Nu har jag konsumerat tillräckligt med baklava för att våga mig på att laga det själv. Efter att ha läst igenom typ tusen olika recept visar det sig att det inte alls är särskilt svårt, även om det är tidskrävande, så länge man följer vissa grundprinciper.
Filodegen ska penslas med smör mellan varje lager.
Nötterna ska hackas lagom grovt, men exakt när de borde läggas på – liksom i vilket lager – varierar.
Man kan ta vilka nötter som helst. Utom saltiga pistagenötter förstås because salt.
Sockerlagen ska ha motsatt temperatur mot baklavan. Om man häller sockerlagen på baklavan direkt när man lyft plåten ur ugnen ska sockerlagen alltså vara kall.
Det är ett jädra penslande, men inte egentligen svårt.
Så när Anas såg väldigt tveksam ut kring huruvida jag faktiskt skulle lyckas blev jag lite putt. Jag kan baka. Jag vet vad jag gör. Jag är väl ingen amatör heller. Kom inte och läxa mig om hur svårt det är.
Det var således möjligen med ett visst övermod jag satte igång baklavaprojektet. Och jag kan på rak arm säga exakt vad det var som gick fel. Jag, som normalt alltid provsmakar allt, provsmakade inte sockerlagen. Därför hade jag heller inte en aning om att proportionerna mellan en liten gnutta citron och satans med socker inte var alldeles i balans, så att säga. Resultatet är en syrlig baklava.
Syrlig.
Alltså, dålig är den ju inte, men den smakar heller inte som den ska. Baklava ska ju vara så sött att man nästan dör men allra minst behöver dricka en liter vatten och tänka att man aldrig mer vill äta socker i hela sitt liv.
Vi är ungefär mitt i Ramadan, vilket betyder att A givetvis fastar. Eftersom han är envis som få vägrar han att ta den något lättare vägen och följa tiden i Mecka, som somliga gör, utan kör helt efter finsk sommartid. Det betyder i praktiken att han får börja äta och dricka ungefär vid tjugo i elva på kvällen, och därefter har knappa fyra timmar på sig.
Eftersom jag knappast ens om jag var djupt troende skulle ha självbehärskning nog att inte äta eller dricka under 20 timmar – särskilt inte när jobb och hus likväl måste skötas – och ändå tror mer på kraften i choklad än i gud, äter jag även på dagtid. Ja, och så vill jag ju förstås sitta ner med honom och äta på kvällen också så… För tillfället krockar hans behov av att sätta i sig hela sitt stora dagsbehov av kalorier under sena kvällar med mitt behov av att inte gå upp 100 kg under vad som är en fastemånad, om vi säger så.
Det positiva är att jag får träna på att laga massor med arabiska maträtter, för eftersom hungern är bästa kryddan kan jag fucka up en maträtt i princip hur mycket som helst och A kommer fortfarande glatt att äta. Men så finns det maträtter som blir så vansinnigt goda att jag skulle äta dem även om jag var proppmätt (vilket jag också gjorde *burp*). Dessutom var de inte speciellt svår att göra.
Den första är sambouka. Det är små pajer eller rullar av filodeg som man fyller med någonting kryddigt (köttfärs, kyckling, ost) och sedan friterar snabbt i en stekpanna. Filodeg finns att köpa färdigt på ungefär alla orientaliska affärer och de flesta vanliga också. Sedan lägger man bara på lite fyllning (jag körde stekt köttfärs kryddad med vitlök, lök, salt, peppar, pyttelite nejlika och ingefära, spiskummin, paprikapulver och persilja, samt lite riven stark ost), viker in kanterna, rullar och slänger i stekpannan. Oljan bör vara ganska varm och stekningen tar bara ett par minuter. Jag använde rapsolja men det borde egentligen vara solros. Mycket enklare än vad jag trodde!
I bakgrunden en svensk variant.
Den andra är fatteh (vilket kändes väldigt passande because fat? eh.). Till den steker man tunt bröd rivet i 2-cm-stora bitar (gärna arabiskt platt bröd, annars pita som man öppnat) i olivolja tills de blivit gyllenbruna. Brödbitarna läggs i botten av en stor form. Därefter kan man om man vill lägga på kokt ris, sedan ett lager med pulled chicken (jag kokade bröstbitar i stark buljong och drog dem sedan i småbitar) och en yoghurtsås. Yogurtsåsen görs av turkyoghurt, citronsaft, salt, tahini och vitlök. Ofta blir den då väldigt tjock, men man kan spä den med kallt vatten tills den blir lite rinnigare. Det bär emot för mig att sätta surt i surt – typ citron i yoghurt – och att salta yoghurten, men det är bara att modigt hälla i utan att snåla och prova sig fram. Dessutom bär det emot att blaska i vatten i yoghurt man har köpt på grund av att den inte är vattning, men det är så det ska vara för den rätta konsistensen. Ovanpå strör man rostade pinjenötter, eller vid avsaknad av pinjenötter: rostad mandel. Fatteh ska läggas ihop i sista stund, serveras direkt, och är egentligen en varm rätt. Vill man ha den vegetarisk byter man ut kycklingen mot kikärtor.
Så här ser fatteh ut om man inte hinner fotografera den innan klockan klämtar mattid för någon som inte ätit på 20 timmar.
En kompis skickade en bild på en av de miljoner varianter på semlor som kommer inför stundande semmelsäsong; en muffla. Det är en hybrid mellan muffin och semla. Så jag bjöd in oss och Finlands första mufflor till dem i dag. Mufflor är som bakelse betraktat väldigt goda, fyllda med grädde och fluffigt mandelmassevisp. Som semla är det emellertid endast en blek skärva av den riktiga varan.
Så jag bestämde mig för att det vore kul att testa egenlagad yoghurt. Det var det. Jag började med att koka upp ca 4 dl mjölk i en hög kastrull (så att det kan koka inuti kastrullen istället för direkt på spisen som mjölk annars brukar) medan jag sakta rörde om. Därefter kylde jag mjölken till ungefär 40 grader och hällde kanske 1 dl i en annan skål. I den skålen tillsatte jag kanske 2 msk köpeyoghurt (ta en god, för den ger smak åt hela satsen!) väldigt sakta. Om mjölken är för varm eller om man rör för hårt skär det sig. När mjölken och yoghurten blandats häller man tillbaka i kastrullen och rör sakta. Därefter ska yoghurten stå i en burk men lock och… eh… yoghurta till sig. Det är den kluriga fasen.
Temperaturen bör hållas hyggligt stabilt runt 40 grader i minst några timmar. Ett alternativ är att hålla blandningen i en termos, ett annat att ställa in den i ugnen. Jag virade en handduk runt min burk och satte in den i vedspisen (hade den igång igår för jestas vad det var skitigt väder!). Där fick den sedan stå i eftervärmen hela natten (totalt kanske 9 timmar). På morgonen satte jag in burken i kylen i några timmar och därefter provade jag.
Och jag är egentligen inte en yoghurtmänniska men härrimingud vad gott det var! Satte en oförskämt stor klick rabarbersylt i, och fick sedan övertala mig själv om att inte äta upp allt redan innan barnen kommit hem.
Rabarbersylten är förresten lagad enligt ett lätt modifierat recept från Sara Bakar.
600 gr rabarber, skuret i bitar (jag skalar inte rabarber, mest för att det är tråkigt, men också för att riktig färsk rabarber ofta går bra även med skal)
saften från 1/2 citron
1 skuren vaniljstång
Koka upp och rör hela tiden. Låt koka på medelhård värme i kanske 15 minuter, tills det inte finns några hårda, stora bitar rabarber kvar. Ta upp vaniljstången och skrapa ur fröna.
Tillsätt:
rivet skal från 1 citron
450 g syltsocker
Koka upp blandningen och låta koka ganska hårt i ett par minuter. Häll direkt upp på rena, uppvärma burkar. Fyll så mycket som möjligt och sätt genast på lock.
Mitt i allt sjukhusståhej fyllde vår Tilda 7 år. Till sitt kalas hade hon beställt en tårta som skulle krönas av hennes Dark Celestia pony. På eget bevåg bakade jag därför en fluffig chokladkaka och fyllde den med jordgubbsmousse. Tårtan är täckt med en sugarpaste som enligt förpackning smakar ”marshmallow” och enligt TIlda smakar ”sånt där gott tuggummi”. Till dess försvar ska påpekas att den var mycket lättarbetad och samarbetsvillig, även om jag kanske inte var väldigt imponerad över smaken (och efter ett par dagar i kylen är den liksom geggig på tårtan). Förutom Celestia finns det på tårtan ätbara små diamanter och svart glitter. Vi åt det tillsammans med barnen på kalaset och filosoferade sedan om hur fint man förmodligen bajsade efter sån mat.
På födelsedagsmorgonen kom vi in och sjöng för henne, så där vackert som man sjunger tidiga morgnar när man innan inte gjort annat än viskat. Hon rev med förtjusning upp presentskörden och vi åt kladdkaka och drack te ur de små rosenmuggarna. En mycket bra start på en födelsedag!
Min bror gav mig receptet på superenkel och mycket god mug cake; en kladdig chokladkaka som görs i en mugg. Barnen blev förstås stormförtjusta, inte minst för att receptet är så enkelt att de klarar av att göra det själva. Kladdigt blir det förstås. Och så tar de tydligen slut för fort.
Mug Cake
Smält en liten klick (ca 10 g) smör i en mugg (minst 3 dl). Vispa ner 3 msk kakao
4 msk strösocker
1/2 tsk vaniljsocker
1 ägg
Vi spenderade en dag ute på en lägergård där den medeltidsförening vi är med i håller sitt årliga stora tältläger. Främst kom vi dit för att laga bankettmaten för drygt 100 pers. Det blev rätt många pajer (recept på väg!) och en sjuhelvetes massa bröd.
Och när jag står där och för hand knådar en deg som hotar att bli stor nog att svälja hela lägret tänker jag på den där skrönan att kvinnor liksom skulle utföra fysiskt lättare uppgifter. På Åbo slott på 1500-talet utspisades dagligen över 300 pers, och stapelfödan var bröd. Den exakta könsfördelningen bland bagarna är okänd, men källor från andra liknande organisationer visar att det huvudsakligen var kvinnor som bakade. Det var inte ett fysiskt lätt arbete. Alls.
Jag gillar julen, det gör jag. Men nu när jag flyttat till Finland känns ändå Fastlagstisdagen som den viktigaste högtiden. Grejen är nämligen att det är nästintill dödsdömt att försöka hitta goda semlor här i barkbrödets förlovade land, och inte bara för att en ”semla” i Finland är vad vi i Sverige skulle kalla fralla. Nej, dessutom fuskas det konsekvent med grädden, bullen är torr och – håll i er nu – de har fkn sylt i semlorna! SYLT! Som om någon hade tänkt baka gräddtårta men istället bakade alldagligt bröd och försökte klä ut det till en gräddtårta. Semla är det då i alla fall inte. Så det så.
Semledagen är i stort sett den enda dagen då jag verkligen längtar hem till Sverige. Jag följer med mina svenska vänners uppdateringar om varifrån de får sina semlor. Dreglar. Drömmer. Längtar.
Och så bakar jag egna semlor förstås. Vad annat kan man göra liksom?
Barnen insisterade på att vi skulle baka egna Runebergare, som vi gjorde förra året. Och tja. Vi hade väl egentligen inte riktigt tid för det och efter att ha jobbat hela dagen i panikstress inför att få kapitel 2 i dugligt skick i tid till seminariet om några veckor, hämtat barn, kört barn till träning, tagit med barn hem från träning (vilket var ett steg jag var nära att skippa), handlat och kommit hem oförskämt sent var jag kanske inte riktigt klar nog i huvudet för att börja baka. Och inte fanns det riktigt tid kvar av kvällen för det heller.
Men det har ju aldrig stoppat oss förr, så vi bakade förstås. Så här fina blir Runebergarna om man först glömmer att sätta sylt på dem innan man skickar in dem i ugnen, sedan bara hittar jordgubbssylt istället för hallon och därefter ger blanka faen i ifall de har hunnit svalna tillräckligt för att få en prydlig ring i glasyr (det hade de inte, om någon inte gissat svaret). Men jisses vad goda de var!
”Blörp, sa Runberg och kastade sig nonchalant över kanten.”
I går grillade vi marshmallows i vedspisen till efterrätt. Lika mycket som det här är ett inlägg om hur nöjd jag är med att ha flyttat ut på landet och ha en vedspis, lika mycket är det ett inlägg om hur oerhört skönt det är att ha barn som är stora nog att själva sticka marshmallows på spett, grilla dem medan de hela tiden snurrar pinnen så att det bara brinner lite ibland och sedan äta utan att spetsa varken sig själva eller andra särskilt mycket. Det är rätt nice.
Hit och dit och tillbaka igen 
