Archive | januari 2017

Jag drar ner på kaffedrickandet en annan gång.

I dag kan jag ärligt säga att jag har gjort vad jag har kunnat för att undvika att blanda in tingsrätt och advokater och liknande i den här skilsmässan, men det finns liksom ingen vilja från den andra sidan. Kärnan i problemet är alltså huset och vad som ska hända med det. Eller, egentligen kanske inte vad som ska hända med det eftersom vi båda är överens om att han ska behålla det, utan snarare kanske vad min ersättning borde vara. När vi köpte vår första gemensamma bostad år 2005 investerade nämligen han pengar han anser borde stå utanför giftorätten och tillsammans med en advokat har de kommit fram till att de pengarna i dag är mer än vad vi äger i det gemensamma huset. När ”hans” andel lyfts bort finns det alltså bara skulder kvar. Hälften av dem är mina.

Och det är väl här någonstans vi har lite svårt att komma överens eftersom jag inte är alldeles beredd att köpa hans tankegångar. Att jag är villig att sälja honom eller hans flickvän min andel för en god bit under vad mäklare har värderat huset till faller inte hller i god jord eftersom min andel, enligt hans sätt att tänka, ligger på minusvärde. En del av mig känner mig som en förrädare som berättar de här sakerna, men å andra sidan känner jag att man inte ska argumentera för saker man inte är beredd att stå för. Från min horisont är det här, förutom förstås krasst ekonomiskt, väldigt mycket en ideologisk fråga – en fråga om värden och värderingar av sådant som inte alltid går att räkna på i exakta summor.

På många vis är det väldigt trist att det här enorma orosmolnet ska hänga över oss för det händer så mycket härligt också. Fåglarna kvittrar alldeles för tidiga vårsånger, avhandlingen framskrider för närvarande (ja, alltså, så snart jag bloggat klart..) i en rasande takt och ljuset återvänder både metaforiskt och rent bokstavligt. Sen är det en sak till också. Men jag berättar lite senare.

Ja, och så lovade jag mig själv att jag skulle dra ner på kaffedrickandet. Nästa dag hittade jag den här besten på loppis för 20 e. Och vet ni vad en av de bästa sakerna är? Det enda arrangemanget jag gjort för den här bilden är att jag lagade en kopp kaffe och ställde bredvid maskinen. Shit you not. Vår diskbänk i grovköket ser på allvar ut så där, med blommor och en vacker burk. Det är sådant jag orkar göra när vi är två vuxna som delar på ansvaret.

Prima sällskap

En stor fördel med att jobba hemifrån är att jag har prima sällskap. Hon har nu slocknat bakom min stol så att jag inte ska kunna resa mig och gå någonstans utan att hon märker det. Planerar allvarligt att träna henne att hämta kaffe på kommando. Pappersförstöring är hon redan expert på, även om vi inte alltid kanske är helt överens i urvalet papper som ska bli confetti. 

Kamp

Jag har lagt hela dagen på att tala med advokater istället för att skriva avhandling, läsa nutida äktenskapsbalk istället för 1400-talets och begrunda min egen juridiska position och rättsliga habilitet snarare än de medeltida gifta kvinnornas. Det är snirkliga, patriarkala rester längs med skilsmässans stigar ska jag säga. Det är ett system som gynnar den som arbetat och tjänat pengar, men inte den som varit hemma och skött barn. Ett system där pengar talar och mjuka värden inte räknas.

Ett system som lätt kan föda jävligt bittra tanter. Och kampglöd. Kanske framförallt det.

win_20170124_21_28_21_pro-2

Men först måste jag sova, för i ärlighetens namn drar detta bråkande, som vi snart gjort i ett år, verkligen all kraft ur mig. Dessutom ska griniga, trötta tanter hålla sig borta från internätet om de inte ska implodera.

Allt har inte två likvärdiga perspektiv. Och särskilt inte fakta.

Med tanke på vad som hände i USA när den nye pressekreteraren höll sin första briefing känner jag egentligen att det jag skulle vilja göra är att skriva ett försvarstal till media. Det går inte ens att mäta betydelsen av att journalister fortsätter sitt livsviktiga arbete just nu. Det är journalisterna som kommer att rädda oss, om det alls är möjligt.

Se gärna de här knappa tre minuterna där professor Robert Reich förlarar hur Trump försöker kontrollera media. Den som vill förlora nattsömn får gärna i sitt stilla sinne jämföra det med hur till exempel Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna beskriver media.

Den som är lite hardcore kan här få drygt 13 minuter istället.

För att tillhöra media just nu lär ju vara rätt kämpigt. Många journalister får nog skit från alla håll. Alternativ-allt-högern totalsågar ju vad helst media säger om de inte fått skriva det själva, och många av oss på den helt motsatta sidan är inte särskilt imponerade över hur media tar sitt ansvar i rapporteringarna.

Och.. tja… Det är väl lite där jag är i dag. Mest skulle jag vilja skriva om hur media verkligen försöker visa flera olika vinklar och att det i teorin är jättebra. Problemet är bara att allt inte har två, likvärdiga, faktabaserade vinklar. Rapporteringen om vaccin eller den globala uppvärmningen till exempel, som ofta ackompanjeras av allmänhetens åsikter om vaccins effekter eller existensen av den globala uppvärmningen. Vi vet att vaccin fungerar och vi vet att den globala uppvärmningen finns och är ett jätteproblem. Inget av det förändras av aldrig hur många rapporter om folks åsikter.

Så när HBL publicerar tre historieprofessorers syn på Finlands 100-årsjubileum är det väldigt problematiskt att man ger plats åt Teemu Keskisarjas mycket märkliga uttalanden, i stil med att Sverige står i tacksamhetsskuld till Finland för skyddet ”mot Ryssland i tusen år”. Det spär på den negativa bilden av svenskans plats i Finland och framförallt av finlandssvenskarnas rättigheter som fullvärdiga finländare. Dessutom är hans uttalanden direkt felaktiga, vilket jag skriver om i min kolumn. Det är i dagens läge alldeles sanslöst sorgligt. Det behövs inte alltid två disparata perspektiv på en fråga. Man kan få olika vinklar utan att dessa är motsatser. Och man kan definitivt hålla sig till grundläggande fakta och samtidigt få fram nya insikter och kontrasterande tankar.

Kuriosa: man kan också hitta historieprofessorer som inte är manliga – men vi tar väl det en annan gång.

Tjejdag

Om man trott att man skulle få hem två barn men sedan bara fick ett kan det hända att man istället för att hänga läpp hivar alla sina genusmorsefasoner åt fanders och proklamerar en tjejdag. Då kan man gå till det nyöppnade förtjusande lilla caféet, njuta av solskenet, ta oskäligt många selfies, ordna manikyr, käka sushi och gå och shoppa.

Trygg famn

En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:

  • Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
  • Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
  • Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
  • Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.

Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.

img_9377-2