Historikerns historier

Om man har tandvärk

Jag sitter för tillfället och jobbar med ett manuskript med recept för olika botemedel. De är i princip tagna nästan ordagrant från Johan Haartmans Läkebok (egentligen med det inte alldeles enkla namnet Tydelig Underrättelse Om de Mäst Gångbara Sjukdomars Kännande och Motande, Genom Lätta och Enfalliga Hus-Medel; Samt et litet Res- och Hus-Apothek; Dem til tjenst som ej hafwa tilfälle at rådfråga Läkare) från år 1765. Det är i sig en väldigt intressant bok, och det manuskript – skrivet av en äldre herre som i början av 1800-talet satt sig ner för att kopiera Läkeboken – är ännu intressantare.

Både Haartmans bok från mitten av 1700-talet och den handskrivna kopian från över en generation senare rör sig i gränslanden mellan skol- och folkmedicin, samt mellan medicin grundad i humoralpatologi (alltså en föreställning om att vi är uppbyggda av olika vätskor och beroende av dessas balans) och modern medicin.

Därför kan man i ett och samma andetag få råd och instruktioner som hör till gränslandet. Som om man har tandvärk, till exempel. Då kan det döva värken skönt om man petar på tandköttet så att man ”uthjälpa den skarpa stockande bloden”. Rimligt. Man bör dock inte göra det med en spik. Också rimligt. Eller med en ”utur rönn på en morgonstund uttagen sticka”.

Åkäj.