Varning för ytterligare ett bittertantinlägg. Ok? Ok.

Jag fyllde år igår. Jag har inte känt sådan ångest inför en bemärkelsedag sedan mors dag. Det känns fel att fira. Inte för att det inte skulle vara en jävla bedrift att man överlevt ytterligare ett år för härrimingud att man får kämpa för det ibland.

Jag är bara så hjärtinnerligt satans trött på att fira mig själv, liksom. Klart att man ska uppskatta sig själv och att alla anledningar att fira är bra anledningar och så vidare blah blah. Men det har under väldigt många år varit bara jag som har ordnat alla sorters firande – även dem där det är jag som ska firas. Och jag orkar helt enkelt inte försöka längre, för jag blir bara besviken. Min födelsedag innebär att leka tacksam för vad jag inte vill ha och att göra avkall på mig själv för att skapa god stämning. I takt med att ångesten lade sig tätare runt mig inför födelsedagens annalkande önskade jag mer och mer att det skulle vara över. Att ingen skulle komma ihåg så att jag inte skulle behöva låtsas att allt är bra när det inte känns som att det är bra.

När det inte känns som att jag är värd firandet och jag fanimej inte tänker försöka bända och bryta mig själv in i värdigheten.

Såatteh. Inte på det viset helt lyckat kanske.

A gav mig en bok som vetenskapligt ska bevisa himmelrikets och därmed säkerligen också Guds existens, som om det fortfarande var aktuellt för min del, och ångesten stockar sig i halsen. Till hans försvar var han uppriktig i sitt försök och det kom en ros som Gabriel, till sin egen stora förtjustning, hade hjälpt till att välja också. Sedan ska det väl tilläggas att en synnerligen uppmärksam och omtänksam Pojkvän hade ordnat en jättefin present jag verkligen behövde, och att den dessutom kom med världens kanske sötaste glittriga grattiskort med en kanin på – ett sånt där som andra kanske skulle tro att jag är för gammal för. Så rakt upp min allé att jag nästan lyckades skaka av mig ångesten. Är det så det ska kännas att bli firad? Att bli sedd?

Och Tilda. Fina, älskade Tilda bakade en kladdkaka bättre än någon jag någonsin gjort och dekorerade den själv. Dessutom är det bisarrt många människor som faktiskt har tagit sig tiden att gratulera via Facebook eller andra meddelanden. Jag vet att det är enkelt gjort, men ändå. Det gjorde mig riktigt rörd att läsa igenom, även om jag inte klarade av att göra det igår. Så jag skriver inte det här för att samla gratulationer, utan för att någon kanske känner igen sig och finner någon sorts tröst i att inte vara ensam. Det vet jag iallafall att jag skulle ha gjort. Grattis till oss. Vi överlevde ett år till.