Arkiv | december 2016

Sannfinländarnas historieförfalskning är farlig. Och dum.

Det fanns ju en hel massa saker som gjorde att man satte kaffet i vrångstrupen när man såg Sannfinnländsk ungdoms numer ökända video om den obligatoriska svenskan i finländska skolor. Att de täcks jämföra språkinlärning med prygel, till exempel. Eller att de är så förtjusta i män i blöja.

Men det som stör mig mest är påståendet att ”dina förfäder levde under det svenska väldet”. De här typerna, som alltså med sina sanslöst smaklösa videor vill försvara det finska, har beklagansvärt bristfälliga kunskaper i sitt eget lands historia. Finländarnas förfäder levde under det svenska väldet på precis samma premisser som svenskarnas förfäder. Finland var en väl integrerad, mycket betydelsefull del av det svenska riket i nästan 500 år. Inte en provins, inte ett erövrat område, inte ett bihang – det var en del av riket förenat med de övriga delarna via Östersjön.

Det här är ju inte saker som missanpassade politiskt korrekta historiker har hittat på, utan fakta som ingen modern historiker skulle säga emot. Vad Sannfinländsk ungdom tycker i den frågan är liksom helt irrelevant. Och så länge de inte själva vill lära sig svenska kommer de att vara utestängda från sin egen historia innan 1800-talet eftersom alla källor är skrivna på svenska. Trist.

Dessutom kan jag som medeltidsforskare säga att jag i mitt material från början av 1400-talet tydligt ser större kulturella gemenskaper mellan (Egentliga) Finland och Stockholmstrakten från den tiden, än mellan södra och norra delarna av vad som nu är Sverige.

Vill man argumentera mot obligatorisk svenska i skolan får man förstås göra det, men det finns ingenting att hämta från Finlands historia som skulle stödja att språk i allmänhet eller svenska i synnerhet inte skulle vara en del av själva livsnerven i det finländska samhället. Att påstå något annat är historieförfalskning och obildning snarare än ett nytt, fräscht grepp på en (för somliga) komplicerad politisk fråga. Om svenskan inte ska vara en del av Finlands framtid bryter man med Finlands breda nordiska historia – man visar inte på självständighet gentemot svensk överhet.

Alltså oförståndet. I don’t even.

Image may contain: 1 person, text

Ida Schaumans ansikte användes på en av dem som piskar. Freud hade haft julafton med den kopplingen.

Advent är över

En katt slumrar trött på den gamla soffan. Il Divo vrålar heliga julsånger i högtalarna. Vi har ätit mer god mat än vad vi både borde gjort och egentligen förtjänar. Igår turistade vi skiten ur Stockholm, och nu är vi äntligen hemma hos min fina pappa och Fia. Att det kan vara så jäkla härligt att vara tillsammans!

På resande fot

Det tveklöst svåraste med att skilja sig är att jag inte längre har rätten att träffa barnen när jag vill. Att dela med sig av sina barn till någon man i ärlighetens namn inte är så himla förtjust i suger. Och det här året är det jag som får fira jul barnlös. Jul barnlös är från röven.

Så jag och A gjorde det enda rätta. Vi tog vårt pick och pack och stack till Sverige. I mellandagarna kommer barnen hit och så kör vi nyår så det ryker om det.

Ett synnerligen lyckat julbord

Nu har festen festats! Jag lagade mat i flera dagar och det blev ugnsbakad lax, Janssons, köttbullar (på nötfärs), sill, potatis, rödbetssallad, havrefrallor, julvört, morotslåda, kallskuret, ostar och gravad lax. Därefter förstås jultårtor, lussekatter (detta ord jobbade vi länge med), chokladbollar (because varför inte), kanderade mandlar och pepparkakor. Jag tror inte att det var någon som gick därifrån hungrig.

Och sånna här festligheter gör mig glad hela vägen in i själen. Dels förstås för att det är viktigt att de som nu kommer till det här landet känner sig välkomna och förstår att det här är ett bra land som kan vara vårat tillsammans. Men framförallt för att det går bortom statistisk och rakt in i det mänskliga. Vid bordet satt lilla sexåriga Zena, som kom till Finland som resultatet av en lyckad familjeåterförening sedan hennes pappa för över ett år sedan fått uppehållstillstånd. Ni skulle ha sett hennes min när Tilda sträckte henne handen och de gick för att ta fram drösvis med ponnysar och dekorera pepparkakor. Vad har inte det här lilla barnet sett? Nu bor hon i Finland tillsammans med sin mamma, pappa och moster i en etta (den som har lägenhetstips för den här familjen för gärna höra av sig).

Men med vid bordet satt också den man vars familj är fast vid syriska gränsen eftersom de inte får visum till Turkiet och därför inte kan ansöka vid Finlands ambassad i Ankara om den familjeåterförening de enligt lag är berättigade till. Han kramade Tilda så hårt att jag var osäker på vem av dem som skulle börja gråta först.

Dessutom ser jag förstås hur mycket det betyder för A att få prata på arabiska och få umgås med de sina. Och att få visa upp sin nya familj förstås. Det var kanske inte idel lyckotårar bland hans släktingar när hela klanens guldklimp kärade ner sig i en frånskild, lastgammal, svensk tvåbarnsmorsa istället för en ung mö ur hans egen folkgrupp. Men vägen till hjärtat går genom magen och allt det där, så det ska nog ordna sig… För om sanningen ska fram så älskar jag sånna här grejer! Storfamilj is da shit!

Sedan kunde jag förstås inte låta bli att analysera genusföreställningarna för det är så satans spännande. Under alla de timmar vi satt och åt reste sig inte kvinnorna från bordet i princip alls. Allt som skulle hämtas, bäras, serveras eller fixas sköttes av männen i ett huj. Det var liksom inte ens diskussion om saken, utan alla kvinnor satt vid bordet i lugn och ro som om det vore det mest självklara i världen. När jag reste mig för att duka av for varenda karl upp och skramlade ihop tallrikar och byttor och bar ut i köket innan någon hunnit säga flaskkork. Jämför det med vår nordiska jul där mamman har tur om hon hinner till bordet innan alla andra är färdiga och kvinnorna sedan dukar av tillsammans.

Först när allt var liksom färdigt vid matbordet reste sig kvinnorna och kom i en härlig samlad trupp, med uppkavlade ärmar och beslutsam min, ut i köket för att diska och storstäda allt. Det var tydligt att de hade väntat på den uppgiften som liksom var deras.

 

Julgrisar

Så jag håller på att planera menyn (och just nu laga maten till) ett klassiskt julbord för alla As vänner (förövrigt en av de få gånger även jag tänkt att det var fasligt vad många syrier det här landet har tagit emot). Hur som helst. Det har sina utmaningar att planera ett klassiskt julbord när man tar bort allt som rört vid en gris. Julen handlar ju trots allt om att äta gris i alla former. Till och med av marsipan.

Och så berättade jag om menyn för en vän och hon påpekade lite försynt att ”ja, det är ju bara efterrätter på den där menyn”. Jag vet.

Jag har försökt säga det till mig i flera dagar redan, men tänkte att det kanske skulle ha ordnat upp sig vid det här laget. Men när jag är så jävla dålig på att lyssna.

Att lyssna på dem som det berör. Och att se sitt privilegium. Igen.

Så, nu hamnade jag igen i sån där diskussion som provocerar mig så jävligt att jag sitter och skak-skriver blogg. Det handlar om Syrien. Närmare bestämt om Aleppo. Det började med en video, som jag inte tänker sprida vidare. Den handlade om att de där ”sista meddelandena” från Aleppo som spred sig som en löpeld över internet i samband med regeringens framryckning skulle vara en koordinerad kampanj på sociala medier och några av mina smarta, kritiskt tänkande bekanta hoppar genast på.

lautklipp

lautklipp2lautklipp3

Och ni vet att jag är helt för kritiskt tänkande och att inte blint svälja information, men i det här fallet står det så mycket mer på spel.

Ponera att det är sant. Ponera att största delen av de där tweetsen och whatever är resultatet av att ett gäng syriska aktivister pratat ihop sig. Vad är då resultatet av att vi uppmärsammar deras tweets? Huh? Vad är det för agenda dessa kan tänkas sprida? Vad är budskapet i deras meddelanden som vi måste kritiskt granska? För när det gäller folkmord, vilket vi ju ändå talar om här, då är det kanske i det här skedet inte alldeles relevant att kritiskt granska varje utsaga. Det är ju ganska irrelevant vad just den där 30-åriga professorn (som alltså är en lärare – på engelska professor) personligen har för agenda. Det är ett bekräftat faktum att det begås hemska övergrepp när ryssar och syriska armén nu tar över östra Aleppo. Jag får fullkomligt apkrupp när vi sitter här i väst och vill kritiskt granska den politiska agendan hos de som är i Aleppo. Det är så jävla arrogant och inte det minsta sympatiskt för civilbefolkningen.

De allra flesta av de nästan FEM MILJONER syrier som är på flykt är det på grund av Assad, inte på grund av rebellerna. Det betyder inte att inte rebellerna begår övergrepp eller att alla rebeller är kul typer som gillar kattungar, men det betyder att det är helvetes oförskämt att tro att rebellernas rapporter är ensidig, politisk propaganda. De rapporterar sin sanning, förstås, men ser ni ens vad de rapporterar? Och fattar ni att deras rapporter kan bekräftas av hjälporganisationer, av frivilliga, av FN? Regeringen avrättar civila i Aleppo. Barn och kvinnor svälter ihjäl.

Jag är glad att A inte behöver se de här diskussionerna. Att han inte behöver lyssna på många svenskars (och finländares) skepticism. Han har det jobbigt nog som det är. Och om man på riktigt vill veta mer kan man ju prata med syrierna själva om vad de anser om situationen. Att sitta här i vårt trygga land och avfärda vittnesmål är inte så lite självgott.

Förlåt.

Jag klarar inte ens av att sätta ord på min ilska över att världens ledare lät förstörelsen av Aleppo hända, att de lät Assads trupper massakrera befolkningen. A kämpar här hemma för att försöka leva normalt just nu och jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt, liksom. Förlåt för den här delen av världen. Förlåt för alla byråkratiska kryphål, för paragrafer och meningslösa diskussioner. Förlåt att vi offrade Aleppo för att vi var för fega för att säga ifrån.

Det duger inte att fördöma i efterhand, när vi kunde se redan innan vart det var på väg. Det är inte bra nog.

Samtidigt hamnar jag i diskussioner med olika, en del vänner andra inte ens tänkbara sådana, som vill problematisera situationen i Syrien. Jo, det är en jäkla härva. Visst, hela landet är fullkomligt kört åt helvete och kommer aldrig att repa sig och absolut, det är en bisarr mängd grupperingar inblandade. Men kärnan i konflikten är för de allra flesta syrier väldigt enkel. De ville ha ett fritt demokratiskt samhälle och vad som började som en relativt lågmäld protest mot diktatorn Assad blossade upp i ett våldsamt krig mot befolkningen när Assad använde kemiska vapen mot civila. Det går inte att försöka två se två sidor av konflikten i Aleppo just nu. Där finns det bara en regering stödd av Ryssland som går in och slaktar civilbefolkningen. Det finns inget försvar för de handlingarna, inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter.

Och när jag nu ändå satt uppe och surade på nätet så passade jag på att skriva till Finlands utrikesminister Timo Soini (timo.soini@formin.fi) och be honom om att stå på civilbefolkningens sida. Gör det någon skillnad? Inte en aning. Det tog typ två minuter och om vi är tillräckligt många som skriver till beslutsfattarna så måste de i något skede lyssna.

Äckel

Om ni, liksom jag, någonsin funderat på hur granatäpple smakar om man skulle liksom äta det rakt av istället för att pilla ut kärnorna kan jag härmed berätta att det har en smak som får bananskal att smaka mumsfika. Bättre att bara använda kärnorna.

Rätt att leva

Ibland så tänker jag att allt som jag vill skriva om, typ genus och jämställdhet och sånt, är så otroligt futtigt i världen i dag. Vår tids största problem (förutom att vi förmodligen fuckat klimatet så pass att jorden blir obeboelig då) är tveklöst flyktingarna. Inte att det kommer hit flyktingar alltså, utan att vi har lyckats skapa så starka nationella gränser att vi har möjligheter att hålla människor på flykt i något slags märkligt limbo där vi förvägrar dem mänskliga rättigheter.

Egentligen borde man inte skriva om någonting annat än det. Vi har alla läst om Andra världskriget, om utrotning, om koncentrationsläger och nazisternas väg till makten och man behöver inte vara geni för att se de solklara parallellerna till vad som händer i dag. Och grejen är att jag vet precis vilken sida jag hade önskat att jag stått på under Andra världskriget. Så nu, när det liksom är dags att visa vilken sida man står på, då vill jag göra det också.

Samtidigt behöver vi fortsätta att driva diskussionerna om genus och jämställdhet här på hemmaplan, och vi behöver få upprätthålla de goda värden som kattungar, cupcakes, kärlek och fred (inte nödvändigtvis i den ordningen) ger. Så jag tipsar om den sorgliga men ack så nödvändiga bloggen Migrileaks, som varje dag fram till jul delar med sig av  de bisarra tankegångar som nu får frodas bland dem som bestämmer om andra människor har rätt till liv eller inte. Jag hoppas att ni hjälper till att sprida den och jag hoppas att ni också visar tydligt vilken sida ni står på.

Anektdotiska bevis och tiggeri

SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.

Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.

Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.

Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.

Vi vill skydda vårt överflöd.

På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.