– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det här kanske låter som skryt (vilket är helt rimligt eftersom det är skryt), men klockan är typ halv ett och jag har skrivit över 800 ord på avhandlingen. I dag. På drygt två timmar. Komplett med noter och hänvisningar och fornsvenska översättningar SOM INTE RÄKNAS IN I MIN WORD COUNT.
Där vi bor finns det en fantastisk liten medeltida kyrka. Ibland när jag behöver en paus från avhandlingsskrivandet och hitta tillbaka till min kärlek för historia så går jag dit. Tänk, för 600 år sedan stod en del av de människor som jag skriver om på precis samma plats, under precis samma himmel och förundrades säkert över ungefär samma stjärnor.
Den lilla medeltida kyrkan har haft betydligt bättre tur än de flesta andra av sitt slag. När 1800-talets stora befolkningsökning gjorde att man behövde en större kyrka valde man, istället för att bygga om den gamla, att bygga en helt ny (vilken ironiskt nog är byggd i en gotisk stil som får den att se mer medeltida ut än den medeltida kyrkan).
Jag tror inte på Gud, men kyrkor ger mig på något vis lugn. Om de är gamla. Sånt där nytt krafs har jag inte mycket till övers för.
Efter att SVT sände ett program i vilket man diskuterade det faktum att invandrare är ordentligt överrepresenterade vid grova brott var det en viss sorts människor som jublade. En viss sorts människor, som vill kunna prata om problem med invandrare utan att kallas rasister, men som ändå inte vill hålla sig till fakta utan att blanda in en salig massa tyckande. Vi måste kunna tala om problem som utanförskap medför. Jag håller med om det. Men vi måste fortfarande gör det utgående från fakta.
För det första var det många som menade att man efter programmet nu äntligen kan börja tala om att Sverige tar in för många invandrare och inte klarar av alla för nu har det sagts på bästa sändningstid. Men både Springare och Leif GW gavs chansen att berätta vad de ansåg vara lösningen på problemet de diskuterade och ingen av dem lyfte fram begränsningar som en lösning, eller ens volymer som en del av problemet. Vi talar här alltså om två helt skilda saker.
Att påstå att invandrare är överrepresenterade är att framföra fakta. Trots att många skriker om att Sverige försöker dölja sådana problem så har det under flera decennier bedrivits forskning på området, och dessa forskningsrapporter finns i ganska stor utsträckning fritt tillgängliga för den som tycker att forskning är intressant. Invandrares överrepresentation är alltså ett helt legitimt ämne att tala om.
Det är när man börjar säga att volymer, eller begränsning i intagande av flyktingar är lösningar på problemen som man är ute på tunn is. Genom att tala om hela gruppen invandrare i sådana termer som att den måste begränsas eller volymmässigt kontrolleras går man ju ifrån att diskutera ett verkligt, faktabaserat problem till att lägga över ansvaret för detta problem på alla som inte är svenskar. Det är här någonstans vi rör oss mot rasism, att ställa grupper emot varandra på basis av etnicitet. Det är farligt. För när det finns för många barn i en skolklass, inte talar vi om att vi borde föda färre barn eller att en del barn inte får plats i skolan. Det är ju inte barnens fel eller barnens ansvar. Lösningen måste komma från andra hållet.
När jag diskuterade det här med en typ som triumferande proklamerade att Springare och Leif GW nu äntligen sagt det SD påpekat så länge blev jag hänvisad till ett blogginlägg (om jag fick en femma för varje gång jag blir skickad till ett blogginlägg när jag ber om länk till forskning vore jag rik…). Det är Elisabet Höglund som skriver, och som gör exakt samma märkliga tolkning.
Jag lyfter ut några valda delar som får nackhåren att resa sig på mig:
”Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.”
Forskningen visar att socioekonomiska faktorer är den absolut mest avgörande faktorn, inte bara när det gäller invandrare utan också svenskar som begår brott. Forskningen har inte lyft fram några speciella andra faktorer. Först vill Höglund vila på forskningsgrund, men sedan dissar hon forskningen för att säga att det måste finnas andra faktorer vi måste ta itu med. Här går vi raka vägen från någonting som vi lugnt kunde ha diskuterat till att bara
Och det är ungefär tvärtemot vad den intervjuade kriminologen sa. Han menade ju nämligen att man inte kan låta de få som begår brott definera synen på gruppen som helhet. Om vi tar en jämförelse: Det är betydligt vanligare att pojkar som får ett namn som slutar på -y (till exempel Kenny, Sonny, Ronny…) hamnare i fängelse. De är statistiskt överrepresenterade. Då kan man ju ställa sig frågan vad som är relevant. Att deras namn slutar på en viss bokstav, eller att vissa namn har varit populära bland människor av en viss socioekonomisk status. Ska vi börja begränsa antalet män med namn på -y?
Därefter skriver Höglund att polisen (tvärtemot vad polisen själv just påstått) är rädd för att ta itu med buset.
”Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.”
Och vad hände med alla de kriminella gäng som är svenska helt plötsligt? För statistiskt sett är det ju ändå i siffror flera svenska kriminella än utländska (det är proportionerna som visar överrepresentativet alltså). I det här stycket låter det som att polisen bara har utländska superkriminella som ”inget hellre vill än att skada och helst döda poliser” som motståndare. Det är definitivt inte den bilden som Springare och Leif GW gav.
Det här stycket är annars ett ganska lysande exempel på hur en sak förvandlas till en annan:
”Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.”
Leif GW sa mycket riktigt att den här frågan kommer att bli stor i nästa valrörelse och att frågan oroar folk, men han sa INTE någonting om folklig vrede över att medier och politiker skulle väja för sanningen. Tvärtom påpekade han att han själv suttit sedan 90-talet i TV och käbblat om det här.
Springare poängterar att politikerna har ”sålt bort makten över det här ämnet till två ytterligheter” men att diskussionen måste föras någonstans i mitten, alltid baserad på fakta och inte löst tyckande. Han tycker inte att det finns ett samband mellan invandrarkriminalitet och ”samhällsförfall”. Inte heller Leif GW ser en sådan koppling.
Alla skulle må bra av att lyssna på vad de sa. På vad de verkligen sa. Både de som normalt stoppar fingrarna i öronen så fort invandrare och kriminalitet nämns i samma mening, och de som går och hämtar högaffeln och facklorna. Problemet är skapat av polarisering. Lösningen är inte större polarisering.
Det händer ju ibland att man kommer över sånna där grejer som liksom får en att behöva ta en liten paus och gå ut i skogen och sitta på en sten och filosofera över livet och världens nära förestående undergång.
Som till exempel när man läser om den nya produkten Mensez (uttalas enligt tillverkaren ”mensiis”). Det är ett läppstiftsformat lim med vilket mentruerande kvinnor kan limma ihop sina blygdläppar så att blodet inte kan läcka ut. När man sedan går och kissar så släpper limmet omedelbart, kvinnan kan enkelt tömma ur blodet och sedan limma ihop sig igen.
Produkten är, föga förvånande, uppfunnen av en man – en kiropraktor vid namn Dr. Dan Dopps. Han har, mycket förvånande, just fått patent för sin revolutionerande produkt. Man skulle ju kunna tänka sig att anledningen till att ingen kvinna hittills har kommit på en limläppstift för den sortens läppar skulle kunna vara för att ingen kvinna någonsin skulle vilja limma ihop dem. Det skulle också kunna vara för att även om en kvinna kan tänka sig att limma ihop blygdläpparna så är hon mer medveten än Dr. Dopps om hur och framförallt var mensblod kommer ut ur kroppen (spoiler: det är inte från samma ställe som kiss). Enda chansen att den här produkten skulle fungera är om man på något vis kunde limma blygdläpparna vikta bakåt, men då har jag svårt att tro att produkten kan leva upp till sin ambition att låta mig vara ”den kvinnan jag kunde vara” (om det inte är ”hon med limmad vagina”, men det har aldrig känts frestande) eller vara lika enkel att applicera som vanligt läppstift.
Och jag gillar ju inte termen vita, kränkta män men ibland så känns den ganska träffande. Det är nämligen eftersom kvinnor inte förstår att uppskatta schyssta snubbar som vi inte förstår att uppskatta de produkter schyssta snubbar har utvecklat för vårt eget bästa.
Det kommer nog ta mig väldigt lång tid att ”work through the idea”. Att limma ihop sig lär nämligen komma med en helt ny uppsättning ”psychological issues”.
Jag börjar bli riktigt bra på att göra sjukt goda latte med min nya, fantastiska kaffemaskin. Mönstren i mjölkskummet däremot, kräver möjligen lite övning fortfarande.
Här har man suttit hemma i mysbrallor och skrivit doktorsavhandling så pass länge att det känns riktigt jobbigt att behöva pallra sig in till universitetet. Inte minst för att man senast i det skedet blir så illa tvungen att förlika sig med det faktum att man har ätit upp sig ett par storlekar sedan senast man klädde sig i något med begränsad stretch.
Och jag är inte intresserad av att fastna i några samhälleliga smalhetsnormer, men fan heller att jag tänker fastna halvvägs ner i mina underbara finbyxor. Nu är det skärpning som gäller! (senast på torsdag – A har bakat och jag måste äta slut på det först)
I dag kände mig för första gången som en av de riktiga stofilerna vid universitet. Ett CFP (Call For Papers) om feministiskt skrivande och skapande kom ut och eftersom jag gillar feministiskt skrivande och skapande tittade jag igenom det för att jag a) kanske skulle vilja skicka in ett paper eller åtminstone b) komma och lyssna.
Och så vill man uppmuntra nya vägar och nya former och det är ju bra men när ett alternativ var att presentera i form av en raplåt så sätter hela mitt konservativa tant-self i hälarna och tvärvägrar. Här spenderar man hela dagarna med att försöka övertyga folk om hur mainstream genusforskning är – hur seriöst vi sysslar med vetenskap – och så uppmuntras man att rappa sitt konferensbidrag.
Jo. Jag kan se massor med positiva saker också. Tanken med konferensen är att man ska utmana vårt sätt att tänka på vetenskapliga presentationer och fundera över när feministisk vetenskap blir en feministisk handling. Men ibland blir jag bara så trött på att allt det som är normbrytande måste vara så in i helvete normbrytande. Man kan inte nöja sig med att liksom luckra upp förlegade föreställningar – man måste ta till högtryckstvätten och blåsa hela skiten åt fanders.
Varsågoda, anitgenusmuppar. Feministerna rappar sina forskningsresultat.
… så är jag fortfarande kär så där att man nästan kollapsar när han tittar på en i den här underbare mannen som kommit in i mitt liv. Jag var övertygad om att jag skulle vara ensam, att ingen skulle vilja ha mig mera, och jag hade liksom förlikat mig med tanken på det. Hellre själv än där jag var, liksom.
Tills han dök upp. Tills han dök upp och visade hur det kan vara att vara två tillsammans på riktigt. Oavsett vad som händer i framtiden är jag så innerligt tacksam för det.
Jag får ofta en fråga som jag dessutom ställt mig själv många gånger, nämligen var någonstans mitt förra äktenskap gick fel. Jag har vetat den ungefära tidpunkten länge redan, men det krävdes en lysande kombination av Agnes Wold och Hans Rosling för att riktigt pinpointa det.
Hur Hans Rosling blev jämställd – ur @dagensnyheter lördag 11/2 pic.twitter.com/4RoI3JX2Vy
— Agnes Wold (@AgnesWold) 12 februari 2017
Jag stod för elva år sedan i precis samma sits som Agneta Rosling, men jag packade aldrig några väskor. Istället tog jag själv hand om barnet, brann på insidan, kämpade emot känslan av förräderi, hoppades, hoppades att det skulle kompenseras. Väntade på min tur och hamnade mer och mer efter i jämställdheten för varje föräldraledig dag, för varje VAB och varje dagis- och skollov som bara mitt jobb ”tillät” ledighet. Till slut var det en avgrund som jag inte längre var intresserad av att stå och stirra ned i.
Så när vi talar om hur man får jämställda förhållanden, så är det här kärnan. Man faller inte för frestelser. Man sätter familjen först. Och när man är två vuxna som sätter familjen först och låter bli att nappa på erbjudanden som går emot vad man kommit överens om ger man sig chansen att bli sitt bästa tillsammans med någon annan. Så måste ett bra förhållande vara.
Och här skulle jag vilja lägga till ett par saker angående vad som brukar kallas för jämställdhetsparadoxen (med ökad formell jämställdhet så gör kvinnor mer traditionella ”val”). Jag gjorde hela tiden val. Jag valde att vara hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Jag valde att jobba kortare dagar för att kunna hämta tidigare på dagis och så vidare.
Men jag valde de sakerna för att alternativet alltid tycktes vara den där packade väskan. För att ingen annan skulle göra de valen för barnen. Alternativet var liksom inte att annars dela mer lika om jag inte ville vara hemma, eller dra ned på arbetstiden eller vad det nu kan ha gällt. Alternativen var tidigare dagisstart och längre dagisdagar. Då blir jämställdheten samma rättighet att göra karriär om man skulle vilja. Samma rättighet att välja bort barn och familj.
Och man går hela tiden med på att göra de där valen för att man tycker att man är två vuxna, smarta typer som är kapabla att resonera sig fram till lösningar som passar just oss. Vår ekonomiska situation. Vår vardag. Våra önskemål. För att man så hemskt gärna vill tro att det kommer att lösa sig med tiden och för att ju mer tiden går desto svårare blir det att packa väskan.
Tills man en dag inser att man inte har något annat val kvar än att packa längre.
Om det mot all förmodan finns någon mer som har funderat på om det går att göra sugaring med syltsocker kan jag härmed meddela att det är värt att åka till affären och köpa riktigt socker istället. Även om det är två dagar på åsnerygg till närmaste affär.
Nu när jag har utrönat detta funderar jag på om det är så att blondiner faktiskt har roligare och om jag skulle försöka mig på en infiltrerande fältstudie av detta.
Hit och dit och tillbaka igen 