Arkiv | mars 2016

Barfotaväder

Påsken kom och gick och förde med sig en sådan värme att finländska barn tycker att det är barfotaväder.

I morgon är det bytesdag och vi ska vara fler dagar ifrån varandra än vad vi varit nästan någonsin tidigare. På kvällen somnar Tilda i min säng, med sina små armar virade om min hals, varma, lugna andetag mot min kind och jag tänker att om jag ger efter för den bottenlösa sorgen att inte få ha mina barn bredvid mig hela tiden så finns det ingenting kvar av mig.


Att lukta hemma

I går när det äntligen var min tur att få ha barnen igen kom Tilda springande mot mig på skolgården, borrade in näsan i min jacka och konstaterade att jag luktade jättegott, precis som vårt nya hem. Och jag ska inte säga att det är friktionsfritt eller helt odramatiskt – klart att man ser på barnen att de ibland kämpar -men de här barnen är så jäkla coola. De sover trygga i nya sängar, upptäcker nya favoritgömmor och trampar nya stigar.

Och även om jag saknar mitt stora hus, djuren och lantlivet så verkar barnen faktiskt trivas här i tätorten. Massor. Det gör en trött mamma avsevärt lugnare. Dessutom, när vi nu ändå klamrar oss fast vid positiva aspekter, gör det stipendiatliv som förvisso tvingade mig att låna pengar till mat också att jag kan utnyttja tiden med barnen till fullo. Ingen kan komma och klaga över att jag är ledig med barnen på dagarna och skriver avhandling på nätterna.


  

Påskägg och pengar

Det kom inte direkt som en överraskning att jag skulle vara ekonomiskt fullkomligt körd vid en skilsmässa, det gjorde det inte. Men hade jag så att säga planerat det hela lite bättre hade vi inte gått skilda vägar precis i slutet av en stipendieperiod. När man går på stipendium får man ju liksom ett helt års pengar på en och samma gång. I slutet av det året (för mig mars månad) finns det alltså bara så mycket pengar kvar som man har lyckats spara. Eftersom jag inte hade trott att det skulle gå på det här viset hade jag inte sparat speciellt mycket utan i vanlig ordning förlitat mig på att vi är två vuxna som samarbetar.

Det är vi inte längre.

Och jag skriver inte det här för att få sympatier, utan för att ge en liten inblick i en del av de upptäckter jag gjort den senaste tiden. En av de upptäckterna är hur det är att gå runt i affären med bankande hjärta för att man vet att om man räknat fel på det som ligger i korgen så räcker inte pengarna till för att betala. Och vad väljer man bort? Mjölken? Osten? Frukt är ju lyx, så kanske äpplena? Det är en väldigt obehaglig känsla.

Nu är det dessutom påsk och två av påskdagarna har jag barnen. Därför hade jag köpt några svindyra satans kinderägg för barnen när de kommer hit. Äggen har bidat sin tid på högsta hyllan i skåpet. Så i går, söndag, plingar det på dörren och när jag öppnar möts jag av påskkärringar (de finska barnen går på palmsöndagen, vilket jag förstås glömt). Det enda som finns i skåpet är kinderäggen.

Sånt där, liksom.

Men vi går mot ljusare tider. Köket badar i solsken och på torsdag kommer barnbidraget. Det ska säkert ordna sig det här.

WIN_20160321_110323

Tyst

På de märkligaste av vägar har jag lyckats få hyra ett fantastiskt hus i tätorten utanför byn och här sitter jag nu och försöker jobba. Här finns inga tassande, klöförsedda monster som gör sitt bästa för att förstöra. Inget fluff som ligger på ens ansikte när man vaknar på morgonen. Inget mjauande vid dörren var femte minut för att kontrollera om det fortfarande är snö ute.

Inget.

Det är just nu det tyngsta. Att jag faktiskt får arbeta i fred utan katterna. Att det är så djävulusiskt tomt utan dem.

Tillbaka

Jag vet inte om jag borde vara upprörd eller bara rörd över hur många som hörde av sig och trodde att jag hade kidnappat barnen. Det hade jag inte. Dels hade jag checkat med både barnens far och skolan att det var ok att jag tog dem med mig, dels hade vi returresan redan ordnad. Närå, en snabb visit hos kusinerna var det.

Varken mer eller mindre.

Och nu är vi tillbaka i Finland, landet som är vårt hem.

Utsikten från hyttfönstret när vi anlände till Stockholm.


Prinsessa som äter prinsesstårta.

 

Detta i kategorin ”Saker jag saknar med Sverige”.

Varför därför pjäxor skilsmässa

Jag får ofta frågan varför. Varför skiljer vi oss? Vi som verkade så lyckliga.

Och det är svårt att sätta fingret på en exakt orsak. Det är mitt initiativ, så man skulle ju kunna tycka att jag skulle kunna svara men det är verkligen inte så enkelt. Det var bara något som skavde. Skavde och skavde. Något som jag själv inte lyckades bli kvitt fast jag försökte förändra mig och något som vi tillsammans inte var tillräckligt starka för att kunna identifiera och bota.

Min älskade pappa gav mig en fantastiskt bra analogi från när han var och åkte skidor. Han upplevde att pjäxorna skavde och inte satt som de skulle och gick därför till hyrstället för att fråga om råd och de frågade honom vad han ville göra. Men hur ska man veta det? Hur ska man veta om pjäxorna slutar skava om man använder dem ett tag till? Kanske de passar bättre på foten om man bara åker in dem lite mer? Hur mycket får det egentligen skava innan man måste ta av sig pjäxorna? Är det så att man helt enkelt måste räkna med en del skoskav men att det är värt det? Eller är det bara så att pjäxorna faktiskt inte passar, att de skaver hål på en och att man börjar misströsta över om man egentligen borde ha pjäxor alls?

Där någonstans.

Och även om jag varit väldigt villrådig – han är alltså verkligen en bra typ egentligen – så var det något som hände i mig när jag förra hösten liksom började snöra av mig pjäxorna. Att få vara utan pjäxor kändes som ett absolut måste. Alla som dansat i högklackat sena nätter och sedan kommit hem och dragit av sig skon förstår känslan. Det är inte pjäxornas eller dansskornas fel och allt har inte varit dåligt men man orkar inte längre. Och inför tanken på att bli fri vad som skaver känner man sig lättad och upprymd.

So what om man måste gå barfota ett tag?

Varje gång

Nämen om man skulle ta och gå i duschen så att den där typen man väntat på ska ringa en faktiskt ringer och allt man har är ett okänt nummer på telefonen när man väl halkat ur duschen igen.