När världen ser ut som den gör så tänker jag jättemycket på den här bilden.
Snart är det dags att köpa årets fröer. Jag planterar säkert för många tomater i år igen.
Månad: januari 2017
Jag drar ner på kaffedrickandet en annan gång.
I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.
Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.
På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.
Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.
Prima sällskap
En stor fördel med att jobba hemifrån är att jag har prima sällskap. Hon har nu slocknat bakom min stol så att jag inte ska kunna resa mig och gå någonstans utan att hon märker det. Planerar allvarligt att träna henne att hämta kaffe på kommando. Pappersförstöring är hon redan expert på, även om vi inte alltid kanske är helt överens i urvalet papper som ska bli confetti. 
Kamp
Jag har lagt hela dagen på att tala med advokater istället för att skriva avhandling, läsa nutida äktenskapsbalk istället för 1400-talets och begrunda min egen juridiska position och rättsliga habilitet snarare än de medeltida gifta kvinnornas. Det är snirkliga, patriarkala rester längs med skilsmässans stigar ska jag säga. Det är ett system som gynnar den som arbetat och tjänat pengar, men inte den som varit hemma och skött barn. Ett system där pengar talar och mjuka värden inte räknas.
Ett system som lätt kan föda jävligt bittra tanter. Och kampglöd. Kanske framförallt det.
Men först måste jag sova, för i ärlighetens namn drar detta bråkande, som vi snart gjort i ett år, verkligen all kraft ur mig. Dessutom ska griniga, trötta tanter hålla sig borta från internätet om de inte ska implodera.
Allt har inte två likvärdiga perspektiv. Och särskilt inte fakta.
Med tanke på vad som hände i USA när den nye pressekreteraren höll sin första briefing känner jag egentligen att det jag skulle vilja göra är att skriva ett försvarstal till media. Det går inte ens att mäta betydelsen av att journalister fortsätter sitt livsviktiga arbete just nu. Det är journalisterna som kommer att rädda oss, om det alls är möjligt.
Se gärna de här knappa tre minuterna där professor Robert Reich förlarar hur Trump försöker kontrollera media. Den som vill förlora nattsömn får gärna i sitt stilla sinne jämföra det med hur till exempel Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna beskriver media.
Den som är lite hardcore kan här få drygt 13 minuter istället.
För att tillhöra media just nu lär ju vara rätt kämpigt. Många journalister får nog skit från alla håll. Alternativ-allt-högern totalsågar ju vad helst media säger om de inte fått skriva det själva, och många av oss på den helt motsatta sidan är inte särskilt imponerade över hur media tar sitt ansvar i rapporteringarna.
Och.. tja… Det är väl lite där jag är i dag. Mest skulle jag vilja skriva om hur media verkligen försöker visa flera olika vinklar och att det i teorin är jättebra. Problemet är bara att allt inte har två, likvärdiga, faktabaserade vinklar. Rapporteringen om vaccin eller den globala uppvärmningen till exempel, som ofta ackompanjeras av allmänhetens åsikter om vaccins effekter eller existensen av den globala uppvärmningen. Vi vet att vaccin fungerar och vi vet att den globala uppvärmningen finns och är ett jätteproblem. Inget av det förändras av aldrig hur många rapporter om folks åsikter.
Så när HBL publicerar tre historieprofessorers syn på Finlands 100-årsjubileum är det väldigt problematiskt att man ger plats åt Teemu Keskisarjas mycket märkliga uttalanden, i stil med att Sverige står i tacksamhetsskuld till Finland för skyddet ”mot Ryssland i tusen år”. Det spär på den negativa bilden av svenskans plats i Finland och framförallt av finlandssvenskarnas rättigheter som fullvärdiga finländare. Dessutom är hans uttalanden direkt felaktiga, vilket jag skriver om i min kolumn. Det är i dagens läge alldeles sanslöst sorgligt. Det behövs inte alltid två disparata perspektiv på en fråga. Man kan få olika vinklar utan att dessa är motsatser. Och man kan definitivt hålla sig till grundläggande fakta och samtidigt få fram nya insikter och kontrasterande tankar.
Kuriosa: man kan också hitta historieprofessorer som inte är manliga – men vi tar väl det en annan gång.
Tjejdag
Om man trott att man skulle få hem två barn men sedan bara fick ett kan det hända att man istället för att hänga läpp hivar alla sina genusmorsefasoner åt fanders och proklamerar en tjejdag. Då kan man gå till det nyöppnade förtjusande lilla caféet, njuta av solskenet, ta oskäligt många selfies, ordna manikyr, käka sushi och gå och shoppa.
Trygg famn
En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:
- Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
- Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
- Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
- Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.
Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.
Det finns ingen åsiktskorridor att övervaka
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver på Expressen om att ingen går säker i åsiktskorridoren.
”För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. Dessutom kommer dina gamla fiender att ta tillfället i akt att tillsammans med nyförvärvade sådana ge dig en spark i mellangärdet när du redan ligger på marken.”
I mitt stilla sinne undrar jag; vilken jävla åsiktskorridor?
För är det någonting som blivit mer och mer uppenbart under de senaste åren så är det att åsiktskorridor är ett behändigt ord som betyder ingenting alls. Det finns ingen åsiktskorridor i någon enkelriktad mainstreammedia längre. Det finns inget politiskt korrekt som media håller fast vid och de enda åsikter som TV och tidningar vägrar ta in är de som bryter mot lagen – det som bryter mot god ton är för länge sedan upptaget i kanon. Men TV och tidningar är inte ens längre så pass viktiga att de skulle kunna upprätthålla någon allmän åsiktskorridor av politisk korrekthet. Härrigud, en av världens högsta maktpositioner innehas strax av en tomte vars främsta kommunikationsmedel även i internationella storpolitiska frågor är hans personliga Twitterkonto.
Det nya medialandskapet har välsignat oss med en sanslös massa plattformer för åsikter av alla de slag. En del människor, till exempel Blondinbella, har lyckats bygga upp ett namn, ett brand och en karriär på en sådan plattform där de (inom lagens ramar) kan skriva precis vad de vill. Säkert är det också det enorma utbudet och de mer demokratiska förutsättningarna för taltur som gör att folk reagerar så starkt som de gör när en person som Katerina Janouch kommenterar Sveriges flyktingpolitik. Janouch är en publicerad författare, hon är journalist och hon har en uppsjö väl etablerade plattformer från vilka hon har möjligheter att påverka och göra sina röst hörd. Men står hon sedan där uppe och säger saker som många av oss som lyssnar inte håller med om är det klart att hon får mothugg. Hon har rätt till sin åsikt (som för övrigt alltså inte är faktabaserad utan just en åsikt), men hon har banne mig inte rätt att stå oemotsagd.
Vi övervakar inte en åsiktskorridor. Vi utnyttjar våra forum och plattformer för att visa stöd eller missnöje, för att kommentera, diskutera och ibland debattera andras åsikter. Janouch hävdade i TV att Sverige inte har råd att ge pensionärerna mat på grund av invandringen. Problemet med det uttalandet är inte att det inte platsar i en stram åsiktskorridor utan att det
- framställs som fakta (när det är en åsikt)
- saknar statistisk grund (pensionärer har statistiskt fått det sämre men räknas in i samma grupp som sjukskrivna och arbetslösa – där förövrigt säkert många av invandrarna också hamnar i statistisken)
- är direkt felaktigt (det finns ingen bevisad koppling mellan pensionärernas födointag och invandrare)
- underblåser främlingsfientliga agendor (som vi vet är skadligt för ett öppet samhälle)
Varför i hela friden skulle vi låta det passera?
Visst, vill man undvika stormar bör man hålla tyst. Så har det varit sedan Hedenhös, för att låna ett uttryck från Heberlein. Att kasta ur sig åsikter på några av de större forumen är som att kasta sten på vattnet. Gör man det snyggt studsar den långt och bildar prydliga ringar längs sin färd, men kastar man utan större omsorg för hur man vinklar sitt kast blir det bara plask. Gör man det dessutom med en rätt stor sten blir plasket desto större. Att kasta en stor sten med bra studs kräver finess, viss träning och att vattnet är lagom stort och lugnt. Janouch har den här gången kastat lite som mina ungar gjorde där i treårsåldern när det var ungefär lika stor chans att de träffade sig själva i bakhuvudet som att stenen ens nådde fram till vattnet.
Så att säga.
Och vad företag med ansvar inför sina ägare (till exempel förlag) gör när en av dem som är deras ansikte utåt säger saker som de inte vill stå bakom måste vara upp till företaget. Det är inte en åsiktskorridor, utan affärssinne.
Mörkrädd
När jag fortfarande bodde i ett stort hus ute på landet fick jag ofta frågan om jag inte var rädd där, alldeles själv (så när som på två barn) om kvällarna. Folk undrade om jag inte borde skaffa mig en hund så att jag skulle känna mig tryggare.
Nu har jag en hund och jag tror aldrig att jag varit så helvetes rädd om kvällarna förr.
Hunden hör nämligen massor med ljud som kräver omedelara hundliga åtgärder, i form av alltifrån små bjäfs till ylande skall. Dessutom ser hundar rätt dåligt i mörker, och den här hunden reagerar även i fullt dagsljus på minsta lilla detalj som inte är som det varit sedan Hedenhös längs våra promenadsträckor. Under dygnets icke ljusa närmare 20 timmar har hon regelbundna nervsammanbrott då hon tvärvägrar att röra sig, alternativt försöker backa. Man behöver inte vara lagd åt det paranoida hållet för att börja inbilla sig saker tillsammans med en sådan.
Om man ska känna sig tryggare av att ha en hund så hjälper det säkert om hunden inte är den enda i familjen mer mörkrädd än en själv.
Mufflor
En kompis skickade en bild på en av de miljoner varianter på semlor som kommer inför stundande semmelsäsong; en muffla. Det är en hybrid mellan muffin och semla. Så jag bjöd in oss och Finlands första mufflor till dem i dag. Mufflor är som bakelse betraktat väldigt goda, fyllda med grädde och fluffigt mandelmassevisp. Som semla är det emellertid endast en blek skärva av den riktiga varan.
Hit och dit och tillbaka igen 
