Archive | december 2017

Hur jag klarade av disputationen och allt det där

Som ni vet var det en hel del saker inför disputationen som inte riktigt gick alldeles… jätterätt. Någon kommenterade att de inte ens märkt att kaffet var lagat av vatten från toaletterna, och det har sin enkla förklaring i att jag har världens bästa vänner. Kocken (som förvisso inte är min vän, men som jag starkt överväger att adoptera) svarade på mitt förtvivlade samtal om att vi inte har något kök med att det hade han redan räknat med, och så gjorde han ett kök av ett av de andra rummen. En väns vän drog på sig skitsnygga serveringskläder och höll brickor med snittar och bubbelglas som ett proffs, tillsammans med kocken.

Flera hjälpte till att bära dit vatten i dunkar, en vän kom kvällen innan med färdigstrykta bordsdukar och vintriga dekorationer till de hiskeliga plastborden. En annan kom med glas och karaffer, ytterligare en annan ordnade kaffekoppar, tallrikar, bestick och fler sorters glas. Min bror, pappa och världens bästa Fia vek servetter, tände ljus och dukade tillsammans med barnen. Allt det där som jag hade glömt, hade någon annan (i allmänhet första festfixare och bästa vän extraordinaire Petra) kommit ihåg. Marschaller att lysa upp vid den gamla trappan. Sopsäckar. Lådor att lägga smutsig disk i. Serveringsfat och verktyg att ta med.

En vän bakade världens godaste surdegsbröd, en annan fixade snittarna, jordgubbstårtor och dekorerade muffinsar som Fia bakat och tillsammans med pappa kört hem till vännen sent på torsdagkvällen. Efter disputationen stod jag själv och dekorerade tårtor, så jag ska inte säga att jag var sysslolös, men det är verkligen inte min förtjänst att kvällen såg så sjukt proffsig ut.

Ja, och själva disputationen… Jag var rädd för tre saker (i ordning):

  • att behöva åka in i rullstol
  • att kissa på mig
  • att inte kunna svara på frågorna

Men jag hade fått vila så pass mycket under veckan, att när fredagsmorgonen väl kom och vi hade kunnat konstatera att det faktiskt existerade en sal 12 utan att man behövde gå via plattform 9 3/4 kunde jag ställa kryckorna vid sidan och gå (om än väldigt sakta) in i salen utan stöd. Jag hade tveklöst världens bästa opponent (Maria Sjöberg), som var tydlig med att vi ibland gjorde olika tolkningar men att det likväl var tolkningar, som skämtade och var lagom sträng och som kunde framhäva hur otroligt kunnig och professionell hon är och i samma svep lyfta upp mig.

När hon öppnade med att ifrågasätta om jag varit rättvis i min tolkning av tidigare forskning och hänvisade till not 1 på min första sida var min enda tanke att jag är fullkomligt fucked. Men det ordnade sig och jag kunde svara på alla hennes frågor. När jag ställde mig upp för att höra hennes slutliga omdöme sparkade babyn mig rakt på blåsan, men månader av knipövningar betalade sig.

Och hade allt annat skitit sig så har jag i allafall världens snyggaste avhandling. Grafiker-Tove, som satt uppe halva nätterna innan avhandlingen skulle in till tryckeriet, har gjort ett fantastiskt jobb.

Så jag klarade det, men bara för att jag aldrig någonsin behövde göra det själv.

Alla ni som redan beställt avhandlingen, skicka era adresser till mig på charlottehitochdit at gmail punkt com. Porto inom Finland blev 5,90 e. De som skulle skickas till Sverige tog pappa med sig för att posta där (5 e för svenskt porto), för portot härifrån till Sverige skulle bli 12,40 e. Betala borde man kunna göra via paypal.me/CharlotteCederbom.

Återhämtning

Fredagen hörni. Vilken pangdag det blev fast allt såg ut som om det skulle skita sig. På måndagen fick jag veta att den lokalen jag hade hyrt för festen inte skulle komma med kök. Det fanns ett (vilket jag visste) men det tänkte de hålla låst. Vatten till att brygga kaffe skulle vi få ta från toaletterna. Borden och stolarna var av plast, i det gamla, vackra trähuset.

Jag haltade omkring på kryckor och kunde stora delar av tiden inte lyfta benen alls och följaktligen då bara stå stilla och vänta på bättre tider.

På torsdagen hade det fortfarande inte gått ut någon information från universitetet kring disputationen och det stod inte med i kalendariet. Detta trots att jag varit i kontakt med infoavdelningen som lovat höra av sig. Till slut fick jag tag på någon som fick tag på någon annan och det uppdagades att jag tydligen inte skickat in rätt blanketter för tre veckor sedan och att jag inte lämnat exemplar av avhandlingen till rätt personer. Under torsdagen såg det ett tag ut som om hela grejen skulle falla.

Ja, och när jag haltade in på universitetet på fredagsmorgonen ringde min handledare och meddelade att det inte existerar en sal 12, som vi borde vara i. Vid det laget kunde jag inte göra mycket annat än att skratta hysteriskt.

Mer om hur allting ordnade sig en annan dag, för jag är fortfarande så trött att jag knappt vet vad jag heter. Tur att jag har en bok med mitt namn på så att jag kan kontrollera. MWAHAHAHAHAHA.

Det var en mäktig känsla att torka av sig sminket på kvällen, se sitt svullna trötta ansikte i spegel och tänka att jag gjorde det. Jag klarade det. För 13 år sedan kom jag hit för den här dagen. Jag. Gjorde. Det.

Hundraåring

Jag önskar att jag hade kraft att skriva något smart om Finlands självständighet och 100 år och allt det där, men jag är så sjuhilsikes trött att det inte blir till något alls. Staplar runt med kryckor för foglossningen. Vill under inga omständigheter behöva tåga in i salen för min disputation (OM TVÅ DAGAR) i rullstol. Har inte ens börjat skriva den föreläsning jag borde hålla vid samma disputation.

Så nej. Jag förlåter mig själv för att jag inte orkar säga något om hundraåringen.

Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

IMG_3503

”Jahaja, då var allting färdigt på Tildas rum men hon är ju inte hemma för hon är hos exet. Det här måste vara det värsta hittills. Att julpynta barnens rum utan att de får se det. Fy faen vad det är synd om mig.”

IMG_3501

”Jahadu, Blossa. Här går vi alldeles själva. Tänk vad trevligt det vore om A var med och kunde se det här, han som tycker om snö. Men han har väl bättre saker för sig kan man tänka.”

IMG_3496

”Jajemän! Präktiga planteringar blev det! Och nu måste jag väl städa, för alldeles ensam är jag ju så det lär väl ingen annan ordna.”

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.

Vecka 26. I bakgrunden håller hunden och katten på med vad hundar och katter gör mest.

Att hänga ut män med namn

Efter att Max Nyberg skrivit en ledare om #dammenbrister kunde jag knappast låta bli att kommentera den i min kolumn. Någon sa dock att jag därigenom hängde ut Nyberg och att jag misstolkade honom. Därför vill jag nu allra först påpeka att min kolumn är min text, med mina tolkningar, och att den som undrar vad Nyberg egentligen menar måste läsa hans ledare – inte min kolumn. Om man genom min kolumn får uppfattningen att Nyberg vill försvara förövare eller inte skulle backa upp #dammenbrister så är det mitt fel och ska inte reflektera negativt på honom. Så har jag det sagt.

För vad jag ville skriva om var egentligen bara en aspekt av det som Nyberg lyfter fram, och som jag vet är en oro hos många; att #dammenbrister ska leda till att män hängs ut med namn och döms av en pöbel istället för genom det rättsväsende som har till uppgift att döma. Och även om jag på ett teoretiskt plan kan förstå den här oron (inte bara här, utan i Sverige också, där diskussionen pågått länge redan) så känns den inte befogad. Visst, det finns några kända män som begått så pass grova övergrepp eller mot så pass många kvinnor att det har fått reella konsekvenser, men för de allra flesta helt vanliga dudesen kommer deras vardag inte att rubbas. 

Själv har jag åtminstone två typer som har påverkat mitt liv och den jag är i dag på ett väldigt negativt sätt. Den ena var en jämnårig skolkompis som var på mig och andra genom nästan alla skolår. Den andra var en pojkvän som kallade mig hora, stoppade pengar i min BH och till slut flippade så pass att pappa en natt var tvungen att komma och hämta mig. Båda har nu fru och barn och lever sina liv som om inget hänt. Jag fick väldigt svårt att lita på pojkar och män, blev obekväm med min kropp, och hade ångestattacker i flera år.

Men grejen är att jag inte skulle tjäna ett skit på att droppa namn. Det skulle inte förändra något, inte ens om händelserna var betydligt närmare i tid än vad de är. Och det här är så grymt problematiskt. Att nämna namn slår hittills hårdare mot kvinnan som gör det (se för fan bara på Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och då talar vi ändå våldtäkt) än mot mannen som nämns. Tanken på att schyssta snubbar inte gör dåliga saker är så stark och ”han är ju inte sån egentligen” eller ”det var bara en gång/väldigt länge sedan” trumfar kvinnors försämrade livskvalitet vilken dag som helst. Nämna namn kostar.

Dessutom, och jag tror att det är här som tanken på att vi måste låta rättsväsendet göra sitt skaver, så är en stor del av de här övergreppen inte sådana som rättsväsendet skulle göra något åt. Rättsväsendet som förövrigt just dömde en våldtäktsman lite mildare eftersom det inte gick att bevisa att den tioåriga flicka han våldtagit hade gjort tillräckligt motstånd. Ett rättsväsende som en bra dag bara är sanslöst dysfunktionellt. Ett rättsväsende som är tandlöst även i grova fall. Det är ett rättsväsende som inte är värt namnet i fall som är mindre grova och som inte ens har till syfte att skydda kvinnor från vad som inte passar in på brottsskalan. 

Ingen av de två typerna som påverkat mitt liv skulle ens vara fall för rättsväsendet. Det finns inget officiellt system som skulle döma dem, ingen rättegång att vänta, ingen rättvisa att bli skipad. Därför känns hela diskussionen om risken för att namn på icke dömda män ska läcka ut och att man ska vänta på rättegångar helt bisarr. Med tanke på proportionerna här så är det verkligen ett ickeproblem. Hur många kvinnor har inte fått växa upp stämplade som horor eller slampor på grund av saker som de har blivit utsatta för – inte själva gjort? Men nu ska vi vara noga med att någon man inte blir kallad något han inte är, huh? Eftersom tusentals och åter tusentals kvinnor har blivit utsatta? Alltså I don’t even.

Och det är här som betydelsen av #metoo blir kristallklar. För att förhindra alla de här fallen som är trakasserier men inte brottsliga måste vi skapa nya samhälleliga strukturer. Här är mina förslag på vad som ska till:

  • flickor och kvinnor ska lära sig att förstå och stöttas i rätten till sin egen kropp och sitt värde så att de våga säga ifrån direkt i varje given situation
  • pojkar och män ska lära sig att förstå grundläggande socialt samspel
  • den som sitter på en maktposition (t.ex. en lärare eller en chef) har en förbannad skyldighet att ta sig an sexuella trakasserier när hen uppmärksammas på det, men också att arbeta förebyggande
  • alla (och särskilt män) har en skyldighet att ingripa när de hör eller ser något. Särskilt män skriver jag eftersom män kan höra och se saker bland sina polare redan innan de har nått kvinnan och blivit ett större problem
  • victim blaming måste sluta. Nu. Eller helst igår.

Lösningen som jag ser det är alltså inte att offentligen outa namn. När det rör sig om ett brott är det upp till rättsväsendet att göra sitt jävla jobb och att göra det fan så mycket bättre än vad de har hittills. När det rör sig om allt det som inte är brottsligt är det upp till oss att säga ifrån direkt till personen som begår övergreppen och att tydligt ställa sig på offrets sida.

Den man som vill kan alltså fortsätta sova trygg i förvissningen att hans namn inte kommer att nämnas. Men den man som har en dotter, en flickvän, en hustru, en mamma, en kvinna i sitt liv som är värd lite bättre måste vakna upp nu.