Archive | september 2013

Gränsen

Jag har ganska effektivt försökt hålla mig utanför debatten som blev efter mitt inlägg om förståndet – eller snarare kvinnors brist på sådant – men skulle nu vilja kommentera några saker.

För det första är det alltså bara en (1!) av de män från Genusdebatten som påpekar det underliga i att Laasanen menar att kvinnor har svårt att förstå hans teorier. Resterande menar att jag är ohederlig, inte vet något, sysslar med personangrepp och med mitt beteende bekräftar Laasanens påståenden. Allt jag vände mig emot i mitt ursprungliga inlägg var dock hans utgångspunkt; att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha sämre förutsättningar än den född med penis att förstå och ta till mig hans vetenskapliga teorier. I ärlighetens namn är jag uppriktigt förvånad över hur man inte kan vända sig emot en sådan syn.

För det andra är det inte en trevlig syn på kvinnan som kommer fram bland kommentarerna. Ord som drinkluder och golddiggers har använts. Andra menar att ”[s]å länge som kvinnor svärmar som bin runt tjocka plånböcker, så är det detta som är verkligheten, alldeles oberoende av vad som sägs”. Ja, och så kom sedan kommentaren ”Våldtäkt = stöld av sexuell makt. Om kvinnan saknade sexuell makt skulle våldtäktsbegreppet inte ens finnas.” och då känner jag att vi har nått någon slags gräns. Den som blir rånad på stan blir inte bestulen på sin ekonomiska makt. En kvinna som blir våldtagen blir inte bestulen på sin sexuella makt och våldtäktsbegreppet är inte ett bevis på att kvinnor har sexuell makt. Alltså. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ser de inte själva vad de säger? Ser de inte?

Att sammankoppla våldtäkter och kvinnors sexuella makt är att förneka alla män som blir våldtagna (eller menar de att det är ett bevis för mäns sexuella makt?). Att mena att sex är ett kvinnospecifikt maktmedel för män vill ha och kvinnor kan erbjuda är att förneka våldtäktsoffer av båda könen deras rätt till sin egen sexualitet och rätt att alltid – när som helst – säga nej. Att påstå att alla kvinnor har sexuell makt visar dessutom hur lite de vet om hur det är att vara kvinna och gå ut på krogen. Jag vet inte en enda kvinna som inte någon gång blivit tafsad på. Eller är det männens rättighet att kontrollera varan?

Någonting är allvarligt fel här. Jag vet inte om det är så att diskussionslystnaden och flinka tangentbordsfingrar trumfar förstånd och eftertanke, men alltså. Verkligen. Hur passar killen på bilden, en av många män som blivit våldtagen, in i det här? Vad är han? Ett miffo som inte fattar att män vill ha sex? En man som är lite ledsen för att han blivit berövad sin sexuella makt?

Nej. Han är ett offer som inte på något vis ska behöva bära skulden för vad någon annan har gjort mot honom. Ett offer för samma sunkiga syn på kvinnor och män och sexualitet som kommer fram i kommentarerna under mitt inlägg om förståndet och ett våldtäktsoffer bland mängder av andra. Klickar man på bilden får man fram fler. Ingen kvinnlig sexuell makt i världen kan förklara deras upplevelser.

Om helgen och zombies och sånt

Först vill jag bara säga att Katt lever fortfarande. Den knöl som under flera månaders tid funnits på hans hals och som förra veckan började trycka så mycket att det störde honom verkar nu nästan… eh… mindre (behövde tydligt inte mer än ringa till veterinären och boka tid) och beslutet att låta honom somna är förvirrande. Vi har alltid trott att Katt den Odöda Katten ska överleva oss allihop. Om det blir så återstår alltså ännu att se. Han har ju dött några gånger förr.

20130930-104050.jpg

Och så har vi haft talkoot. Det är en fin finsk tradition där folk går man ur huse för att hjälpa till där det behövs (som till exempel hemma hos oss), bli utfordrade och sedan bada bastu. En osannolik mängd fina vänner (bland andra den berömda Pappan) kom hit och krattade, bar kvistar, fällde träd, sågade klabbar, städade bastustugan, lagade bakugnen och målade bastustugans slitna fasad. Det är som om hela gården fått nytt liv. Det har den ju förstås också rent tekniskt, men nu är det så mycket hopp och framtidstro i luften här ute. Som om det här är vad vi alla har väntat på. När mörkret sänkt sig gick de som ville (alltså inte jag) i lyktors ljus till bastun. Utmattade rosenkindade barn somnade strax innan mig i vår stora säng. En sån där lycka som är svår att på riktigt beskriva.

20130930-104108.jpg

Bastustugan målas om av ett gäng underjordiska svartfolkingar. Hur många hittar ni?

20130930-104131.jpg

Barnen hjälpte till att måla en stund, men sedan Tilda av bara farten även målade min vackra bak fick de gå och göra andra saker i stället. Här får gaveln ny färg och skillnaden är helt enorm.

20130930-104225.jpg

Detta foto är taget från barnens sovrumsfönster mot baksidan (tidigare foton här!), där de uråldriga äppelträdens krokiga grenar efter många veckors beskärning bildar ett härligt tak, och de odlingsrutor som gömde sig under gräs och skräp har krattats fram. För tillfället växer det rabarber i alla dessa rutor. Riktigt så mycket rabarber behöver vi inte, så det ska bli potatis, morötter, jordgubbar, jordärtskockor, ringblommor och en klassisk medeltida örtagård istället. För att vi kan.

En gammal vän

För snart 9 år sedan åkte jag och min högt vördade make (då nye pojkvän) till Lahtis katthus för att adoptera en hemlös katt. Jag kom dit med två kriterier; Att 1) det skulle vara en flicka och 2) den fick ha vilken färg som helst utom svartvit. Vi tittade på säkert 100 katter men hittade ingen som kändes helt rätt. Från ett stängt rum, som visade sig vara karantänrummet hörde vi dystra mjauanden. I en bur, tätt tryckt mot gallret för att få njuta lite av det solsken som strilade in genom fönstret, satt den sorgligaste katt jag någonsin sett. Rakad överallt utom på tassarna, svansen och huvudet. Benig, ensam och trött. De hade just hittat katten i skogen. Pälsen var så tovig att de fick raka bort den. Magen så full av maskar att han kräktes upp dem. Stora sår över bringan och trasade öron. Och så fick jag honom i min famn, han puffade min näsa med sin blöta nos och spann så vi båda skakade. Det var inget svårt val, även om jag fortfarande inte säker på om det var jag som valde honom eller han som valde mig.

20130405-203952.jpg

Vad heter han? frågade någon. Katt, svarade vi.

De första tre dagarna spenderade Katt under sängen. Jag satt vid kanten och pratade med honom, berättade om mig, om livet utanför hans gömställe. Han lyssnade, även om han inte sa så mycket. En dag hade han helt enkelt gömt sig färdigt och kom och lade sig i mitt knä som om det var den mest naturliga sak i världen. Vi blev hans och han vaktade oss. När jag duschade satt han utanför och skrek för att jag skulle förstå hur fasansfullt det var att det kom vatten på mig. När brevbäraren gick sin runda i våningshuset där vi bodde satt Katt vid dörren och morrade. När maken kom hem från jobbet mitt i natten vaknade Katt med ett ryck redan när han hörde cykeln ställas på plats på gården, for som en raket till köksfönstret och sedan till dörren där han satt och väntade. Sov gjorde han helst på någon(s ansikte).

Iphone 246

Att han inte hade haft något lätt liv var uppenbart. I flera år var han rädd för alla män utom min man. Och försökte man rätta Katt blev han heligt förbannad. Lyfte jag ner honom från köksbordet och hyssjade åt honom attackerade han – hoppade, bet och klöste. Det tog säkert ett år innan han insåg fördelarna i att låta mig tro att jag bestämde.

Tildas födelsedag 100

En dag blev han sjuk och vi körde honom till veterinären. Katt hade fått njursten. Det händer med väldigt gamla katter menade veterinären. Året var 2006 och Katt bedömdes vara ”allra minst 15 år”. Därefter fick han bara specialmat, för seniorer med njurproblem. Ingen mer skinka. Ingen mer köttfärs.

Iphone 359

Så flyttade vi ut i förorten och Katt fick börja gå ut. Och som han njöt! Hela sommaren var han ute och vi såg honom knappt mer än när han kom in och ville ha mer mat och kärlek innan han gick ut igen. Hans största problem var att han emellanåt måste flytta sig när det blev för varmt i solen.

076På vintern var han inne nästan hela tiden. Snö var inte hans grej alls och när jag på hans begäran öppnade ytterdörren tittade han bara på mig som om jag tappat förståndet, tittade på snön, på mig igen och gick därefter tillbaka och lade sig. Helst låg han i den fluffiga stolen vid fönstret. Nedsjunken i ryggstödet låg han rakt ovanför värmen från elementet men ändå med förstklassig utsikt över allt som pågick utanför. Den som rörde hans stol fick onda blickar. Han förlät mig inte på flera dagar den gången jag ”rättade till” hans dyna. Framåt senvintern blev han alltid bitter. Han började gömma sig i mörka vrår och med sylvassa klor slå efter oskyldiga fötter som gick förbi. Vi längtade alla till våren och långa utedagar igen.

035En sommar dog Katt. När vi åkte till Åbo över natten kastade han sig från balkongen och var bara borta. Vi letade efter honom dag och natt. Frågade alla grannar, höll ögonen på alla katthem. Men Katt var och förblev borta och vi hade det Stora Samtalet om Döden med barnen. Talade om hur Katt var väldigt gammal, att vi älskade honom massor men att han nu är död. Och så åkte vi och tingade två kattungar som tröst. Ja. Och sedan en dag när vi satt i trädgården och åt frukost pekade min syster ut mot cykelvägen och sa: ”Där är Katt”. Först blev vi rätt arga. Man skämtar inte om sånt där ju. Men hon hade rätt. Katt kom spatserande längs cykelvägen som om inget hänt. När jag ropade på honom märkte han mig och verkade minnas vart han skulle. Så han åt tomt i matskålen och gick och lade sig på soffan. Vi såg förundrat på honom och funderade på hur livet med tre katter skulle bli.

För Katt är inte direkt vänskaplig mot andra katter. Han var kung i vårt förra kvarter och är kung här ute på landet nu. Det finns inte en uppkomling han är rädd för att spöa. Inte ens några kompisar pitbullterrier, som råkade ut för Katts vrede. Vi fick låsa in Katt medan hunden var på besök. Och vi hade klippkort hos veterinären för vi var där mest hela tiden. Katt lämnade prydliga tofsar av andra katter i trädgården och kom in med blodet droppande från öron och nos. Men kattungarna rörde han aldrig mer än de förtjänade. Att säga att han tyckte om dem i början var väl lite överdrivet, för första gången han mötte dem stod han blickstilla – som om han var fångad i en ond dröm som skulle sluta om han bara kunde vakna. Barnen var förtjusta förstås. ”Titta mamma, han vet att han är deras pappa!” Med tiden lärde han sig att inte bara tolerera dem, utan även söka deras sällskap. Särskilt under den där mörka senvintern när människotår var hård valuta. ”Kattrallyt går!” skrek barnen glatt och så hejade vi på katterna när de for runt som vildar längs golv, väggar och vad som en gång varit vackra gardiner.

002Det finns förstås ingen katt här som skulle ta min frukost om jag vänder ryggen till.

065Flytten till landet var perfekt. Katt är så lycklig här. Han har till och med lyckats fånga några möss som han med oerhörd stolthet visat upp. Han rullar sig i gräset, i gruset, i vår säng och njuter i fulla drag av ytorna och dofterna. Han ligger på min dator när jag ska skriva och han har ett sjätte sinne för vilken bok jag tänkas behöva och hinner sätta sig på den i tid. Det här är kattliv när det är som bäst.IMG_6989Så upptäckte vi en knöl på Katts hals. Den störde honom inte. Han älskade fortfarande friheten, gården, livet. Men nu har den växt. En kväll kom han in till mig och lät hes, tung i andningen. Att ligga i min famn och spinna har förlorat sin glans när spinnandet gör det svårt att andas. Att vässa sina klor på mina ben är för tungt. Att njuta av livet är svårare. I snart 9 år har han varit med mig, den där katten ingen ville ha och som ingen trodde skulle leva särskilt länge till. 9 år har jag fått med min vän. Nu är det dags att ta tunga beslut, dags att hjälpa honom på det sista sätt som återstår. Visa honom att vi älskar honom så mycket att vi kan låta honom få somna när han nu har blivit för gammal och trött. Jag vet bara inte hur jag ska klara mig utan honom.Iphone 364

I dag borde alla läsa…

… Marias helt lysande text om sexuell makt.

I svensk medeltidsforskning är det välkänt att kvinnor kunde äga jord och att jord var den absolut viktigaste maktskapande faktorn. Men så länge kvinnor inte själva hade bestämmanderätt över hur jorden skulle förvaltas skapade jorden inte makt för dem. Det samma kan sägas gälla sexuell makt; kan kvinnan inte fritt förfoga över sin egen sexualitet ger den inte makt. Max beskriver det i en något drastiskt jämförelse:

”I ett samhälle där Coop-handlare kan gå ut i gatan med färdigpackade kassar, stoppa upp dem i underlivet på passerande, ta de pengar de anser sig ha rätt till och tafsa dem lite på brösten innan de lämnar ”kunden” gråtande på gatan har konsumenten ingen makt. Oavsett vilka tillgångar man har.”

Om humor och sanningar

Ofta så kommer det ganska kul saker på Facebook om skillnaderna på män och kvinnor och hur det blir konflikter och sånt. Jag är inte bättre än att jag brukar skratta åt många av dem. Som den här:

Men så står det ofta på dessa kul bilder att de är kul för att de är sanna och då drar jag genast öronen åt mig. De här bilderna är inte roliga för att de visar upp en sann bild av vårt samhälle utan för att de visar på problem i vårt samhälle rent generellt och i relationen mellan män och kvinnor mer specifikt. De är roliga för att vi känner igen oss i dem, för att de säger något om vår kultur och vår tid – inte för att de visar någon sanning om förhållandet mellan könen. Och det är kanske bara petitesser, men det är viktiga petitesser, för när man kan luta sig tillbaka, se på de här bilderna och tycka att de är så himla sanna så gör man ingenting annat än bekräftar stereotyper. Om man istället ser på dem, tänker till och lär sig något om sig själv och sin samtid tycker jag gott att man kan skratta hur mycket man vill. Problemet ligger inte i bilderna, inte i själva humorn, utan i hur alltför många accepterar humorn som en sanningsenlig bild av samhället snarare än en liten, kul väckarklocka.

En dålig sorts synd

Jag brukar inte söka pity points. Brukar inte vilja ha tycka synd om. Men jag är sjuk. Feber, huvudvärk, muskelvärk, halsontet från helvetet och imorgon borde jag sitta på en fantastisk konferens om medeltida språk och avslappnat suga i mig av andras kunskaper utan att själv behöva presentera något. Istället kommer jag ligga hemma och hosta och snörvla och kallsvettas.

Det är jättemycket synd om mig och det är helt ok att ni tycker synd om mig också. Bara så ni vet.

Snapshot_20130925_1