Archive | maj 2013

Tröttheten

Minns ni den däringa enorma pelargonen som jag skröt lite om i morse? Den som jag vårdat i sticklingsformat hela förra våren, som jag med glädje sett växa under sommaren, få sina första blommor? Den som fått flytta in till hösten och som under alla långa vintermånader fört en hård kamp mot vintermörkret, överlevt, flyttat ut i solen igen och glatt mig varje gång jag öppnat ytterdörren? Minns ni den?

Den dödades av mina barn. Och det känns lite som att pelargonens onda bråda död symboliserar en fas vi är inne i nu, jag och barnen, då de tämligen effektivt förintar allt jag försöker ordna. Nu hoppas jag att den här fasen snart är över. Och att de brutna pelargonkvistar jag satte i vatten ska få rötter. Det behöver vi, både jag och pelargonen.

Sådant som lyckades i trädgården (och lite som inte blev så bra)

En del saker har lyckats riktigt bra i trädgården, om jag får säga det själv (och det får jag: min blogg, och allt det där). Klematisen Propertius, som egentligen skulle vara ljuvt rosa, klättrar glatt upp på sin båge.

IMG_6976

De här tulpanerna som jag var helt säker på att jag skulle komma ihåg namnet på när jag planterade dem i höstas är inte bara groteskt stora och nästan självlysande mot den lätta skuggan, utan doftar också himmelskt.

IMG_6972

Och på lokala mataffären köpte jag en påse blandade tulpanlökar, en mix som kallades något som lät som en tvål – typ Garden Harmony – och som mot all förmodan är alldeles underbar. Blommorna är stora och kraftiga och kombinationen mellan de olika höjderna och färgerna är (igen mot all förmodan) faktiskt perfekt.

IMG_6975IMG_6978

Min syren som var en tvärhand hög när vi flyttade hit och som jag resolut planterade om från baksidans rabatt till framsidans blandade häck, och som jag sedan formklippt till ett litet träd: I år blommar den som aldrig förr.

IMG_6977IMG_6979

Anemoner har jag kämpat med sedan första året. I år har jag tre, varav ingen på något av de ställen jag försökt plantera dem.IMG_6970

Och pelargonerna, som stått inne över vintern och i ärlighetens namn inte såg ut som några glada blommor för någon månad sedan, blommar nu för fullt. Den här klippte jag trots allt ner ordentligt, och den är ändå enorm. Det är kanske tantvarning (särskilt om man också har tre katter som man går och pratar med), men pelargoner är faktiskt riktigt kul! IMG_6982

Däremot blev det bara tre luktärtsplantor av en hel påse frön i år, och stockrosorna och krassen ser det lika illa ut med. De har alla stått i samma jord, så gissningsvis är det där felet ligger.

Sommarkaniner sökes!

Nu skulle jag behöva er hjälp. Mina ungar vill ha kaniner. Det vill jag med. Däremot är jag inte helt säker på att de verkligen är redo att sköta om kaninerna. Visst fattar jag att jag kommer att få göra det mesta skötandet, och det är helt i sin ordning, men jag vill inte att barnen ska tro att djur är något man kan skaffa bara för att man vill och att någon annan sedan sköter dem. Så… Jag skulle vilja ha tag på ett par sommarkaniner som vi kan få sköta några veckor (eller många veckor) under sommaren och sedan lämna tillbaka i höst. I Sverige kunde man få sådana via 4H när jag var liten (fast vi behöll sedan de sommarkaninerna i typ åtta år innan de dog), men hur är det är i Finland? Kaninerna bör förstås antingen vara ungar eller redan vana vid barn. Helst dvärgvädurar, om man får vara petig.

Kan ni tipsa mig om vart jag kan vända mig? Eller kanske ni rent av har en kanin ni inte vill sköta om i sommar?

Och så dagens klassiska skryt: Jag var Sveriges bästa kaninhoppare (kaninen hoppade över hinder, inte jag på kaninen) år 1996. Det ni. Det är sånt man skriver överst på CV:n minsann.

Länkar och hänvisningar

Det är spännande hur petiga folk brukar vara med att man ska hänvisa till varifrån man tar sina påståenden. För samtidigt som jag nästan inte kan skriva ett endaste inlägg utan att någon dyker på mig med krav om hänvisningar är det i den text jag skrev om feminina länder, en text som hade fem länkar till forskning och artiklar, endast länken till storyn med en man som suttit inspärrad i en bur i 10 år som dragit trafik.

Tyvärr var jag ju tvungen att åka och hämta hem dem när det var slut

I dag skulle Vilho på kalas. När jag och Tilda stod i dörren hemma hos födelsedagsbarnet frågade mamman helt oprovocerat om Tilda också ville stanna. Det betyder att Tilda under de senaste två dagarna har hysteriskrikit i ungefär tre och en halv timme helt i onödan.

Tankar om invandrare, invandring och det svåra i att vara nationalist

Det är mycket tal om invandring just nu, i kölvattnet av Husbykravallerna i Sverige. Förutom att jag verkligen skulle vilja se någon av de rasister som nu skriker att det är så typiskt jävla invandrare att hålla på och slåss och sånt, fundera över statistiken beträffande gruppen mäns inblandning i våldsdåd och höra vad vi bör göra åt det problemet, funderar jag mycket över min egen situation.

Jag är ju trots allt invandrare. Därför blir jag alltid extra förbannad när någon lite löst skyller på invandrarna, så som man gjort i samband med Husby. Inte för att de därför skyller på mig, utan tvärtom: att jag i allmänhet exkluderas ur gruppen invandrare för att jag ser rätt mycket ut som en random finländare. Det samma gäller talet om hur invandrarpappor är auktoritära. Är pappor som flyttat från Norge till Sverige alltså mer auktoritära än svenska pappor? Eller? Inte det? Så vad i hela helvete är då en invandrare om det inte är en person som invandrat?

Som invandrare i Finland tänker jag extra mycket på de här sakerna i dag, när människor, just nu, samlas inne i Helsingfors för att protestera mot det hat som svenskspråkiga möter i det här landet, de mordhot ”svenskvänliga” och svensktalande journalister utsätts för. Och så undrar jag om det inte måste vara jävligt svårt att vara fundamental nationalist. Som när man står i Finland och skriker att man vill bevara Finland finskt utan en tillstymmelse till eftertanke kring vad som egentligen är finskt. Tänker de här människorna också protestera mot Starbucks kommande till Helsingfors? Mot McDonalds? Mot pizza? Pasta? Potatis? Rättssystemet? Kristendomen? Skriften? Hur långt tillbaka i tiden ska man gå för att hitta det finska Finland som man vill bevara? Det måste vara svårt att vara nationalist och försöka bevara sin egen kulturella särart och sin egen glamorösa historia, inte minst eftersom alla finska historiska källor är skrivna på svenska.

Men ibland verkar det som att finskheten har väldigt lite med historia och nationen och desto mer med språk att göra. Hur många av oss som pratar svenska i det här landet har inte någon gång fått höra att man i Finland minsann talar finska? Men då är vi tillbaka vid frågan om vad som egentligen är finskt, om språk trumfar nationalitet för nationalisten (och då kan man ju fråga sig hur undermålig finska man får ha innan man inte längre är finne; särskrivningar? stavfel? grammatiska fel?) eftersom många svenskspråkiga finländare räknar sin släkt många hundra år tillbaka i tiden – betydligt längre än vad många finskspråkiga finländare klarar (särskilt om de inte kan läsa de svenska källorna). Och om det inte räcker med att vara tjugoåttonde generationens invandrare för att man ska få vara finländare, då blir det banne mig inte många finländare kvar i det här landet.

Och som första generationens invandrare från Sverige till Finland funderar jag också mycket på hur svenska nationalister ställer sig till utvecklingen här i Finland. Tycker svenska nationalister att det är helt i sin ordning att svensktalande i Finland mordhotas, att det liksom är sådant man måste räkna med om man sysslar med kulturblandning även om denna kulturblandning pågått i typ 800 år? Eller har det någon betydelse att våra länder var ett och samma, och att blanda finnar och svenskar är lite som att blanda östgötar och västgötar? Kommer svenska nationalister att möta finska nationalister på en färja i Östersjön för att diskutera vem det är korrekt att mordhota utan att trampa grannationalisterna på tårna?

Nej, det kan inte vara lätt att vara fundamental nationalist när ingen vet vem som är invandrare vart, eller ens i vilken historisk kontext nationens gränser skapats.

Ett sigill i jämställdhetens namn

Så jag lade förra veckan ut ett otroligt vackert sigill från munkkonventet i Skänninge. I jämställdhetens namn kommer här ett sigill även från systrarnas kloster. Dokumentet är utfärdat av priorissan syster Ragnhild Felagsdotter och ”hela konventet” år 1435 och berättar om hur systrarna har sålt en tomt söder om Sprättgatan till Skänningeborgaren Michel Skomakare för 20 mark silver (en ansenlig summa). Jag hittar inga tecken på att gatunamnet skulle ha använts efter 1400-talet, och kan inte säga var gatan skulle ha legat, men troligt är att den är identisk med den Sprättebrunnsgatan som arkeologerna menar ”har sträckt sig söderut, i norra delen av järnvägsparken”. Inte heller är priorissan Ragnhild mig veterligen känd från andra källor (men hojta till om ni vet något!) men klostret är desto mer känt. St. Ingrids kloster anlades som ett systrakonvent till dominikanernas St. Martins kyrka under 1270-talet.

Klostret grundades av Ingrid Elofsdotter av Elofssönernas ätt genom en donation från sina bröder och bistånd från Petrus de Dacia, vilken var lektor i dominikanerkonventet. Det är lätt att kvinnor som Ingrid drunknar i uppgifterna av männen runt omkring henne eftersom det var dessa män som producerade de texter som ligger till grund för vår kunskap. Ingrid var dock av allt att döma en som inte stod i skuggan av någon. Hon reste på pilgrimsfärd till både Jerusalem och till Santiago di Compostela och var flera gånger dessutom i Rom, resor som var farliga och tog åratal. Det var också troligen hon personligen som såg till att få stadfästelsebrev från påven för sitt kloster. St. Ingrid helgonförklarades i början av 1500-talet, men kulten hann aldrig ta fart innan reformationen.

I dag finns klostret kvar endast som en ruin, en utveckling som påbörjades på 1500-talet när klostret genom reformationen avvecklades.

På försäljningsbrevet har det suttit två sigill. Ragnhilds eget är förlorat och nedre kanten av konventets är skadat. Men fint är det och hittills det enda bevarade av sitt slag som jag påträffat!

14350620

14350620 sigillJag läser detta som klostrets sigill. Om någon gör en annan läsning skulle jag gärna höra!