Arkiv | januari 2021

When it rains, it pours

På engelska brukar man säga att ”when it rains, it pours”, vilket väl är ganska likt svenskans att en olycka sällan kommer ensam. Det är, så att säga, lite mycket just nu. Bland annat envisas min bil med att gå sönder på nya (och ibland gamla beprövade) sätt. Den senaste månaden har jag haft den på verkstaden inte mindre än tre gånger, för ungefär en månadslöns repareringskostnader och i dag gick den ändå inte igenom besiktningen. Ytterligare några hundra euros reparering står mellan mig och ett inkommande körförbud. Jag fick sitta och andas djupt ganska länge. Så kan vi säga.

För några dagar sedan bestämde sig dessutom oljepannan för att kasta in handuken, i en dramatisk sorti involverad en fruktansvärd massa rök. Så står man (läs: jag) där inför beslutet huruvida man ska sänka några tusen euro på en snart femtioårig oljepanna som man ändå tänkt byta ut till något mer miljövänligt, eller investera i några bärbara element och en satans massa yllestrumpor och sedan hålla liv i eldstäderna. Det här huset är ju trots allt gjort för att fungera även utan oljepanna, så det går. Typ.

Diskuterade med en kompis om att det gärna skulle kunna få vara lite mindre full blown fucking katastrofläge hela tiden. Att jag skulle behöva få en liten andningspaus. Lite återhämtning. Så gick jag, på förekommen anledning, för att hugga mer ved och gudvethur så lyckades jag skicka iväg en av de mer rejäla vedklabbarna så att den landade på yxan. Det dåliga med det var att min hand var emellan. Det bra var att jag är förståndig nog att hålla yxan i handtaget istället för på den vassa delen. Djupandning. Under ungefär en halvtimme var jag i ärlighetens namn ganska osäker på hur mycket jag hade krossat i handen. Den svullnade upp och blev prydlig blågrå och gjorde så ont att den skakade. Så jag stod länge i vedboden och var en liten smula ledsen. Ledsen, trött och ensam. Men sedan var det bara rycka upp sig för det hinns liksom inte med. Barn, djur och hus måste ju skötas ändå, oavsett om man har en eller två händer. Och det verkar nog som om det bara är mjukdelar som fick lida, för handen är betydligt bättre nu, även om den är rätt blå fortfarande.

Men alltså.

Allting är egentligen inte bara dåligt. Verkligen inte. Vi ska till exempel ganska snart diskutera kärlek för att… ni vet… Det behövs. Jag får bara inte tillräckligt med andningspaus från katastroferna att jag hinner uppskatta allt det fina och det får mig att må väldigt dåligt. Dels för att det rent objektivt är en tämligen skitig situation med trasiga oljepannor, bilar och händer, men också för att jag känner mig så sjukt otacksam när jag blir uppgiven och ledsen. Jag har ju ved. Jag får ju bilen lagad (får och får…). Jag har ju en hand till. När allting rusar på är det svårt att tillåta sig själv att inte orka ett tag. Att hålla sig på benen tillräckligt länge för att ens hinna borsta av sig dammet.

Det var bara det. Gnäll, gnäll.

Trendig

Jag har varit trendig ganska exakt två gånger i mitt liv. Den första var år 2005 när jag och ungefär alla kändisar var gravida. Den andra är nu, när någon influencer på Tiktok bestämt att mörka påsar under ögonen är inne.

Att bli bortvald, så här några år senare

Ett inlägg jag skrev för 4,5 år sedan är med flera tusen läsningar ett av de mest lästa på den här bloggen, och det får nya, uppgivna, förkrossade kommentarer titt som tätt. Det handlar om den där tiden i kölvattnet efter skilsmässan från storbarnens pappa, när min äldste son meddelade att han hellre ville bo hos pappa. Ni är många som har bett om en uppföljning, och jag har länge tänkt skriva en.

Men det är svårt. Av alla de saker som hände runt skilsmässan – eller kanske egentligen som hänt mig någonsin – är det här det allra svåraste. Ni vet när man tänker på rymden? Och så ibland så tror man nästan att man förstår att den är oändlig och så snurrar det till huvudet för att man var nära att greppa det men det är för stort för att man ska kunna förstå det? Så känns det att tänka på den här situationen. Som om rymden vore sorg. Oändlig. Så stor att sinnet fysiskt värjer sig om man försöker förstå dess verkliga form eller utforska dess gränser.

Jag har inte vant mig. Jag kommer aldrig att vänja mig. Han saknas varje dag.

Alldeles nyss fyllde han 15 år. Jag var inte där.

Här fastnar jag i skrivandet igen. Vet inte hur jag ska klara av att fortsätta. Han blir äldre och jag är inte där.

För tillfället bor han hos mig varannan helg. Jag är varannan-helgföräldern. Flera som har sett oss ihop har påpekat att det syns så tydligt att vi har en fin kontakt och att han älskar mig egentligen. Men det handlar ju inte om det. Man kan inte älska sina barn bara på avstånd. Man älskar sina barn i närvaro, i ömhet, i förståelse, i gränsdragningar. Man älskar sina barn i handlingar.

Den största kärlekshandlingen jag kunde göra för honom var att inte riva ner himlarna över att bli bortvald – eller åtminstone att se till att han inte kommer i kläm när de rasar ner över mig. För det handlar inte om mig utan om honom, och däri ligger nyckeln till min överlevnad. Han är den viktige. Hans lycka. Hans välmående.

Och det ska gudarna veta att jag inte är överens med hans far om en väldigt lång lista över aspekter rörande barnuppfostran. Särskilt gäller det hur mycket krav det är rimligt att ställa på exempelvis en femtonårig ung man, och jag är ganska övertygad om att våra skilda åsikter är tämligen djupt rotade i skilnader i hur mycket tid och kraft vi investerade i barnen när de var små. Jag ställer högre krav. Förväntar mig mer. Inte bara av sonen utan av hans nu snart trettonåriga lillasyster också. Det gör jag för att jag är övertygad om att det är bra för barn att få (givetvis helt rimliga!) krav ställda på sig. Jag anser nämligen att de här två barnen bara så där nätt och jämt lever upp till en minimistandard vad gäller förmåga att ta hand om sig själv och sin närmaste omgivning.

Ett, fortfarande väldigt aktuellt, exempel är hur man ska ta sig till och från skolan. Sonen har totalt knappt fem km till skolan. Vill han åka buss är det drygt 1 km till bushållplatsen från mitt hus och ganska exakt 800 m från pappas. För mig är det en självklarhet att en femtonåring för egen maskin ska kunna ta sig upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och ta sig till skolan – vilket förövrigt är samma krav jag ställer på trettonåringen som har tre km till sin skola. Men det är inte alls självklart från pappans horisont och verkligen inte från femtonåringens. Därför har det beslutats att sonen bara är här på helgen, när det inte är skola. Även om jag tycker att det är helt vansinnigt fel, så finns det inte direkt något annat att göra. Att han ska vara här och bråka med mig varje morgon, är liksom inte ett vettigt alternativ.

(fast jag skulle hellre ha honom här och ta varenda konflikt än att inte få ha honom)

Men att jag och pappan inte är överens betyder inte att pappan är en dålig förälder. Det klamrar jag mig envist fast vid. Istället för att se det som att sonen inte vill vara med mig, försöker jag att se det som att han vill vara med sin pappa – vilket ju också är sant – och det är knappast någonting negativt. Hade vi fortfarande bott ihop hade det här inte behövt vara ett problem alls. Dessutom har pappan efter skilsmässan gjort en helomvändning i sin inställning till barnen, och har (i likhet med många andra fäder i samma situation) verkligen tagit ett gediget ansvar för allt som rör dem. Den pappa de har nu är inte samma man som jag skilde mig från (metaforiskt alltså, ska väl tilläggas, förstår att det blir svårt att hålla reda på alla män och barn här…).

En annan sak som hjälpte mig jättemycket var en kompis som försynt påminde mig om att det trots allt är barnens uppgift att frigöra sig från sina föräldrar. Det är i sin ordning att sonen frigör sig, och kanske då särskilt från mig som har haft det hårdaste greppet, så att säga. Sedan blir det förstås frigörelse med buller och bång eftersom han har två hem att växla mellan, men han hade ju redan innan vi skilde oss börjat ty sig mer till sin pappa. Utveckla ett nytt sorts band till honom, ett sånt där som kommer av att en liten pojke inser att han en dag kommer att bli en ung man och därmed börjar se sig själv mer i sin pappa. Det är så det ska vara. Fast att jag skulle vilja protestera.

Det är fanimej inte lätt, men istället för att se på allt som jag missar så försöker jag se bara honom. Han mår betydligt bättre av att få sin röst hörd och få bo mest hos sin pappa, istället för att bli kvävd och ligga i konstant konflikt med mig här. Det är sant nu, och det var sant då för 4,5 år sedan då han först ville bort. Det har liksom ingen betydelse hur ledsen det gör mig. Det bara är så. Och till alla er som bett om råd och tips, så är det mitt bästa: se barnet. Är den andra föräldern inte direkt skadlig, så är det bättre att släppa taget än att skapa konflikter. Jag kan inte göra mer än att erbjuda honom ett kärleksfullt hem och mitt eviga stöd, närhelst han behöver det. Det finns här och väntar på honom. Jag finns här och väntar på honom.

Och så ibland bara gråter jag. Ibland en hel dag. Ibland många kvällar på rad efter att jag lagt tvååringen. Jag gråter tills det inte finns tårar kvar för att jag bara inte kan göra annat. Jag tror inte att sonen förstår hur ledsen hans val gör mig, och jag hoppas innerligt att han heller aldrig kommer att förstå det. Jag bär det här för honom. En kärlekshandling in absentia.

I min hemstad, sommaren 2008. Älskade unge.

Lite galet

Ni vet när man vaknar upp på morgonen till ett meddelande från en tinderdejt man inte sett på många månader, som meddelar att hans kompis inspirerats att skriva en wikipediasida om en? Den känslan.

Och när man sedan har skrikit in i sin kudde tillräckligt länge för att våga titta vad det står och det fanimej är den mest välannoterade artikeln på hela sajten och man liksom inte riktigt kan bestämma sig för hur imponerad det är rimligt att vara över hur nitisk någon kan vara en sen fredagkväll. Den känslan. Där någonstans är jag nu.

Tinderdejten menade att det kanske kunde låta lite galet. No shit, Sherlock.