Ofta när det är saker som specifikt rör kvinnor kommer argumentet ”men det är skattebetalarna som får betala för det” upp, som om skattebetalarna och kvinnorna var två skilda grupper. Och på mitt inlägg om kvotering kom en anonym kommentar (som jag alltså inte publicerar där, eftersom den inte uppfyllde reglerna om att lämna sin riktiga mejladress och så) som liknar hundratals (shit you not) andra jag sett.
”Alla kvinnor blir redan inkvoterade som förälder och årtionden av bidrag från staten. Ett privilegium få kvinnor inte tar för givet.”
Vi rör oss här bland de privilegierade kvinnorna som lever på bidrag från staten och får fördelar som män inte får utan bara får betala för. (Som kuriosa kan vi här också notera hur samma retorik används för grupperna svenskar vs invandrare.) Så jag tänkte att vi bara snabbt skulle gå igenom några saker.
1: Kvinnor betalar också skatt. Jobbar de lika mycket som män? Nä. Får de lika hög lön som män? Nä. Betalar de därför i summa slantar mindre skatt? Ja. Det samma skulle gälla industriarbetaren gentemot VDn också, men jag kan inte se hur industriarbetaren skulle ha mindre rätt till samhällsfunktioner för det.
2: Jag tror inte att det finns någon alls som inte skulle hålla med om att kvinnor ses som föräldrar i betydligt högre grad än män. Att det skulle vara fler kvinnor än män som ser den uppdelningen som ett privilegium tror jag dock inte på. Tvärtom är det en av de vanligaste saker jag hör kvinnliga bekanta beklaga sig över; hur alltför stor del av föräldraskapet vilar på dem.
3: Kvinnor som är hemma med barnen sparar pengar till staten. Det är nämligen betydligt dyrare att ha barn på dagis än vad det är med hemmaföräldrar.
4: Så länge kvinnor betraktas som huvudförälder och den som ska ta ut föräldraledigheten, och så länge som det kommer anonyma misfits och tror att det största problemet med det systemet är att kvinnor inte fattar hur bra de har det, så är det inte ett privilegium utan ett tvång. Ett privilegium är att kunna välja. Att ha pappa hemma ett tag, mamma ett tag, att få jobba deltid, att få ett bra dagis, att det inte finns berg av skuld på mammans axlar för att beslutet att sätta barnet på dagis ligger endast hos henne.
5: Vem i helvete är hemma i årtionden på föräldrapenning?
Frågor på det?
PS: Nej, jag vet inte att anonym är en man. Det är mina fördomar. Och tidigare erfarenheter.
Hit och dit och tillbaka igen 
Så.Jävla.Bra.Skrivet.
Igenigenigen.
Nope, inga frågor på det. Håller med dig till fullo. Om det nu var så att någon (tydligen) tyckte att denna inkvotering var ett så stort problem borde denna väl tycka att en kvotering/individualisering av föräldraförsäkringen skulle vara toppen?
Jag har en fråga: hur räknar du i påstående 3? Jag tänker spontant att ja, det är billigare för kommunen att betala ut hemvårdsstöd än att skapa ännu en dagisplats, men hemmaföräldern bidrar då inte heller till bnp eller skatteintäkter. Jag är för lat för att googla, därför frågar jag 😉
Om en är mamma så känns det säkert lätt att argumentera som du gör. Själv har jag inga barn och kommer nog aldrig få några. Ur mitt perspektiv kan jag faktiskt känna igen mig att många kvinnor tar barn och bidrag från samhället för en självklarhet. Det är en form av privilegier som de flesta män och en del kvinnor som jag själv inte har tillgång till. Istället är jag en av alla dem som står för notan för dessa mammors privilegier.
Vi kvinnor bestämmer i högre grad än män om vi ska sätta barn till världen. Som kvinna kan jag ragga upp någon man på krogen eller åka till Danmark och inseminera mig. Vill jag ha barn så finns alla möjligheter (så länge jag kan få barn). På samma sätt kan jag avstå eller avbryta en graviditet om jag inte vill ha barn. Samma möjligheter har inte män.
Den dag jag får barn så får jag också tillgång till bidrag och förmåner från samhället som barnlösa bara skulle kunna drömma om. Detta trots att det är en helt frivillig handling att skaffa barn. Det är inte som när man råkar ut för en olycka och behöver sjukvård, sjukledighet och sjukpenning.
Bara en dagisplats kostar mer för kommun än de flesta föräldrar betalar in i skatt till kommunen, drygt 10000 kr per månad. Få vanliga inkomsttagare betalar in så mycket i skatt till sin kommun varje månad. Till det kommer barnbidrag, föräldraledighet och alla andra former av stöd. Det kan faktiskt ses som en form av privilegier. Som kvinna utan barn har jag inga problem att göra det.
Jag vet att barn och föräldrar kostar samhället massor med pengar och på ett sätt kan jag förstå att det kan kännas fel om man inte vill ha barn. Men samtidigt förstår jag inte alls hur du tänker. För varje kvinna som blir gravid finns det en man, och för varje kvinna och man som väljer att vara förälder så finns det ekonomiska bidrag. Kvinnor får inte mer eller lättare bidrag för att de är kvinnor. Den mannen i Danmark som lämnade sperman som blev ett barn i svensk mamma får inte tillgång till föräldraförmåner, nej, men han har heller inga kostnader.
Och barnen kanske kostar nu, men det är barnen som ska sköta samhället i framtiden, precis som Eva säger.
Egentligen finns det ju mycket i samhället man betalar för som man inte använder. Tex alkohol/rökningsrelaterade sjukdomar som ju på ett sätt är självvalt. För att inte tala om fetmans problem med alla nya höftleder etc. Ska handikappade som inte använder cykelvägen betala skatt för den? Och ska pensionärer utan barn få någon pension eftersom de inte avlat barn som jobbar då de själva går i pension? Ska mina skattepengar gå till stödundervisningen i skolan som mina barn aldrig använder? Eller till en simhall/idrottshall/musikhus etc. Det är väl det det kollektiva handlar om, man försöker hitta det bästa för de flesta…
Lindis,
måste bara kommentera här att barn ju inte bara är en kostnad för samhället. Så småningom växer barnet upp, förvandlas från dagisbarn till grundskolebarn och sedan högst sannolikt ett yrkis- eller gymnasiebarn som efter det börjar jobba – eller plugga till en examen och sedan jobba, eller i verkligheten plugga + jobba samtidigt – för att sedan, högst sannolikt, vara en skattebetalande vuxen till pensionen eller döden. Under tiden använder barnet och hens föräldrar en hel del av samhällets resurser, ja. Men föräldrarna bidrar samtidigt genom sin egen insats, och i framtiden blir barnet också en del av det här eviga kretsloppet som du själv också är med i. Det är lite vanskligt att enbart titta på hur mycket dagisplatser kostar för samhället utan att se den stora bilden samtidigt. Du har (ännu?) inga barn, men säkert använder du andra samhällsresurser som vi alla betalar för – asfalterade vägar, kollektivtrafik och utbildning. Ingen kan helt isoleras från samhällsmaskineriet och det kommer heller aldrig att bli rättvist. En del är under sin livstid sjukare än andra, som aldrig kommer i kontakt med sjukvården. En del klarar inte av att jobba utan blir sjukpensionerade, vi andra betalar. Allt fler blir äldre och färre är på jobb, det blir negativ försörjningsbalans. Och eftersom allt har att göra med allt och man aldrig kan veta vilka situationer man hamnar inför, tycker jag det är orättvist att peka ut föräldrar och dagisplatser. Vi betara alla notan för att få allt att gå runt.
Ja vill minnas att jag har läst siffror på (hittar inte igen dem nu, kan kolla upp senare) hur mycket samhället faktiskt ”tjänar på” per barn. Visst de kostar massor i början men på det stora hela så betalar de tillbaka betydligt mycket mer till samhället med skatter och konsumtion och arbetskraft osv, sett under en livstid. Det är väl därför politiken ofta oroas över sjunkande födslotal osv.