– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Valio har börjat med gammaldags mjölk. Förutom att den är god nog att drickas just som den är, är den det bästa kondimentet till jordgubbar. Och muffins. Och choklad.
Den enda nackdelen är att mjölkens karaktär förutsätter att man serverar den ur en kanna som den här. Det bara är så. Tro mig. Jag är historiker.
Just nu sitter jag mitt upp i den ångestfyllda perioden som alltid slår till någon vecka innan man ska presentera ett paper. Då när man inte har skrivit så lite att det är rimligt att ge upp men inte tillräckligt mycket för att man ska vara i närheten av inom tidsramen. Den där ångestfyllda perioden när allt det man studerat, vet och kan plötsligt löses upp och man inser att man inte kan någonting om sitt ämne. Och att man snart ska presentera ett resultat som av hänsyn till både publik och finansiärer borde vara något mer substantiellt än ”asså, ja fatta in hela grejen märendära lagen asså. Så ja åt choklad.”
Nu när jag har frostat av vår frys har jag några insikter jag gärna vill delge er alla.
* En självavfrostande frys är tillverkad med samma ironi som en städande man. Man får själv ansvara för att röja ur allt, torka upp och ställa tillbaka på plats.
* Det blir mindre jobb om man inte är godtrogen nog att ställa ut fryslådorna på tork bara fyra ynka små meter från en säck med hästgödsel och påhittig fyraåring med en spade.
* Mosade, upptinade och därefter återigen nedfrusna glasspinnar blir oroväckande snabbt kastvapen.
* Om man tar sig friheten att skrika ”spring små barn” när man kastar ut isbitar i trädgården finns det en viss risk att man själv får springa nästa gång man intet ont anande går ut med soporna.
* Barn som äter snö kommer högst troligen att äta frostiga isbitar.
Det har varit 12 grader varmt hela dagen. Fram tills dess att jag äntligen tog itu med att avfrosta frysen. Så fort alla känsliga frysvaror lastats ur var det helt plötsligt 27 grader och jävla solsken.
De här penséerna (6, ursprungligen små, plantor) har blommat sedan april, uppfödda på kaffe. De står nämligen i en låda på altanen utanför köket, i vilken allt gammalt kaffe urskiljningslöst hälls.
DN publicerade igår en artikel om att diskande män blir lyckligare än andra. Eller, egentligen är det kanske synd att kalla det en artikel. Det är en översättning från en artikel i The Telegraph och av synnerligen tveksam kvalité.
Särskilt fastnade jag på den svenska formuleringen: ”De hemarbetande männens kvinnor lät sig däremot inte imponeras nämnvärt av sina partners insatser.” Typiskt, tänker säkert många. Kvinnor blir fan aldrig nöjda. Först ska de ha tillgång till universitetsutbildning, sedan lika lön och sedan fortsätter de att klaga fast att männen nu också gör sin del av hushållarbetet.
Men det här handlar inte om missnöjda kvinnor utan om misslyckade översättningar. På engelska lyder textstycket ”girlfriends appeared to be largely unmoved”. Det betyder inte att kvinnor inte låter sig imponeras utan att variablerna som mättes inte tycks påverka kvinnor i samma utsträckning. Det är också en stor skillnad mellan studiens förväntade resultat och studiens faktiska resultat. Forskarna, Jaqueline Scott och Anke Plagnol, hade nämligen förväntat sig att det skulle ge ett större utslag på kvinnors lycka om deras män utförde mer hushållssysslor och blev överraskade över att det visade sig att en jämnare fördelning av hushållsarbetet istället har en betydligt större inverkan på männens lycka.
Det studien egentligen undersöker är inte mäns inställning till diskande utan work-family conflicts – konflikter mellan arbete och familj – i nordiska familjer, även om jag kan förstå att en rubrik med män och disk säljer bättre. Scotts och Plagnols förslag till resultaten är att män förmodligen är obehagligt medvetna om att deras vanliga arbete kan komma i vägen för att de gör sin beskärda del av hushållsarbetet, och de män som lyckas hitta en balans är lyckligare. Kvinnorna däremot är oftare så vana vid att göra ”dubbla skift” – alltså både vanligt arbete och hushållsarbete – att skillnaden inte blir lika stor.
Om man skriver om vetenskap i en stor dagstidning kan det vara bra att kontrollera sina översättningar och läsa åtminstone abstraktet till studien man refererar till (eller varför inte nämna namnet på forskarna och kanske rent av titeln på studien?). Av en nätupplaga förväntar man sig också en länk till själva studien, inte till universitetet.
Så jag hämtade barnen en timme tidigare än vanligt bara för att jag kunde. De har bara två dagar kvar på dagis nu innan sommarlovet. Vilhos två sista dagisdagar någonsin. Så vi sommarlovstränar, njuter av den sista tiden jag får bestämma hur mycket jag kan och vill ha barnen hemma innan vi kastas in i över ett decennium av skolplikt, tidiga morgnar och andras rutiner.
Tilda sitter och målar avskedskort till dagistanterna och sjunger sina egna påhittade sånger. Och jag tänker att de där som himlar med ögonen och suckar att det är en töntig klyscha när man lite gråtmild talar om den villkorslösa kärleken som övertar allt när man får barn – de har aldrig känt det så här.
Så jag bet i ihop och sökte vård privat medan jag väntar på mina blanketter för att kunna söka till den kommunala sjukvården. Nu ska jag inte uppehålla mig längre vid det bisarra i förhållandet mellan privat och kommunal sjukvård eller finnarnas förkärlek för blanketter. Istället ska vi prata biverkningar.
Givetvis hittade doktorn något skit i mina lungor. Riktigt vad vet vi inte ännu, men det är säkert inte allvarligt eller så. Men bra ändå att jag gick, liksom. Så jag fick kortison. 30 mg i en vecka. Kortison har en hel del biverkningar och är inte vad man som lekman skulle anse som helt ofarligt.
Ur sortimentet:
– förhöja sockerhalten i blodet
– hämma vävnadernas förvar mot inflammationer och infektioner
– rubba kväve- och kaliumbalansen och ge upphov till benskörhet
– orsaka muskelförtvining
– ge manis-depressiva eller skitsofrena störningar
Men det som får mig att ta telefonen i handen för att ringa doktorn och säga att tyvärr, det där med kortison är inte my cup of tea är något annat. Något värre.
Man kan bli tjock.
Alltså jag är ju redan ganska… rund. Vi kan väl säga att jag har en sjuhelvetes massa sex appeal för att vara diplomatiska. Men jag har varit mycket större och jag har betydligt lättare för att gå upp än för att gå ner i vikt. Och jag inser nu, att det finns få saker som på riktigt skrämmer mig lika mycket som att bli så där tjock igen. Jag har svårt att sätta fingret på vad med det som skrämmer. Hälsorisker, visst, men riktigt så stor var jag aldrig. Nej, det har att göra med att känna sig stark. Stark för att man orkar saker som man tidigare inte orkat och stark för att man kan stå upp för den man är, vara nöjd med den man är.
Den styrkan ligger inte i ett visst antal kilo utan i en särskild balans mellan njutning och disciplin, mellan att äta en prinsesstårta till frukost en dag men låta bli en annan gång för att man helt enkelt inte vill. Men jag kanske oroar mig helt i onödan. Jag kanske blir skitsofren och låter något av mina alterego äta tårtan medan jag själv bara späker mig och går ner tio kilo. Det är bara det att den där balansen, den är så svår att hitta. Jag har den nu, och alla potentiella hot måste dränkas i choklad.
Trodde ni att vi nu lever i någon sorts extraordinär utseendehets? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: inget nytt under solen. Redan på 30-talet uppmuntrande man kvinnor att ta tabletter för att vara mer attraktiva inför män.
Men då var det för att man tyckte att smala kvinnor saknade sex appeal. I snart ett sekel har kvinnor våndats över att inte ha rätt strandkropp. Vi kan bestämma att det slutar här. Att vi vägrar konsumera stiliserade ideal. Att vi skiter högaktningsfullt i vad någon annan tycker. Det finns ingen bättre tid att börja.
(Särskilt inte eftersom badsäsongen i år är inställd på grund av skitväder)
Som vanligt firade vi midsommar på ön. Det bästa med det är att det alltid blir lite extra sommarkänsla av att vara på ön. Det värsta för just midsommarfirandet är den bristande tillgången på blommor. I år lyckades vi binda tre kransar. That’s it.
Tilda beundrar resultatet.
Barnen sprang på klipporna och njöt av det fullkomligt spektakulärt fina vädret.
Tilda spenderade längre tid med att välja ut vilken vacker midsommarklänning hon skulle ha på sig än hon faktiskt tillbringade med den valda klänningen på sig.
Vi tog vackra och välkomponerade självporträtt.
Eftersom det inte fanns så mycket blommor att vi skulle kunna ha samlat sju att lägga under kudden samlade vi sju stockar att lägga på midsommarbrasan istället. Det kändes finskt. 
Vilho Sakletare hittade spännande… öh… saker och suckade åt sin obildade moder som inte kunde svara på vad det var.
Vi åt så mycket god grillmat att vi trodde att vi skulle spricka. På bordet stod traditionsenligt en skål med förgätmigej och strandlök.
Och så åt vi jordgubbstårta medan solen sakta sänkte sig och bäddade in ön i ett magiskt ljust.
Hit och dit och tillbaka igen 