– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Barnen och jag gick på upptäcktsfärd på gården. Bredvid den skraltiga ladan står ett vagnslider som förmodligen var skraltigt redan för typ 50 år sedan och numer är vad som bara kan betecknas ruin. Bland bråten finns allsköns gamla mjölkkannor, burkar, cyklar och grunkor. Och resterna av vad som en gång i tiden förmodligen varit en prima släde. Jag behöver en arkeologutbildning. Och en traktor.
Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.
För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.
För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?
Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?
Så sänkte sig julfriden även över vårt hus. Innan jag själv fullkomligt gick i sank dessutom. Katterna har tagit det hela med ro. Julen är ju trots allt en katternas bästa högtid, med en aldrig sinande tillförsel av lådor, band och prasslande papper. Ja, och så ställde vi in en gran fylld med kattleksaker maskerade som julgransdekorationer. Klättrade man hela vägen upp till toppen fick man jackpot; en rosa pippifågel. Score!
Barnen letade upp, högg ner, bar högtidligt in och dekorerade sin egen julgran. Det är enligt dem själva den ”finaste granen någonsin”. Jag är benägen att hålla med. Det har inte någon betydelse hur man ser ut, nämligen. Man kan vara fin ändå.
Barnen har studsat runt som två små ADHD-hamstrar på crack, nervösa över tomten och allt sånt som hör till. ”Men mamma jag KAN inte sitta still! Jag har JUUUUL i magen!” 
”Vi kaaan väl få öppna några julklappar redan nu… Snäääälla….”
En del av oss tyckte att finsk akvavit var jättekul.
Andra insåg vad som hände om man skakade på huvudet när mamma försökte ta vackra, harmoniska bilder.
Vi har ätit bisarra mängder julmat; skinka, köttbullar (”really, what’s up with you Swedes considering meatballs the most festive food ever?”), fudge, saffransskorpor, sill, morotslåda (”seriously, what’s up med finnarna och koka allting i lådor?”), nybakat bröd, hemlagad korv och så vidare ad infinitum. 
Och druckit vin som ”är som om du har en fyrakilos säck potatis som du ska väga på en gammal våg och så lägger du direkt upp rätt motvikt och liksom. Balans. Utan problem.” Jag drack julmust.
Så började äntligen presentöppningen. För ingen av oss kunde egentligen hålla oss längre.
Vilho fick en liten radiostyrd helikopter…
… som hans pappa var tvungen att provflyga ganska mycket.
Det var stor lycka att öppna julklappar.
Och ett företag som kräver ingenjörsutbildning att öppna plastförpackningar.
15 minuter senare:
Katterna fick flest presenter av alla.
Barnen fick vackra tavlor av den konstnärligt begåvade och synnerligen produktive kusinen.
Ja, och så kom det en hundvalp.
Kattungarna levde livet.
God jul alla!
Jag har precis lyckats fylla dagens wordcount på avhandlingen och tänkte påbörja jullovet. Försöker förtvivlat borsta av mig stressen över allt som måste göras, och den lätta ångesten över att jag inte tänker öppna min avhandling på en vecka. Kanske är det den chockerande avsaknaden av snö (december i Finland, vad är oddsen liksom?)? Kanske är det bara känslan av att jag har glömt någon av alla de viktiga julsakerna som man inte får glömma? Jag vet inte, men julefriden som jag annars inte brukar ha några större problem med att sjunka ner i verkar ha blivit ett satans julstressträsk det här året. Det är så mycket saker som man borde komma ihåg. Pysseldagar. Julfester. Lappar som ska fyllas i och returneras till skolan. Skridskor som borde vara nedpackade vissa dagar och gärna ha ungefär samma storlek som barnets fot. Gåvor till personalen innan man går på jullov. Och så vidare. Jag är så vansinnigt dålig på sånna där grejer. För ett par år sedan kom jag till dagis julfest med mina supertaggade ungar som drömde storslagna drömmar om framträdandet i det vackra luciatåget kanske fem minuter för sent. Det var de fem minutrarna det tog luciatåget att gå in, göra sin grej och tåga ut igen. Mina barn mötte dem i dörren när allt var över. Besvikelsen kan inte ens klädas i ord.
Och jag försöker göra allt så lätt som möjligt. Liksom hitta en balans mellan att pyssla, dekorera, städa och baka och att bara andas in hyacintdoft och mysa med barnen. Inte ha fler måsten än vad livet med barn kräver (gå upp ur sängen varje dag, laga mat, baka pepparkakor, fixa tomte (HOLY SHIT JAG MÅSTE FÅ TAG PÅ EN TOMTE), hugga julgran…). Egentligen älskar jag ju julen. Jag måste bara hitta dit. I år verkar det ta lite längre tid.
Ja, och det betyder förstås att bloggen kanske inte uppdateras riktigt så ofta som någon av oss skulle vilja. Som tröst ska jag de närmaste dagarna sätta ihop ett inlägg med mina absolut godaste julgodisar. Jag ska bara provsmaka dem några gånger till. Så jag är helt säker liksom.
Katter kan det där med julefrid.
Kommer ni ihåg att jag sa att Rasputin inte får sova i vårt sovrum mera, för att man inte kan andas då? En morgon fick han ändå komma in till mig, och så här vill han sova. Nära, nära. Hittekatter alltså. It’s da shit!
Jag vet att könsidentitet är viktigt. Ja. Jag vet det. Men könet är bara en liten del av den identitet som utgör en person. Det är en av många anledningar till varför jag tycker att genus är viktigt – för att alla de där aspekterna av en person som inte är könsidentitet också ska få avgöra vem man blir. Och ofta talas det om hur stereotypen är mycket snävare för män. Kvinnor kan ha byxor, män kan inte ha kjol och så vidare. Jag ser också att mansrollen är snäv och det är klart att det inte är en tävling om vem som har det jobbigast nedtryckt i sin stereotyp, men när man ser bortom attribut i form av kläder och sånt, och börjar tala om färdigheter är det som om kvinnor alltid måste representera alla kvinnor. Där är kvinnorollen väldigt, väldigt snäv och varje kvinna som misslyckas liksom bevisar att kvinnor inte är lämpade.
Dataspelsutvecklaren Mikki har skrivit en fantastiskt bra bloggpost om vad som hände när dataspelsutvecklaren Zoe skapade ett spel om depression och fick en fullkomligt absurd massa hat och hot över sig. Varför? För att hon är kvinna.
”There are people who will say that the audience is tough on guys, too. And there’s some truth to that, but that’s really a distortion of the facts. To believe that, you have to be willfully ignorant of the difference in context. Yeah, I get a hard time sometimes — gamers are a passionate, ornery, and opinionated lot — but the difference is, I don’t have to justify myself the way women do. Nobody’s going to question if it’s all right for me to work in games. If I make a game, that’s just a game. It’s not treated as proof of why men should or shouldn’t be making games. Nobody thinks it’s objectionable that a man would make a game.”
Hennes kompetens ifrågasattes, men inte på basis av kvaliteten på hennes arbete utan på basis av att kvinnor inte borde göra dataspel. Hon är inte sig själv, sin egen person. Hon är bara kvinna – en representant för sitt kön utan berättigande. Och hon är långt ifrån den enda som råkat illa ut. När Anita Sarkeesian sökte anslag via Kickstarter för att göra en video om könsroller i dataspel gjorde en gamer vid namn Ben Spurr ett enkelt spel med en bild av Sarkeesian som går ut på att slå henne blodig. För att bevisa att det inte alls finns några könsspecifika problem för kvinnor inom spelvärlden. Och jag säger absolut inte att det skulle vara alla män, eller ens de flesta män, inom spelindustrin som beter sig så här, men de som gör det är väldigt högljudda. Vad de säger är att spelindustrin är männens område. Varje kvinna som kommer dit är en representant för alla kvinnor istället för en individ på lika villkor.
Men spelindustrin är inte det enda området där kvinnor inte tillåts vara mer än kvinnor. En kvinna med makt är alltid en kvinna med makt, inte bara en individ med makt. Och dessutom bedöms de ofta hårdare, för det finns alltid folk som menar att de bara har kommit dit till toppen för att någon tyckte synd om dem eller för att de har legat med rätt personer. En kvinna med makt är alltid lite suspekt och det är något i det här med att hon är kvinna som gjort att hon nått dit hon nått. Här i Finland finns ett uppmärksammat mobbningsfall inom Bil- och transportfacket AKT, där den förre ordföranden Timo Räty anklagades för att ha mobbat kommunikationschef Hilkka Ahde. Rätys advokat menar att det hela rör sig om konspirationer från Ahdes sida, för att spela ut Räty från ordförandeposten. Att Ahde begär 40.000 euro i skadestånd ser han som att det ”avslöjar något om hennes verksamhet” för hon har ”inga gränser, ingen anständighet”. Som historiker skakar jag matt på huvudet. Det är nämligen ganska exakt vad som brukar sägas om kvinnor med makt genom historien. Vad har hennes anständighet med saken att göra? Och hade det låtit likadant om det vore en man? Och varför lyfts det fram som en faktor som säger något om hennes kompetens och personlighet att hon begär en hög summa i skadestånd (eller alltså, om det hon säger är sant är det inte så stor summa)?
Det är ungefär samma tendenser som förekommer när det gäller sexuellt våld mot kvinnor, då det ofta låter som att ”kvinnor vill ha det så” eller ”hon skulle inte ha haft de kläderna/tagit den vägen/druckit den sista drinken/lämnat sitt hem” och så vidare. Vad man säger är att det är männens område, och om man som kvinna ger sig in där så måste man tåla reglerna. En av de reglerna är att man själv måste ta ansvar för att inte vara så attraktiv att man blir utsatt för brott.
Och den kvinna som vill bli tagen på allvar får inte ha urringat, inte tajt, inte för stort, inte för smått, inte för kort, inte för långt, inte för snyggt och inte för fult. Sådana kvinnor kan man nämligen inte ta på allvar och då får kvinnorna skylla sig själva. Allt detta är förklaringar som emellanåt dyker när kvinnor nekas anslag och anställningar, eller helt enkelt när de bara känner att ingen lyssnar på dem utan talar till deras boobs istället. Ibland känns det nästan som att allvarlig konversation också är männens område och att den kvinna som ger sig in där måste följa särskilda regler, som tyvärr är så många och godtyckliga att det inte går att lyckas utan att förarga någon och få ett ”typiskt kvinnor” efter sig.
I min Facebook-feed dyker så följande bild upp, som grädden på moset:
Grov översättning: När jag hade ärenden i staden blev jag verkligt illa till mods när jag såg familjemödrar sittande med en kaffekopp. Jag tänker mig att ett rent hem för barnen vore julens sanna evangelium, och inte städas hemmet från ett café. – Sann man
Listan på områden som av en del män ses som männens egna och där kvinnor ska anpassa sig kan göras väldigt lång. Det är delvis det här som kallas för den manliga normen. Det finns författare och kvinnliga författare, politiker och kvinnliga politiker, fotboll och damfotboll. Och så finns det män som tycker att en kvinna inte ska få sitta och ta en kaffe. Grejen är att jag inte tror att män i allmänhet har något emot att kvinnor skriver böcker, är politiker, utvecklar spel, har makt eller tar en kaffe, eller att män i allmänhet tycker att det är något märkligt med det i dagens samhälle. Det borde det ju heller inte vara. Men den högljudda skara som på något underligt vis har timtal att lägga på internetkommentarer, och de små obetänksamma kommentarerna face to face, gör det till ett jätteprojekt att vara kvinna och något annat än bara kön. Det kan handla om så enkla saker som när jag konstant måste ta metadiskussionen om feminism, för att jag är kvinna och genushistoriker. Eller som när en kollega efter ett föredrag får höra hur trevligt det är med vackra kvinnliga akademiker. Eller när så mycket av mitt liv och min tid går åt till att göra anpassningar till att jag är kvinna och inte kan röra mig som jag vill, säga vad jag vill, vara vad jag vill, för att om och när något händer är det alltid mitt eget fel. De män som tycker att kvinnor bara är kvinnor är få, med de män som låter dem hållas är många. Jag förstår hur det kan vara svårt att se de här problemen om man inte själv någonsin stött på dem, och jag tycker inte att man kan förvänta sig att allas sexismdetektor ska gå av för minsta lilla, men jag skulle önska att fler kunde lära sig att se det. För när man väl har börjat se det kan man inte så att säga o-se det igen, och då börjar det bli svårt att berättiga för sig själv att inte säga ifrån. Kanske inte alltid. Kanske inte varje gång. Men ibland. Och det tycker jag är en väldigt bra start.
För er som har lite äldre barn (typ yngre skolåldern) kan jag rekommendera Power Rangers. Anledningen? Power Rangers är (ofta) fem till antalet (beroende på vilken generation det är). Två av dem är flickor. Flickorna ger monster på käften i jämställt samarbete med pojkarna, utan pipande, utan bortförklaringar, utan något vidrigt ”jag är flicka men kan ändå”. Jag ska absolut inte säga att det är ett fulländat kvalitetsprogram. Jag är osedvanligt mycket nörd och älskar allt vad scifi och fantasy heter, men inte ens jag klarar av att titta utan att vrida mig i oh-no-you-didn’t-plågor. Dialogen är som hämtad rakt ur en bok om aforismer och klyschor och ingenting ser äkta ut, men det är nog det som gör att ett så teoretiskt sett våldsamt program ändå kan rekommenderas för barn. Storyn är enkel, specialeffekterna utgör typ 80% av tiden, det är blixtrar, dunder, andra dimensioner, magiska tecken och så vidare. Så om man är intresserad av ett program som kanske inte direkt har genustänk, men som åtminstone inte gör en enorm grej av att pojkar och flickor samarbetar, och som har mycket äventyr så är det här ett helt ok program. Det finns ungefär överallt (Netflix till exempel) för serien har gått sedan 1993 och letar man kan man dessutom hitta en uppsjö plastfigurer till. En varning bör dock utfärdas för att det är väldigt mycket slagsmål. Och för att öronen börjar blöda om man som förälder försöker följa med i dialogen.
Jag har på förekommen anledning inte riktigt hunnit rapportera om de senaste nyheterna i vår familj. Genom föreningen Kulkurit har vi blivit fosterfamilj åt två små hemlösa kattungar från Tallinn, som bor hos oss i väntan på ett eget, kärleksfullt hem. För att det är varmare hos oss än på Tallinns gator så här i december, och rätt mycket gemytligare än en liten bur på ett katthem. Den mindre av ungarna, Cissy, åker imorgon till sitt nya hem. Den andre, som vi har valt att kalla Rasputin (oerhört många pluspoäng till den som är nörd nog att se varför), har med besked flyttat in hos oss, och det är väldigt oklart om han kommer att flytta ut igen. Han har blivit Noppas allra bästa vän, och visar med all önskvärd tydlighet att hittekatter kan bli de bästa av familjekatter. Ja. När de väl börjat förstå att all mat som finns i huset inte nödvändigtvis är deras och måste glufsas omedelbart. Första gången vi dukade fram vår kvällsmat med dessa två små katter i huset blev det väldigt tydligt att de inte varit med i en familj förut, om vi säger så. De kom skjutande som projektiler när de kände lukten av mat, klättrade längs bordsduk och människoben för att komma upp på bordet, slet med sig vad de hann innan vi fick tag i dem och lyfte ned dem och sedan började de om från början igen. Nu börjar de så sakteliga lära sig att människorna först måste lämna köket innan det är fritt fram…
Att lösa ut en katt från Kulkurit kostar 125 euro, vilket så där nästan täcker kostnaderna för alla vaccinationer katterna fått, veterinärkostnader, microchip, EU-pass och biljett från Tallinn hit. Det kan låta mycket men är egentligen en helt rimlig summa, och dessutom en otroligt god gärning för en katt som annars hade gått en förmodligen mycket kall och ensam död till mötes. Från Kulkurit kan man också adoptera en hemlös hund, vilket jag absolut tycker är ett alternativ som man ska överväga om man går i hundköpartankar.
När vi hade Stora Bakardagen här hemma, och huset svämmade över av barn, lade sig Rasputin mitt på köksmattan för att sova, så att han inte skulle missa något. Sedan kröp han mellan ivriga barnfamnar, njöt av värmen, slumrade, förtrollade. Hans syster Cissy spenderade större delen av tiden på en liten filt uppe på elementet i vårt sovrum, där det var lugnt och skönt.
Det tog inte många dagar innan Noppa och Rasputin insåg att de var samma sorts överaktiva stollar båda två, och började söka sig till varann för vilda rallylekar, alltmedan Cissy var nöjd med att titta på från sin plats på elementet.
Och efter att de har lekt går de och vilar. Noppa sköter om Rasputin, som är någon vecka yngre och ännu inte lika stark och snabb. Och han spinner så högt att jag gick till fönstret för att se om det var en lastbil på väg in på gården.
Och Rasputin älskar att pussas! Han älskar det så mycket att han inte längre är välkommen in i vårt sovrum om nätterna, för att man vaknar kallsvettig med drömmar om att man håller på att drunkna eller kvävas för att det ligger en katt på ansiktet. Ja, och så pussas han så mycket att han ibland behöver sätta tänderna i ens näsa lite kärleksfullt. Bara så att man ska sluta vrida på huvudet. Det är inte heller alldeles kompatibelt med nattsömn.
Så nu försöker vi sälja av så mycket begagnade barnkläder och saker som möjligt, för att tjäna ihop den där slanten det kostar att lösa ut Rasputin. Vi samlar pengarna i en plåtburk i köket. Barnen kom andäktigt med sina besparingar. ”Här mamma, ta de här pengarna också. Vi ska nog klara det!” Ibland älskar jag mina barn lite extra.
PS: Jag önskar mig en kattunge i julklapp.
I dag, på Luciadagen, bråkar vi traditionsenligt om traditioner. Och det är väl lite grejen med traditioner, att det enda de verkligen är är rutiner och saker man inbillar sig att man alltid har gjort men riktigt var det här ”alltid” tar sin början är svårt att avgöra. Hur många är det egentligen i dag som vet hur Luciatraditionerna började? Som vet vem Lucia var, varför vi firar, vad orden i sångerna betyder? Ändå har alla en åsikt. Allt för ofta är åsikten att Luciatraditionen måste bevaras svensk och blåögd. Då tycker jag att man har missat en hel del väsentliga saker.
För det första var Lucia en ung flicka i Sicilien som möjligen levde på andra hälften av 200-talet och, liksom en hel del andra unga flickor där och då (till exempel St. Agata, St. Cecilia, St. Agnes, St. Barbara och så vidare), led martyrdöden. Anledningen till att just det sena 200-talet och tidiga 300-talet såg så många jungfrur som led martyrdöden var mycket kortfattat att kyrkan lanserade celibatet och jungfrudomen som det ultimata tillståndet för kvinnor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet. Lucia, Agata, Cecilia och de andra visade på Guds storhet genom att offra sitt liv för sin jungfrudom och visade samtidigt på brytpunkten mellan det ”hedniska” Romarriket och det nya, flashiga, kristna dito. I dag skulle vi kanske kalla det lyckad propaganda. Sannolikheten att Lucia är en historisk person är väldigt liten. Sannolikheten att hon var blond och blåögd är nästintill obefintlig. Och idén att hon skulle ha svenska rötter är bara bisarr.
Luciatraditionen vi har i Sverige (och i de svensktalande kretsarna i Finland) stammar från 1920-talet. Dessförinnan hade man främst täppt till alla hål och dörrar för att skydda sig från allt oknytt som enligt betydligt äldre och mer inhemska traditioner kom loss på just den här natten – den längsta av nätter. I år, när det dessutom är fredag den 13 skulle man säkert kunna täppa till lite extra. Från att ha varit en tradition i högre samhällsklasser blev Lucia som ljusbärare sedan allmän, förmodligen någon gång på 1940-talet. Äldre än så är alltså inte traditionen med Lucia, bricka, tända ljus och luciatåg. Vill man vara riktigt traditionell bör man istället å det snaraste täta sitt hus mot oknytt och sedan äta tredubbla portioner mat. Havregröt och lite salt fläsk kanske. Men inga lussekatter och verkligen inga pepparkakor. Det är importvaror.
Sedan var det frågan om vem som egentligen hör hemma i Luciatåget. Lucia, förstås, med krona i håret och en bricka i händerna. Därefter ska det finnas tärnor och möjligen stjärngossar. Inga tomtar (som, ifall man inte varit snäll, snarast är att räkna som oknytt) och inga pepparkaksgubbar. Och inget jävla glitter. Så här.
Så när vi nu i dag bråkar om förstörandet av hederliga gamla svenska traditioner kan det vara värt att fråga sig vad som är svenskt, vad som är traditioner och vem som egentligen vill att Lucia (som var bruk på 1800-talet) kom klädd i halm. Och så ska man fråga sig om det egentligen finns något som förstör traditioner mer än att bråka om vad man får göra och inte. Som det här med att vara Lucia. Jag blev aldrig vald till Lucia. Jag var inte blond nog och inte varken tillräckligt populär eller snygg för det, trots att jag är bra på att sjunga och dessutom förvånande bra på att skrida med en bricka. För några dagar sedan konstaterade min femåriga dotter med en djup suck att hon aldrig får vara Lucia. Någonsin. Min flashback till min egen lucialösa barndom var inte trevlig. På dotterns dagis ska de nämligen bara ha en lucia och det blev inte min dotter. Så var det med det. Hon får stå bredvid och vara tärna istället. Och redan där börjar det, det där tävlandet flickor emellan, om vem som är snyggast, vänast, mildast, populärast. Färdigheter, så som att kunna balansera en bricka eller sjunga är inte lika viktigt. Utseendet avgör. Problemet är ju att Luciatåget måste se ut på ett visst sätt och att man inte kan ändra på det för att det är en gammal svensk finfin tradition. Och då kan man ju bara inte ha flera Lucior så att alla som vill kan få vara.
Förutom då, 1906, på den här Luciafästen. Följet sportar inte mindre än fyra Lucior. Men man kanske inte vårdade sina traditioner då för dryga 100 år sedan.
Nästa som var ledsen var min gudson. Han fick nämligen höra från några flickor att han inte heller fick vara lucia eftersom han är pojke och pojkar förstås inte kan vara lucior för det förstår ju alla. Men på hans förskola (i Sverige, var annars) var personalen tydlig med att man får vara vad man vill. I luciatåget finns det fyra karaktärer (lucior, tärnor, stjärngossar och tomtar) och man får välja själv vilken man vill vara. Här i Finland skulle det inte funka. Motståndet mot en pojke som Lucia är massivt. Och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför inte? Varför får inte pojkar vara med och klä ut sig som de vill? Och vad är mer traditionellt än män som spelar kvinnliga roller i skådespel á la civilisationens högborg antika Grekland?
Frågan man måste ställa sig är vad luciatåget ska vara. En lektion i historia? Ett hedrande av traditioner? Oavsett vilket är luciatåget utklädnad och festlighet. Att anta en roll för en liten stund. Att sprida lite glädje, ljus och pepparkakor med glögg i en tid som i ärlighetens namn verkligen behöver det. Så varför klänga sig fast vid att den allra viktigaste aspekten av denna festlighet ska vara utestängande? Nej. Den viktigaste delen är ljuset. Glädjen. Hoppet. Huld med din maning och julfröjders aning. Det är Lucia.
I Östersundoms underbara lilla kapell möter brandförsvarets historia nutidens lösningar.
Hit och dit och tillbaka igen 