logik är det minst lika logiskt att skylla på privatiseringen av skolor, undermålig lärarutbildning eller pedagogiska brister – faktorer som studien inte heller kan bekräfta eller avfärda även om forskaren själv antyder att vi ”måste […] anpassa pedagogiken och skolkulturen” till nutidens krav.
Jag sade det då och jag säger det igen: logik är kontextuell. Till svar fick jag bland annat det här:
@FruCharlotte@EnStillaUndran Personligen är jag omgiven av prylar som om de skapades av personer som hade annan logik – inte funkade alls.
Men det är en himmelsvid skillnad på att ha prylar tillverkade efter en viss logik. Mekanik tenderar till att följa vissa lagar. Människor däremot tenderar till att tänja på lagarna.
Och jag tänker inte gå in på de, förvisso intressanta, definitionerna av logik för bara i det ovan syns flera olika varianter. Vad jag vill understryka är bara att logik som förklaringsmodell till samhälleliga fenomen förutsätter att människor alltid handlar logiskt och let’s face it: det gör vi inte. Därför ska man passa sig väldigt noga för att ta en studie i whatever ämne och dra så kallade logiska slutsatser på basis av den om det inte finns grund i själva studien för sådana slutsatser. I den nyss nämnda studien finns det inte grund för att påstå att invandringen kraschar svenska barns skolgång.
Det mest klassiska exemplet på logiska feltänk måste förresten vara den vetenskapliga bevisningen för universums uppbyggnad och den geocentriska världsbilden. Jorden är det viktigaste i universum, för där bor vi. Alltså måste jorden vara i centrum och allt annat snurra runt jorden. Superlogiskt! Världen är full av liknande fullkomligt logiska slutledningar som inte heller är sanna, till exempel om mässlingsvaccinets koppling till autism.
Jag skulle vilja skriva om två saker som kanske verkar helt oberoende av varandra men som, har det i dagarna visat sig, väldigt mycket hör ihop. Det blir säkert ganska långt, men det är viktiga saker och viktiga saker ska man som bekant undvika att förkorta alltför mycket.
1
Sannfinländarnas riksdagsledamot Olli Immonen skrev, som ni alla vet, ett mycket hätskt Facebookinlägg där han manar sina bröder till kamp mot den stora fienden mångkultur. Det är i sig väldigt, väldigt illa, men vad som följde i dess kölvatten från Sannfinländarnas sida är betydligt värre. För det första tog det många dagar innan partiledaren och det här landets utrikesminister Timo Soini kom sig för att kommentera. Eller. Egentligen var det väl mer av en kvasikommentar i vilken han sa ungefär ingenting om sakfrågan. ”Jag kommenterar när det finns anledning att kommentera.” Han tog alltså inte avstånd från Immonens inlägg. Andra betydande personer inom Sannfinländarna, som till exempel ungdomsförbundets ledare, har dessutom uttryckt sitt tydliga stöd för Immonen. Att vara emot mångkultur är en bärande tanke inom partiet, säger de.
En av de sakerna som i det skedet störde mig (och många andra) var att ”mångkultur” inte är definierat. ”Mångkultur” har blivit en term som rasister använder när de inte vill erkänna vad de är. Man får säga att man är emot mångkultur, men rasist vill ingen vara.
Men så kom Jussi Halla-aho och definierade termen, i en intervju med YLE. Han säger så här, på frågan vilken sorts mångkultur han motsätter sig:
”Det är en bra fråga, eftersom man lätt blandar ihop begreppen helt medvetet i den här diskussionen. Med multikultur avser jag ett samhälle där många kulturer, språk och etniska grupper lever sida vid sida. Så har det ju varit i Finland genom tiderna. Den mångkultur som nu är på tapeten under de senaste 20 åren handlar om tiden då inflyttning varit aktuell i Finland. Då handlar det mera om ett ideologiskt sätt att närma sig inflyttning. Den mer exotiska inflyttningen från tredje världen anses i sig vara värdefull och eftersträvansvärd, eftersom den ökar samhällets mångkultur […].”
Vad Halla-aho säger är alltså att han egentligen inte är emot olika kulturers blandning. Han vet att det är så det har sett ut i Finland så lång tid tillbaka vi kan säga något om kulturen (läs: kulturerna) här. Vad han är emot är alltså ”exotiskt inflyttning” från tredje världen. Enligt Wikipedia är det här gröna tredje världen:
Ungefär Afrika, Asien samt Central- och Sydamerika.
Européer är ok. USA också. Till och med Australien som ligger på andra sidan jorden är ok. Halla-Aho, Immonen, Soini och de andra typerna i regeringspartiet Sannfinländarna är alltså i praktiken emot inflyttning av personer med annan hudfärg. Det här är inte motstånd mot mångkultur, utan rasism och vi måste kalla det för vad det är. Rasism. Det här gör Sannfinländarna till ett rasistiskt parti. Det betyder inte att alla som röstar på dem är rasister. Många röstade säkert som en protest mot etablerade system eller för att de, innan Sannfinländarna satte sig i en högerregering och började skära ner på skola, vård och låginkomsttagares möjligheter, trodde att de stödde ”den lilla människan”. Men bara för att alla partimedlemmar eller alla som röstar på dem inte är rasister betyder det inte att det inte är ett rasistiskt parti.
När Finlands utrikesminister och Sannfinländarnas partiledare visar sitt indirekta stöd för Immonens, Halla-ahos och liknandes kamp mot mångkultur stöder han rasismen i partiet. Tillsammans institutionaliserar de rasismen. Och vi ska inte inbilla oss att det här är lösa ord från någon ensam juntti (även om många envisas med att tycka att det är förmildrande omständigheter att Immonens inlägg skrevs en sen fredagskväll) utan från en medlem i regeringen. En av beslutsfattarna i landet. Understött av utrikesministern och andra beslutsfattare.
Den sortens våldsbejakande retorik som Immonen använde är dessutom rakt ut fascistisk. ”Fascist” är ett sånt där ord som man ska vara försiktig med för alltför ofta används det bara för att skälla på dominanta typer man inte riktigt gillar. Fascismen är dock ett politisk-ideologiskt system, som kanske främst kopplas till Mussolinis Italien, med auktoritärt styre och tydlig våldsbenägenhet. Inom fascismen vurmar man för nationen, och särskilt en nationell revolution, och godkänner inte demokrati. Samtidigt finns det ett förakt och en misstro mot medierna och allting som har med kommunism (eller misstänkt kommunism) att göra.
Från YLE:s intervju:
”Det gäller att förstå att medierna inte är våra vänner, summerar Halla-aho.”
Jag säger inte att man ska tro på allt man läser. Tvärtom. Men den här genomgående misstron mot journalisters nyhetsrapportering som kännetecknar Sannfinländarna (och Sverigedemokraterna) den är sanslöst farlig. Den leder rakt in på den fascistiska, diktatoriska vägen där en ledare bestämmer vad som är sant eller falskt och där man skapar sig sina egna kanaler med godkänd ”fakta”. Immonen är förresten dessutom medlem av YLE:s ledningsråd men tycker att man inte ska tillåta ny finsk film, utan bara skildringar av krig. Allt detta sker, som vi fått se, med partiledarens stöd. Sannfinländarna är alltså inte bara rasistiskt utan också ett parti med klara fascistiska tendenser.
2
I allmänhet drar jag alltid öronen åt mig lite när folk vill göra upp med till exempel Sveriges koloniala förflutna. Sverige var förstås delaktig i kolonialismen. Absolut. Sverige handlade också med slavar. Jodå. Men det är ändå inte riktigt så enkelt, och Sveriges koloniala förflutna kan inte jämföras med dito i t.ex. USA eller Storbritannien. Det koloniala förflutna som begrepp handlar inte bara om vad man sysslande med under kolonialtiden utan minst lika mycket om vad som hände efteråt och vilket sorts folkligt medvetande som finns. Till exempel hade det Osmanska riket en synnerligen välutvecklad slavmarknad och koloniserade sina grannar, men det är likväl problematiskt att tala om dagens Turkiet som en kolonialmakt.
Men.
Den tredje världen har skapats genom kolonialism. När begreppet ”tredje världen” myntades på 1950-talet så var det för att beteckna den delen av världen som hamnat efter väst (första världen) och östblocket (andra världen). Anledningen till att de har ”hamnat efter” är att västvärlden under århundraden har sugit ut deras rikedomar, tömt länderna på naturresurser och från t.ex. Afrika fört bort närmare 12 miljoner människor som slavar. Många av länderna har fortfarande gränser som är dragna med linjal av män med bättre vapen och har inte fått chans att utveckla starka interna politiska system. Många av länderna fick sin självständighet på 1900-talet. Indien blev självständigt från Storbritannien 1947, Algeriet från Frankrike 1962 och Somalia var på 1940-talet ockuperat av Italien, innan det hamnade under Storbritannien för att sedan delas i två delar vilka igen slogs samman på 1960-talet för att senare falla i bitar.
Vi, här uppe i Norden, har tjänat på och tjänar fortfarande på kolonialismen. Vi tjänar på att leva i den första världen som hämtade rikedomar och arbetskraft från den tredje världen, inte bara för vi hade turen att födas i fred och demokrati utan för att våra länders ekonomi fick fart av kolonialismen. Även om Sverige (och Finland, som ju vara samma land när det började) inte var insyltat på samma sätt som andra ställen så har Sverige och Finland precis som många andra länder i första världen byggt sin makt och rikedom på andras bekostnad.
Så.
När dagens rasism, maskerad som antimångkultur, vill stänga dörrarna för tredje världen gör man det från en maktposition baserad på kolonialism. Visste ni till exempel att den biljett många av flyktingarna från t.ex. Syrien köper kostar många gånger mer än vad det hade kostat att köpa en flygbiljett och sitta på ett flyg och käka nötter ur en liten plastpåse istället för att guppa runt i en gummibåt på Medelhavet? De hade kanske haft pengar till att packa med sig kläder och annat och sedan komma hit, lite mindre trasiga i själen. Visst ni att det finns regler på EU-nivå som säger att dessa flyktingar inte har rätt att köpa en flygbiljett och komma till våra länder för att söka skydd från krig? Det gör det. Vi låter dem hellre drunkna i Medelhavet än ger dem en trygg hamn. Så att säga. Dessutom är det en bisarr myt att de miljoner flyktingar från Syrien som har tvingats fly inbördeskriget skulle ha orsakat massflykt till Europa.
Det hade inte funnits någon ”tredje värld” att jämföra vårt välstånd med om inte vi hade skapat den världen. Vi har skapat den tredje världen – inte dom. Men faktum är att tredje världen inte alls ligger så mycket efter som vi tror numera. Utvecklingen i de länderna är enorm och våra fördomar betydligt svårare att förändra än situationen i tredje världen.
Visst finns det kulturella skillnader, och visst är kan det vara problematiskt när kulturer möts (se bara på alla norrlänningar som traumatiserats av vistelser i Stockholm) men Immonens utspel och Sannfinländarnas politik handlar inte om kultur. Halla-Aho säger det själv. Det handlar om ”ras” och om tanken på att vit är bättre än icke-vit och att det vita måste hållas rent från icke-vita inslag. Det handlar om vit makt, rasism och gryende fascism.
Nästa steg är förstås att fundera över varför det är dåligt att bygga en regering baserad på vit makt, rasism och gryende fascism. Jag har skrivit om det förr, så det enda jag skulle vilja tillägga här är att ett sådant samhälle aldrig är demokratiskt. Det finns ingen folkvilja – bara en av en stark ledare tolkad folksjäl som alla har att anpassa sig till. Som Nordkorea. Det är inte ett fritt land ens för den med rätt hudfärg. Inte ens finländare skulle vara fria i den sortens samhälle Immonen och hans gelikar drömmer om.
Vi sitter på ett café i Borgå tillsammans med kidsen när någon knackar mig på axeln och säger hej. Och plötsligt så står hon bara där, Apelsin-Malin, just så sprudlande smart och glittrande vacker som jag alltid föreställt mig. Helt starstruck. Man ser det på bilderna också. Fasen vad fin hon är! Och allt jag tänkte var ”shitshitshitshitshit, säg nåt smart nu föfaen” men det gjorde jag ju förstås inte.
Men Vilho fick äntligen chansen att personligen tacka för boken, Alberta Ensten och uppfinnarkungen, som Malin skickade till honom när han låg på sjukhuset. Jag hade tänkt mig att vi skulle läsa boken tillsammans, för jag måste erkänna att jag verkligen ville läsa den, men ungen sträckläste boken själv i ett huj. Det måste vara bästa betyget någonsin, att den som just lärt sig läsa blir så fast att den inte kan sluta. Alberta Ensten, alltså! Läs, läs!
Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.
Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.
Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.
Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.
Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.
Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.
… då satt jag precis här med en kopp kaffe och tänkte att vi bor på det vackraste stället på hela jorden. Det tycker jag fortfarande, fast det inte riktigt ser likadant ut. (Men vädret var bättre då.)
Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:
”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”
Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.
Asså vafan.
Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.
Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.
Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.
Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.
Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.
När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.
Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.
Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.
Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.
Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.
Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.
”Honey, come here and let’s take a photo of us with this lovely view as backdrop!”
”Ok.”
”Can you hold the camera, though, your arms are longer?”
”Sure thang.”
*click*
”Sweets, would you please take picture of me painting for the blog?”
”Alrighty.”
”Just pleeeease make sure you like angle it so my boobs don’t look grotesquely huge.”
”Höhöhöh.”
”Dude, I’m serious!”
”Of course you are.”
*click*
Klockan 5 for det här barnet som en trumpetraket ur sin säng och satt ungefär 0,28 sekunder senare fullt påklädd vid dörren. Riktigt så gjorde inte jag.
Det här barnet hade sovit knappt tre timmar, men var förutseende nog att ta med sina pennor och en målarbok.
Små, stora barn. Osannolikt matchande färger när de själva fått välja.
Hit och dit och tillbaka igen 