Arkiv | november 2016

Tips.

Ett litet tips från mig till er, nu när jag sitter och läser igenom tidigare delar av min avhandling författade för ett år (läs: en livstid) sedan. Var noggranna med era referenser och skriv för faen inte ”kolla Svensson 1998 sida!! OBS!!” och tro att det ska vara lätt ordnat i ett senare skede.

Det är det inte.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Och så ville jag passa på att säga att även om mitt förhållande till avhandlingen just nu inte är inne i sin mest… kärleksfulla fas, så är jag fasligt kär i den här mannen jag har den stora förmånen att ha i mitt liv. Det hjälper.

Nu ska jag försöka ta reda på vem den där Svensson är, vad hen skrev och varför jag en gång tyckt att det var relevant för inspektionen av riddare på 1300-talet.

Katt eller hund. Tomejto tomato.

Vi var i vanlig ordning ute på promenad, jag, hunden och katten. Det går inte gå någonstans med hunden utan att få kattkompisen med. I kväll var vi i hundparken, och trots att jag stängde dörren i ett lönlöst försök att hålla katten ute så tog det förstås inte lång tid förrän hon tagit sig in på den festligare sidan. Festligt förresten. Lerfest, är det. Roligare för hundar än för både människor och katter.

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Vi tar det en vända till om män och historieböcker

Jag kan villigt erkänna att jag trodde att den biten av debatten som handlade om kvinnor, män och historieböcker var över. För oss som jobbar med historia känns det ju rätt mycket som en icke-sak. SVT lyfte upp att det är en ”förkrossande majoritet av män i historieböckerna” och att ”kvinnor väljs bort”. Dick Harrison säger redan det mesta som behöver sägas och sätter fingret på problemet: ”skolboksförfattarna har varit dåliga på att ta in ny forskning”.

Jag skrev en artikel om just det här i Personhistorisk tidskrift, där jag också ger konkreta exempel på hur det kan se ut och hur enkelt (och historiskt korrekt!) det är att åtgärda (den är en utvecklad version av den här!). En äldre herre svarade mig i ett senare nummer av samma tidning, kallade min granskning ”okunnig” och menade att det helt enkelt inte finns tid att tala om kvinnor.

Han menar också att om man bara kan skolans kursplaner så är det inte alls förvånande att antalet namngivna kvinnor sjunker under 1900-talets historia eftersom kursplanerna fordrar att man tänker i större teman. De teman han själv nämner är migration, fredssträvanden, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Kuvahaun tulos haulle wtf gif woman

För en liten kvinnlig genushistoriker som mig så låter ju just exakt de där temana som sådana där man näppeligen kan undvika att tala om kvinnor.

Ja, och sedan blev jag bjuden till Karlskrona för att tala för 400 lärare och historieintresserade typer baserat på min artikel och det tog mig fram tills dess att den professor som höll sessionens andra föredrag talat färdigt och moderatorn öppnade för frågor att inse att jag var ditbjuden som ena polen i en debatt.

En debatt om huruvida kvinnor behövs i historia.

Aiheeseen liittyvä kuva

Nu vill jag inte framhäva mig själv, men vi kan väl säga som så, att jag var rätt väl förberedd eftersom jag visste att den herre som svarat på min artikel satt i publiken, och fanns det några hål i min argumentation på scenen så var det ingenting som någon drog nytta av under frågestunden. Det var nog ingen som lämnade salen med några funderingar kring kvinnors rättmätiga plats i historien, eller kring det faktum att kvinnor tidigare har sorterats bort. Och min motpol var egentligen inte alls en motpol. Vi var rörande överens om att inga politiska ideologier ska driva historieforskningen utan att man måste vara öppen för vad källorna visar. Just därför måste det till en jämnare fördelning.

Beträffande de läroböcker SVT nu tittat på menar en av författarna att personerna man skriver om ”måste ha en viss betydelse för det historiska förloppet”. Jo. Förstås. Men vad är ett historiskt förlopp? Hur definierar vi det? Vem bestämmer vad som driver samhället framåt? Det handlar nämligen inte alls om absoluta sanningar utan om historiesyn. Och inte minst om att människor i andra kulturer eller andra tider har sett olika på vad som driver och vad som räknas. Se bara på en sådan sak som släktskap. I Sverige har man räknat med att faderns släkt är den viktiga – genom fäder ärver söner titlar och gårdar. Men det här gällde inte i Sverige under till exempel medeltiden. Och bland tuaregerna samt flera native american kulturer räknar man genom moderns istället.

Efter SVTs inlägg blev det inte samma shitstorm som efter DNs granskning men likväl var det förstås en ledarskribent (kvinna, dessutom, ungefär som förra gången) som hoppade på tåget. Aleksandra Boscanin på Göteborgsposten skriver

”Att fler män än kvinnor fått sina namn inskrivna i historieböckerna är den naturliga följden av att män dominerat historien. Så vad är det SVT vill uppnå med denna granskning? Att belysa den könsmaktsordning som faktiskt präglat historien? Eller att insinuera att böckerna (och historien) behöver skrivas om?”

Så jag säger det igen: att ta med fler kvinnor i historieskrivning är INTE att skriva om historien eller förfalska eller försköna eller förändra utan att beskriva förfluten tid lite mer så som den tedde sig. Att lyfta den här frågan är därför att uppmärksamma att våra nutida (eller egentligen 1800-tala) uppfattningar om kvinnor, män och historia fortfarande får dominera, trots att forskningen har debunkat dem för typ 30 år sedan. Minst.

Hade jag haft Boscanin framför mig hade jag haft en fråga. Hon skriver ”[m]en majoriteten av den offentliga historiens viktigaste personer har, om man ska vara krass, inte varit kvinnor.”

Hur vet du det?

För inte kan det vara så att du fått den uppfattningen via… oh, I don’t know… historieböcker?

Feminister och snökaos

Det är med viss förtjusning jag följt diskussionen i Sverige om snöröjningen. Alltså. Jag har ju själv tidigare fått erfara att ”feminism” och/eller ”genus” och/eller ”jämställdhet” har en tendens att få folk att gå absolut bat shit crazy över saker som kanske inte alltid är så kontroversiella, men snöröjningen tar nog ändå priset.

Kuvahaun tulos haulle drama queen winner gif

För några år sedan gjorde man test med vad som av någon anledning kom att kallas ”feministisk snöröjning” eller ”genusplogning”. Det handlar inte om att feminister ska ploga utan var en idé som föddes i Karlskoga när man på allvar började analysera hur man prioriterade kring plogningen.

”Den ansvarige gatuchefen för snöröjningen på kommunens mark gjorde en snabb analys och kunde snart konstatera att ringleder och bilvägar röjdes först, ofta sent om nätterna när vägarna främst nyttjades av några långtradare. Sist av allt röjdes gång- och cykelvägar.

[…]

Forskning visar att det är långt vanligare att män kör bil liksom att kvinnor oftare går, cyklar eller följer med som passagerare i bilen eller tar sig fram kollektivt. Ensamstående kvinnor med barn och singelkvinnor står för den högsta andelen gång- och cykelresor av alla grupper.”

Att alltid prioritera ringleder och bilvägar först, och cykel- och gångvägar sist, är det samma som att prioritera de färdvägar där främst män rör sig. Och alla dem som nu automatiskt bah ”mäh det går ju inte att ta sig fram med bil om det inte är plogat så man måste ploga bilvägarna först”: ta en barnvagn, sätt en påbylsad ettåring i den, ta med dig en trotsig treåring på en pulka och gå en kilometer på en oplogad gångväg till ett dagis – sedan kan vi prata.

Poängen är att det inte finns någon gudagiven rätt prioritering. Det är jävligt för den som är fast i snön, oavsett vem det är. Genom att omprioritera plogningen gör man så att jävligheten blir lite mer jämnt fördelad och så att även de som inte rör sig med bil har en bättre chans att komma fram till sina arbetsplatser och dagis och whatevs. Dessutom (och det här är kanske det viktigaste) så gjorde omprioriteringen i Karlskoga att det var samma entreprenör som var ansvarig för både smått och stort – för helheten. (Kuriosa: I Stockholm har man elva olika entreprenörer.)

Så när Stockholm förra veckan stod fullkomligt lamslaget dränkt i seklets (på riktigt alltså) värsta snöoväder så är det första som folk gör att skylla på feministisk plogning för varför missa en sådan chans. Aftonbladets ledarkrönikör menar att ”den feministiska snöröjningen” inte har ”funkat i Stockholm”, skyller på den ”rödgrönrosa majoriteten” och menar att nu är det dags att återvända till att ”sanda, ploga och forsla bort bilar”. Oppositionsborgarrådet Cecilia Brink säger till SVT att ”snöröjningen så här långt är under all kritik” och att ”den jämställda snöröjningen” inte har fungerat. På Fria Tider meddelar man att ”feministisk snöröjning hotar Stockholm” och på Avpixlat att det är en ”flopp”.

Grejen är bara att man under förra veckan inte tillämpade genusplogning. Gång-och cykelvägarna som borde prioriteras vid en sådan modell fick vänta (och ortopediska mottagningen är överfull…) och det fanns inga glada kvinnor som enkelt kunde ta sig fram för att feministerna har tagit över plogandet. Inte heller var det feministernas fel att plogningen inte fungerade. Det kan däremot ha berott lite på att det kom helt satans mycket snö på väldigt kort tid och att Stockholm är en miljonstad. Ja, och så beror det på att man inte längre får ha daglönare som kan rycka in på kort varsel och få pengar i handen och att det är för dyrt med en konstant beredskap för den sortens snömassor som kom.

https://66.media.tumblr.com/c8eda79a197972db98b4e89f93a2feb8/tumblr_nyyadtqi7B1todjipo1_500.gif

Feminister som manar fram snö.

Några ljusglimtar i trumpmörkret

count

Så lite snabbt bara innan jag återvänder till ett svenskt 1400-tal  som inte bara verkar politiskt synnerligen väl fungerande utan också jämställt och förståndigt:

En av de sakerna som kändes mest förtvivlande med gårdagens val var att amerikanerna ville ha Trump. Ju fler röster som räknas, desto klarare blir det dock att amerikanerna inte alls vill ha Trump.

De flesta röstade faktiskt på Clinton. Det ska vi hålla fast vid och finna tröst i. Totalt var det dessutom bara drygt hälften av de röstberättigade som faktiskt gick och röstade (vilket bara det är en skam för en demokrati). Av dessa var det futtiga 25,5 % som ville se Trump som president. 74,5 % av amerikanerna vill det alltså inte. Han är inte folkets president. Han representerar inte folkets åsikter.

 

2015-11-11-1447264958-1653153-vote

Jävla muppar.

Lite trumpen

Förutom 47.9 procent av det amerikanska folket vaknar världen upp till sorg. Jag tycker själv att jag är rätt bra på att analysera, på att så att säga make sense även av saker som är bisarra. Jo, jag inser att Trump tilltalade folk,att hans åsikter resonerar bland befolkningen, men om jag ska vara helt ärlig förstår jag inte hur i hela helvete det kunde bli så här. Hur kan man välja en sådan man till sin ledare? Hur kan man vilja att en sådan man ska bestämma över en?

För det handlar ju inte om att han ska föra någons talan. Han kör sin grej, och med tanke på understödet i senaten så lär han kunna göra det tämligen långt. Han bestämmer. Hur kan någon vilja det?

Jag förstår inte. Jag är bara rädd.

Snö och självrannsakan

När man skiljer sig börjar man gärna tänka jättemycket på vad man liksom egentligen vill. Jag tror inte att jag gjort det mycket de senaste typ tio åren. Ibland känns det som att jag är så ovan att tänka på vad jag vill att jag inte har någon vilja längre (och detta är förstås relativt, jag är en tämligen viljestark person så helt bläh har jag väl inte blivit – mer borttappad kanske). För första gången sedan barnen föddes har jag tid som ingen har gjort anspråk på. Jag kan på allvar göra vad jag vill.

Och jag kommer på saker som jag aldrig trott att jag skulle tycka om som jag faktiskt gillar, och andra saker som jag tänkt mig skulle vara najs men som jag inte vill. Till exempel är det betydligt trevligare att börja dagen med en snabb hundpromenad än vad jag någonsin trott att det skulle vara. Jag var övertygad om att den delen skulle vara det värsta med att ha hund.

Jag har också tänkt mig att jag gillar långa promenader i princip oberoende av väder – att det bara handlar om att det är svårt att komma ut. I gårdagens vertikala snöyra insåg jag att så inte är fallet. Jag gillar inte att bli våt och kall ens lite grann. Det finns avgjort något som heter dåligt väder och som oberoende av kläder gör sig bäst betraktat inifrån ett varmt hus, uppkrupen i en soffa med en kopp varm te och en bok.

Insåg också att jag matchar hunden från det gråa fluffet ner till de röda detaljerna.

Det här är inte tillräckligt varmt och torrt för min smak.

Ta en komplimang då för i helvete kvinna!

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om hur mycket jag tycker om Allhelgona och hur härligt det ska bli att gå till kyrkogården och tända ljus och sånt.

Men så hände Internet.

Det började med att Michael Moore tweetade så här:

… varpå han fick hävt över sig en lista över kvinnor som de facto hjälpt till att bygga atombomber, hjälpte till i koncentrationslägren, sköt i skolor och så vidare. Och jag minns inte längre exakt från vilken sida jag sedan gav mig ner i kommentarsträsket och dunkade huvudet i följande:

feminists

Men jag tycker så mycket om det här klippet för det samlar liksom det absolut mest patriarkala, förminskande och förtryckande i ett så härligt format.

Halvnaken vit kille förklarar för kvinnor varför vi ska vara nöjda och tacksamma mot hans förträffliga sort samt hur kvinnors åsikter och organisering bara är ett sätt för osäkra kvinnor att försöka låtsas att de är bättre än män.

Det här är Internet-för-kvinnor personifierat.

Jag var till och med tvungen att gå tillbaka i kommentarstråden för att se vart komplimangen fanns. Jag tror att det var Michael Moore tweet som klassades som en komplimang. Det är det inte. Det är inte en komplimang, därför att det suddar ut mänskligheten i kvinnor och framställer oss som något vi inte är. Kvinnor föds inte goda. Vi måste välja att inte massmörda eller förstöra Antarktis på precis samma sätt som män.

Och att påstå att vi inte skulle göra de här valen är frånta oss vår fria vilja. Det är fanimej inte något jag tänker säga ”tack” och niga inför.

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.