Okategoriserade

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj.

(Texten ovan är kopierad från Unicefs kampanjsida, och sedd först på Mapagaille)

Okategoriserade

Så länge det bara är en lek så…

Av alla kreativa, pedagogiska leksaker vi har hemma föll Tilda för en platsflaska från tomflaskeinsamlingen. Den fyllde hon med vatten.

Och så lekte hon spysjuka.

Med flaskan invirad i en handduk gick hon runt och skvätte vatten över golvet, ojade sig ljudligt, tröstade flaskan och använde upp alla husets handdukar på att ”tolka klääääks”.

Okategoriserade

Ensam

Min make har åkt till Frankrike för att under fyra dagar kryssa runt mellan vackra slott och vingårdar i Bordeaux. Nu låter det kanske som att jag är avundsjuk, eller kanske rent av bitter, men jag är förstås jätteglad för hans skull. Verkligen. Ingen kunde vara gladare än jag.

Om det inte vore för att den där andra föräldern till de här barnen vore en så viktig del av hela min värld.

Nyhetsplock · Okategoriserade

Lärarens makt?

På dagens DN debatt efterlyser Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund en ny sorts skolpolitik där läraren ska ha större befogenheter att ta till åtgärder mot stök och bråk i skolan. Eftersom jag själv jobbat som lärare och vet hur frustrerande det begränsande svenska system är känner jag mig benägen att hålla med. Några detaljer i texten får mig emellertid att dra öronen åt mig. Bland annat skriver Hägglund att

”Eftersom det inte är okej att kalla min klasskamrat för hora, kommer det att få konsekvenser för mig. En skola som väljer att enbart kommunicera sina värderingar med ord kommer oundvikligen att uppfattas som inkonsekvent, och i värsta fall lögnaktig.”

Va? Hur ska man annars lära eleverna att ord är starka, om man inte visar dem att konflikter kan lösas genom ord? Är det inte just genom ordet ”hora” i den ovan beskrivna situationen som eleven skapat en konflikt? Åtgärder som Hägglund efterlyser är bland annat att lärare ska få beslagta mobiltelefoner, utfärda skriftliga varningar och ge kvarsittning. Just dessa åtgärder kan jag tycka är fullkomligt självklara, men det måste finnas tydliga regler för hur långt man får gå.

En elev som stör får man inte visa ut ur klassrummet eftersom alla har rätt till skolgång, och Sverige har skolplikt. Men ska inte rätten till skolgång gälla de andra eleverna i klassen också? Om en lektion är 50 minuter lång och klassen har 25 elever ger det läraren 2 minuter per elev. Det säger sig självt att andra elever blir lidande om läraren tvingas dividera 10 minuter med en elev om huruvida det är ok att kalla någon hora eller inte.

Jag är skeptiskt till om ungdomen egentligen blir värre. Jag tror att det istället är våra värderingar som förändras. För 100 år sedan visade barn respekt genom att inte tilltala de vuxna – numer ser jag det som ett tecken på respekt från mina barn att de vill prata med mig om allt. Vad är det för värden och respekt man vill att barnen ska lära sig?

Med risk för att generalisera vill jag ändå påstå att lärarnas svåra ställning i skolan i mycket handlar om den dåliga respekt hela samhället visar dem. Lärarna får allt fler administrativa uppgifter med utvärderingar, fortbildningar och nya datasystem samtidigt som klasserna växer och lönen är patetiskt låg i förhållande till både utbildning och arbetsbörda. Om samhället genom att höja läraryrkets status (och lön!) skulle visa hur viktiga lärarna är skulle säkert problemen i skolan på sikt minska.

Dessutom skulle jag vilja slå ett slag för att ge de elever som inte orkar 12 års stillasittande (för i princip så är gymnasiet obligatoriskt i Sverige i dag) andra möjligheter. Mer praktisk utbildning skulle inte bara ge samhället en påfyllning i yrkesgrupper som annars riskerar att dö ut, utan också ge alla de elever som helt enkelt inte kan visa sin potential skrivandes chansen att få känna sig nyttiga.

Och ge lärarna rätten att hålla ordning i klassrummet, men låt ord och diskussion vara vägledande!

Okategoriserade

Assange och det större perspektivet

Nu står det klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att kunna höras om anklagelser om våldtäkt och sexuellt ofredande. Jag kan medge att om man ofredat någon är förmodligen Sverige ett av de sämsta landen att göra det i, för jag tror att svenskar i allmänhet har väldigt låg tröskel vad gäller sexualbrott. Särskilt om vi också upplever att någon hotat jämställdheten genom att antasta kvinnor. Utan att med statistik kunna backa upp det misstänker jag att Sverige är ett av de få land som faktiskt skulle få för sig att dra Assange inför rätt för just sånna här brott.

Sagt och gjort. Rättvisan måste ha sin gång, och stackars Assange som förmodligen levt bättre än 95% av världens befolkning sedan misstankarna om brott började cirkulera för snart ett år sedan måste resa till Sverige för att ställas inför rätta.

Har någon läst om rättegången mot de svenska journalisterna i Etiopien? Igen, utan att egentligen veta vågar jag gissa att deras förhållanden inte varit riktigt jämförbara med de som Assange har vistats under. Dessutom har deras försvarsadvokat inte tillgång till allt bevismaterial, och det är inte alltid en tolk på plats. Dessutom har bevismaterial uppenbarligen manipulerats för att man brukar göra så. Sound effects, liksom.

Man kan bara fråga sig hurdan rättvisa som har sin gång. Om Assange är skyldig ska han dömas, och om Schibbye och Persson är skyldiga ska de dömas. Men på en universell skala av vad som är viktigt, rätt och rimligt ligger de här målen så långt ifrån varandra som man kan komma.

Skicka nu Assange till Sverige och få slut på hela farsen som kostar mängder med människor både tid och pengar. Lägg den tiden och de pengarna på att ge Schibbye och Persson det försvar de förtjänar. Då skulle åtminstone lite rättvisa skipas.

Okategoriserade

Om att ockupera en gata

På det stora hela taget tycker jag att Occupy Whatever Street är en av senare tiders absolut tuffaste grejer. Däremot kunde jag inte låta bli att skratta rått åt Colberts infiltration av rörelsen och intervju av två demonstranter. Även om deras handrörelser osökt får mig att tänka på doktor Zoidberg

beundrar jag ändå att de höll sig så lugna. Och en varning för känsliga: drick inte när du tittar på klippet. Det känns otäckt när vad du dricker bubblar upp i näsan när du skrattar.

Colbert on Occupy Wall Street

Okategoriserade

Balkongflickor och humanistisk forskning

Balkongflickor tycks vara en av de där termer som myntats sedan jag lämnade Sverige, och som jag därmed inte har hunnit infoga i mitt vokabulär. En balkongflicka är inte alls så roligt som det låter, utan är en term som syftar på flickor som ”fallit” från balkonger, ett problem som är mycket större än vad någon egentligen skulle vilja kännas vid och av allt att döma kopplat till hedersvåld. I sin DN-krönika diskuterar Maria Schottenius balkongflickornas problematik bland annat utifrån hur svårt det är att prata om de problem som andra kulturer kan föra med sig. Men genom att tysta ner problemen tillåter man dem att frodas och bli större. I ett öppet mångkulturellt samhälle är öppenheten en grundförutsättning för en fungerande mångkultur. I instängdhet och segregering gror misstankar och fördomar.

Schottenius diskuterar också behovet av humanistisk forskning, och det katastrofala i hur lite stöd sådan forskning får.

”Byråkratin växer där EU drar fram och forskningen styrs uppifrån och ner, top down, mot prioriterade områden, det vill säga forskning som kan användas i näringslivet.Det är inte lätt att komma genom nålsögat. En ansökan har landat på absurda 900 sidor. Det finns nu hela konsultfirmor som går runt på att hjälpa forskare att ansöka om forskningspengar från EU-kommissionen.”

Så kan det inte få gå till. Hur mycket viktig forskning hade man inte kunna bedriva på den tiden det tog att plita ihop 900 sidor ansökan? Och om vi ska vara ärliga; vem orkar egentligen läsa och bedöma den?

Återigen har vi tappat perspektivet och fått för oss att kvantitet på något vis kan uppväga kvalitet. Jag när förvisso en tro på ”the more, the merrier”, men det gäller mer för fester och mindre för sidantal i forskningsansökningar. Jag förstår att forskning kostar pengar, trots att jag inte kan räkna, men när forskning sedan också ska börja producera pengar då förstår jag inte längre hur det kan gå ihop. Hur mycket får det kosta att någon genom forskning upptäcker balkongflickorna? Vad sätter vi för pris på ett människoliv?

Humanistisk forskning kommer väldigt sällan att vara lönsamt, men bra humanistisk forskning är en tjänst till världen och kommande generationer. Den lär oss vilka vi är. Därför måste det särskilt i humanistisk forskning finnas en återbetalningsplan till mänskligheten så till vida att nya rön tillhör oss alla och ska göras tillgängligt för alla. Öppenheten ska finnas i forskningsvärlden också.

PS: Läs gärna Jessica Parland-von Essens blogg om öppen data!

Edit typ 30 min senare: Jag hann inte mer än att skriva ”den lär oss vilka vi är” förrän jag hör chefen för British Museum Neil MacGregor säga exakt samma sak (fast på engelska då förstås) i en av de roligaste intervjuerna nånsin. Jag och Neil. Vi är som … eh … två bär.